Film som epifani

Ett flertal livsåskådningsundersökningar under 80- och 90-talet pekar mot att vi i västerlandet står inför en långtgående religiös förändringsprocess, en process som kan betecknas med begreppet sekularisering. Inom livsfrågornas värld råder en pluralistisk situation. Som en del av sekulariseringsprocessen är det en mycket blygsam minoritet som betraktar sig som kristna på ett traditionellt sätt och många – majoriteten – har en egen uppsättning föreställningar om världen i en personlig blandning. Livsåskådningarna tycks bli alltmer sekulariserade, individualiserade och fragmentiserade. Samtidigt konstaterar religionsvetenskapliga forskare att människor fortsätter att ha upplevelser av det heliga både innanför och utanför religiösa sammanhang.

Den religiösa förändringsprocessen tar sig bl.a. uttryck i den s.k. nyreligiositeten, som i mer organiserade former betecknats som nya religiösa rörelser medan de mer oorganiserade formerna ibland sammanförs under den vidare paraplybeteckningen New Age. Man räknar också med en tredje, oorganiserad och diffus form av nyreligiositet som förmedlas genom populärkulturen och medier som böcker filmer, tecknade serier, reklam, annonser och musik. Medlemssiffror i de nya religiösa rörelserna håller sig på förhållandevis låga nivåer, men mycket pekar på att nyreligiösa idéer på en mer allmän kulturell nivå exempelvis via filmer och litteratur sprider sig i samhället.

Utbredd tro på UFO bland ungdomar

På skolverkets uppdrag utförde på 90-talet Ulf Sjödin en studie med gymnasister som i sin helhet presenterades i en slutrapport 1995, kallad En skola – flera världar. I denna kvantitativa enkätstudie på ca 1 500 elever och knappt 200 lärare presenterades resultatet på frågan hur svenska gymnasister förhåller sig till tron på en högre makt. Sjödin klassificerade 15 % som teister, 33 % som deister, 34 % som agnostiker samt 18 % som ateister. Sjödin konstaterar i sin studie från 1995 att det finns en relativt utbredd tro på paranormala fenomen bland gymnasister.

Inom åldersgruppen 16–18 år instämmer så många som 38 % helt eller delvis i påståendet att ”det finns utomjordiska varelser som ibland besöker jorden”. Nyare undersökningar bekräftar i mångt och mycket svenska folkets öppenhet för det paranormala. Religiösa eller pseudoreligiösa trosföreställningar utan anknytning till kyrkliga institutioner är väl spridda. Tittar man närmare på just tron på UFO så är den organiserade formen av nyreligiositet med denna inriktning ytterligt blygsam. Exempelvis samlar raelrörelsen i Sverige högst några tiotal anhängare. Men föreställningen om UFO och utomjordisk intelligens är väletablerad i populärkulturen och utgör alltmer ett standardinslag i science-fictionfilmer.

Många människor idag skulle hävda att de inte nämnvärt påverkas i sin verklighetsuppfattning av någon specifik religion. Men ändå formar var och en sin livsåskådning av något slag som bygger på föreställningar hämtade någonstans ifrån. Individens världsuppfattning eller livsåskådning tar gestalt i samspel med det omgivande samhället och dess symboliska universum. Religionspsykologen Nils G. Holm och hans kollega Kaj Björkkvist pekar på behovet av forskning inom detta område:

”Att undersöka hur den moderna människans världsuppfattning ser ut, och vilka delar den är uppbyggd av, synes vara en angelägen forskningsuppgift.”

Som ett fält att studera i detta sammanhang framstår film som inte särskilt utforskat. Filmer tillhandahåller komponenter för byggandet av såväl individers som gruppers livsåskådningar och föreställningar om tillvaron och filmer utgör idag en inte oväsentlig del av vårt samhälles kulturella landskap.

Man kan argumentera för att vår tids livsåskådning fragmentariskt och splittrat kommer till uttryck via filmer. Framför allt science-fictionfilmer fungerar på ett psykologiskt intressant sätt tack vare möjligheten att stipulera flera verklighetsplan och dimensioner samtidigt. Man kan betrakta filmerna både som känsliga seismografer som fångar upp tankar och idéer i tiden samtidigt som de tillhandahåller ett symboliskt universum som individen tillåts att tillfälligt gå in i. Men vad biobesökaren gör med symbolvärldarna är mera svåråtkomligt. Om närmare 40 % av 16–18 åringar tror på utomjordisk intelligens så blir det angeläget att diskutera innehållet i denna tro. Vad gör det med individens föreställningsvärld?

