Hongkong 1997 och kyrkan i Kina

Om drygt ett år, den 1 juli 1997, införli­vas den brittiska kronkolonin Hongkong i den kommunistiska Folkrepubliken Kina. Enligt en överenskommelse mellan Storbritannien och Folkrepubliken Kina skall återföreningen ske enligt principen ett land’ (Kina) `två system’ (det kapitalistiska i den blivande särskilda förvaltnings­zonen Hongkong och det socialistiska i övriga Kina), och detta tillstånd skall sedan upprätthållas i femtio år. På många håll finns farhågor för vad som egentligen kommer att hända i Hongkong un­der kommunistiskt styre. R. Malek, direktor för det katolska Kinacentret i S:t Augustin utanför Bonn, ger här en kommentar till linget. Artikeln har även varit publicerad i den tyska tidskriften Die Katholichen Missionen nr S 1995.

För tio år sedan, i april 1985, offentliggjorde Folkre­publiken Kinas nationalkongress den så kallade ge­mensamma kinesisk-brittiska deklarationen (Sino-Bri­tish joint Declaration and Basic Law). Det rörde sig om ett slags miniförfattning för särskilda förvaltningszo­nen Hongkong för tiden efter 1997. Enligt denna de­klaration kommer Folkrepubliken Kina att få tillbaka suveräniteten över Hongkong den 1 juli 1997. Den gemensamma deklarationen innebär framför allt att Hongkong blir en särskild enhet i Folkrepubliken Kina, under fullständig kontroll av centralregeringen i Peking (Beijing). Enligt en tilläggsdeklaration den 30 juni 1994 omfattar kontrollen också det militära om­rådet.

Peking visar sin närvaro

I Hongkong har Folkrepubliken Kina redan vissa institutioner och kontrollorgan. De första byråerna för Kinas kommunistiska parti har också redan grun­dats, trots att det kommunistiska partiet egentligen fortfarande är förbjudet på kronkolonins territorium. Infiltrationen av många institutioner som hittills varit oberoende – även kyrkliga sådana – är ytterligare ett bekant fenomen.

Dessa symptom och många andra har fatt bedöma­re att anse att man har tagit allt för lätt på övergången 1997, i synnerhet med tanke på sönderfallet för den

kommunistiska regimen i Sovjetunionen och Osteu­ropa. Övergången kommer säkert att fa större betydel­se och tyngre vägande konsekvenser än man kan upp­fatta i dag.

Man far alltså inte underskatta de följder som år 1997 kommer att få för det internationella samfundet, och naturligtvis i synnerhet för Sydöstasien. Nedräk­ningen har redan inletts. I november 1994 ställde Folkrepubliken Kinas regering framför folksalen, på Himmelska fridens torg, upp ett stort elektroniskt ur som räknar dagarna till övertagandet av Hongkong. ”Den tidsinställda bomben tickar”, kommenterade Asian Wall Street journal detta den 28 februari 1995.

Folkrepubliken går tydligen politiskt in för en förhalningstaktik. Både då det gäller valen och valla­gen, sammansättningen av de politiska och kommu­nala organen, flygplatsbygget eller mycket annat, så är det nu många i Hongkong som tvivlar på Kinas goda avsikter och som misstänker att den stora grannen lå­ter tiden ha sin gång. ”Den gamle husägaren, som skall få tillbaka sitt gods efter 150 års utarrendering, vill inte att arrendatorn börjar bygga om strax före överlämnandet och utan något avtal”, har någon träf­fande beskrivit det nuvarande läget i Hongkong.

Ett land, två system?

Kommer den kinesiska regeringen och det kommunis­tiska partiet att under de närmaste femtio åren, som utlovat, hålla fast vid lösningarna one country, two sys­tems (”ett land, två system”) och live and let live (”leva och låta levd’)? Det kan starkt ifrågasättas, i synnerhet sedan demokratirörelsen blodigt krossades på Him­melska fridens torg den 4 juni 1989. Som följd av det som då hände har Kina förlorat en stor del av det an­seende, som landet tidigare vunnit i hela världen ge­nom sina strävanden efter modernisering och öpp­ning.

