Filippinernas kyrka. Mellan kompromiss och p

Filippinerna är det enda kristna landet i hela Asien. Landets invånare är stolta över detta. Av landets omkring fyrtio miljoner invånare räknas åtminstone nio tiondelar som kristna och andelen katoliker till dryga nio tiondelar av den kristna folkgruppen. Mycket får vi veta genom statistik men den ger inte hela sanningen. Den säger oss inte vilken anda som under senare år har präglat kristendomen på de filippinska öarna.

När påven kommer får han se den verklighet som finns bakom de statistiska tabellerna. Men det kommer att bli svårt för honom att sätta sig in i förhållandena i en kyrka, vari utvecklingen sker i ett snabbt tempo. De kommande händelsernas gång får utvisa på vilket sätt kontakten mellan påve och folk kommer att utvecklas.

De inledande orden om skillnad mellan statistik och verklighet är inte avsedda att var cyniska. Men det är bra att hålla i minnet att det finns starka motsättningar inom den filippinska kyrkan och att dessa motsättningar särskilt har kommit till uttryck sedan president Marcos för över sju år sedan bestämde, att krigslagar tills vidare skulle gälla i landet. Kärnan i de inomkyrkliga spänningarna ligger i frågan om på vilket sätt kyrkan skall förhålla sig till politiken. Man kan formulera problemet som en fråga. Hur skall kyrkan fullgöra sitt profetiska uppdrag i en diktatur? För Filippinernas kyrka är detta en viktig och grundläggande fråga, som det sannerligen inte är lätt att svara på.

Militära undantagslagar – en käpp i hjulet

Förhistorien är lätt att beskriva. Under femtio- och sextiotalen lades grunden till vad som under sjuttiotalet skulle bli ett kraftfullt socialt apostolat i många stift. Först riktade man in sig på att försvara de föreningar och kooperativa företag av alla sorter, som hade grundats av arbetare och bönder. Det sociala apostolatet blev under sjuttiotalet alltmer politiskt eftersom man insåg att en politisk kupp skulle kunna göra det nedlagda arbetet om intet. Den möda man hade lagt ner på sina andelsföretag skulle kanske vara förgäves. Det är lätt att ha onda aningar i ett samhälle som av gammal hävd är spaltat mellan små och stora människor, de rika och de fattiga. Den ekonomiska makten ligger hos fem procent av totalbefolkningen och man kräver inom denna grupp också den politiska makten. De stiftsorgan som har inrättats för kyrkans sociala verksamhet har blivit spjutspetsar för kyrkans insatser i den ekonomiska och politiska kampen. Samtidigt har dessa sociala organ blivit måltavlor för regeringsgruppernas kritik. De vilkas intressen tryggas av regeringen ogillar dessa organ. Samtidigt har denna verksamhet blivit ett tvedräktens äpple inom kyrkan. Biskoparna är inte eniga med varandra om att den sociala aktionen är en uppgift för kyrkan, flertalet av dem betvivlar detta.

Redan i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet dryftade man den ideologiska grunden för ett socialt reformarbete på Filippinerna, närmare bestämt en strukturförändring. De tankar och läror som var grundade på marxismen verkade särskilt lockande på studenterna. De lockade också – om än i ringare grad – en del präster och ordensmedlemmar. Såväl det sociala nitet som dessa lärors glans stärktes av Paulo Freires skrifter om samvete och medvetande och genom de latinamerikanska befrielseteologernas arbeten, som då började att bli mer allmänt kända.

Kyrkan satte in extra åtgärder för att förbättra den sociala situationen och tog härvid sig an de fattiga och värnlösas sak. Genom att krigslagstiftningen trädde i kraft 1972 stäcktes kyrkans försök att hjälpa. Det finns mycket som tyder på att undantagstillståndet används för att hindra sociala reformer och behålla ett system, som innebär att de redan mäktiga och rika skall få styra landet till mest nytta för sig själva. Krigslagarna fick träda i kraft för att president Marcos skulle kunna stanna kvar på sin post även efter det att den löpande perioden gick ut 1973. Det är allmänt känt att Marcos inte skulle ha lyckats hålla sig kvar om den socialreformatoriska linjen verkligen hade fullföljts och ett folkstyre hade kommit till stånd.

