I den katolska kyrkans tjänst. Biskop Hubertus ser

Biskop Brandenburg, du växte upp i en katolsk miljö i norra Tyskland. Vilken roll spelade religionen i ditt föräldrahem, och vad var bakgrunden till att du valde att bli präst?

Jag växte upp i en ämbetsmannafamilj i staden Osnabrück i nuvarande Niedersachsen, och mina föräldrar var båda praktiserande katoliker. Runt en tredjedel av stadens invånare var katoliker. Vid sidan av den kristna fostran jag fick hemma spelade också det katolska församlingslivet och impulserna från skoltiden en viktig roll för min andliga fostran. Biskopen av Münster, kardinal von Galen, som gjorde sig bemärkt genom sitt kraftfulla motstånd mot nationalsocialismen, var en viktig inspirationskälla för mig. Men vi hade också många protestanter i vår bekantskapskrets.

Min prästkallelse växte fram gradvis. Efter studentexamen 1942 och tre år vid flottan studerade jag juridik och nationalekonomi vid universitetet i Münster. Men jag började snart tvivla på att detta var den rätta vägen för mig. Kontakterna med den katolska studentförsamlingen och studentprästen i Osnabrück, Michael Keller, spelade en viktig roll för min kallelse. Han blev sedermera biskop av Münster. När det väl stod fast att jag skulle bli präst fick jag av min mamma veta att min mormor på sin dödsbädd bett ett sista Fader vår för att någon i familjen skulle kallas till präst. Denna hennes sista bön, nedtecknad på baksidan av ett litet kort, har jag fortfarande i min ägo.

Andra viktiga inspirationskällor var upplevelserna under andra världskriget. När jag blev inkallad 1942 valde jag flottan, eftersom jag hört att detta vapenslag var det som var minst påverkat av nationalsocialismen. Jag skickades till Norge och stationerades i Tromsö. Här fanns en katolsk församling, som leddes av en tysk ordensman, den senare katolske biskopen i det nordnorska distriktet, Johannes Wember MSF. Tillsammans med några andra katolska soldater gick jag, då möjlighet gavs, till söndagsmässan i den katolska kyrkan. Vi fick gå in bakvägen för att inte väcka uppseende. Några av kamraterna på vårt fartyg besvärade sig över att jag som den yngste gick till mässan i stället för att vara med och städa på söndagsförmiddagarna, men vår kommendant stödde mig och gav mig tillstånd att praktisera min tro. Men det som gjorde starkast intryck på mig under denna tid var prelat Wembers ståndaktighet och hans omsorg om katolikerna. Wember hade med hänsyn till sin känsliga situation under den tyska ockupationen fått erbjudande av den norske kungen att följa med i exil. Men han valde att stanna på sin post. Det var ett modigt val.

Prästutbilningen

Du genomgick din prästerliga utbildning under den sista perioden av den posttridentinska eran. Vad minns du särskilt från tiden på prästseminariet? Och hur var det att doktorera i Rom på 1950-talet?

Min prästutbildning inledde jag 1948. Jag studerade först vid jesuiternas högskola i Frankfurt och sedan i Innsbruck och vid stiftets prästseminarium i Osnabrück. Vid det stora seminariet i Frankfurt, där det dåförtiden bodde omkring 200 seminarister, fanns ingen modern sanitär komfort alls, och seminarielivet var fast reglerat med en klar ledning och sträng disciplin. Men vi seminarister uppskattade detta, och det var ingen som ifrågasatte den rådande ordningen. Våra professorer var öppna för nya strömningar i tiden, och några av dem kom på olika sätt att förbereda den teologiska och liturgiska nyorienteringen i samband med Andra Vatikankonciliet.