Till den politiska osäkerheten, som kan märkas på många områden i samhället, kommer också oron i samband med den gamle Deng Xiaopings förutsedda död. Medan industrin och politiken redan sedan länge arbetar på en ”omställning” av perspektiven, uppträ­der de västerländska kyrkorna (inklusive Heliga sto­len) som om 1997 vore en tidpunkt vilken som helst för Hongkong. Och i själva Hongkong? ”Hongkongs katoliker betraktar 1997 som kaninen ser på ormen”, beskrev en missionär stämningen.

Jämte frågan om demokratin och rättsstaten be­kymrar man sig också för den kommande religions­och åsiktsfriheten, vilka – trots garantier i författning­en – inte bara åsidosätts utan också kränks på många och svåra sätt i Folkrepubliken. Man glömmer ofta att Folkrepubliken Kina, trots sin öppning och blixtsnab­ba marknadsekonomiska utveckling, fortfarande styrs av en kommunistisk regim.

De osäkra framtidsutsikterna efter 1997 får givetvis konsekvenser för Hongkong och för de kristna kyr­korna där. De kommer också att påverka förbindelsen mellan Hongkong, Folkrepubliken Kina och västliga lokalkyrkor samt Vatikanen.

Fara för de oberoende media

Ett av de särskilt känsliga områdena är media. Med tanke på att redan nu vissa tidningar och kyrkoledare inte säger någonting negativt om Folkrepubliken Kina ens när det vore nödvändigt, till exempel i fråga om de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten, skriver Kwok Nai Wang, direktor för Hong Kong Christian In­stitute: ”Kyrkans självcensur i Hongkong har inletts. Liksom tidigare på det kinesiska fastlandet har makt­havarna gjort allt för att utesluta varje ’opposition’.”

Peking har samtidigt starkt utvidgat sitt eget medieengagemang i Hongkong. Man kan befara att utländska media i framtiden kommer att vara i farozo­nen. Det gäller i synnerhet de media vilkas utgivare enligt speciella bestämmelser hör till kategorin privata företagare, och som efter 1997 behöver särskilt till­stånd. Detta kommer säkert att påverka också de reli­giösa (så kallade missionerande) media.

Vad detta betyder för bevakningen av vad som sker i kyrkan eller av de mänskliga rättigheterna i Folkre­publiken Kina blir tydligt, när man tänker på att de bästa källorna på detta området hittills funnits i Hongkong. Vissa kyrkliga media, till exempel Union of Catholic Asian News (UCAN) eller China News Analysis (CNA), har redan placerats i Bangkok respek­tive Taiwan med tanke på den politiska vändpunkten 1997. Vad kommer efter 1997 att hända med de mer än tjugo kristna tidskrifterna, som hittills redigerats respektive givits ut i Hongkong?

Många fruktar att alla media som rapporterar kri­tiskt eller olämpligt om Folkrepubliken Kina har an­ledning att frukta för sin framtid, att döma av exemp­let med den i april 1994 gripna journalisten Xi Yang på Hongkongtidskriften Mingbao.

Därtill kommer också att bestämmelserna för Hongkongjournalisternas möjligheter att bedriva re­search på fastlandet kommer att begränsas ytterligare efter 1997. Det är faktiskt fara för att informa­tionsflödet inte bara från Hongkong, utan från hela Kina, kommer att försämras avsevärt.

Utvandring av kvalificerad arbetskraft

Ännu ett område som ger anledning till bekymmer är den kyrkliga personalen. En halv miljon medborgare har lämnat Hongkong sedan 1984. Var tolfte Hong­kongbo skulle vilja resa bort. Bland de cirka 40 000 människor som årligen utvandrar är de kristna överre­presenterade. Var fjärde kristen har redan vänt ryggen åt sin ursprungsort. De tar inte bara med sig sina pengar utan också sina erfarenheter, till exempel på det humanitära och kyrkliga området. På sjukhusen saknas läkare och sköterskor. Det blir allt svårare att hitta kvalificerad personal till skolorna.