Det förvånar ej att dessa krigslagar först och främst har lett till kontroll av massmedia och begränsning av det fria ordet, mötesfriheten och rätten att resa inom landet. Lagstiftning till medborgarnas skydd har rivits ner och regeln om habeas corpus – skyldigheten att låta den som har häktats komma inför domstol – har satts ur spel. Över en natt blev landet ett fängelse där fruktan och hot regerar. Flertalet medborgares mening aktas nu för intet därför att en enda man har bestämt sig för att alla skall omskolas på det att ett ”nytt samhälle” skall kunna danas. Självklart är också att varje försök att nu främja folkstyre stävjas med de hinder som står till buds inom undantagslagstiftningen.

Biskoparnas vacklan

Den officiella kyrkans inställning har varit tvetydig med hänsyn till den uppkomna politiska situationen på samma sätt som man var tvetydig när det gällde att ta ställning till det sociala apostolatet. I grunden råder också djupt delade meningar inom kyrkan. Man kan lära sig en hel del om detta om man tittar lite närmare på det sätt varpå biskoparna har reagerat på inträffade händelser.

Krigslagarna trädde i kraft den 21 september 1972 och den 26 samma månad utsände biskopskonferensens förvaltningsutskott ett rundbrev vari de troende manades att acceptera den nya politiska situationen, att visa lugn och att framhärda i bön. Samtidigt manade brevet de troende att arbeta för ett bättre och mer rättvist samhälle. Två dagar senare skrev en grupp biskopar – som deltog i ett möte som behandlade kommunikationsfrågor – ett brev till Marcos och bad honom lätta de bojor som fjättrade massmedierna. Biskoparna begärde ock att rättegångar mot tusentals personer, som hölls häktade av politiska skäl, skulle flyttas till vanliga civila domstolar. Vidare begärdes att krigslagarna endast skulle gälla några månader. Sjutton biskopar skrev under detta brev. Detta gjorde även lika många manliga och kvinnliga föreståndare inom religiösa ordnar och kongregationer. Detta var den första offentliga protesten mot krigslagarna. Denna protest sågs genast som ett tecken på att det rådde delade meningar bland biskoparna.

I januari 1973 sammanträdde biskoparna till sitt första ordinarie möte för året. Det gällde nu att bestämma sig för vilken hållning man skulle inta till den nya ordningen. Talande var, att det inte gällde att de politiska problemen eller vad dessa innebar för folket, som ansågs vara de besvärligaste. Svårast var att skipa endräkt mellan biskoparna. Bl. a. skulle man bestämma om varje biskop skulle få ge sin syn på vad som borde göras eller om man skulle hänskjuta de officiella ställningstagandena till biskopskonferensen. Spörsmålet fick inte någon tillfredsställande lösning. Man kunde heller inte enas om ett gemensamt budskap om vad som hade förekommit. Eftersom alla väntade sig att biskoparna skulle uttala sig om krigslagarna så gjorde biskoparna sig en otjänst med denna tystnad. Sex månader senare – i juli – diskuterade och godkände biskoparna ett gemensamt herdabrev om evangelisering och utveckling. Den mest betydelsefulla delen av herdabrevet fanns i slutet. Här försökte man tillämpa några principiella punkter på det rådande undantagstillståndet. Men det som gavs kom antagligen för sent och var för lite. Men likväl utgjorde brevet ett första svar på en väntan som fanns bland de troende. Det stod då klart att den enda institution, som skulle vara mäktig att gå emot militärlagarnas måttlösa överdrifter, var just kyrkan, närmare bestämt hennes biskopar.

Vid ett sammanträde med biskoparna i juli 1974 sände man ett brev till presidenten och vädjade om borttagande av undantagstillståndet och återställande av de medborgerliga rättigheterna. Någon framgång hade man inte men biskoparna hade likväl enats om ett gemensamt ställningstagande inför en politisk situation, som bara blev värre och värre.

Redan från militärlagarnas början hade president Marcos anställt folkomröstningar vari folket skulle få uttala sig om de ville ha kvar lagarna eller avskaffa dem liksom beträffande andra politiska frågor. Dessa omröstningar påstods ge alla möjlighet att deltaga i landets styre. Sådana omröstningar påstods också vara enda sättet att ge folket medansvar. Men de var blott sken och bedrägeri. Det var skådespel som skulle ge presidenten sken av att han hade folket med sig. Man hade tänkt sig att en ny folkomröstning skulle hållas i början av 1975. Men nu märktes motstånd här och var mot ytterligare ett skamligt folkomröstningsspektakel. Många i kyrkan menade, att man borde strunta i att deltaga i den nya omröstningen. Detta gällde särskilt de katoliker, som var verksamma i kyrkans sociala apostolat. Biskoparnas interna diskussion blev mycket het. Efter denna sände man ut ett meddelande om att folkomröstningar i vissa fall kunde vara värdefulla och ett hederligt sätt att använda politisk rösträtt. Biskoparna tog inte ställning till det väckta förslaget, att kyrkans folk skulle låta bli att deltaga. Men det syntes följa rätt klart av biskoparnas uttalande, att – om inte förutsättningar för en hederlig omröstning funnes – då bjöde god moral att man avhöll sig från att deltaga.