Efter min prästvigning 1952 arbetade jag tre år som kaplan i Hamburg, där jag hade ansvar för flyktingpastoral och ungdomsarbete. Det kom stora mängder med flyktingar som fördrivits från de tyska östområdena. Det var ingen lätt uppgift för en ung präst att ta sig an dessa utblottade människor. Här fick jag vänner för livet, och jag minns denna tid med glädje. När jag förra året firade mitt guldjubileum som präst var det flera av dessa forna ungdomar som kom till festgudstjänsten. Det var ett rörande tecken på vänskap och tillgivenhet.

I slutet av femtiotalet fick jag tillstånd att bege mig till Rom för att doktorera vid Gregorianauniversitetet. Jag bodde hos tyska Elisabethsystrar, som gav mig fri mat och logi mot att jag firade mässan i deras kapell varje morgon och stod till tjänst som själasörjare för systrarna och deras patienter. Doktorsavhandlingen behandlade kyrkans socialpolitiska och karitativa ansvar. Min handledare var jesuitpatern Gustav Gundlach, som var socialpolitisk rådgivare åt Pius XII. Han var en på många sätt tidstypisk och imponerande tysk jesuitprofessor.

Du var under många år knuten till stiftet Osnabrück som präst och senare som hjälpbiskop. Under denna tid inträffade Andra Vatikankonciliet, som på många sätt förändrade den katolska kyrkan. Det var en tid av reformer och entusiasm, men också en period av kriser och ifrågasättanden. Vad hade du själv för förväntningar och förhoppningar? Hur påverkades din verksamhet som präst? Och hur var det att vara hjälpbiskop under denna omvälvande tid?

Efter avslutade doktorandstudier återvände jag till min hemstad Osnabrück, där jag – efter att först ha haft hand om ungdomsarbetet – fick ansvar för stiftets finansförvaltning. Jag kan inte säga att jag önskat en sådan arbetsuppgift i stiftsledningen. Och jag fick löfte om att det hela bara var tillfälligt. Men i kyrkliga sammanhang kan dessa tillfälliga uppdrag ofta bli mycket långvariga. Så blev det även för min del. Jag kom att leda stiftets finansförvaltning ända till 1974, då jag utnämndes till hjälpbiskop i stiftet Osnabrück med ansvar för Schleswig-Holstein och Hamburg. Det var en fin uppgift, men tyvärr bara för en ganska kort tid.

Andra Vatikankonciliet väckte stora förväntningar. Jag, och många med mig, hoppades på reformer som kunde aktivera och vitalisera kyrkan och som t.ex. skulle göra liturgin enklare, renare och mer begriplig. Under min tid i Innsbruck hade jag haft liturgiexperten professor Joseph Andreas Jungmann SJ som lärare. Så jag var väl förberedd då den nya liturgin infördes 1970, och jag hade inga svårigheter att vänja mig vid de nya liturgiska formerna. Men senare har det riktats kritik mot liturgireformen, och några kritiker hävdar att reformen inneburit att kyrkolatinet och vissa traditionella liturgiska ceremonier försvunnit.

Men detta är inte riktigt. Latinet har inte avskaffats, och de äldre liturgiska traditionerna lever kvar, om än i moderniserad form. Själv har jag ju vuxit upp med den tridentinska liturgin. I min ungdom var jag ministrant i domkyrkan i Osnabrück, och min prästvigning skedde i enlighet med de gamla liturgiska föreskrifterna. Jag är alltså väl förtrogen med den tridentinska liturgin. Ser man till själva substansen är det ingen skillnad alls mellan den nya och den gamla liturgin. I grunden är det samma rit. Syftet med reformen var att lyfta fram gemenskapstanken och alla döptas gemensamma ansvar för kyrkans uppdrag. Jag tycker därför att det är olyckligt att det bildats grupper inom kyrkan som strävar efter att återinföra den tridentinska riten, särskilt om de så att säga ställer denna rit mot den liturgiska ordning som infördes efter Andra Vatikankonciliet. Sådant kan skapa splittring. För egen del tycker jag att det är viktigt att gudstjänsten firas värdigt i enlighet med nu gällande liturgiska föreskrifter och utformas på ett sådant sätt att alla gudstjänstdeltagare, även de som icke är katoliker, kan följa med.

