Filosofin är masken i frukten

När budet om E. M. Ciorans död i fjol spreds över världen torde få litterära journa­lister ha avstått från att turnera något av den exilrumänske författarens många svartsynta ord. Änt­ligen hade han passerat ”förtvivlans krön”, motstått ”frestelsen att finnas till”, övervunnit ”olägenheten i att vara född”, för att nu anspela på några av hans dyst­ra boktitlar.

När det gällde mjältsjuka tankar kunde Cioran täv­la med historiens alla stora pessimister, från Job och Predikaren till Leopardi och Schopenhauer. Dock till­grep han gärna omvända, än mer tillspetsade former när han nedtecknade ”bitterhetens syllogismer”. Om Job förbannade den dag då han föddes, kunde Cioran i stället prisa den aldrig födde lycklig. ”Skapelsen var den första sabotagehandlingen.”

Även de mest förhärdade världsföraktare torde bli litet omskakade när de konfronteras med en så extrem svartsyn.

Till en början var Ciorans läsare ganska få. Dock fanns det några kompetenta kritiker som uppmärk­sammade hans första bok på franska, Precis de decom position (1949); däribland Maurice Nadeau som i Combat inte tvekade att hälsa honom som ”kon­centrationslägerepokens och det kollektiva självmor­dets profet, vars ankomst alla intighetens och det ab­surdas filosofer hade förebådat, det olyckliga budska­pets förkunnare framför andra”. Det han förkunnade var vår civilisations dödsryckningar.

Själv var Cioran skeptisk mot den apokalyptiska profetroll han tilldelats. ”Privattänkare” kunde han tvärtom kalla sig i ironiskt blygsamma ögonblick. Men Ciorans ämnen var nog så stora, det kunde inte ens hans filosofiska galghumor överskyla: Är livet värt att leva? Har historien någon mening? osv. Hans egna svar på dessa fundamentala frågor var (nästan) alltid nekande, men han basunerade inte ut dem på taken, utan framlade dem bara som personliga, existentiella vittnesbörd.

Cioran hörde i själva verket till Frankrikes mest tillbakadragna författare. Ama nesciri, kunde han cite­ra Thomas a Kempis: älska att vara förbisedd. Han vägrade envist att framträda i TV denna fåfängans marknad i vår tid, gav aldrig några intervjuer till frans­ka journalister och tackade nej – på ett undantag när – till alla litterära priser. ”Hellre i en kloak än på en pie­destal”, som han uttryckte saken på sitt bryska bild­språk.

Kort före Ciorans död utkom emellertid den första biografin över denne taggige enstöring: Itineratres d’une vie: E. M. Cioran, skriven av Gabriel Liiceanu, filosofiprofessor i Bukarest. Det är en bok rik på fo­ton, brev och andra dokument, som dessutom inne­håller ett ingående samtal med författaren. Samtidigt utgavs en volym med nitton olika intervjuer med Cio­ran: Entretiens. Alla dessa var ursprungligen avsedda för utländsk publik – som om förtroligheten hade kommit med avståndet. Tillsammans bidrar de till att blottlägga den förklädda självbiografi som hans verk rymmer, belysa de elementära villkor och traumatiska upplevelser som bestämt hans syn på livet och världen.

Cioran föddes 1911, som äldste son till en ortodox präst, i den lilla byn Rasinari i Transsylvanien (som då ingick i Osterrike-Ungern). Till åhörarnas häpnad brukade den gamle pessimisten berätta att hans barn­dom var ovanligt lycklig. Den rumänska bergsbyn var något av ett vildmarksparadis, där pojken strövade fritt dagarna i ända och blev vän med bönder och fåra­herdar – men också med byns dödgrävare, som emel­lanåt gav honom ett gammalt kranium att sparka boll med! En halvt oskyldig, halvt morbid lek, medger han för Liiceanu.

Vid tio års ålder måste Cioran bryta upp från Rasi­nari, för att inackorderas i staden Cibiu och gå i läro­verk. Det var som att drivas ut ur paradiset, försäkrar han. Den oskuldsfulla förtrogenheten med dödens rek­visita övergick omsider i en isande medvetenhet om alltings förgänglighet. Denna upplevelse av livets in­tighet är ju inget sällsynt under tonåren, men den tycks stundom ha stegrats till det outhärdliga för Cio­ran. Hemkänslan i barndomens lustfyllda rike förbyt­tes i ett främlingskap av metafysiska mått.

Denna fick ett påtagligt uttryck när Cioran under sju år var drabbad av svårartad sömnlöshet. Den kun­de vara nästan total under flera veckor i sträck, då han om nätterna vandrade i staden som en vålnad. Sömn­lösheten blev ett symboliskt tillstånd: han kände sig fullkomligt ensam i universum. Medan andra män­niskor regelbundet tog sin tillflykt till en barmhärtig dvala, var han själv utlämnad åt klarsynthetens tortyr.