En genomgång av en handfull kommersiellt och publikt framgångsrika science-fictionfilmer under de senaste decennierna kan exemplifiera hur och på vilket sätt ufo-föreställningar presenteras i detta medium, både som möten med ljusa och vänligt sinnade utomjordingar och som fullständigt fientliga.

Science fiction-genren

Efter andra världskriget producerades en rad science fiction-filmer som kan uppfattas som i första hand politiskt orienterade och som ett utslag av kalla kriget. Filmer som Världsrymden anfaller från 1952 men framför allt Invasion från Mars från 1953 utgör mycket intressanta skildringar av hur man i USA handskades med skräcken för kommunismen. Genrens genomslag klingar av under 60-talet med något undantag, till exempel Stanley Kubricks 2001 – en rymdodyssé från 1968.

George Lucas berättar att filmbolagen under 70-talet hade mycket låg tilltro till genren och att man var mycket tveksam till en kommersiell satsning på Lucas idé om Star Wars. 1977 går dock två filmer upp på biografdukarna som blir startskottet för en våg av framgångsrika publiksuccéer. Vid sidan om Star Wars får då även Steven Spielberg ett genombrott med sin Närkontakt av tredje graden. Han följer sedan upp med sin kassasuccé ET 1982. I båda dessa filmer skildras den avlägsna civilisationens representanter som goda varelser.

I Närkontakt av tredje graden får en grupp utvalda människor i slutscenen gå ombord och följa med när rymdskeppet lyfter som en hel stad, vackert illuminerad, glänsande och gnistrande i alla regnbågens färger, svävande uppåt. Allusionen till det himmelska Jerusalem är magnifik. I ET skildras en frälsargestalt med helande krafter. Detta tema når sin kulmen i Cocoon från 1985 där en grupp från en främmande galax egentligen är ljusvarelser från ett ljusrike. Kommunikation sker telepatiskt och själsligt. De kristet färgade himmelsföreställningarna formligen dallrar i rymden. Cocoon innehåller dock i sin konstruktion av olika språknivåer en mycket intressant och kritisk touche mot det kristna symbolspråket. Detta vill jag analysera närmare nedan med mina exempel på visuell gestaltning.

Parallellt med dessa positiva föreställningar om mötet med en yttersta kraft som god så etableras en kontrapunkt i filmsviten Alien med den första produktionen 1979 och uppföljare på 80-talet. Men det är framför allt på 90-talet som en rad filmer frammanar det ödesdigra i mötet med den utomjordiska intelligensen. Både Independence Day från 1996 och Men In Black från 1997 jagar upp oss med hotet om en invasion av människoutrotande varelser. Andra varianter av totalhot mot människan skildras i dystopin Dark City från 1997. Mänskligheten berövas sin frihet och förslavas. Framför allt får detta en lysande skildring i filmen Matrix från 1999.

Den film som tydligast projicerar föreställningen om ett möte med något bortom vår värld är Luc Bessons Det femte elementet från 1997. Bakom invasionshotet står inga individer eller varelser. Det är själva ondskan som princip som växer ohämmat. Hela vår värld riskerar att slukas av detta åt alla håll expanderande ’Något’.

Slutligen vill jag beröra Kontakt från 1998 med Jodie Foster, en film som inte nådde någon större publik och hamnade lite i skymundan. Filmen handlar om en forskares mystika vision av hur universum hänger ihop. Kontakt tar på allvar svårigheterna att gestalta mötet med den yttersta verkligheten och den brottas med konflikten mellan tro och vetande. Även den ges djupare granskning nedan.

Film som epifani

Många filmer som exempelvis Kontakt stipulerar i sitt episka universum en referens till något transcendent eller vad vi i vår kultur rubricerar som något ’heligt’. Mircea Eliade diskuterar ett ”kryptoreligiöst förhållningssätt” hos den profana människan där hon söker uppenbarelsen av en realitet som är artskild från vardagsverkligheten. Mircea Eliade kallade den moderna människan för profan och kryptoreligiös för knappt femtio år sedan. Det är kanske så att den moderna människan i övergången mellan 1900-tal och 2000-tal är på väg att förändras till homo religiosus vilken ”inte kan leva utan en öppning mot det transcendenta”. Den religiösa människan törstar efter ett kosmos som uppenbarar sig som en helig värld. Hon ”törstar efter varat”.

Owe Wikström har arbetat med skönlitterära perspektiv för att tolka sökandet efter helighet. Inspirerad av hans begrepp ”lyrik som epifani” vill jag pröva ”film som epifani”. Detta innefattar teoretiska perspektiv som berör bildspråket. Gert Z. Nordström, professor i bildpedagogik vid Konstfack diskuterar relationen mellan det verbalspråkliga tecknet och det bildspråkliga. Han argumenterar för en teckenteori som hävdar att vi inte ser världen i sig utan att seendet är ett språk i den meningen att vi lär oss att se liksom vi lär oss att tala. Nordström refererar uttrycket att massmedierna skapar vår verklighet: ”Massmedierna inte bara påverkar vårt beteende, de kodar också vårt seende och våra tecken. Medeltidsmänniskan såg inte som vi ser.”