En överraskad biskop

1977 utnämndes du till biskop för Stockholms katolska stift. Vet du vad som var anledningen till att just du anförtroddes detta uppdrag? Hur kändes det att komma till ett område där katolikerna bara utgjorde en liten minoritet av befolkningen och där, all sekularisering till trots, hela kulturmiljön var präglad av reformatoriskt tänkande? Kort sagt, hur upplevde du omställningen till din nya uppgift som katolsk biskop i Sverige?

Jag blev mycket överraskad då den apostoliske delegaten för Skandinavien hösten 1977 uppsökte mig i Hamburg och frågade om jag var redo att acceptera en utnämning till biskop för Stockholms katolska stift. Biskop John Taylor hade dött i september 1976, och i Rom hade man länge sökt efter en lämplig efterträdare. Nu hade alltså valet fallit på mig, och när Rom frågar kan ju svaret bara bli ett ja! Men jag var, som sagt, inte alls förberedd på detta uppdrag, och jag kunde, vilket jag också upplyste den apostoliske delegaten om, inte ett ord svenska. Men han menade att det inte var något hinder, eftersom många svenskar kunde tyska. Så var det ju nu inte längre, och min första uppgift när jag kom till Sverige blev att lära mig svenska. Åtta veckor efter min installation som stiftsbiskop förrättade jag min första konfirmation på svenska. Det var i Norrköping. Att fira mässa på svenska var inte svårt, men att tala med konfirmanderna var värre – och faktum är att det inte gick alls. Men efterhand lärde jag mig – mycket med Lars Cavallins hjälp – att tala svenska. Cavallin, som sedermera blev domprost i Stockholms domkyrkoförsamling, var även för övrigt till stor hjälp, inte minst under mina första år som biskop.

Någon direkt anknytning till Sverige hade jag inte. Jag hade besökt landet som turist, och jag hade också en del avlägsna släktingar i Skandinavien. Men jag hade ingen aning om hur det var att leva i Sverige och hur saker och ting fungerade här. Det var på många sätt en helt ny värld som öppnade sig. Men diasporasituationen däremot var inget nytt för mig. Jag kom ju från Hamburg, där katolikerna utgör cirka 18 procent av befolkningen. I Sverige är det bara 2 procent katoliker, vilket gör att diasporasituationen här är mer extrem. En svensk katolsk gymnasist berättade t.ex. för mig att han var den enda katoliken i sin klass och att det bland hans kamrater bara fanns två som liksom han själv trodde på Gud. I ett sådant läge kan det vara svårt att bevara sin katolska tro. En annan skillnad var resurserna. Den lön jag fick som biskop i Sverige var exempelvis bara hälften mot vad den varit i Tyskland. Och här måste jag klara mig utan chaufför. Fast det var en klar fördel. Jag tycker om att köra bil.

Vad såg du som den mest angelägna uppgiften att ta itu med när du installerats som katolsk biskop i Stockholm? Hur fungerade ditt arbete som biskop och stiftschef mera konkret? Jag tänker här på den omfattande utbyggnaden av själavårdsstrukturerna, stiftets ekonomi – vid denna tid var katolska kyrkan i Sverige ju helt beroende av ekonomisk hjälp utifrån, inte minst från Tyskland – och relationerna till medarbetare, församlingar och ordensfolk. Kan du berätta något om detta?

