Forskningens frihet

Att vi idag kommer ihåg Albertus Magnus är inte bara en akt av tillbörlig pietet. Viktigare är att låta innebörden i hans livsverk bli närvarande. Det har nämligen principiell och förblivande betydelse. Låt oss kasta en snabb blick på det idéhistoriska läget på Albertus tid: utmärkande för den tiden var att man i ökad utsträckning stiftade bekantskap med den aristoteliska filosofin och den arabiska vetenskapen. Det kristna västerlandet hade dittills levt på arvet från den kristna senantiken och vetenskapligt förkovrat det. Nu mötte man en omfattande icke-kristen världsförklaring som endast åberopade sig på profan rationalitet. Många kristna tänkare, och ingalunda de minsta, såg en fara i detta anspråk. De menade sig därmed också värna om den kristna traditionens historiska identitet. Det fanns också enskilda och grupper som såg en olöslig konflikt mellan denna vetenskapliga rationalitet och trons sanningar och därför tog ställning mot denna ”vetenskaplighet”.

Albertus gick medelvägen mellan extremerna: den rationellt grundade vetenskapen erkänns som legitim; ja dess innehåll övertas, kompletteras, korrigeras och vidareutvecklas inom ramen för en autonom rationalitet. Just så görs den till den kristna världens egendom. Dess horisont utvidgas därigenom oerhört utan att något väsentligt element i den egna traditionen eller något i trons grundvalar behöver uppges. Ty mellan förnuftet, som genom sin av Gud givna natur strävar efter förståelse och är kapabel att nå visshet om sanningen, och tron, som springer ur samma gudomliga källa till all sanning, kan det inte finnas någon principiell konflikt. Tron bekräftar i stället det naturliga förnuftets egenrätt. Tron förutsätter den, ty anammandet av tron förutsätter den frihet som endast rationella varelser har begåvats med. Så visar det sig även att tro och vetenskap tillhör skilda kunskapsordningar, som inte kan appliceras på varandra. Men här visar det sig också att förnuftet inte förmår allt av sig självt: det är ändligt. Förnuftet måste gå fram stegvis genom många enstaka insikter, det sönderfaller i en mängd enskilda vetenskaper. Enheten mellan värld och sanning och deras ursprung kan endast fattas styckevis inom varje enskilt fack av vetandet: också filosofin och teologin är som vetenskaper ändliga bemödanden som endast kan framställa sanningens enhet som artskilda delsanningar, vilkas inbördes förhållande ännu är en öppen fråga.

Låt oss sammanfatta: Albertus fullföljer tillägnandet av den med rationalitetens instrument arbetande vetenskapen, insatt i ett sammanhang i vilket dess egenvärde och självständighet bekräftas – men likväl inordnad mot tron som dess riktningsgivande mening och mål. Därmed har Albertus uppställt statuterna för en kristen intellektualitet vars grundsatser fortfarande måste anses giltiga. Vi förminskar ingenting av betydelsen i denna prestation om vi samtidigt konstaterar, att Albertus’ insats till sitt innehåll är tidsbundet och såtillvida hör historien till. Den ”syntes” han åstadkom behåller sin förebildliga karaktär, och vi gör klokt i att hålla hans grundsatser i minnet när vi nu vänder oss mot de aktuella frågorna i vetenskapen, tron och kyrkan.

Historisk barlast

Många vill se själva kärnan i dessa frågor i förhållandet mellan kyrka och modern naturvetenskap, och de erfar fortfarande barlasten av den beramade konflikt som uppstått genom kyrkliga instansers ingripande i den vetenskapliga forskningsprocessen. Kyrkan minns med beklagande detta förfarande, ty vi är idag väl medvetna om dess misstag och brister. Vi kan idag säga att detta stadium är övervunnet, tack vare vetenskapens övertygande kraft och tack vare en vetenskapligt arbetande teologi, som har fördjupat förståelsen för trons väsen och befriat den från tidsbundet gods. Det kyrkliga läroämbetet har sedan första Vatikankonciliet upprepat de grundsatser (senast och utförligast i andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes, n. 36) som finns antydda redan i Albertus’ arbeten. Han har tydligt formulerat artskillnaden mellan trons och förnuftets kunskapsordningar, han har erkänt vetenskapernas autonomi och frihet och uppträtt till försvar för forskningens frihet. Vi fruktar inte, ja vi anser det uteslutet att en vetenskap som håller sig till den rena rationaliteten och står på metodiskt säker mark skulle kunna komma till insikter som står i konflikt med trons sanning. Detta kan endast bli fallet när man inte beaktar, eller förnekar, kunskapsordningarnas artskillnad.