Ä andra sidan far många för övrigt högt kvalificera­de specialister med europeiskt ursprung – mer än 450 000 människor – allt större svårigheter på grund av bristande kunskaper i kinesiska. Många poster till­sätts därför med personal från Folkrepubliken Kina. För närvarande förbereds flera hundra ämbetsmän från Folkrepubliken Kina i Shanghai och Kanton (Guangzhou) för nya uppgifter i Honkong.

Centralregeringen i Peking har inte minst i Tibet bevisat hur effektiv den kan vara i sin sinisering. Kom­mer ”siniseringen” av Hongkong att fa följder för kyr­korna? Vilka konsekvenser kommer denna utveckling att få för de många religiösa ordnarna, som arbetar i Hongkong? Just nu är 24 kvinnliga och 19 manliga kommuniteter verksamma i Hongkong.

I den gemensamma deklarationen från 1985, som garanterar religions- och åsiktsfrihet, står det visserli­gen: ”Religiösa organisationer och troende kan upp­rätthålla sina kontakter med religiösa organisationer och troende på annan ort, och skolor, sjukhus och so­ciala institutioner som drivs av religiösa organisationer kan fortsätta. Förhållandet mellan religiösa organisa­tioner i särskilda förvaltningszonen Hongkong och i andra delar av Folkrepubliken Kina skall grundas på principerna icke-underordning, icke-inblandning och ömsesidig respekt.”

Begränsade kontakter med världskyrkan?

Det är tveksamt om de rättigheter kommer att beva­ras, som Hongkongs katolske biskop, kardinal John B. Wu, krävde i ”Deklaration om katolska kyrkan och framtiden i Hongkong” 1984. Viktig är här katoli­kernas särskilda rätt ”att upprätthålla sina förbindelser och sin enhet med påven samt med katolska försam­lingar i andra delar av världen”.

Så länge Vatikanen inte har några diplomatiska för­bindelser med Folkrepubliken Kina kommer den för­modligen att betraktas som potentiell fiende och som en ”makt som lägger sig i”. Vad kommer att ske med Heliga stolens nuvarande inofficiella representation i Hongkong? Kommer Vatikanens representant att fa fortsätta att bo där?

Även rättigheten ”att utnämna och utbilda personal samt sända den till utlandet för särskilda studier, lik­som rätten att om och när så är nödvändigt ta ut­ländsk personals tjänster i anspråk”, som de kyrkliga dokumenten fordrar, tycks vila på osäker grund. När centralregeringen i Peking av politiska skäl vägrade er­känna den nye Panchen Lama i Tibet, visade detta hur snäva gränserna är för den kinesiska ”religionsfrihets­politiken”. Det som i dag gäller för Tibet kommer ef­ter 1997 förmodligen också att gälla för Hongkong. Frågan om diplomatiska förbindelser mellan Vatika­nen och Peking blir med tanke på det året ännu akut­are än den redan är.

I detta sammanhang väckte kardinal Wus tillkänna­givande efter hans Kinaresa i november 1994 stor uppmärksamhet. Kardinalen sade att kyrkan i Hong­kong hade för avsikt att efter 1997 ”kyla ned” de offi­ciella kontakterna med Taiwan och med kyrkan där. Hongkongs kyrka kommer att erkänna regeringen i Peking som legitim representant för det enda Kina (vilket Vatikanen ännu inte har gjort!). Detta betyder dock inte att även Vatikanen måste gör det samma och bryta sina förbindelser med Taiwan.

”Tvåkinapolitiken” (med Folkrepubliken Kina på fastlandet och Republiken Kina på Taiwan) är inte längre aktuell för Hongkong och dess kyrka, enligt Hongkongs kardinal. Han själv kommer dock inte att efter 1997 vara medlem av den officiella biskopskon­ferensen på fastlandet. Det uppstår förmodligen en si­tuation som man, parallellt med slagordet one country, two systems, skulle kunna beteckna med one church, two systems (”en kyrka, två system,,). Därmed blir situ­ationen för katolska kyrkan på kinesiskt territorium ännu mer komplicerad.