Visuella tolkningsmönster – referensramar

Jag vill i detta sammanhang lyfta fram Hjalmar Sundéns religionspsykologiska rollteori i vilken han låter en väsentlig ingrediens vara den mänskliga hjärnans förmåga att organisera världen. Hjärnans meningsskapande funktioner är slutligen helt beroende av etablerade referensramar i hjärnan och skapandet av varseblivningsmönster. Den medierade masskulturen via exempelvis filmer, förser individen med kognitiva kartor och tolkningsmönster för en förståelse och en tolkning av verklighetens beskaffenhet.

Sundén definierade på sin tid religion som ”en dialogens relation till tillvaron som totalitet”. Han knyter också ett villkor till sin religionsdefinition som är viktig att notera och diskutera. Alltså, ”en dialogens relation till tillvaron som totalitet, men denna relation struktureras genom roller och utan roller försvinner den”. På samma sätt som profan litteratur kan tillhandahålla rollmönster så kan likaväl film göra det. Med andra ord kan även film förse individen med kognitiva strukturer och referensramar så att en fasväxling och en omstrukturering av synen på världen i Sundéns mening kan äga rum. Filmen erbjuder roller att gå in i och överta och därmed uppleva ett möte mellan rollen människa och rollen Gud i en dialogens relation till tillvaron som totalitet.

Förutom Cocoon och Kontakt väljer jag även Star Wars som en film att analysera närmare. Dels för att den har blivit en av filmhistoriens största filmsuccér genom tiderna, dels för att den bygger upp en något annorlunda berättarstruktur än de övriga två vad gäller symbolspråket och referensen till något vi kallar heligt.

Star Wars (1977)

I filmtrilogin Star Wars undervisas den unge hjälten Luke Skywalker av den åldrade Obi-Wan Kenobi. Båda är jediriddare men bara Obi-Wan är fullt medveten om vad detta innebär. Centralt i filmen är undervisningen av den unge hjälten om ’Kraften’, The Force. Den äldre Jediriddaren förklarar kraftens natur som något verksamt och mycket betydelsefullt, om än osynligt. Unge Skywalker måste lära sig bemästra sitt sinne, öppna sig och lära sig hantera The Force. Skywalkers läromästare förklarar att ’Kraften’ skapar liv, får allt att växa. Det är ett energifält som omger, genomsyrar och håller samman allt i galaxen.

The Force representerar inte någon utomjordisk intelligens utan är en ständigt närvarande dimension, en vilande kraftpotential som är varken ond eller god. Visuellt gestaltas detta indirekt på så sätt att både Luke Skywalker och den mörke Darth Vader kan använda kraften för sina syften, onda såväl som goda, och åstadkomma övernaturliga saker. Luke kan till exempel hängande upp och ner fastfrusen i ett istak med tankekraft dra till sig sitt svärd från en snödriva utom räckhåll och slå sig fri. Darth Vader kan på avstånd strypa obstinata kritiker utan att vidröra dem.

Star Wars tillhandahåller därmed ett gäckande gudsbegrepp som för en kristen kulturkrets är kontroversiellt i dess mångtydighet. Gudsbegreppet är bortom kategorierna ont och gott i Star Wars. Det ligger nära vissa tolkningar av den gammaltestamentlige gudens anspråk på den totala makten över skeendet, lyckan såväl som lidandet, dvs. den slutsats Job tvingas böja sig under. Men gudsbegreppet i Star Wars lämnar också marginaler för en magisk praktik där Kraften kan manipuleras. Detta inslag är oförenligt med en klassiskt kristen tolkning av gudsbegreppet men passar desto bättre med vissa uppfattningar inom New Age om den kosmiska energins påverkbarhet. The Force kan användas destruktivt eller konstruktivt. Det avgörs av sinnelaget hos den individ som interagerar med Kraften och tillägnar sig den. Spännvidden i tolkningsmöjligheterna säger en del om Star Wars inklusiva karaktär. Många kan i berättelsen läsa in sina egna favoritföreställningar.

I filmen framgår tydligt att The Force är en dimension som så att säga famnar hela galaxen och tillvaron. The Force som begrepp kan fungera som en totalitetssymbol. Filmen tillhandahåller tolkningsmönster som tillåter individen att tolka verkligheten på ett sådant sätt att man kan uppleva en dialogens relation till tillvaron som totalitet i Hjalmar Sundéns mening.