När jag kom till Sverige befann sig den katolska kyrkan i ett skede av stark expansion. Som en följd av den omfattande invandringen hade antalet katoliker mångdubblats under de föregående tjugo åren, och ökningstakten accelererade under min tid som biskop. I slutet av 1970-talet fanns det cirka 70 000 katoliker i landet. Idag är antalet säkert mer än det dubbla. Exakt hur många katoliker det finns vet vi inte, eftersom man i Sverige inte registrerar religionstillhörighet. Här finns alltså ett stort mörkertal. Jag såg det som en angelägen uppgift att sörja för att det fanns fungerande församlingar och kyrkor för alla dessa katoliker, som dessutom var spridda över hela landet. Vi fick generösa bidrag från en rad tyska katolska organisationer, som Ansgarwerke och Bonifatius-werk samt från enskilda tyska stift, bland annat från ärkestiften Köln och München-Freising. Men även från andra länder kom det bidrag. Så vände sig, för att ta bara ett exempel, en rik holländsk katolik till mig och erbjöd sig att ur egen kassa finansiera bygget av en kyrka åt den katolska församlingen i Linköping. Församlingen, som då fortfarande leddes av holländska franciskaner, hade dittills måst nöja sig med ett litet kapell i en villa. Jag fick inviga den nybyggda kyrkan år 1990.

Men, som sagt, det största ekonomiska bidraget kom från Tyskland och gällde såväl löpande administration, prästernas löner som medel för byggnation. Vi fick inte använda pengarna hur som helst, utan de tyska bidragsgivarna krävde ordentlig projektering och en klar redovisning av hur medlen använts. Ibland hade man också synpunkter på själva utförandet. När ärkebiskopen av Köln, kardinal Joachim Meisner, besökte benediktinklostret Mariavall, som ju till stora delar finansierats av ärkestiftet Köln, uttryckte han sin förvåning över det kala betonggolvet och erbjöd sig att bekosta en fin golvbeläggning. Men Moder Tyra tackade vänligt nej till detta erbjudande med hänvisning till att den kala inredningen passade bra till systrarnas spiritualitet.

Initiativet till många av de kyrkor och kyrkliga inrättningar som jag kunnat inviga under min tid som stiftsbiskop kom från engagerade lekmän. Ett exempel är hospitset Maria Regina, ett sjukhem för palliativ vård som inrättats i skolsystrarnas forna skolhem i Nacka. Jag har ett rörande minne från ett besök på Maria Regina. En ung hiv-smittad man hade natten före avlidit. Jag framförde mina kondoleanser till hans mor, som vakat vid hans dödsbädd. Men hon var, till min förvåning, inte alls ledsen. Hon var tvärtom lycklig, och när jag frågade hur det kunde komma sig, berättade hon glädjestrålande att sonen dött försonad både med Gud och med sina anhöriga. Hon hade ett vidare perspektiv på tillvaron än bara livet här på jorden.

Så var det mina medarbetare i Biskopsämbetet. Jag har haft turen att få mycket duktiga medarbetare i stiftledningen, som exempelvis generalvikarie Paul Schmidt SJ under de första åren, studierektor Åke Göransson och stiftsekonomen Tommy Thulin samt biskop William Kenney CP, som övertog ansvaret för sociala frågor. Det var en fördel att den svenska stiftsadministrationen var liten och därtill lätt överskådlig. Ordensfolket spelar en viktig roll för den katolska kyrkans utveckling, och runt hälften av våra präster tillhör någon orden. På 1980-talet etablerade sig också Opus Dei i landet, vilket väckt en del diskussion. Men de gör en värdefull insats i kyrkan, och det är en tillgång för Stockholms katolska stift att ha dem här. Varje religiös gemenskap har sin speciella kallelse och spiritualitet. Det finns utrymme för många olika former av spiritualitet i kyrkan.