Denna insikt, som bör vara vägledande för vetenskapernas utövare, skulle kunna bidra till att övervinna den historiska belastningen i förhållandet mellan kyrka och vetenskap och möjliggöra en dialog mellan jämlikar, så som redan sker på flera håll. Det rör sig då inte bara om att göra upp med det förflutna utan att ta itu med dagens problem för vetenskapen i vår kultur.

Naturvetenskapens landvinningar har lett till en omfattande omdaning av den mänskliga tekniken. Till följd härav har livsbetingelserna drastiskt förändrats och väsentligt förbättrats. Vetenskapens framsteg har blivit de kulturella framstegens motor. För många har teknikens omdaning av världen blivit till mening och mål för vetenskapen. Men det har också visat sig att de civilisatoriska framstegen inte alltid medfört förbättrade levnadsomständigheter. Det finns också oavsiktliga och oförutsedda följder som kan visa sig farliga och destruktiva. Jag erinrar bara om det ekologiska problemet som uppstått till följd av industrialiseringen i teknikens fotspår. Därför reser sig allvarliga tvivel på att framåtskridandet verkligen tjänar människan. Sådana tvivel slår tillbaka på (den som teknik uppfattade) vetenskapen. Dess mening, dess målsättning och dess betydelse för människan sätts ifråga.

Synnerlig vikt får denna fråga inför tillämpningen av det naturvetenskapliga tänkesättet på själva människan. De s.k. humanvetenskaperna har erövrat en förvisso viktig och vidareledande kunskap om mänskligt görande och beteende. Men de svävar i en av tekniken dominerad kultur också i fara att missbrukas för manipulation med människor i syfte att vinna ekonomiskt och politiskt herravälde över dem.

Vetenskap som ”teknik”

När vetenskap väsentligen uppfattas om ”teknik”, då kan man också förledas att uppfatta vetenskapen som sådana strävanden vilka leder till tekniska framgångar. Som ”kunskap” räknas då det som leder till framgång. Den verklighet som är vetenskapens objekt blir blott och bart till ett komplex av manipulerbara fenomen, en rad funktionella sammanhang som skall undersökas enbart med avseende på sina funktioner. Denna sorts vetenskap kommer själv att uppfattas som enbart funktion. Sanningsbegreppet blir umbärligt, ja man kan till och med helt bortse från det. Förnuftet själv framstår slutligen som blott funktion eller som instrument för ett väsen som har sin tillvaros mål utanför kunskap och vetande, helst i det blotta levandet.

Vår kultur är på alla plan genomsyrad av en vetenskap med övervägande funktionalistiskt tillvägagångssätt. Detta gäller också på värde- och normplanet, ja det gäller den andliga inriktningen överhuvud. Just här stöter vetenskapen på sina gränser. Man talar om en vetenskapens legitimationskris, ja om en orienteringskris inom hela den vetenskapliga kulturen.

Var ligger kärnan till denna kris? Vetenskapen själv kan inte ge något generellt svar på meningsfrågan, den fråga som ställs av denna kris. Vetenskapliga utsagor är alltid partikulära utsagor. De legitimeras endast inom ramen för en viss uppsättning satser, de står inom en process av utveckling och är alltid föremål för revision eller ersättning. Men framför allt: hur skulle det resultat av en vetenskaplig konception se ut som själv vore nödvändig legitimering av denna konception och därmed absolut förutsättning för den?

Meningsfrågan

En enskild vetenskap kan inte ge svar på meningsfrågan, inte ens ställa den frågan inom ramen för sina postulat. Och ändå kan man inte dröja hur länge som helst med att ge svar på frågan. När den utbredda tron på vetenskapen kommer på skam är frestelsen stor att vända sig mot vetenskapen. I tomrummet mellan dessa extremer bryter oförmodat nya ideologier in. De gör visserligen av och till anspråk på vetenskaplighet, men deras övertygande kraft beror på det skriande behovet av svar på meningsfrågan och intresset för social och politisk förändring. Den funktionalistiska, värderingsfria och sanningsindifferenta vetenskapen kan utan vidare ställa sig i sådana ideologiers tjänst. Den endast instrumentala förnuftet löper alltid risk att hamna i någons sold. Slutligen uppträder nya fenomen som vidskepelse, sekterism och så kallade nya religioner, vilkas framträdande hänger samman med vår kulturs orienteringsstörning. Dessa irrvägar kan avslöjas och undvikas med trons hjälp. Men också den troende vetenskaparen måste gå igenom den allmänna krisen. Han eller hon måste fråga sig i vilken anda, med vilken inriktning, vetenskapen skall bedrivas. Direkt och indirekt måste uppgiften lösas att pröva och ompröva vetenskapens metod och mål utifrån meningsfrågan. Vi är tillsammans ansvariga för denna kultur och vi är skyldiga att medverka till att bemästra krisen.

Kyrkan försvarar förnuftet

I denna situation råder kyrkan inte till försiktighet och återhållsamhet; hon råder till mod och beslutsamhet.

