Kvinnlig motkultur

Docenten i historia vid Lunds universitet Yvonne Maria Werner har ett särskilt forskningsintresse för nyare nordisk katolsk kyrko- och kulturhistoria. År 1996 gav hon ut boken Världsvid men främmande. Den katols-ka kyrkan i Sverige 1873–1929 som har rönt mycket stor uppmärksamhet.

Denna gång väljer hon ett delområde av kyrkans liv, nämligen ett ordenssamfunds verksamhet under ungefär samma period (1856–1936) och har då också möjlighet att rikta blicken mot två länder, Danmark och Sverige (med utblick mot Norge) vilket ger läsaren möjlighet till givande och tankeväckande jämförelser.

De Sankt Josefsystrar som Werner skildrar i sin bok tillhör en fransk kongregation (Chambérykongregationen) som bildades i början av 1800-talet, men som har sina rötter i 1600-talet och i den andliga rörelse som utlöstes och präglades av jesuiternas verksamhet. Josefsystrarna representerar alltså en av de äldsta kvinnliga apostoliska ordenssamfunden, och eftersom dessa ofta försummas i forskningen och i allmänhetens uppmärksamhet kan ett vetenskapligt arbete som detta bara välkomnas.

Josefsystrarna kom 1856 till Danmark och 1862 till Stockholm. Fastän nyetableringen var allt annat än lätt utvecklades de under den behandlade perioden till Nordens största och mest inflytelserika ordenssamfund. Werner tecknar först och främst deras skiftande relationer till biskopar, präster, kyrkfolk och samhälle, vilket är en mycket intressant – om än inte alltid uppbygglig – lektyr, eftersom dessa olika makthavare också försökte att på ett eller annat sätt utnyttja systrarnas närvaro och verksamhet för sina egna syften. Det tydligaste exemplet på detta är den utdragna och hetsiga konflikten kring Franska skolan i Stockholm som i början av 1900-talet även berörde Vatikanen samt de svenska och franska regeringarna. Vidare undersöker hon kongregationens interna förhållanden, dess relationer till andra ordenssamfund och dess betydelse för det katolska församlingslivet. Men Werner nöjer sig inte bara med sådana främst inomkyrkliga perspektiv. Hon ser också Josefsystrarnas apostoliska verksamhet på skolor och sjukhus i dess större samhälleliga sammanhang och analyserar den mot bakgrund av sjukvårdens och skolväsendets allmänna utveckling. Detta kastar nytt ljus över den intrikata frågan huruvida de dåtida katolska vård- och skolkoncepten var säregna och huruvida de var präglade av sin tid. Werner berör också teologiska frågor vilket är begripligt och kanske oundvikligt i en studie över detta ämne, även om hennes tolkningar här – i synnerhet av gärningarnas betydelse för frälsningen – förefaller en smula onyanserade. Som exempel kan nämnas att hon ensidigt framhäver gärningarnas betydelse för den klassiska katols-ka nådeläran och helt förbigår det jansenitiska inflytandet på franska ordenssystrar under denna epok (s. 207–208). Not 180 (s. 294) innehåller ett svepande och av sammanhanget opåkallat omdöme om den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran.

Werners avsikt att förena historiska och systematiska moment kräver en ambitiös uppläggning där samma händelser och personer återvänder flera gånger i olika belysning. Tack vare författarens klara redovisning av sina metoder och de olika förklaringsmodeller hon använder sig av (s. 12–22) tappar läsaren trots detta i allmänhet inte den röda tråden. Ett namnregister kunde dock ha varit till hjälp i synnerhet för alla dem som inte har möjlighet att läsa en sådan bok i ett sammanhang från pärm till pärm. Särskilt när det gäller konflikten kring Franska skolan, där systrar nämns såväl med sitt ordensnamn som med sitt civila namn, kan man känna sig litet grand som när man läser Tolstojs roman Krig och fred med dess många agerande som ofta uppträder under flera namn. Även författaren själv verkar någon gång har haft problem med detta: på s. 205 heter samma man såväl Whitte som Hvitte. I samband med sådant bör det dock nämnas att författarens sätt att på varje sida ange vilket kapitel man befinner sig i underlättar orienteringen i synnerhet i fotnotsdelen och borde kanske ha använts oftare.