En folkomröstning hölls i november 1976. Enigheten mellan biskoparna var knuten med sköra band och denna omröstning fick dessa att brista. Biskopskonferensens förvaltningsutskott tog sig nämligen före att tolka 1975 års uttalande från biskopskonferensen som att det skulle innebära moralisk plikt att nu rösta. Ett mindre antal biskopar gick offentligt emot denna tolkning. Dessa biskopar framhöll de villkor, som hade uppställt 1975 för att en folkomröstning skulle anses moraliskt försvarbar.

Skandalen med en i sin undervisning splittrad kyrka hade nu hänt och när biskoparna i januari 1977 möttes på nytt fick de använda de tre första dagarna till frågan om kyrklig endräkt. Men som vanligt blev det inte så mycket bevänt med försöken att skapa en enhetlig linje. Man gjorde inte någon verklig ansträngning att gå till roten med tvedräkt och meningsmotsättningar. Någon klar slutsats om hur man skulle förhålla sig till den politiska verkligheten kom inte fram vid detta möte. Trots att man inte kunde enas om en gemensam linje så var biskoparna nu ense om att ogilla den sittande regeringen och använde en skarpare ton mot den än någonsin tidigare. Man vände sig mot regeringens förslag till åtgärder för att tygla såväl befolkningen i sin helhet som etniska minoriteter. Vidare vände sig biskoparna mot militära övergrepp och mot att utländska missionärer fördrevs.

Biskoparnas enda minnesvärda insats under år 1978 var ett herdabrev om fostran till rättvisa. Men eftersom det man ville säga var väl svept i ett språk som var hämtat från kyrkans förkunnelse av eviga sanningar blev brevet inte så slagkraftigt och tydligt som dess innehåll hade förtjänat.

Ända till år 1979 hade kampen mot regeringen till stor del varit en sak för kyrkans aktiva och framstegsvänliga krafter. Situationen blev nu något annorlunda. Omslaget skedde en viss dag i februari 1979. Ärkebiskopen av Manilla, en kardinal, började att kraftigt klandra militärernas övergrepp. Han gick så långt som till att offentligt begära att krigslagarna skulle upphävas. Kravet framfördes gång på gång. Andra biskopar – även sådana som till helt nyligen hade varit påfallande tystlåtna – följde kardinalens exempel. Vid biskopskonferensens i oktober gjordes ett uttalande – signerat på konferensens vägnar av dess ordförande, kardinalen – mot våldet från både vänster och höger. Man manade landets invånare att tänka på faran av att ännu större våldsamheter skulle kunna utbryta om inte det nuvarande hittills otyglade våldet upphörde.

Denna sammanfattning över de filippinska biskoparnas politiska ställningstaganden år från år är naturligtvis summarisk. Intet har i denna framställning sagts om de ting som har styrt denna utveckling. Viktiga sådana faktorer finns. Nuntien och den romerska kurian har verkat som bromsar. Inom kurian har denna påverkan särskilt skett från statssekreteraren (påvens utrikesdepartement) samt från kongregationerna för biskoparna och för ordnarna. Även om man bör räkna med att den filippinska kyrkan röner påverkan utifrån är den lokala kyrkans medlemmar viktigast i detta sammanhang – biskopar, präster, bröder och systrar, lekfolket. Det är på dem det beror vart kyrkans kosa skall styras.

I denna framställning har inte sagts mycket om ordensfolkets, prästernas och lekfolkets roll vad gäller den agitation som bedrivs. Deras insats har varit av verkligt avgörande betydelse. Ordensledarna och deras samarbetsorganisation har spelat en särskilt stor roll. Det var dessa som myntade uttrycket ”kritik och samarbete” och detta har kommit väl till pass när det gällde att sjunga ut om det rådande militärregementet. Uttrycket har även accepterats av biskoparna. Till en början var det endast ett mindretal av biskoparna som helhjärtat gillade uttrycket, flertalet har först långsamt och efter tvekan tagit det till sig.