”Omedvetenheten är ett fosterland, medvetenheten en landsflykt”, skulle Cioran senare konstatera. Och det är en exil utan återvändo. Hjälp att finna sig till­rätta i tillvaron sökte han hos de stora filosoferna: Kant, Hegel, Nietzsche, Sjestov och Bergson (som han ägnade en avhandling vid Bukarests universitet). Men de ivriga, alltmer desperata studierna förblev gagnlösa. Filosofin är ”masken i frukten”, heter det i De l incon­venient d etre ne (1973).

”Den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”, sade redan Predikaren.

Men Cioran sökte inte bara vägledning hos de äld­re filosoferna, utan också i de religiösa urkunderna: i Upanishaderna och Kabbalan, hos de grekiska kyrko­fäderna och Teresa av Avila. Starkast var dragningen österut. ”Existens = lidande”, kunde han slå fast med en formel som verkade vara ett eko av Buddhas Bena­respredikan. Ännu i en intervju på 80-talet talade Cio­ran längtansfullt om buddhismens löfte om befrielse, det förintelsens ljus han tyckte sig skymta hos Nagar­juna. Men inför återfödelsen och andra trossatser för­blev han främmande.

Cioran slukade de stora mystikerna och skrev i Ru­mänien även en något ambivalent bok om helgon, men det var som om tvivlet alltid fick sista ordet, som om han trots bemödanden aldrig nådde in i själva tros­centrum. (Betecknande är hans överdrivna fixering vid extasen och andra sekundära fenomen.) ”Vi är alla religiösa varelser utan religion”, skrev han i ett porträtt av sin landsman Mircea Eliade i essäsamlingen Exerci­ces d´admiration (1986). Ciorans förnekelse och mysti­ken tangerar varandra, inte mer.

Likartat var Ciorans förhållande till kristendomen. Berättelsen om syndafallet i Första Moseboken, my­tisk eller ej, hade en sanningsprägel för denne skepti­ker; den blev ett tolkningsmönster som han lade över hela den mardrömslika historien. Men någon återlös­ning trodde han inte på. Av kristendomen, denna tra­giska optimism, behöll han bara tragiken.

Ciorans historiesyn är också bestämd av hans ur­sprung. Rumänerna har ständigt fått lyda under främ­mande herrar, betonar han, de har bara varit historiens offer. Människorna kan lika litet påverka historiens förlopp som vågorna kan råda över havet. Resultatet har blivit utbredd fatalism och apati. Denna vetskap har närt Ciorans pessimism och samtidigt ingivit ho­nom en skamkänsla, som under 30-talet gjorde ho­nom mottaglig för totalitära frestelser.

Detta dunkla kapitel i Ciorans liv får ökad belys­ning både i Liiceanus bok och i några av intervjuerna.

Som stipendiat i Tyskland ödesåret 1933 frapperades han av livskraften hos denna nyligen slagna nation, men skrev samtidigt framsynt: ”Vem vet om inte det­ta folks vitalitet kommer att stå oss dyrt.” Hitler var en ”galen barbar”, förklarade han längre fram, och han berättade att han hade börjat studera buddhism som motgift mot den nazistiska läran.

Likväl skulle Cioran bländas av en inhemsk höger­extremist, Corneliu Codreanu, den karismatiske leda­ren för Järngardet, när denne bebådade ”fosterlandets återuppståndelse”. Ja, i ledarens anda skrev han t.o.m. en bok om ”Rumäniens transfiguration” (1936). Den har aldrig blivit översatt, och Cioran har senare tagit avstånd från den. Kanske var det i reaktion mot den­na ungdomsförvillelse han så häftigt skulle förkasta alla ideologier, utopier och tusenårsriken.

Ett särskilt lyckorike skulle Cioran komma att ge­nomskåda efter kriget: det kommunistiska samhället i Osteuropa. ”Det groteska i rosenrött”, kallade han det i Histoire et utopie (1960). Med sin obligatoriska opti­mism var det en lögnstat, som bara dolde den under­liggande misären och ofriheten. Hans egen bror Aurel fick sitta sju år i kommunistiskt fängelse.

Dock skulle tillfället komma då även rumänerna upphörde att vara historiens offer, för att i stället ta ödet i egna händer. 1989 års revolution fick Cioran att i en uppmärksammad artikel i Nouvel Observateur kon­statera, att hans landsmän överraskande hade rest sig ur ”dödens sömn”, att ”det svartaste bladet i Rumäni­ens historia hade vänts”.

Någon avgörande ljusning i det stora, slutliga per­spektivet innebar ändå inte detta för Cioran. Han för­blev en obotlig misantrop som såg hur människan ”utsöndrar katastrofer”, en ”skymningstänkare” som var övertygad om att hon som art var dömd till under­gång.

Ingen kan dock skriva framtidens historia. För den som erfarit att onda och goda krafter ständigt kämpar mot varandra, både ute i världen och i människans inre, kan Ciorans pessimism ibland te sig doktrinär, till slut alltför förutsägbar: en målning svart i svart. Vi lever förvisso inte i den bästa av världar, som Leibnitz menade, men inte heller i den sämsta. Goda krafter saknas inte ens i detta slutande 1900-tal, då det mänskliga barbariet tycks värre än någonsin.