Det finns ingen anledning att inte möta sanningen eller frukta för den. Sanningen och allt sant är en dyrbar skatt som vi med kärlek och glädje skall anamma. Också vetenskapen är en väg till det sanna. I den utvecklar sig det gudsgivna förnuftet som i kraft av sin natur inte leder till villfarelse utan till sann och verklig kunskap.

Detta måste gälla också för den tekniskt-funktionellt orienterade vetenskapen. Att endast förstå kunskap som ”lyckat tillvägagångssätt” är en förkortning av kunskapsbegreppet. Men omvänt är det i sin ordning att värdera framgång som legitimation för kunskapen. Vi kan inte i den tekniska värld som är människans verk se ett rike som är helt fjärran från sanningen. Inte heller är denna värld helt tom på mening: det är sant att den avsevärt förbättrat livsvillkoren, och nackdelarna med den tekniska civilisationens framsteg rättfärdigar inte att man glömmer dess fördelar.

Det finns alltså ingen anledning att se vår tekniskt-vetenskapliga kultur som konkurrent till Guds skapade värld. Naturligtvis kan teknisk kunskap användas till det goda lika väl som till det onda. Den som vet något om olika gifters verkningssätt kan använda sin kunskap till läkedom eller död. Men det råder inget tvivel om i vilken riktning vi måste se för att skilja det goda från det dåliga: den tekniska vetenskapen som arbetar på att förändra världen är rättfärdigad i den mån som den står i människans och i mänsklighetens tjänst.

Man kan inte säga att utvecklingen har gått för långt så länge många människor, ja hela folk lever i betryck och till och med ovärdiga förhållanden, som skulle kunna förbättras med hjälp av teknisk och vetenskaplig kunskap. Väldiga uppgifter ligger fortfarande framför oss och vi får inte dra oss undan. De utgör en broderlig tjänst mot medmänniskan, de är vår skyldighet mot dem alldeles som vi måste göra barmhärtighetens verk mot dem som lider nöd.

Vi gör broderlig tjänst mot medmänniskan när vi tillerkänner henne det värde och den värdighet som tillkommer henne som moraliskt väsen. Vi talar om personens värdighet. Tron lär oss att människans kännetecken är att vara Guds avbild. Den kristna traditionen säger därtill att människan inte är medel för något mål utan finns för sin egen skull. Därför är det personala människovärdet den instans som skall bedöma varje tillämpning av teknisk och vetenskaplig kunskap. Detta är av särskild betydelse eftersom människan själv alltid är föremål för forskning och objekt för humantekniken. Detta är i sig inte något förkastligt, eftersom människan ju också är del av naturen. Naturligtvis döljer sig här faror och problem, som redan idag ställer folken inför helt nya uppgifter på grund av den tekniska civilisationens världsomspännande konsekvenser. Dessa faror och problem är sedan länge föremål för internationell debatt. Det vittnar om den moderna vetenskapens höga ansvarskänsla att den själv vill ta itu med dessa fundamentala frågor och sträva efter en lösning med vetenskapliga medel. Human- och socialvetenskaperna, men också kulturvetenskaperna, inte minst filosofi och teologi, har på många sätt sporrat den moderna människan till reflexion över sig själv och sin existens i den vetenskapliga tekniska världen. Den nyare tidens mentalitet, som påskyndat naturvetenskapens utveckling, har också uppställt som sitt mål att vetenskapligt utforska människan och hennes sociala och kulturella miljö.

Därvid har en fullkomligt oöverskådlig mängd insikter kommit fram, insikter som också påverkar offentlighet och privatliv. De moderna staternas sociala system, hälsovård och undervisning, ekonomiska processer och kulturella yttringar är alla i hög grad präglade av inflytanden från dessa vetenskaper. Men det vill till att vetenskapen inte omyndigförklarar människan. Också i en teknisk kultur måste människan, i överensstämmelse med sin värdighet, förbli fri. Det måste vara denna kulturs mål att skänka henne ökad frihet.

Förståelsen av människans personala värdighet och dess avgörande betydelse är inte möjlig endast genom tron. Den är inte oåtkomlig för det naturliga förnuftet, som kan utskilja sant och falskt, gott och ont och som erkänner friheten som grundvillkor för mänsklig existens. Det är ett uppmuntrande tecken att denna tanke erövrar världen. De mänskliga rättigheterna syftar ju till detta, och inte ens de som i handling förnekar dem kan dra sig undan deras anspråk. Så finns det alltså hopp, och detta hopp vill vi uppmuntra.

