Femton klara blickar på Stagnelius

Den svenska romantikens poeter lever farligt. Det har gjorts försök de senaste decennierna att blåsa liv i dem, mest av postmodernistiskt influerade kritiker, men det har inte lyckats så väl. Den nyligen avlidne Bengt Emil Johnson försökte till och med få Per Daniel Amadeus Atterbom att flyga igen. Han tyckte sig känna igen något av sin egen naturkänsla hos sin gamle kollega, men få kunde dela hans entusiasm. Esaias Tegnér får mer uppmärksamhet som stilsäker och elak brevskrivare än som poet. Erik Gustaf Geijer får stå för det liberala genombrottet i svensk offentlighet, men hans poesi är stendöd.

Den ende som lever i folks medvetande är Erik Johan Stagnelius, han som knappt räknades i sin samtid, honom som Tegnér ansåg för galen. Han var ”linhårig och ful” som Karl Gustaf Hildebrand skrev i en dikt, och han drack så hårt (och luktade kanske så illa) att han inte var välkommen i Malla Silfverstolpes salong och ingen annanstans heller. Hans nästan monumentala utanförskap är ett huvudtema i hans poesi. Han mytologiserar det för att stå ut.

I själva texterna märks inte mycket av misär och missbruk. Hans kontroll över de litterära verkningsmedlen är total, och han var mycket välorienterad i sin tids avantgarde-kultur. Han läste, översatte och parafraserade de tyska romantikerna och vurmade för de fornnordiska sagorna. Han följde tidens fascination för det platonska och gnostiska. Det blev kanske ganska ytligt – så är det ofta med modekultur – och man gör honom troligen en otjänst genom att överbetona hans gnostiska tro. Men en del av detta tankegods måste man känna till för att komma in i dikterna och sedan förbi en del av deras mera anskrämliga beläten. Man skulle kunna jämföra Stagnelius mytologiska apparater med dem som Gunnar Ekelöf (en av hans stora beundrare) använde i sina sista samlingar med deras bysantinska och sufiska ramverk. Innerst i de stora konstruktionerna finns ändå hos dem bägge en naken poetisk röst.

Litteraturen om Stagnelius fylls ständigt på. Roland Lysells stora studie kom 1993 och Horace Engdahls analys av dikten ”Kärleken” några år senare. Jan Olov Ulléns introduktion till författarskapet gavs ut 2004, och Göran Häggs I världsfurstens harem, en mer klassiskt utformad biografi, kom 2007. Häggs bok är ett grandiost försök att ge en bild av Stagnelius i helfigur trots att det biografiska materialet är så magert. Man kan näst intill lyckönska författaren eftersom han slipper det närgångna intresse för sitt elände som till exempel drabbat Gustaf Fröding – som i år till alla sina andra olyckor fyller 150 år.

Det finns en ny utgåva av Stagnelius skrifter som jag inte hunnit titta på. Annars bör man enligt alla kunniga människor vara något försiktig med var man hämtar sin Stagnelius-läsning. I Allhems utgåva av de samlade skrifterna har ortografin förenklats och moderniserats på ett sätt som i många fall tömt dikterna på deras mer intrikata nyanser. Ett par av de mera kuriösa – och intressanta – tvistefrågorna i svensk litteraturhistoria rör faktiskt kommateringen i ett par Stagneliusdikter. Man bör i stället gå till Svenska vitterhetssamfundets utgåva från 1910-talet i fem delar som fortfarande finns i tryck.

En av dessa kommateringsfrågor får nog anses löst i den nya antologin Femton röster om Stagnelius där poeten och litteraturvetaren Gunnar D. Hansson tar sig an en mycket krånglig dikt med fornnordiskt motiv. Boken innehåller korta diktanalyser av genomgående hög klass, och den kan mycket väl fungera som en smakrik introduktion till författarskapet. Här finns bara plats att lyfta fram några få av dem.

Flera skribenter betonar Stagnelius fantastiska språk som – med handen på hjärtat – ändå ligger så nära kitschen. Hans språk lever emedan det lever farligt, som Jan Olof Ullén så träffande påpekar. Aase Berg hävdar att han är en poet för tonåringar, för dem som kan ladda de banalaste fraser med de mest intrikata och livsavgörande innebörder; så fungerar ju popmusikens (för att inte säga psalmernas) texter. ”Stagnelius desperata romantik slår över i groteskeri och framhäver den aggressiva skönheten i det värdelösa, precis som vilket kitsch-föremål som helst.” Det är nog sant, men det slår mig att Aase Berg här ger en god karakteristik också av sin egen poesi.

Niklas Rådström berättar att två av deltagarna i antologin gjort punkversioner av ”Till Förruttnelsen” i sin ungdom. Diktens monstruösa och erotiskt laddade dödslängtan ligger nära ett populärkulturellt tema från romantiken som i sen tid blommar ut i vampyrfilmer och självmordskult hos mängder med rockband. Agneta Pleijel pekar på en annan sida av den folkliga traditionen när hon i ”Källan” hör klanger från folkvisan ”Jag vet en dejlig rosa”. Stagnelius skriver filosofi i versform – Jesper Svenbro finner denna filosofi mycket god och intressant – samtidigt som hans dikt kan bli både burlesk och älsklig.

När skalden bjöd in till subskription på de tre häftena av Liljor i Saron kallade han dem ”teosofiska” i motsats till mer teoretiskt ”teologiska” texter. Termen teosofi har här ingenting med det hundra år yngre synkretistiska hopkoket att göra. Han menar i stället en innerlig poesi som vänder sig till hjärtat och bort från den ”ovärdiga” samtidens brus. Genom livet vänder och vrider han på denna teosofiska impuls. Han formulerar den som sagt i stora gnostiska byggen (med hans egen teorminologi är de mera teologiska än teosofiska), men själva dikten tycks tala ett känslans och inte ett systemens språk. Det som ligger i botten – och jag tar gärna risken att göra en alltför biografisk läsning – är längtan bort från en värld där ingen värdighet och kärlek bjuds honom.

Ibland kan bidragen i antologin litet slarvigt kalla religiösa inslag i Stagnelius dikter för kristna när de egentligen är gnostiska, men så blir det väl gärna när fältet ”andlighet” blivit en suddig region där inga kunskaper längre fäster. Men jag tror ändå att det kristna låg närmast hans hjärta, en innerlig och hinsideslängtande kristendom utkastad i en grotesk värld som tycktes honom skapad av den onde Demiurgen.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.