I denna framställning har särskilt biskoparna pejlats in. Detta beror på att deras handlingar i mångt och mycket speglar vad som sker i den filippinska kyrkan. Biskoparnas ställningstaganden och gärningar – eller bristande dådkraft – har sina motsvarigheter också hos andra. Detta betyder inte att de i allt skulle vara representativa. I viss mån är de kanske representativa för sin hjord och i viss mån är de det inte. Det är svårt att i ord täcka in situationen. Men det är otvivelaktligen så att i stift, som har biskopar vilka går in för de sociala frågorna, finns det också en klarare och tydligare inställning rörande dessa spörsmål. Vid det motsatta förhållandet gäller samma fastän omvänt.

Två meningar om kyrkan och om hennes uppdrag

Flera uppfattningar har utkristalliserat sig om vilken väg som bör väljas. Skilda meningar, som i bland råkar i fejd. Trots den allmänna bristen på klarhet så avtecknar sig vissa övergripande tendenser tydligt. Det är tveksamt om de bör karaktäriseras med de vanliga termerna höger, center och vänster. Dessa uttryck har en politisk belastning, som gör dem mindre bra i detta sammanhang. Åravis har det arbetats med att försöka nöta in att kyrkans samhällsansvar har sin grund i Evangeliet och inte endast är en del av den politiska verkligheten. Vi skall därför undvika att använda den politiska terminologin när vi beskriver de olika grupper, som är verksamma inom kyrkan. Dessa grupper skiljer sig åt genom valda linjer för praktiskt handlande och genom olika typer av teologisk inspiration. Delade meningar råder mellan de olika lägren om vad som bör göras här och nu. Det finns väsentligen två skilda sätt att uppfatta kyrkan. Det som skiljer är den tonvikt man vill lägga på olika ting inom kyrkan. I den ena tolkningen ses kyrkan främst som en institution och i den andra lägger man huvudvikten vid att se kyrkan som folk.

När man tolkar kyrkan som en institution ger man företräde åt vissa ting. Hierarkisk ordning och auktoritet, noggrann liturgi, fast sexualmoral och rätt lära. Till de institutionella dragen hör kyrkans frihet att förkunna evangeliet, de ungas kristendomsundervisning i församling och skola, det kristna apostolatet inom hälso- och sjukvård, vård och allmosor, församlingarna, sakramentens förvaltning och utdelande samt av biskoparna godkända föreningar, särskilt då sådana som ingår i lekmännens katolska aktion under prästerlig ledning.

När man talar om kyrkan som ett folk sätter man deltagande och lekfolkets medansvar i främsta rummet. Det är fråga om att skapa en folklig liturgi, den rätta läran omsatt i praktisk gärning, mänsklig värdighet och de mänskliga fri- och rättigheter som därmed hänger samman, de vuxnas kristendomsundervisning och mera formlösa typer av kristen fostran, hälsovård ute i byarna, rättvisefrågor samt hjälp till självhjälp. Det är här fråga om en gemenskap som bygger på samma tro, på fackliga och kooperativa organisationer samt på föreningar och verksamheter på gräsrotsnivå.

Kyrkan som institution och kyrkan som folk utesluter inte varandra. Det är inte fråga om två i egentlig mening skilda tolkningar av kyrkans väsen. Men i den historiska situation – vari Filippinerna nu befinner sig – har det ändå blivit så att de ses som två skilda åskådningar rörande vad som hör till kyrkans sanna väsen. Vi som arbetar inom den filippinska kyrkan bör först analysera problemet och sedan grundligt tänka efter. Kyrkans medverkan i politiken får allvarsamma följder. Man kommer att välja väg efter hur man värderar de båda tolkningarna av kyrkans väsen.

Det är lämpligt att försöka belysa de skilda uppfattningarna om kyrkans väsen genom att lägga märke till hur dessa uppfattningar påverkar livet i stift, församlingar och ordnar och hur biskopar, präster, ordensbröder, systrar och lekfolk låter sin gärning gestaltas och närmar sig de politiska problemen enligt sin grundsyn på kyrkans väsen.