Yvonne Werner är en intressant och livlig berättare vilket är en kanske ofta underskattad, men viktig egenskap hos en historiker. Så får vi ta del av många enskilda miniatyrer som kastar ljus över kyrkans utveckling och liv i en inte särskilt avlägsen, men ändå gången tid. De första systrarna som anlände till Köpenhamn fick inte bara en trångbodd källarlokal som sin första lägenhet, utan deras danska mentor Marie Lohse ”envisades med att bo tillsammans med systrarna” och betedde sig som om hon var deras föreståndare” (s. 52–53). I kyrkoherde Axel Whittes ”prästgård” i Odense ”bodde en familj inackorderad, med vilken han låg i ständiga konflikter. Barn var ständigt närvarande, och mycket av den katolska verksamheten rörde just barnens fostran, religionsundervisning och skolgång. Fattiga barn levde i prästgårdarna eller i systrarnas barnhem. Pengar rådde det ständigt brist på. Det var bakgrunden till att systrarna gav privatlektioner i pia-nospel och främmande språk. Även Whitte ägnade sig åt sådan privatundervisning” (s. 205). De talrika fotografier som är bifogade i boken bleknar däremot bort mot sådana livliga beskrivningar. De visar för det mesta stelt uppradade systrar och kunde gott ha varit färre. Ett undantag är dock den fascinerande bilden av Josefsystrarnas kommunitet i Stockholm omkring 1925 (s. 157). Den visar en grupp av 21 civilklädda kvinnor i olika åldrar som ledigt sitter i ett större vardagsrum och visar således just i motsats till de övriga bilderna kommunitetens och Frans-ka skolans avvikande väg som i ett nötskal.

Werner är för det mesta också en försiktig och differentierad uttolkare som låter läsaren inse varför hon kom fram till sina slutsatser, exempelvis den tolkning hon gör av begreppet ordenslydnad (s. 79). Det kan dock knappast sägas angående de korta utblickarna på den katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet och det nutida apostoliska ordenslivet. Här dras slutsatser ofta något förhastat och utan att läsaren steg för steg kan följa med i resonemanget. Så heter det t.ex.: ”Andra Vatikankonciliet ledde inte till den ’nya pingst’ som många hade hoppats på” (s. 258). Även påståendet på s. 237 att den asketiska övningen att gissla sig ”tillämpas även i dagens katolska kyrka” är så onyanserat att det blir missvisande. Jag undrar varför dessa något abrupta och därmed nödvändigtvis odifferentierade utblickar överhuvudtaget är med. Det är ju synd att kasta fram överilade slutsatser om den oerhört spännande och svårtolkade perioden efter Andra Vatikankonciliet. Just ordenslivet har genomgått så omfattande och för medlemmarna krävande förändringar att det är väl värt en närmare vetenskaplig granskning.

Detta arbetets stora värde ligger redan i den historiska beskrivningen av den givna epoken. Var och en som tillhör ett ordenssamfund och lyssnat på antingen suddiga eller hagiografiska hågkomster vid kaffebordet inser det oerhörda värde som ligger i en sådan omfattande, precis och tilltalande presentation av ett ordenssamfunds väg genom historien. Annars blir det svårt eller till och med omöjligt att gång på gång återvända till de andliga källorna, vilket är vad ordensfolket efter Andra Vatikankonciliet med alla dess reformer försökt göra. Dessutom framträder också den katolska kyrkans och de nordiska samhällenas utveckling under dessa år tydligare och på ett nytt och spännande sätt, eftersom de ses ur en enskild kongregations perspektiv – en kongregation dessutom som förfogar över internationella erfarenheter och internationell personal såväl i Danmark och Sverige som på ledningsnivå.