Sundéns religionsdefinition rör sig i ett viktigt betydelsespektrum mellan å ena sidan duala kategorier i uppfattningen av det gudomliga, med uttryck som ’en dialogens relation’, vilket antyder en interaktion mellan ett ’jag’ och ett kosmiskt ’Du’. Å andra sidan transcenderas karaktären av dialog för den ena rollen av de två i och med uttrycket ’tillvaron som totalitet’. Detta ordval anger en riktning mot det absoluta alltet som något oåterkalleligt icke-personligt uppfattat. Detta osäkerhetsmoment i uppfattningen av Gud är viktigt, nämligen någon/något som inte helt går att kategorisera som ett Du, men inte heller enbart som ett Det.

Star Wars The Force är som gudsbegrepp mycket nära den helt icke-personliga polen i betydelsespektrat. Kontakt går i den andra riktningen. Cocoons historia rör sig på en annan nivå och erbjuder framför allt en lek med symboliska verklighetsplan och tillåter sig en rolig pik åt kristen tro.

Cocoon – Djupets hemlighet (1985)

Filmen utspelar sig runt några pensionärer och en familj med en ung son. En grupp manliga pensionärer brukar då och då bryta sig in i ett övergivet litet badhus med en swimmingpool. En dag ligger märkliga kokonger på bassängbottnen och från den dagen revitaliseras männen för varje dopp i det välsignade vattnet. Det visar sig att några utomjordingar – antareaner från planeten Antarea i en galax någonstans – är på besök på jorden för att hämta hem sina vänner som de för 10 000 år sedan tvingades lämna bakom sig på havsbotten i dvala. Nu använder de poolen som kuvös för att gjuta liv i sina vänner för att de ska få upp tillräckligt mycket energi för att klara resan hem några ljusår bort.

Pensionärerna blir god vän med ledaren och de blir djupt gripna av den civilisation han representerar där ljus och kärlek härskar. De har själva fått smaka på föryngringens kraft som utgår från deras innersta väsen. Pensionärerna erbjuds till slut att få följa med rymdskeppet till ljusriket bortom molnen och de närmaste galaxerna. Kvar på jorden finns de efterlevande som sörjer sina nära och kära som förolyckade. Bara den unge sonen vet att de åkt med de kärleksfulla utomjordingarna i deras magnifika rymdskepp.

Det som är märkligt i denna film är den visuella gestaltningen av de allgoda utomjordingarna. De är bara utklädda till människor med ett slags gummihud som de kan dra av sig. Inuti är de strålande ljusväsen. Filmen gestaltar drömmen om den goda utomjordingen av gudomlig energi. Men det blir en brytning i symbolnivåerna när denna överjordiska och andliga civilisation placeras – inte som i Star Wars The Force bortom berättelsens episka universum – utan som en lokaliserbar kultur inom vårt fysiska konkreta universum. Någonstans vid planeten Antarea, där hör ljusvarelserna hemma.

Denna lek med symbolnivåer kulminerar i den avslutande scenen där de efterlevande anförvanterna till de till kosmos uppstigna pensionärerna samlas till begravning. Prästen säger tröstande: ”Frukta inte! Era kära är väl omhändertagna. De har fortsatt till en högre livsform. Inte liv som vi känner det utan ett evigt, andligt liv. Våra kära är i goda händer – nu och i evighet.”

Samtidigt som pojken lyssnar till dessa traditionella ord ur det kristna begravningsceremonielet om en dimension bortom döden där de döda vilar i Guds famn, så ler han åt detta symboliska svammel om denna imaginära himmel. Han vänder sig om och tittar upp mot stjärnhimlen och skådar mot Lyrans stjärnbild. Han är den ende som vet att de är däruppe i ett tryggt ljusrike, inte som något symboliskt ljusrike, någon dimension bortom våra verklighetsgränser, utan faktiskt ditkörda i ett högst mekaniskt rymdskepp.

Cocoon lyckas med konststycket att bryta ner den kristna traditionens anspråk på att förmedla ett hopp om en bortomjordisk dimension samtidigt som filmen gestaltar en ny föreställning som helt och hållet hämtar sin näring från den gamla söndersmulade symboliska himmelsföreställningen. Ljusriket finns därute inom vårt existerande rumsligt utsträckta universum och det går att lösa en biljett och åka dit om man råkar bli kompis med konduktören. Vår längtan efter himlen eller ljusriket behöver på det sättet inte gestaltas i olika verklighetsplan utan upprättas helt och hållet inom vårt tredimensionella konkreta universum. En lockande men logiskt och tankemässigt mycket svårsmält idé.

