Fenomenet Harry Potter

En serie barnböcker har på några få år blivit historiens snabbaste förlagssuccé. De har tryckts i nära 60 miljoner exemplar och har översatts till mer än 30 språk. I oktober läste författaren J. K. Rowling ur sin senaste bok för 10 000 entusiastiska barn i Torontos SkyDome. Och detta sker i en tid då man påstått att bokläsandet snart skulle upphöra bland barn och ungdom! Lika märkvärdigt är att böckerna kan läsas med behållning också av vuxna och ger rikliga tillfällen till kommunikation mellan vitt skilda åldersgrupper. Jag har själv diskuterat intrigen med en klipsk tioåring och gjorde den märkliga upptäckten att vi på något vis rörde oss på samma nivå. Jag vet ingen annan bok som skulle kunna fungera på det sättet.

Författaren, en ensamstående mor, skrev den första boken för bara fem år sedan, enligt legenden på ett kafé med dottern vid sin sida, eftersom hon inte hade råd med gaspolletter för att värma upp lägenheten. I dag är hon mångmiljonär, också i pund räknat. Men det viktiga är inte den ekonomiska framgången utan böckernas obestridliga popularitet. Vad består den då i?

Först och främst är detta enastående välskrivna böcker, intelligenta och humoristiska, och de har en hög puls, med snabba växlingar mellan scenerna, som motsvarar TV-ålderns krav på oupphörlig action. Longörer saknas nästan helt (med vissa reservationer inför den fjärde boken). Språket är engagerande men inte alltför enkelt och tillrättalagt. Ordförrådet är stort (jag har själv fått använda lexikon ibland), ett memento för dem som tror att barn inte kan tillgodogöra sig ett språk utöver det mest basala. Det finns en genomgående intrig, men den har otaliga förgreningar och bjuder ständigt på dunkla hemligheter som måste avslöjas om man skall ta sig vidare genom böckernas labyrinter.

Harry Potter är elva år när historien startar och blir ett år äldre för varje ny bok. Han tillhör en trollkunnig släkt men förlorade sina föräldrar i späd ålder. Det avslöjas att föräldrarna mördades av den onde Voldemort som sedan gör nya attacker mot Harrys liv. Pojken växer upp hos fosterföräldrar som avskyr honom och behandlar honom groteskt illa. Men samtidigt är magikernas samfund i aktion för att skydda honom, och när första boken börjar har de ordnat så att han får komma till deras skola Hogwarts, där sedan större delen av historien utspelar sig. Här får han lära sig alla slag av magi, han får goda kamrater och en inspirerande miljö, men inte ens här är han skyddad mot Voldemorts anslag, vilket ger upphov till ständigt nya komplikationer. Varje bok slutar med en dramatisk konflikt, där Harry med näppe och nöd undkommer men samtidigt får nya insikter i sin egen gåta.

Detta tillhör som synes fantasygenren, som ju har stor utbredning på anglosaxiskt håll. Man har gärna jämfört Harry Potter-böckerna med Tolkien och Lewis, men de skiljer sig på en väsentlig punkt. Handlingen utspelas inte i en annan och fiktiv värld utan i nutidens England, och Rowling klarar övergången från vardag till fantasy på ett originellt sätt. De trollkunniga finns ibland oss, men de bildar en subkultur på egna villkor, med egen valuta, egen dagstidning, egen postgång (med hjälp av ugglor) och egen järnvägslinje. Allt detta hålls hemligt för oss vanliga utomstående, kallade Muggles. Magikerna kan tyckas ha övermänskliga förmågor, men ute i vårt samhälle är de handfallna: kan inte växla pengar, kan inte ringa ett telefonsamtal och klär sig löjligt. Böckerna fylls av en avväpnande humor, som får också Harrys rysliga fosterföräldrar att framstå som komiska.

Det ligger närmast till hands att jämföra Rowlings böcker med Edith Nesbits långt mindre roliga barnböcker eller med Charles Williams fantastiska romaner, som inspirerade Tolkien och Lewis. Både Nesbit och Williams praktiserade själva magi, något som var möjligt i det tidiga 1900-talets England. Williams var en klen romanförfattare, men han hade en oöverträffad förmåga att plötsligt låta hisnande djup av godhet eller ondska öppna sig i vardagens värld, något som vi känner igen också hos Rowling.

Vardagligt är väl inte vad man kan kalla livet på Hogwarts, en gigantisk byggnad med otaliga salar, gångar, trappor och torn, med levande porträtt på väggarna och spöken flytande omkring i korridorerna. Skolschemat omfattar ämnen som ”trolldrycker”, ”vård av magiska djur” och ”försvar mot svartkonst”, däremot inga av de kunskaper som hör till en normal skolgång. Annars liknar Hogwart på pricken en traditionell engelsk internatskola, som vi känner igen från många andra böcker: rivaliteten mellan elevhemmen, lojaliteten mot de egna, beroendet av sympatiska och osympatiska lärare, och inte minst sporten, i detta fall bollspelet quidditch, där spelarna rider i luften på kvastar.

Blandningen av välbekant och fantastiskt, av rationellt och bisarrt bidrar i hög grad till böckernas charm och gör det märkvärdigt lätt att bli hemmastadd i den totalt avvikande miljön. Trots allt tänker de flesta där, både elever och lärare, på ett sätt som vi förstår och kan identifiera oss med. Som när lärarinnan i spådomskonst gör upp schemat för det kommande läsåret: ”Jag ser att vi får göra ett uppehåll i februari, för då kommer så många av oss att vara förkylda.” Naturligtvis, om man bara godtar premisserna.