Konsekvenser för kyrkan i Europa

Kyrkan i Honkong måste i det rådande läget stärkas i sin ställning att bli äkta lokalkyrka. Hon måste, åt­minstone delvis, befrias från den betungande rollen som ”kanal” för västs kontakter, så att hon självstän­digt kan spela rollen som ”brokyrka” gentemot kyrkan på fastlandet. Hongkongs stift är nämligen fortfaran­de långt ifrån någon inhemsk kyrka.

Kyrkorna i Europa måste själva bemöda sig om att stärka de direkta kontakterna med stiften i Folkrepu­bliken Kina – naturligtvis, så långt och så länge det går, också med hjälp av resurserna i Hongkong.

Fram till 1997 kommer Hongkong fortfarande att vara en utmärkt kanal för kontakter med katolska kyr­kan i Kina och ett centrum för informationsutbytet. Inför övergången år 1997 brådskar det att utnyttja den tid som återstår för att intensifiera de kontakter som redan finns. Resor, längre vistelser på platsen, in­bjudningar till representanter för Kinas kyrka, till ex­empel till besök i Europa, var möjliga och nödvändiga

för att främja utbyggnaden av direkta personliga kon­takter mellan kyrkorna i Europa och Kina. Hjälporganisationerna, och framför allt ordnarna och andra kyrkliga institutioner, borde inleda direkta kontakter med kyrkan i Folkrepubliken Kina respekti­ve intensifiera de kontakter som redan finns. Det skul­le faktiskt också betyda att man i lokalkyrkorna i Eu­ropa behöver mer kinesiskspråkig personal, som är rustad för dessa uppgifter. Hur viktigt och värdefullt samarbetet med Hongkong än är, så blir det – med tanke på den osäkra framtida utvecklingen – allt vikti­gare att man även i Europa förbereder kinesiskspråkig personal, som kan inleda och odla direkta kontakter.

Redan i juli 1989 vände sig kardinal Wu, med an­ledning av händelserna i Kina och förtroendekrisen i Hongkong, i en skrivelse till biskopar i hela världen. Han bad dem uppmana sina regeringar och in­ternationella institutioner att pressa den kinesiska re­geringen att upphöra med alla förföljelser och att ga­rantera alla fängslade en korrekt rättegång. Han bad också adressaterna att göra allt för att ge de vietname­siska flyktingarna i Hongkong permanent uppehålls­tillstånd, och att uppmana brittiska regeringen att ga­rantera människorna i Hongkong alla de säkerheter på vilka de kan göra rättmätigt anspråk.

Pastorala riktlinjer

Den 10 mars 1995 utfärdade Hongkongs stift pasto­rala riktlinjer för tiden efter 1997. Här handlar det – med utgångspunkt i kardinal Wus herdabrev från 1989 (”På väg in i det lysande decenniet”) – om upp­lysningar och regler för hur den katolska kyrkans upp­drag i Hongkong efter 1997 kan förverkligas bättre och att skapa en positiv attityd hos de kristna. Kato­likerna i Hongkong uppmanas här som kineser, som kristna och som medborgare i Hongkong att inse be­tydelsen av att tillhöra Hongkong och ”den kinesiska familjen”, och att genom studier och kontakter lära känna situationen i Kina. Att vara katolik står inte i motsatsställning till att vara medborgare, heter det i dokumentet. Katolikerna skall delta aktivt i det socia­la skeendet, framför allt i valen. De skall bli medlem­mar i sociala och politiska organisationer så att demo­krati, rättvisa och fred blir rådande i Hongkong. Bar­nens uppfostran får i detta sammanhang en särskild roll. Katolikerna uppmanas också att främja en ”bro­derlig gemenskap” med katolska kyrkan på fastlandet, bland annat genom besök och utbyten.

Denna skrivelse kan också vara vägledande för det kyrkliga Kina-arbetet i väst, i synnerhet med tanke på allt det osäkra i Hongkong-frågan, ty den tid som finns kvar måste i många avseenden utnyttjas väl.

Övers. Gunnar Gällmo