De flesta i den kristna traditionen har annars gjort upp med den egna traditionens orimliga bilder om de måste förstås konkret som exempelvis i sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen…” För en troende kristen som inte kan tänka symboliskt blir verklighetsanspråken i dessa formuleringar problematiska. Detta glider Cocoon undan och driver med ett kristet språkbruk samtidigt som filmen faller i samma ultrakonkreta grop, några ljusår bort bara.

Men detta ser jag som mycket centralt beträffande attraktionskraften i science-fiction som genre. Man går ofta förbi denna avgörande knäckfråga för religiösa idéer, dvs. hur man symboliskt förstår verklighetsanspråken i exempelvis himmelsföreställningar. Istället ger man det en rafflande icke-lösning genom att förlägga det man längtar efter till något fysiskt geografiskt åtkomligt och som inte utmanar åskådarens verklighetsuppfattning logiskt eller rationellt. Gud eller den gudomliga energin finns och den finns i den eller den stjärnbilden.

Icke desto mindre tillhandahåller även Cocoon väsentliga tolkningsmönster för en förståelse av verklighetens beskaffenhet. Det finns ljusvarelser av rent ljus och fullkomlig kärlek som man kan interagera med. Men det är frågan om dessa ljusvarelser från Antarea kan betecknas som totalitetssymboler i Sundéns mening. Ljuset i sig, däremot, som strömmar igenom dessa väsen skulle kunna vara en sådan totalitetssymbol.

Kontakt (1998)

Den film som gjort ett allvarligt försök att bearbeta denna knut mellan olika verklighetsplan och mellan tro och vetande är filmen Kontakt med Jodie Foster. Hennes rollfigur är forskaren Ellie Arroway, chef för Argusobservatoriet som med världens mest avancerade radioteleskop lyssnar efter signaler från utomjordiska civilisationer. Plötsligt får hon kontakt från yttre rymden i form av en extremt avancerad ritning till en farkost som kan forsla en jordisk individ till ett möte med denna sofistikerade civilisation. Det blir Arroways resa.

Farkosten är ett sfäriskt klot, upphängd i en avskjutningskonstruktion som är mycket suggestiv till sin karaktär med roterande gigantiska ringar. Arroway går med på att försöka resa med farkosten och utrustas med en videokamera som fästs vid hennes huvud. Hon placeras i den lilla hermetiska kapseln och ringarna snurrar med allt högre hastighet. Det är på bristningsgränsen till vad hon och materialet tål. Kapseln blir alltmer genomskinlig samtidigt som det gnistrar och strålar bländande under hela förloppet.

Arroway sugs så iväg i lysande kanaler eller ”maskhål” som fungerar som kosmiska transportleder mellan världarna och landar till slut på en månbelyst sandstrand. Där möter hon en representant för en annan civilisation som materialiserat sig i hennes pappas gestalt. Platsen är helt makalös med gnistrande stjärnfall och färglysande nebulosor på himlavalvet mellan vackra molnbeslöjade solar. De för ett samtal om universums uppbyggnad och den kosmiska skönheten. Arroway vill kunna visa andra att detta är sant men hon får nöja sig med sin egen upplevelse. ”Så har det gått till i miljarder år. Ett steg i taget” säger rymdmannen. Han reflekterar över människan som varelse, kapabel till så vackra drömmar men också så fruktansvärda mardrömmar. ”Ni känner er så vilsna, så avskärmade, så ensamma. Men det är ni inte.”

Så sugs Arroway tillbaka genom ljuskanalerna och landar pladask i vattnet nedanför hela farkostkonstruktionen. Hon har med sin kapsel bara ramlat rakt ner i vattnet. Enligt kontrolltornet har hon inte varit någonstans. Med 43 kameror visar man kapselns fall under en kort sekund. Arroway är som icke-troende forskare förtvivlad över att inte ha med sig något som helst bevis. Videokameran som var med henne på hennes ”resa” har bara spelat in brus. Hon diskuterar i kongressens utskottsförhör teorierna om ”maskhål” i universum som skulle vara en tunnel i rum-tiden, en s.k. Einstein-Rosen-brygga. Hon hävdar att ”relativitetsteorin visar att 18 timmar på jorden, där går på ett ögonblick”. Men hon tvingas böja sig under förnuftet och konstatera att hennes resa inte på något sätt går att bevisa. Som forskare håller hon med om det ytterligt osannolika i allt detta. Hon tvingas hålla med om att hon mycket väl kan ha inbillat sig alltihop. Men Arroway tar till orda.