Jag tycker också att det är glädjande att det kontemplativa klosterlivet fått en sådan renässans. När jag kom till Sverige fanns det tre kontemplativa katolska klostergemenskaper, nämligen karmelitsystrarna och karmelitbröderna i Skåne och birgittinerna i Vadstena. Nu har vi fått två stora kvinnliga benediktinkloster, ett i Mariavall och ett vid Omberg utanför Vadstena. Båda dessa kommuniteter var ursprungligen evangelisk-lutherska. Efter moget övervägande konverterade de till den katolska kyrkan. Jag minns att jag, när Mariadöttrarna meddelade sitt beslut, ställde frågan om inte några av systrarna skulle känna sig tvingade att konvertera. Men så var det inte alls. Mariadöttrarna hade varit djupt förankrade i Svenska kyrkans församlingsliv i Vadstena. Jag förutsatte därför att kyrkoherden där skulle känna besvikelse över systrarnas beslut. Men det gjorde han inte. För honom och hans församling fortsatte systrarna även efter sin konversion att vara, som han uttryckte det, ”våra systrar”. Svenskarnas syn på klosterväsendet har förändrats mycket sedan 1960-talet, då karmelitsystrarna behövde riksdagens tillstånd för att få upprätta ett kloster i Glumslöv.

Den ekumeniska dialogen

Då har vi redan kommit in på nästa fråga, som gäller den ekumeniska dialogen. Ekumeniken har ju genom Andra Vatikankonciliet blivit en central fråga för den katolska kyrkan. I Sverige hade det ekumeniska arbetet redan kommit långt på väg när du tillträdde som biskop. Vilka är dina erfarenheter av det ekumeniska arbetet i Sverige? Vad ansåg du vara särskilt angeläget? Och slutligen: upplever du att det ekumeniska klimatet i Sverige förbättrats under din tid som biskop?

Då jag tillträdde som biskop var den ekumeniska dialogen redan väl etablerad, och den katolska kyrkan var sedan länge medlem i Nordiska ekumeniska rådet, där de flesta samfund i landet var representerade. Vi har haft mycket goda relationer till Svenska Missionsförbundet. Men Svenska kyrkan var, och är, vår främsta dialogpartner. Vid min ankomst blev jag väl mottagen av företrädare för Svenska kyrkan. Min installationsgudstjänst firades i den protestantiska Sankta Katarina kyrka, som vänligen ställts till vårt förfogande. Katolska domkyrkan var då ännu inte utbyggd och därför för liten för ett sådant evenemang. Jag fick snart flera goda vänner i Svenska kyrkan.

Särskilt goda relationer hade jag till ärkebiskop Bertil Werkström, som spelade en viktig roll i förberedelserna inför påvebesöket 1989. In-nan vi nordiska katolska biskopar vände oss med en officiell inbjudan till påven, uppsökte jag Werkström för att diskutera saken med honom. Han föreslog att vi gemensamt skulle resa till Rom och inbjuda påven att komma till Sverige. Så gjorde vi. Gemensamt reste vi ner till Rom. Under ett möte med påven på Castel Gandolfo berättade Werkström om den – numera etablerade – ekumeniska gesten att lutheraner i katols-ka mässor och katoliker vid nattvardsfirandet lägger höger hand på vänster axel för att ta emot en välsignelse. Syftet med denna gest är att uttrycka respekt för att vi ännu inte har kommuniongemenskap. Ärkebiskop Werkström frågade påven om han fick tillämpa denna ekumeniska gest vid påvemässan i Globen. Påven inte bara accepterade detta förslag; han bad ärkebiskopen att göra detta.

Under mässan i Globen gick flera företrädare för Svenska kyrkan fram till altaret för att ta emot påvens välsignelse. Även en del frikyrkorepresentanter följde exemplet. Påven tillmätte detta så stor betydelse att han särskilt omnämnde händelsen i sin ekumenikencyklika Ut unum sint från 1995. Han har vid flera tillfällen, även offentligt, kallat Bertil Werkström för ”min gode vän”. Då påven besökte Uppsala domkyrka hälsade Werkström honom välkommen med orden ”idag har Petrus kommit till oss, och hans namn är Johannes Paulus II”. Han alluderade därmed till Nathan Söderbloms beklagande över att Petrus, alltså den katolska kyrkan, inte medverkade vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det var en modig gest av ärkebiskop Werkström, som han har fått utstå mycket kritik för.