Det höjs också röster som inte vill nöja sig med vetenskapernas immanenta inskränkning utan vill söka den ena och hela sanningen, det enda som kan uppfylla det mänskliga livets längtan. Det är som om vetandet och den vetenskapliga forskningen skulle tänja ut sig i det oändliga, men ändå åter ville hejda sig och återvända till sin utgångspunkt. Den gamla frågan om sambandet mellan vetande och tro har inte blivit föråldrad till följd av den moderna vetenskapens utveckling, utan just i en vetenskapspräglad värld visar den sin fulla livskraft och betydelse.

Vi ha hittills talat främst om den vetenskap som står i kulturens och därmed människans tjänst. Men det vore för litet att inskränka sig till denna aspekt. Just inför nuets kris måste vi komma ihåg att vetenskapen inte bara är i tjänst hos högre syften. Insikten i sanningen är sin egen mening. Den fullkomnar människan som person och är ett mänskligt värde av högsta rang. Den rena ”teorin” är själv en sorts mänsklig ”praxis”, och den troende människan väntar på en högsta ”praxis” som för evigt skall förena henne med Gud: den är skådande, den är alltså ”teori”. Vi talade om en ”vetenskapens legitimationskris”. Vetenskapen har sin mening och sitt existensberättigande när den erkänns som kapabel att nå sanningen och när sanningen erkänns som ett mänskligt värde. Då legitimeras också kravet på vetenskapens frihet. Ty hur skulle ett mänskligt värde kunna komma till stånd på annat sätt än i frihet? Vetenskapen måste vara fri också i den meningen att inga omedelbara syften, samhälleliga nyttosynpunkter eller ekonomiska intressen dikterar dess arbetssätt. Detta betyder inte att den principiellt måste vara skild från ”praxis”. Men för att kunna ha någon betydelse för praxis måste den först vara bestämd av sanningen, alltså vara fri och öppen för sanningen.

Den fria och enbart till sanningen förpliktade vetenskapen kan inte reduceras till en funktionalistisk modell eller någon annan modell som skulle inskränka den vetenskapliga rationaliteten. Vetenskap måste vara öppen, ja också mångfaldig, och vi behöver inte frukta att förlora den enande gemensamma inriktningen. Denna är nämligen given i den treenighet som består av personens förnuft, frihet och sanning, i vilken mångfalden av konkreta program har sin grund och garanti.

Jag hyser inga betänkligheter inför tanken att trosvetenskapen också skall ses inom horisonten av en sålunda uppfattad rationalitet. Kyrkan önskar en självständig teologisk forskning, skild från det kyrkliga läroämbetet men medveten om sin förpliktelse gentemot detta till gemensam tjänst av trons sanning och Guds folk. Det kan inte uteslutas att spänningar och konflikter uppstår. Detta kan heller aldrig uteslutas i förhållandet mellan kyrka och vetenskap. Det har sin grund i förnuftets ändlighet, vars räckvidd är begränsad och därmed utsatt för risken att ta fel. Ändå kan vi alltid hoppas på en försonande lösning om vi bygger på detta förnufts möjlighet att nå sanningen.

Ombytta roller

I en gången tid kämpade protagonisterna för den moderna vetenskapen mot kyrkan med slagorden förnuft, frihet och framsteg. Inför den moderna vetenskapens meningskris, de mångfaldiga hoten mot friheten och tvivlen på framsteget, har fronterna radikalt kastats om: idag är det kyrkan som träder upp för förnuft och vetenskap, som hyser tilltro till vetenskapens möjligheter att gripa om sanningen och som legitimerar den som en berättigad mänsklig aktivitet. Idag är det kyrkan som träder upp för vetenskapens frihet, genom vilken vetenskapen äger sin värdighet som mänskligt, personligt värde.

Idag är det kyrkan som träder upp för framsteget, i mänsklighetens tjänst, när människans liv och värdighet står på spel. Med dessa uppgifter står kyrkan och alla kristna i centrum för vår tids motsättningar. Ett bärande svar på människans frågor om meningen med tillvaron, om riktlinjer för mänskligt handlande och om mänskliga förhoppningars perspektiv kan bara ges i och med att människans vetenskapliga tänkande och den sanningssökande tron ingår en ny förening. Kampen för en ny humanism söm kan bli bärande i det tredje årtusendet kan bara föras till framgång om den vetenskapliga kunskapen ånyo träder i levande förbindelse med sanningen som uppenbarats för människan som Guds gåva. Människans förnuft är ett storartat verktyg för förståelse och gestaltning av världen. Men det kräver, för att kunna förverkliga människans alla möjligheter, en öppenhet för den eviga sanningens ord, den sanning som i Kristus blivit människa.

Jag inledde med att säga att vårt möte idag skulle vara ett tecken på samtalsberedskap mellan vetenskap och kyrka. Har inte dessa tankar klargjort hur behövligt ett sådant samtal är? Båda parter måste fortsätta på ett nyktert, lyhört och tålmodigt sätt. Vi behöver varandra.

Övers. Anders Piltz