Varför beseglade då inte Cioran sin pessimism genom att ta livet av sig? Det har många undrat, ofta med en provocerande udd, men Cioran, denna självmordets apologet, genmäler alltid att han inte så mycket har försvarat själva handlingen som tanken på den. Det är en befriande vetskap att man kan sätta punkt för sin egen existens, förklarar han, den gör livet uthärdligt.

Det som har hjälpt Cioran att leva är också – och framför allt – att han kunnat skriva: ”En bok är ett

uppskjutet självmord.” Skrivandet har för honom va­rit en terapi, ett sätt att lätta på en olidlig inre spän­ning, befria sig från sina anfåktelser. ”Om jag förestod ett dårhus skulle jag tvinga alla att skriva från morgon till kväll”, utbrister han i en intervju.

Men skrivandet var också en passion för Cioran. Han närde ambitionen att ”skriva en enda oklanderlig sida”, drömde om ”en värld där man skulle kunna dö för ett kommatecken”. Böckerna på modersmålet fyll­de emellertid inte måttet, skulle Cioran finna. Det var på franska som denne ”rumänske Pascal” skulle skriva sina bestående verk.

Det var 1937 som Cioran för gott utvandrade till Paris; kanske för att den yttre belägenheten skulle stämma med den inre hemlösheten. Det var ändå i språket han ägde sitt enda fosterland. Men det skulle dröja tolv år och mycket hårt arbete innan han kunde färdigställa sin franska debutbok.

Om den litet vildvuxna rumänskan var instinktens språk, var den kristalliska franskan medvetenhetens. Till en början upplevde Cioran dess grammatik som en tvångströja, men han fann snart att strängheten var oumbärlig för hans koncisa prosa. Särskilt i aforismer­na kunde han mejsla fram sina obevekliga sanningar, företa sina blixtrande hugg i läsarens väv av illusioner.

”Stilideal: svordomen, telegrammet och gravskrif­ten”, heter det i Syllogismes de lámertume. Men den fragmentariska formen är inte bara estetiskt förebild­lig, präglad av stilettartad elegans, utan också bestämd av Ciorans filosofi. Han revolterar mot de stora tanke­systemens tyranni, som eliminerar alla motsägelser och kolliderande erfarenheter. Han är en Job som tro­nar på filosofins ruinhög. Men för att vara riktigt konsekvent borde han även ha tvivlat på sitt eget tvi­vel, utsatt det för ett metatvivel. Den insikten fram­skymtar ibland: ”Som varje bildstormare har jag slagit sönder mina avgudar bara för att offra åt deras spill­ror.”

Men det fanns ändå ett märkbart vibrato i denna hårt tuktade stil. Cioran förblev något av en svårmo­dig romantiker, med en olycklig kärlek till det absolu­ta, även om föremålet för hans fjärranlängtan bara var barndomens ohjälpligt förlorade paradis eller budd­hismens ouppnåeliga nirvana. Fast han kunde också uttrycka saken på sitt sardoniska vis: ”I en värld utan melankoli skulle näktergalen börja rapa.”

Ciorans hemortsrätt i det nya språket bekräftades när ingen mindre än Saint-John Perse hyllade honom som en av de största franska författarna efter Valery. Men någon rungande publiksucce drabbade honom inte, varför han ostört kunde fa fortsätta sitt avsidesliv.

Efter att länge ha bott på billiga hotell i Quartier Latin fann han omsider en modest liten vindsvåning nära Luxembourgträdgården. Fattig förblev han hela livet; det var priset för hans oberoende.

Glädjeämnen tycks likväl inte ha saknats för Cio­ran, t.ex. den långa vänskapen med Henri Michaux och Samuel Beckett, två andra folkskygga genier som försökte leva eremitliv mitt i Paris. Om båda talade han med respekt och tillgivenhet.

Den åldrade Ciorans stora tröst blev emellertid musiken, som för honom var transcendensens ordlösa språk; den lät honom förnimma en fläkt av det absolu­ta, en paradoxal glimt av evigheten i tiden. Musiken var det enda som ingav honom känslan av att univer­sum inte var helt och hållet misslyckat: ”Utan Bach skulle jag vara en total nihilist.”

På senare år slutade han skriva, trött på att ”smäda universum”. Han försökte uppnå en vishet av stoiskt slag, lära sig konsten att förlora, och han berättade i den sista intervjun att han gärna vandrade på kyrko­gårdar – ett klassiskt botemedel mot all fåfänglig strä­van.

Gabriel Liiceanu: Itineraires d’une vie: E. M. Cioran. Michalon 1995.

Cioran: Entretiens. Gallimard 1995.

En samlingsvolym med fem av Ciorans rumänska böcker i fransk översättning och alla hans franska originalverk utgavs 1995 av Gallimard: Oeuvres.

På svenska finns följande böcker av Cioran:

Om olägenheten i att vara född. Övers. Lasse Söderberg. Bonniers 1986.

Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Symposion 1989.

Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Symposion 1992.