Vi har alltså haft goda, tidvis vänskapliga relationer, till ledande företrädare för Svenska kyrkan och även till flera frikyrkor. Men eftersom man där inte har ett auktoritativt läroämbete har dessa kontakter haft en personlig karaktär och varit beroende av respektive biskops eller samfundsledares personliga ståndpunkter. Under min tid som biskop hade vi exempelvis ingen närmare samverkan med Pingstkyrkan. Numera har kontakterna med Pingstkyrkan betydligt förbättrats, vilket det så kallade Jesusmanifestet är ett klart vittnesbörd om.

Men ekumenik bygger inte bara på relationer mellan teologer och kyrkoledare. Den måste också förankras lokalt. Många av våra invandrare har mycket bristfälliga kunskaper om andra kyrkor och samfund, och de har ofta ingen erfarenhet av ekumenik. Här måste vi göra en insats. Vidare anser jag att ekumeniken inte kan frikopplas vare sig från evangelisation eller från våra relationer till icke-kristna som t.ex. judar och muslimer. Det finns svenskar som inte har en aning om vad den kristna tron står för. Detta gäller inte minst ungdomar. En av Birgittasystrarna i Vadstena, som brukar visa klosterkyrkan för ungdomsgrupper, berättade för mig att en pojke efter en sådan visning frågat vad en kyrka egentligen är och vem mannen var som hängde på korset vid altaret. Detta illustrerar den okunnighet om kristen tro som finns i vårt land. Vi måste, menar jag, ta hänsyn till detta i vår förkunnelse. Det gäller att åter igen väcka människors nyfikenhet och intresse för den kristna tron – och för den katolska kyrkan.

För att sammanfatta, så tycker jag att den ekumeniska situationen i vårt land på många sätt har förbättrats under de senaste 25 åren. Katols-ka kyrkan har blivit mera synlig och samtidigt respekterad i det svenska samhället, och katolska debattörer tas på allvar på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt är det också en klar förbättring att Svenska kyrkan upphört att vara statskyrka och att den katolska kyrkan, liksom övriga religionssamfund som ansökt om detta, numera har en offentlig-rättslig status.

Därmed har du redan föregripit nästa fråga. Enligt din bedömning har alltså den katolska kyrkans ställning i landet betydligt förbättrats under din tid som biskop 1977–1998. Ytterligare exempel på detta är att Sverige upprättade diplomatiska relationer med den Heliga stolen 1983 och den samverkan som etablerats mellan den katolska kyrkan och olika statliga myndigheter, inte minst angående bistånd och u-hjälp. Vad var bakgrunden till denna förändring? Utgick initiativet från katolskt håll eller från statsmakten? Vilken var din roll i det hela?

Ifråga om de diplomatiska förbindelserna, så var jag inte personligen involverad i denna utveckling. Förhandlingarna fördes direkt mellan den svenska regeringen och den Heliga stolen. Däremot har jag kanske indirekt bidragit till att den påvliga nuntiaturen för Skandinavien kom att flyttas från Vedbæk utanför Köpenhamn till Stockholm. Då delegaturen inrättades i början av 1960-talet hade det danska katolska stiftet en viss ledande ställning, men på 1970-talet hade denna roll övertagits av det svenska katolska stiftet. Jag hänvisade i något sammanhang till att antalet katoliker i Sverige var mångdubbelt fler än i Danmark, och därefter blev det beslutat att nuntiaturen skulle flyttas till Djursholm. Här spelade också den svenske ambassadören Lars Bergquist en viktig roll.

Kontakterna med den svenska statsmakten har på det hela taget fungerat bra. Samarbetet i biståndsfrågor är jag inte så helt insatt i. Den saken ligger numera hos biskop Kenney.