Jag kan inte bevisa det men hela min mänskliga erfarenhet, varenda fiber i min kropp säger mig att det här verkligen inträffade. Jag fick uppleva något som förändrade mitt liv. En vision om universum som visar helt otvetydigt hur små och obetydliga, men även hur sällsynta och dyrbara vi alla är. En vision som säger oss att ingen av oss är ensam. Jag önskar att jag kunde dela med mig av den, […] att alla, om så bara för ett ögonblick, kunde få känna denna vördnad, ödmjukhet och detta hopp. Men det förblir nog bara en önskan.

Filmen Kontakt lämnar frågan öppen. Är allt detta något som enbart hänt i Arroways subjektiva inre? Filmen slutar med den besynnerliga omständigheten att det band som satt i videokameran på Arroways huvud inte spelade in en sekunds brus utan just 18 timmar. Har hon alltså varit där? Har hon via ett ”maskhål” och den s.k. Einstein-Rosen-bryggan i verkligheten upplevt detta under 18 timmars tidsrymd men som i ett jordperspektiv blir den sekund det tar att falla från rampen till vattenytan?

Kontakt brottas med hur den visuella gestaltningen av visionen om universums innersta väsen ska placeras och precis som Cocoon i vilket verklighetsplan det hör hemma. Filmen uttrycker explicit konflikten mellan tro och vetande, vetenskapsmannens bevisbara universum och mystikerns upplevbara och vacklar mellan dessa två perspektiv. It’s up to You, folks!

Filmen gestaltar ett vackert möte med både en kosmisk personifierad gestalt i materialiserad i form av hennes pappa och en rendez-vous med galaxernas hjärtpunkt i mer icke-personlig form. Den visuella gestaltningen innehåller således dubbla roller. Universums allomfattande skönhet är närvarande som en totalitetssymbol samt rymdmannen som konkret samtalspartner.

Filmens vision om mötet med den yttersta verkligheten är intressant då den löser problemet inklusivt och tillåter åskådaren att förstå mötet som både ett maximalt personifierat Du – i form av pappa dessutom – och som en icke-personlig kraft i rymdens oändliga fond.

För att en religiös upplevelse och religiös tro ska vara möjlig menar Sundén att vi är beroende av den religiösa traditionen som en referensram och ett tolkningsfilter. Stor vikt lägger Sundén vid att människan har denna rollbesättning någonstans i bakhuvudet, dvs. Gudsrollen och människorollen såsom guds partner. De stora religiösa traditionernas berättelser om människor och gudar i interaktion med varandra är enligt Sundén det som garanterar tillhandahållandet av dessa tolkningsmönster. ”Denna relation struktureras genom roller och utan roller försvinner den.” Men även utanför den religiösa traditionen skapas referensramar och tolkningsmönster som innehåller rollbesättningen människa-Gud som exempelvis i Star Wars, Cocoon och Kontakt.

Kognitiva och djuppsykologiska strukturer – ett samspel

Det tillkommer dock ett perspektiv som Sundén inte inkluderar i sin teori. Vid sidan om det rent kognitiva och varseblivningspsykologiska saknas ett djuppsykologiskt och emotionellt perspektiv vilket kan kasta nytt ljus över den vackra visionen av mötet med gudsgestalten i Kontakt. Den som utarbetat tankar åt det hållet är religionspsykologen Nils G. Holm som mejslar ut en integrerad rollteori som håller samman två teoretiska fält, dels den perceptionsbaserade rollteorin utifrån Hjalmar Sundén, dels ett djuppsykologiskt perspektiv med en utgångspunkt i objektrelationsteoretiska synsätt.

Han myntar begreppen det inre respektive det yttre existensrummet. Inspirerad av objektrelationsteoretiker diskuterar han vår tendens att gömma och glömma både såväl starka negativa som positiva komplex som kraftkällor i det omedvetna inre existensrummet. Det jag uppfattar som den stora poängen i hans resonemang är att han lyfter in ett kulturellt perspektiv som något som generationers erfarenhet under tidernas gång externaliserat i det så kallade yttre existensrummet. ”Mytologin i en given religion är därför en kollektiv bearbetning på symbolplanet av centrala motiv i det inre existensrummet hos människan.”

Hur ska då visionen om ett möte med galaxernas hjärtpunkt gestaltas visuellt? Mitt ibland nebulosor och gnistrande stjärnfallsregn och mitt i ett mystiskt genombrott hos forskaren Ellie Arroway så blir ändå det mänskliga mötet det enda riktigt verkningsfulla för att skildra vad som hänt; att ansikte mot ansikte få skåda in i förälderns kärleksfulla blick. Varje skildring i det yttre existensrummet av ett Gudsmöte, vare sig beskrivet i världsreligionernas stora myter eller i en science fiction-film, måste kanske få sitt känslomässiga djup från individens minne av den seende, leende bekräftande föräldern i det inre existensrummet. Dvs, det upprättas ett samspel mellan kulturellt tillhandahållna bilder och människans egna känslomässiga djup. Kontakt kan sägas röra sig i detta dynamiska samspel och ger åskådaren ett vackert rollmönster att lägga i sitt inre skrin till dess det kan behövas.