Låt oss först se lite närmare på dem, som främst tolkar kyrkan som en institution. Denna grupp tänker särskilt på att kyrkan skall ansvara för den andliga välfärden och ser ogärna att kyrkan blandar sig i världsliga frågor såsom politik. Man tycker att regeringsbestyren inte skall vara kyrkans sak. Vad man begär av det världsliga samhället är frihet för kyrkan att få verka. Medborgaren skall ha rätt att välja sin religion och kyrkan skall ha full frihet att uppföra och underhålla gudstjänstlokaler, skolor, prästutbildningsanstalter, sjukhus m.m. Det sociala apostolatet består här av välgörenhet, ömsesidig hjälp och främjandet av ekonomisk utveckling. När kyrkan någon gång går in i politiken är det för att religionsfriheten hotas eller för att regeringen utfärdar lagar som inte går ihop med kyrkans förkunnelse, exempelvis om skilsmässa, fosterfördrivning, preventivmedel eller vidtager åtgärder som hotar kyrkliga skolor, sjukhus eller andra liknande katolska aktiviteter. När det gäller andra politiska frågor brukar man nöja sig med att framhålla allmänna katolska grundsatser och man följer sällan upp dessa grundsatser i för dagen gällande politiska frågor. Slutligen brukar man säga att kyrkan är till för alla, för rika som för fattiga, politiker, krämare, bönder, fiskare och arbetare.

De som i första rummet betraktar kyrkan som ett folk brukar lägga vikten vid andra frågor. Frälsningen gäller hela människan med kropp och själ och detta inte endast såsom individ utan som medlem av en social gemenskap. Frälsningen måste därför angå allt inom folkets liv. Den gäller allt inom folkets liv och hushållning. Det sociala och det andliga ses som två sidor av samma helhet. Rättigheter och friheter bildar här ett enda system. Att endast vilja försvara religionsfriheten och strunta i andra friheter anses som okristet och korttänkt. Man anser att även religionsfriheten hotas när andra friheter kommer i kläm. Kyrkans sociala gärning bör först gälla mänskliga, politiska och ekonomiska problem. Dessa ting har hittills försummats inom kyrkans institutionella apostolat. Kyrkan skall hjälpa människorna att utveckla sin mänskliga värdighet och till att vara en ansvarig och aktiv deltagare i samhällslivet. För att detta mål skall kunna nås måste kyrkan vara profeterande. Det gäller att gå längre än till att använda allmänna talesätt om goda gärningar. Kyrkan skall ta sig an folkets problem samt kämpa och lida med folket för att finna det kristna svaret. Detta deltagande från kyrkans sida ses som ett nödvändigt prov för att det profetiska uppdraget skall kunna övertyga. Kyrkan måste utan sidoblickar ta de fattigas parti och undersöka vilka vägar som finns för att kyrkan skall kunna bli en de blottställdas kyrka.

De motsättningar och egenskaper som har avmålats i det föregående är medvetet överdrivna. Den som är teologiskt bildad inser lätt att de båda skildrade ”ecklesiologierna” inte är uttömmande. Saker som är nödvändiga i en beskrivning av kyrkans väsen saknas. De dragna skisserna innehåller inte den anspänning av fantasin som är nödvändig om man vill tolka kyrkans mysterium. Den som säger så har rätt. Men problemet ligger inte där. Hur man än ser på de teologiska spörsmålen och vilka faktorer som man än anser höra till rätt teologi så är det ändå så att meningsbrytningen rörande kyrkan och hennes väsen finns här och nu i dagens filippinska samhälle. Kyrkan som institution eller som folk är en fråga med stark förankring i dagens verklighet. Det är en ödesfråga som ger nyckeln till en analys av vad kyrkan bör göra inom politik och ekonomi i en diktaturstat för att driva utvecklingen mot ett mer rättvist samhälle. En uppgift som aldrig kan anses slutförd. När man väljer kyrkosyn väljer man även också mål och arbetssätt.

Samarbete och kritik eller kompromiss?

De uppgifter som möter inom ett stift eller en församling beror i hög grad på vilken kyrkosyn man själv har. Om man har det institutionella sättet att närma sig problemen finner man lättast sina uppgifter inom gamla välkända strukturer. Man tänker då främst på sådant som hör till församlingen och skolan och man väntar sig att de som i främsta rummet skall handla skall vara präster eller framstående lekmän. Om man mer ser på kyrkan som ett folk så närmar man sig verkligheten på annat sätt. Insatsen skall då göras långt från ställen där kyrkan sedan gammalt har sina säkra fästen. Man sätter i stället in krafterna på förslummade förstäder samt i fiskelägen, småstäder och byar. Platsen där flertalet filippiner finns. De handlande är i detta fall vanliga och alldagliga människor. Personer som på grund av rådande sociala och ekonomiska förhållanden har blivit förvisade till anspråkslösa sysslor och förhållanden. Det är de synbart svaga, maktlösa och fattiga som skall räknas i detta fall.