Den katolska kyrkan som du mötte i Sverige dominerades av invandrare och konvertiter, och frågan om vad det innebär att vara katolik i vårt land var – och är – brännande. Konvertiterna, vilka ofta har en intellektuell bakgrund, har sina egna uppfattningar om vad katolsk tro innebär, vilka inte alltid stämmer överens med de olika invandrargruppernas syn på saken. Hur hanterade du som biskop denna problematik? Vilken är din erfarenhet av svenska konvertiter? Och hur ser du på detta med ”svenskhet” och katolicism? Svenskheten och svensk identitet var ju länge sammankopplad med lutherdomen, medan katolicismen ansågs representera något främmande och ”osvenskt”. Flera namnkunniga svenska konvertiter från slutet av 1800-talet och framåt engagerade sig starkt för att skapa en mer ”svensk” katolicism.

Kulturell mångfald

I den katolska kyrkan i Sverige finns över ett femtiotal nationaliteter representerade, och majoriteten katoliker är invandrare. De har alla rätt att bevara sin nationella och kulturella identitet, men de måste samtidigt lära sig inse vad det innebär att bo i Sverige och anpassa sig till de förhållanden som råder här. För många invandrare kan detta ibland vara svårt att acceptera, men för barnen går det betydligt lättare. De går ju i en svensk skola och har svenska kamrater. Då vi hade invandrarbarn som ministranter observerade jag att de, även om de kom från samma land, faktiskt talade svenska med varandra. Men i hemmet använde de sitt modersmål. Jag brukar uppmuntra dem att ta till vara denna möjlighet till tvåspråkighet. Det är faktiskt en stor tillgång. Det är också viktigt att de bevarar sin kulturella identitet. Jag skall ge ett exempel på hur detta kan fungera. På ett möte med Sveriges Unga Katoliker uppträdde en ung man i svensk militäruniform. Han kom från Polen. På min fråga om han kände sig som svensk eller som polack, svarade han stolt och utan att tveka: jag är polack. Men det hindrade honom inte från att göra värnplikt i den svenska armén. Också för mig personligen är detta med den nationella identiteten viktigt. Då jag blev erbjuden svenskt medborgarskap valde jag att tacka nej, eftersom detta på den tiden skulle ha medfört att jag tvingats uppge mitt tyska medborgarskap. Numera är det möjligt för medborgare i Europeiska unionen att ha ett dubbelt medborgarskap.

Det hände ibland att invandrargrupper vände sig till mig för att få en präst eller ordenssyster från sitt hemland. Jag försökte då hjälpa dem efter förmåga. Så önskade en grupp koreaner få hit en präst från Korea. Någon koreansk präst lyckades jag inte rekrytera men väl en ordenssyster, syster Bonifatia. Hon har gjort en utmärkt insats bland sina landsmän, även bland icke-katolikerna, och hon har en brinnande missionsiver. Hos henne har de koreaner som valt att bli katoliker alltid kunnat påräkna ett aktivt stöd. Vid ett annat tillfälle var det en grupp från Eritrea som önskade få en präst från sitt hemland. Jag skrev då ett brev till kardinalärkebiskopen av Addis Abeba och frågade om han hade möjlighet att skicka hit en präst. Men jag fick aldrig något svar. Ungefär ett halvår senare träffade jag av en tillfällighet kardinalen ifråga på en biskopskonferens i Rom. Jag presenterade mig och påminde försynt om min förfrågan. Han mindes mycket väl mitt brev och kunde upplysa mig om att en etiopisk präst redan var på väg till Sverige. Prästen anlände kort därefter till Stockholm, och han inkulturerades snabbt i den svenska kulturmiljön. Han blev en högt uppskattad medbroder.