Forskning om film och religion

Vid en genomgång av detta område upptäcker man snart att film och religion är ett ganska omaka par. Detta bekräftas också vid en titt på amerikansk forskning inom fältet. Forskaren Joel W. Martin, associate professor vid Franklin and Marshall College inom ämnet American Studies and Religious Studies, hoppades hitta modeller och analysredskap för att tolka religiösa dimensioner i modern film. En genomgång av såväl filmkritiska studier såväl som det religionsvetenskapliga fältet gjorde honom tämligen besviken:

”Forskare engagerade i olika filmkritiska riktningar har nästan inget att säga om religion. Och religionsforskare har nästan inget att säga om Hollywood-film. I stället för att stöta på en pågående och livaktig dialog om religion och film, mötte jag tystnad.”

Martin nämner den litteratur som berör fältet från 60-talet och framåt och konstaterar att det mesta rör den så kallade finkulturen och med en förskjutning åt europeisk film. Internationellt har det kontinuerligt funnits ett visst akademiskt intresse för Ingmar Bergman, alltifrån David R. Nelsons bok Ingmar Bergman; the search for God från 1964 fram till Arthur Gibsons The rite of Redemption in the films of Ingmar Bergman från 1993. Han pekar också på den tystnad som råder inom det akademiska fältet kring film just beträffande religionsvetenskapliga perspektiv. Andra vetenskaper finns med bland de perspektiv som kan berika filmstudier såsom exempelvis litteraturvetenskap, antropologi, lingvistik, psykologi, historia eller ekonomi – men inte religionsvetenskap.

Han konstaterar inte bara att filmvetenskap har en blind fläck när det gäller religion utan också att religionsvetenskap som eget akademiskt område har behandlat fenomenet film mycket styvmoderligt och knappt. Några få böcker i ämnet har kommit men ännu i början på 90-talet konstaterar forskarna kort: ”Det seriösa intresset för religion i film har varit extremt begränsat.” Dessutom riktar sig intresset till klassiker eller den ”smala” filmen: ”Någon som intresserar sig för religion i mer populära Hollywoodfilmer kommer att finna mycket få tolkningsmodeller och knappt några exempel på publicerade artiklar.”

Populärkulturell film

Margaret Miles, teologiprofessor vid Harvard, berör delvis detta i en genomgång av en rad populära filmer i sin bok Seeing and Believing från 1996. Hon bekräftar Martins konstaterande om akademins knapphändiga intresse för konstellationen religion och film. Den litteratur hon finner tycker hon sig kunna dela upp i två grupperingar, dels moraliskt förhandsdefinierade avståndstaganden från konservativt kristet håll som tenderar att behandla Hollywood som ”den Babyloniska skökan”, dels insnävningar mot exklusiva filmer som exempelvis Ingmar Bergmans Sjunde inseglet.

Miles är intressant då hon betraktar film som ”en av många röster i det offentliga samtalets komplexitet.” Hon argumenterar för det legitima att studera populärkulturella produkter eftersom de har en viss räckvidd och är tillgängliga för den breda publiken: ”en granskning av samtida populära filmer som förmedlare av attityder och värden”. I sitt intresse för populärkulturella filmer påpekar hon att utvecklingen av den publikt breda filmen under 1900-talet äger rum samtidigt som människor befriar sig från kyrklig dominans och kontroll.

Församlingar övergick till att bli publik då film skapade ett nytt offentligt rum där, maskerad som underhållning, värderingar formuleras, cirkulerar, debatteras och motarbetas.

Från text till bildtolkning

I Explorations in Theology and Film från 1997, försöker de teologiskt orienterade författarna Clive Marsh och Gaye Ortiz råda bot på det relativa ointresse som råder beträffande film från teologiskt håll. De menar att den seriösa teologiska reflektionen avstått från att engagera sig på grund av kulturelitism eller misstänksamhet mot populärkulturen och det fruktbara i att närma sig den. De identifierar ett behov att teologiskt gå i närkamp med filmens värld och filmens budskap och ställer frågan huruvida vår kultur övergått från att vara textbaserad till att bli bildorienterad:

”Det är en intressant fråga hur och när den visuella texten kommer att överflygla den skrivna texten som källa till religiösa föreställningar. Det skrivna ordet har dominerat teologisk debatt sedan boktryckarkonsten uppfanns. […] Det är inte att säga för mycket om man hävdar att många religiösa traditioner alltför länge har klamrat sig fast vid gårdagens sätt att kommunicera och att man varit mycket motvillig i accepterandet av nya teknologier.”