Frågan om var kyrkan skall sätta in sina krafter ger upphov till följdfrågor. Det är inte endast synen på kyrkans mission som tolkas på olika sätt. Synen på de människor som skall verka däri är även den oenhetlig. Den yttre miljön för missionen är olika. I det ena fallet går man ut från punkter där makt och pengar finns, i det andra håller man sig till samhällets utmarker. Utgår man från den punkt där det nuvarande filippinska samhället har sitt kraftcentrum måste man också samarbeta med dem som nu har makten. Man måste vakta sig för att komma på kant med de styrande. En hållning av samförstånd och samarbete blir lätt härskande. Det kan även bli så att man kommer att mänga sig och gå samman med de styrande klasserna och uppfatta dessas intressen som sina. När man arbetar i samhällets utmarker blir det på ett annat sätt. Här finns varken pengar eller yttre hyfs. När kyrkan arbetar här måste hon – medvetet eller omedvetet – ta parti mot allsköns orättvisor. Kyrkan kommer i detta fall ibland i motsättning till regeringen och kommer även att göra gemensam sak med politiska ytterlighetsriktningar. Det är dessa två synsätt och skilda arbetssätt som har kluvit den filippinska kyrkan i två läger, ett snitt som går från kyrkans rötter ända upp till den hierarkiska toppen. Tvist råder om hur man skall förhålla sig till det förtryck vari krigslagstiftningen endast är en av flera manifestationer. Sådant är läget i grova drag inom den filippinska kyrkan.

Ett nytt sätt att se håller på att bana sig väg. Ideologisk förnyelse och en mer nyanserad bild av läget går här hand i hand. Denna nya syn skall här kort skildras.

Man har sagt att syftet med krigslagarna vore, att de skulle hjälpa till att omskapa det filippinska samhället. De har på sitt sätt tvingat alla och envar att ta ställning till den strukturomvandling som behövs för att det filippinska samhället skall kunna omdanas. För att lösa knuten brukar regeringen – just president Marcos själv – förorda ”utveckling” till varje pris. Med tanke på de mänskliga offer denna skulle kräva så är den inte värd sitt pris.

Den utveckling som man avser är rent ekonomisk och den gör sig rönt genom hugstora utkast av alla de slag. Det kan gälla jättelika dammar för bevattning och kraft, lyxhotell för att främja turism, kärnkraftstationer, stora industrier, planteringar, gruvor, flygfält, vägar osv. I samtliga fall är det fråga om sådana, som kräver utländskt kapital och därför också måste bli till nytta för andra än landets egna invånare för att de skall bli till. Man antar att landets egna söner och döttrar ligger ner och ropar på hjälp. Om så är beror det på att fördelningen av landets tillgångar är så ojämn att för få är villiga att hjälpa till med att hålla hjulen igång. Lejonparten av vinsten tas av de multinationella företagen och några inhemska storbolag. Grovt uttryckt ligger det tyvärr till på det viset.

Det är det fattiga småfolket som får betala för storstilade projekt. Som exempel kan nämnas att massor med människor har blivit omlokaliserade för att främja stora byggen som regeringen finner vara värdefulla. Någon hänsyn till dessa människors eget bästa har man därvid inte tagit. Det förekommer åtgärder genom vilka småbrukare förlorar både jord och andra utkomstmöjligheter. Rent ut sagt är det så att utvecklingsarbetet har blivit en avgud åt vilken man offrar folket – och då särskilt svaga och fattiga. Själv skulle jag önska att jag vore i tillfälle att skriva att den lämnade beskrivningen vore regeringsfientlig propaganda som kommunisterna hade funnit på. Så är det inte, folkets lidanden är påtagliga och dess förtvivlan är stor.

Framsteg av det slag som regeringen vill främja plägar ej kunna göras utan tvång. Man vidmakthåller det militära undantagstillståndet och vill rättfärdiga det som nödvändigt. Den växande militariseringen, gevärspipor och gevärskolvar samt åsikten varje form av opposition är samhällsfientlig tillhör regeringens arsenal. Våldet har blivit institution.