Det är viktigt att våra katolska invandrargrupper inte isolerar sig. Katolska kyrkan i Sverige har sagt nej till nationella församlingar. Under min tid som stiftsbiskop reagerade jag alltid mot försök att skapa slutna nationella församlingar i stället för ”nationella missioner”. Kanoniskt upprättade nationella församlingar är enligt min mening på längre sikt dömda att misslyckas. Katolska invandrare i andra eller tredje generationen vill visserligen bevara sin nationella identitet, men de vill också vara svenskar. Den katolska kyrkan har plats för alla nationaliteter, men den manifesterar sig samtidigt som en geografiskt bestämd lokalkyrka – i detta fall som en svensk katolsk lokalkyrka. Här har våra konvertiter en viktig funktion att fylla. De kan bidra till att så småningom bygga upp en svensk katolsk kyrka. Vi har många duktiga, högt bildade konvertiter i stiftet, som exempelvis Gunnel Vallquist och Anders Piltz. Jag har aldrig upplevt konvertiterna som ett problem utan sett dem som en tillgång för vårt stift. Och det har aldrig hänt att jag fått några anmärkningar från Rom på grund av att konvertiter skulle ha klagat där på det ena eller det andra. Min erfarenhet av konvertiter är att de sökt sig till den katolska kyrkan för att de önskat bli katoliker med allt vad detta innebär. Att de samtidigt kräver att få vara katoliker på ett svenskt sätt är deras fulla rätt. Det borde vara en självklarhet att såväl invandrare som svenska konvertiter inser att det finns många sätt att leva sin katolska tro på och därmed accepterar varandra som fullvärdiga katoliker. I den katolska kyrkan finns det plats för dem alla.

Då övergår vi från den nationella till den internationella kontexten. Stockholms katolska stift är engagerat i olika former av internationellt samarbete. Som exempel kan nämnas den nordiska biskopskonferensen, den europeiska biskopskonferensen, de stora biskopsmötena i Rom och sist, men inte minst, relationerna till kyrkoledningen i Rom. Vilken betydelse hade dessa olika former av samarbete och samverkan under din tid som biskop? Var impulserna från arbetet i de olika biskopskonferenserna kanske rent av viktigare än relationerna till Rom? Och vilken roll spelade EU och Europafrågorna i detta sammanhang?

Jag kommer just från en ”seminaristträff” i Innsbruck. Många katolska biskopar och ordensmän i ledande ställning som studerade vid Collegium Canisianum i Innsbruck för omkring femtio år sedan samlades för att utbyta erfarenheter, och vi diskuterade då också Europafrågan. Påven har i sina många uttalanden i denna fråga klart visat att han stöder den europeiska integrationspolitiken. Även den europeiska biskopskonferensen ställer sig bakom EU-projektet, om än inte reservationslöst, särskilt med hänsyn till att man inom unionen vägrat acceptera de kristna värderingarnas fundamentala betydelse för den europeiska gemenskapen.

Nordiska biskopskonferensen, som inrättades i början av 1960-talet, träffas två gånger om året, och vart femte år reser biskoparna till Rom för ett så kallat ad limina-besök, då vi konfererar med medlemmar av den romerska kurian. Varje biskop får också en privataudiens hos påven, vilken emellertid vanligtvis bara är på cirka tio minuter. Så då gäller det att fatta sig kort och koncist. Då jag för några månader sedan mottogs i audiens hos påven visade han sig vara mer insatt i våra angelägenheter än jag väntat. Men några mer konkreta anvisningar ger han emellertid aldrig vid sådana tillfällen. Dessa regelbundna kontakter med den romerska kyrkoledningen tjänar det ömsesidiga informationsutbytet och är givande för båda parter. Men också biskopsmötena på olika nivåer är viktiga. Impulser får vi från flera håll, och som biskop måste man hålla sig informerad om vad som händer i världskyrkan.

Att den katolska kyrkan är en världsvid kyrka erfor jag tydligt på en studiekonferens härförleden på Castel Gandolfo. Majoriteten av de deltagande cirka 120 biskoparna kom från tredje världen, och många av dem var svarta afrikaner. Dessa biskopar har numera lika hög teologisk utbildning och lika mycket inflytande som vi från västvärlden. Ja, mycket har förändrats sedan min ungdom. Idag är katolska kyrkan verkligen en världskyrka i ordets egentliga bemärkelse.