Författaren och forskaren D. J. Graham argumenterar för en vidare syn på konst i allmänhet och film i synnerhet där mediakulturen och den moderna filmteknologin kan vara kraftfulla källor för religiös erfarenhet och teologisk reflektion: ”Allt som uttrycker den yttersta verkligheten uttrycker Gud, vare sig avsikten har varit denna eller ej.” Därför är det önskvärt att låta de hermeneutiska texttolkande redskapen släppas loss inte bara på litterära texter utan också på andra ”textarter” såsom film.

Detta axplock ur den akademiska kunskapsproduktionen under sent 90-tal ger en ganska entydig bild av ett område som ännu inte vunnit terräng som ett legitimt forskningsfält. Jag vill understryka behovet att fokusera religion och populärkulturell film som ett viktigt område med potential att bidra till samtidsdebatten om livsåskådning, verklighetsuppfattningar, mening och värderingar i vår tid.

Kultur och meningsmönster

En ofta citerad kulturdefinition är antropologen Clifford Geertz’: ”Ett genom historien vidarebefordrat betydelsemönster, förkroppsligat i sym-boler, ett system av nedärvda begrepp uttryckta i symbolisk form, genom vilka människor kommunicerar, bevarar och utvecklar sina kunskaper och attityder till livet.”

Geertz’ kulturdefinition är fruktbar med hans tonvikt på begrepp och symbolsystem genom vilka grupper i samhället kommunicerar och utvecklar olika verklighetsuppfattningar. Clive Marsh diskuterar kulturbegreppet och definierar det för egen del på följande sätt. ”Kultur är hela det nät av strategiska förklaringar och tolkningar genom vilka människan skapar mening åt sin erfarenhet.” Han argumenterar för att vi idag bör vidga vårt fokus från finkultur och inkludera kulturella produkter som också innebär underhållning.

Kultur är sålunda ett komplext fält för studier eftersom det potentiellt kan inkludera alla former av mänsklig aktivitet, vare sig det är medvetet meningsskapande eller ej: konst, musik, TV, film, skönlitteratur, poesi, drama, sport, religion, spel mm.

Den populärkulturella filmen rör sig med sina bilder i detta levande och dialektiska system av begrepp, symboler och meningsbärande tolkningsmönster och därför är det angeläget att analysera filmer som kulturella produkter och utsätta dem och receptionen av dem för en tolkande granskning. Vilken mening och funktion dessa tolkningsmönster sedan kan få individuellt och samhälleligt i olika grupper är en omfattande och vittförgrenad fråga liksom frågan i vilken utsträckning populärkulturella filmer bidrar till dessa tolkningsmönster. Att bokstavlig UFO-tro kan figurera i fatala sammanhang åskådliggjordes i mars 1997 då 39 medlemmar ur den religiösa gruppen Heavens Gate i Kalifornien begick kollektivt självmord. Gruppen hade en ideologisk blandning av kristet färgat idégods och konkreta övertygelser om att ett utomjordiskt skepp var på väg för att hämta hem dem.

Star Wars har på filmens visuella språk givit oss ett tolkningsmönster av The Force som ett opersonligt energifält av kosmisk räckvidd. Cocoon låter den andliga dimensionen flytta in i vårt konkreta universum i form av goda utomjordingar. Symbolspråkets omfång krymper tämligen dramatiskt i Cocoon och filmen lyckas inte undvika den fallgrop den själv ironiserar över. Kontakt slutligen har ett tydligt anspråk på att försöka säga något om det allra största tänkbara, nämligen universums innersta väsen. Kontakt vacklar dock mellan detta ontologiska tema om universums inneboende skönhet och ’helighet’ och formulerandet av en tro på utomjordisk intelligens. Filmernas visuella mångtydighet kan öppna för en tro på utomjordingar men också för en syn på det gudomliga som tillvaron som totalitet – ett personifierat kosmiskt ’Du’ som dock aldrig riktigt går att kategorisera men likväl vara i dialog med.

Artikelförfattaren är teolog och lärare i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna.

Litteratur

Marsh, Clive & Ortiz Gaye ed. Explorations in Theology and Film. Blackwell Publishers 1997.

Martin, Joel W & Ostwalt Conrad E. Screening the Sacred. Religion, Myth and Ideology in Popular American Film. Westview Press 1995.

Miles, Margaret R. Seeing and Believing. Religion and Values in the Movies. Beacon Press 1996.