Denna form av kapitalistiskt utvecklingsarbete har främjat tanken att möta våld med våld. Marxister och andra anhängare av våldsideologier kan i detta läge dyka upp och kräva att samhället i ett enda slag skall förändras. Eftersom de ofta har svårt att driva sin agitation öppet brukar de försöka nästla sig in i sådana kyrkliga organisationer, som har till syfte att göra de fattiga medvetna om sitt läge och sitt ansvar. Särskilt för de katoliker som är besatta av rädsla för att kyrkan skall komma att manipuleras av politiska vänsterkrafter är detta en besvärlig situation. Som sakerna har utvecklat sig har ”kritik och samarbete” som lösen visat sig vara något som kan användas på flera sätt. Tills nu har denna lösen gällt frågan om samarbete mellan kyrkan och regeringen. Men en ändring har skett som innebär att det också kan bli fråga om samarbete med marxisterna och andra krafter som vill ha en grundlig omgestaltning av samhället. Men saken kan också uttryckas på ett annat sätt. Kyrkans profetiska uppdrag innebär framför allt en skyldighet att klandra vad som är fel. Man kan då inte begränsa sig till att inom ramen för samarbete och kritik angripa valda missförhållanden. Det profetiska uppdraget måste fullgöras skoningslöst och utan mannamån.

Här har vi nått det som enligt vår mening är känsligast i spörsmålet om kyrka och politik på Filippinerna. För en del kristna ter det sig som om det militära undantagstillståndet skulle fungera som en bom som sätter stopp för något som är ännu värre. De faror som lurar runt hörnet är kommunism, anarki, republikens sönderfall och inbördeskrig. Under sådana förhållanden kan det verka som om man helt enkelt måste kompromissa med etablerade makter och auktoriteter. Dessa kan synas vara de enda som kan hålla samhällslivet igång, skydda kyrkan så att hon överlever, vidmakthålla kyrkans frihet som institution. Allt detta till priset av att man tvingas blunda inför de mest vidriga övergrepp som sker när krigslagarna tillämpas. Även sådana präster, munkar och andra medlemmar av religiösa ordnar, som har sina sympatier inom den regeringsfientliga vänstern, är märkligt nog i samma läge. Dessa måste fråga sig i vilken mån man bör kompromissa med kämpande politiska krafter som vill skaffa sig makt, auktoritet och myndighet. I vissa katolska kretsar anser man att det är bäst att satsa på den politiska oppositionen eftersom man anser att det är genom denna som de nu från inflytande utestängda massorna bäst får sin sak främjad. För dessa katoliker står det klart att kyrkan bör knyta förbund med framtidens politiska makthavare och även godtaga tanken på att en blodig omstörtning i värsta fall skulle kunna bli nödvändig.

Enligt min mening är kompromissens väg den sämsta och minst evangeliska oavsett hur man själv ser på kyrkans väsen. Inom båda ecklesiologierna kan kompromissen te sig som en realistisk väg. I någon mån kan det vara så, men likväl fruktar jag, att det rör sig om en realism som i själva verket taxerar ner tron till opportunism.

Att vara kristen – med eller utan krigslagar

Låt oss nu återvända till den punkt där vi började. När det gäller kyrkan och hennes uppgifter bör både utgångspunkt och mål vara densamma, nämligen den kristna tron. Detta gäller både för kyrkan som folk och som institution. Det är tron och vad denna innebär som måste användas som prövosten när man frågar sig om och på vilket sätt kyrkan bör befatta sig med politiken. På Filippinerna ligger det nära till hands att bedöma saker och ting mer från en politisk utgångspunkt än från kyrkans. Detta händer också när man ljudligt förklarar att man vill bedöma utvecklingen utifrån en kyrklig utgångspunkt. Härav kommer lätt kompromisser och ett kompromissande sinnelag. Spörsmålet ”Kyrka och politik” brukar i anföranden komma in under kyrkans profetiska gärning. Det blir här ofta ej en fråga om det profetiska uppdraget skall utövas utan hur uppdraget skall få verka. Frågan om det profetiska uppdraget skall utövas helt och fullt eller styckevis och delt kommer in här. I det förra fallet är uppdraget rotat i den kristna tron, i det andra finns det en politisk styrning sona innebär sitt man väljer och vrakar. Problemet finns i den filippinska kyrkan och är medvetet åtminstone hos dem, som på ett mer påtagligt sätt har ställt sina liv i kyrkans tjänst.

Den slutsats som följer av det som har sagts i det föregående kan också praktiskt härledas från det kyrkliga arbetet i många församlingar och stift. Detta arbete är på en gång orsak och verkan. Verksamheten ställer frågor och den vill genom sin existens besvara dem. Det är inom de aktiva församlingarna som man tänker och handlar. Detta på ett mer eller mindre kollektivt sätt. De folkliga lokala organisationerna har angripits med hjälp av krigslagsstiftningen. Genom frihetens undertryckande har man också berövat folket rättigheter som det trodde sig vara i säker besittning av för lång tid framåt. Man har därför tvingats att i hög grad sysselsätta sig med problem, som har uppkommit med anledning av fri-och rättigheternas försvinnande. Det förefaller nu som man skulle ha nått längre än till att enbart behandla det rådande läget och dess motsättningar. Man har förvärvat en klarare bild av den kristna församlingens djupaste uppgifter. För den kristna församlingen gäller att främst verkligen vara kristen – med eller utan krigslagarna hängande över sig – och för dess medlemmar gäller att både handla som kristna människor och som medlemmar av en kristen gemenskap.