Persongalleriet är mycket färgrikt, och de fasta rollerna befäster läsarens kontroll över situationen. Neville Longbottom är alltid glömsk och fumlig, Percy Weasley är alltid snorkig och karriärsugen, Draco Malfoy är alltid illvillig – med sina båda enfaldiga kumpaner påminner han den svenske läsaren osökt om elake Måns med Bill och Bull i släptåg.

Hur är det då med Harry själv? Det har sagts att han beskrivs mindre färgstarkt än sin omgivning, men det har sin särskilda orsak. Med två undantag (inledningskapitlen till första och fjärde boken) är Harry genomgående historiens subjekt, lika mycket som om den var skriven i jagform. Allting beskrivs så som det upplevs med hans sinnen, hans tankar och känslor. Nödvändiga sidohandlingar presenteras genom att Harry får reda på dem. Hans eget utseende – med ostyrigt hår, runda glasögon och ett blixtmärke i pannan som minne av barndomens överfall – får man beskrivet när han ser sig själv i en spegel. För läsaren blir det naturligt att identifiera sig med Harry och uppleva hans äventyr så som han själv.

Naturligtvis förstår en vuxen böckerna på annat sätt än ett barn. Man ser konstruktionerna och den avsiktliga intrigflätningen, och man fäster sig vid annat än den unga läsaren, men det har också sina poänger. Särskilt nöjsamt är att försöka lura ut vad alla namn kommer ifrån och vilken innebörd de har. Att de trollkunnigas hemliga affärsgata Diagon Alley har med diagonal att göra är självklart, men lika genomskinligt är det inte att den skumma sidogatan Knockturn Alley gömmer på ordet nocturnal, ”nattlig”. Den snälle och jättelike djurskötaren Hagrids namn är för övrigt rena fornsvenskan (hagrida, ”den som rider på en gärdsgårdsstör”, dvs. häxa). Så här kan man leka med böckerna som med ett sällskapsspel.

Det är oundvikligt att böcker av det här slaget – och särskilt med en så enorm popularitet – får möta kritik. Det litterära oraklet Harold Bloom har avfärdat dem som ett hopkok av Tolkien och Tom Brown´s Schooldays, vilket tycks mig litet snålt och inte helt korrekt. Värre är kanske att en del protestanter i USA har brännmärkt böckerna som satanistiska och har försökt få dem förbjudna i skolorna. Det är samma paranoida tendens som möter då man tycker sig ha hittat kodade satanistiska budskap i Disneyfilmer. Harry Potter-böckernas tendens är raka motsatsen till satanism. Det genomgående temat är kampen mot det onda, symboliserad av den svarta magin och dess mästare. I historien framhålls hela tiden dygder som sanning, rättrådighet och ansvarskänsla. Men en motsatt tolkning av historien är lika felaktig. Harry Potter är förvisso ingen ”frälsare” med religiösa anspråk. Han är en nutida motsvarighet till folksagans hjälte som dräper troll och drakar, och som i slutänden kanske också kan få prinsessan, vem hon nu är.

Förutom de fyra utgivna böckerna är ytterligare tre planerade, och i den sjunde boken kan vi vänta oss den slutgiltiga uppgörelsen mellan Harry Potter, då förmodligen sjuttonårig, och den ondskefulle Voldemort, ”han som inte får nämnas vid namn”. Då får man förhoppningsvis också veta vem Harry Potter själv är. Vi vet att Voldemort en gång var en framgångsrik elev på Hogwart och då hette Tom Riddle, och Harry har en gång fått se skymt av denne och sett att han liknade honom själv. Fastän släktskapsförhållanden spelar en så stor roll i historien, får vi aldrig veta något om Harrys familj utöver hans båda föräldrar. Det är något för läsaren att fundera över.

Frågan är nu varför allt detta i så hög grad appellerar till nutida barn (om än påfallande litet i Sverige). Kanske är det att historien erbjuder en flykt från tidens ytliga och själlösa tristess som massmedierna så gärna återger? Vem vill leva som en materialistisk och fantasilös Muggle, när världen är full av hemligheter och äventyr att avslöja? Rätt lästa kan böckerna öppna ögonen för tillvarons rikedom och mångfald.

Nu kommer Harry Potter att bli till en rad filmer, som omges med stor hemlighetsfullhet och alldeles säkert blir en succé. Rowling är själv med och får godkänna allt, men filmningen av en roman är inte enbart en välsignelse. Alltför ofta har det hänt – som i fallet ”Rosens namn” – att filmen har tagit död på den långt innehållsrikare romanen. Man vill gärna hoppas att detta inte blir Harry Potters öde, och att de upplevelser som böckerna ger skall leda unga läsare vidare in i den värld av litteratur som väntar dem.

Litteratur

Utkomna böcker är Harry Potter and the Philosopher’s Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban och Harry Potter and the Goblet of Fire (Bloomsbury Publishing Ltd.). De båda första finns översatta till svenska av Lena Fries Gedin och är utgivna på Tidens förlag. Den femte boken utkommer först 2002 och skall få titeln Harry Potter and the Order of the Phoenix.