Det ligger vare sig något revolutionärt eller upprörande i detta enkelt formulerade påstående. Det sagda får en djupare innebörd om man ställer det i förbindelse med den sedan tio år pågående diskussionen inom den filippinska kyrkan om ett nytt samhälle och om planering för en bättre framtid. Vidare belyser påståendet frågan om och på vilket sätt kyrkan bör gå in i politiken. Är kyrkan beredd att fullgöra sin profetiska uppgift i varje tänkbart samhälle – även ett kommunistiskt? Om det är på det sättet måste kyrkan befästa tron och församlingen samt verka för att kyrkan skall vara helt och hållet kristen oavsett vilket ekonomiskt eller politiskt tryck hon än utsätts för. På detta sätt kan den kristna tron och det kristna livet ges möjlighet att förverkligas. Det profetiska uppdraget måste under en diktatur innebära skyldighet att bekämpa allt ont som denna står för. Samma skyldighet att handla finns givetvis också om Filippinerna åter blir en konstitutionell stat eller om landet får ett kommunistiskt styre. För dem, som finner sig böra samarbeta med den rådande regimen, gäller att de måste vara vaksamma och kritiska, vilket ock gäller dem, som kan komma att verka under en eventuell framtida revolutionär regim.

Tanken att det som nyss har hävdats är ointressanta självklarheter ligger på lur. Förvisso räcker inte en handlingsberedskap för att stjälpa diktaturer. Inte heller för att göra slut på utsugning och förtryck eller för att ändra på en orättfärdig samhällorganisation. Vi måste värja oss mot utopier och mot tankar, som alstras av otyglad fantasi. När man inom kyrkan har bestämt sig för vilken linje man vill följa och de organisatoriska problemen har lösts återstår likväl det väsentligaste. Detta gäller både kyrkan som institution och som folk, oavsett vilken grundsyn man har på kyrkans mysterium. Det är här inte fråga att företaga sig vissa saker eller att försöka nå vissa utstakade mål. Det som gäller är händelserna i människornas dagliga liv. Blir de verkligen mer mänskliga och kristna? Får människorna tillfälle att växa och utvecklas i rätt riktning – mot en fullödigare medmänsklighet och en sannare kristendom? Vi måste förstå den maning som innebär att Kristi rättvisa och kärlek skall tillämpas av oss själva här och nu. Rättvisa och kärlek är inte något som skall förvaltas endast inom den institutionella kyrkan eller efter det att någon våldsam politisk omstörtning har skett. Det är fråga om krav som redan ställs på oss. Det är därför vi måste tala om beredskap och urskillning inför allt vad tidens gång innebär. Beredskap och omdöme är nödvändiga för att kyrkans grundläggande värderingar skall kunna komma till sin rätt.

De nya frågorna och de nya svaren är både svåra och besvärliga för envar inom kyrkan som sitter fast i stela, nya och gamla tänkesätt. Så bör det också vara. Detta visar att frågan om tron är något som finns mitt inne i kyrkans liv. Det finns en omsorg för kyrkans liv som i sig verkar renande inom den filippinska kyrkan. Denna omsorg blir en måttstock på trons djup och kraft. Ända sedan kyrkan kom till Filippinerna för fyrahundra år sedan har tron inte ställts på så besvärliga prov som nu under president Marcos diktatur. Kan den helige fadern deltaga i detta när han kommer? Kommer han att kunna loda trons djup bakom den rituella liturgins pompa och de yttringar av glädje och välkomnande överord, som det filippinska folket kommer att bestå? Men måhända har det inte någon stor betydelse hur det är med den saken. Det som verkligen betyder något är om tron är grundad, stark och genomtänkt. Den är nu så mer än någonsin – i så hög grad att man inte ens kunde föreställa sig en sådan utveckling på den tiden kristendomen verkade att vara något ganska ytligt. Tron har blivit något aktivt, något som verkar med kraft.

Arbetet i trons anda och för tron fortsätter. En mer levande kyrka håller på att skapas. Att man lider, tvekar och famlar kan ses som tecken på den nådegåva som ett levande hopp innebär.

Översättare: Bengt Rur