Finns det en specifikt kristen etik?

Av en tillfällighet fick jag nyligen E. Bischofbergers och H. Fagerbergs bok ”Människan inför livsfrågorna” i min hand. Främst på kap. 2 reagerade jag så starkt att jag beslöt fatta pennan för att ifrågasätta en del av vad som där sägs.

I kapitel 2:1 säger författarna: ”Något tillspetsat kan man säga, att mänskligheten inte behöver en gemensam tro eller ideologi för att existera”. Vidare: ”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är istället en väsentlig förutsättning för att mänskligheten ska kunna överleva. ”

Jag frågar mig om inte kyrkan kommer med större anspråk än så. Ifrågasätter inte kyrkan människornas möjligheter att överleva utan kärleken genom Jesus Kristus? Visserligen är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ett barn eller barnbarn av en västerländsk kristen kultur, men att ha denna deklaration gemensamt räcker uppenbart inte för att skapa frid och fred på jorden så länge man inte har en gemensam intention, att alltid handla efter kärlekens krav. Först med en sådan tro på kärleken kan vad jag förstår människan överleva. Fattas den så kommer vi med nödvändighet att ta död på oss.

I samma kapitel tar författarna ett exempel på att den kristna moralen och den förnuftsmässiga överensstämmer.

”Man får inte ljuga.” Detta bud kan förnuftsmässigt och kristet motiveras. Förnuftsmässigt därigenom att ”lögn undergräver och omintetgör förtroendet”. Detta skäl kallar författarna för grundvalen för förbudet att ljuga.

Jag frågar mig om denna påstådda enighet mellan förnuftsmässig och kristen moral inte är ett sken. Varför? Jo, förnuftet säger mig att jag inte skall ljuga för då kan jag inte längre lita på någon eller något. Hela min tillvaro skulle bli osäker. M.a.o. är det för min skull jag inte ljuger, av egoistiska skäl, för att uppnå egen säkerhet. Ett sådant motiv är naturligtvis bräckligt. När det verkligen gäller, så kan budet sättas ur spel, det kan sättas ur spel av dess egen grund och som följd därav ett högre bud: tänk i sista (och första) hand på dig själv.

Ett kristet motiverat förbud att ljuga har ett helt annat motiv. Man skall inte ljuga därför att man skall älska sin medmänniska. Kärleken blir här återigen grundmotivet och detta gör att kravet att inte ljuga även gäller då den egna personen är hotad. Möjligen upphör det att gälla då kärleken till en människa bjuder en att dölja sanningen?

Det kristna kravet är alltså återigen otroligt mycket skarpare än det förnuftsmässiga, ja det är vitt skilt från det.

Som avslutning på kap. 2:1 sägs att Nya testamentet klart säger att även hedningar ser vad som är gott och ont, annars vore ju ingen icke-kristen syndare. Detta är sant, men jag frågar mig samma sak som om motivet att inte ljuga. Är inte anledningen för en icke-kristen att göra det goda helt skild från en kristens? Skälen till att icke-kristna inte dödar, inte stjäl, inte begår äktenskapsbrott, inte ljuger, inte börjar krig osv är helt olika en kristens. Det förnuftsmässiga argumentet är helt enkelt att man inte kan göra allt detta för då skulle mitt eget liv rasa samman och till sist kräver ett ordnat samfundsliv att man följer dessa förbud annars skulle anarki och total otrygghet bryta ut.

En kristen resonerar helt annorlunda. Jag gör inte allt detta, för jag skall försöka att älska mina medmänniskor.

Återigen är den förnuftsmässiga argumenteringen helt egoistisk och den hedniska lagen gäller bara så länge den tjänar mig eller mitt land, inte längre. För den kristne gäller den kristna lagen, kärleken, alltid, även om den hotar den kristne själv. Hednisk och kristen moral och lag är alltså ofta lika varandra, men har vitt skilda grundvalar och har till sina väsen inte något med varandra att göra.

I kap. 2:2 fortsätter författarna på sin inslagna väg och säger bl.a. att Jesus ”har onekligen skärpt medvetandet om att kärleken är det främsta budet”. Det är just detta jag vill ifrågasätta. Är det inte så att den kristna tron säger oss att Jesus har kommit med kärleken, att Jesus är kärlekens ursprung och mål? Både erfarenheten och studier av tron i skriften och i kyrkans liv synes mig visa att kärleken som allt handlandes drivkraft varken finns före eller utanför kristendomen, men då får man minnas att kyrkan har många barn och där kan man visst finna spår av den kristna kärlekstanken. Trots dessa invändningar som jag hittills gjort kan det ändå vara riktigt att som författarna säga att kristna och ickekristna ”har samma förutsättningar när det gäller att fastställa vilken handling som är moraliskt riktig”. Men denna gemenskap vad gäller förnuftets möjligheter leder som jag velat visa absolut inte till samma grundmoral, tvärtom. Återigen, Jesus gör mer, mycket mer än som författarna påstår ”koncentrerar, fördjupar och radikaliserar det nedärvda religiöst etiska värdesystemet”. I själva verket är han något helt nytt, även på moralens område.

Som avslutning på 2:4 fortsätter författarna i samma förnuftspositiva stil och säger: ”Det framgår att människans etiska omdöme blivit klarare och säkrare under tidens gång.” Vidare: ”Mognadsprocessen är inte heller avslutad i vår tid. När det gäller rättvisans bud, så har blicken även här klarnat steg för steg.”

Jag frågar mig verkligen om detta är sant. Kan man påstå detta och samtidigt ha blicken fästad på vad som händer och sägs i världen idag? Man kan i alla fall inte göra det utan en väldig reservation. Snarare tycker jag att händelser och moralisk argumentation i samhället idag tyder på att jag haft rätt i mina tidigare invändningar mot författarnas etiska resonemang. Egoismen snarare än kärleken synes alltmer styra den förnuftsmässiga etiken. Det blir alltmer det rätta som tjänar de starka. Exempel på detta orkar jag knappast ta upp. Utvecklingen synes styrka min uppfattning att kärleken kommer med Kristus och utan honom råder egoism, men märk väl, inte oförnuft.

I kap. 2:5 verkar det som om författarna glömt allt de tidigare sagt. Här säger de: ”Målet är en enad mänsklighet i gemenskap med Gud genom Kristus.” Vidare: ”När det således gäller moralen verkar tron inte så mycket på kunskapers, utan på motivationens plan.” Så sant, men motsäger inte detta allt det tidigare sagda. Innebär det inte att utan Kristus kan vi inte leva tillsammans i frid och fred, ja vi kan inte ens överleva. För om två moralsystem har olika motivation så är de när allt kommer till kritan helt skilda från varandra och då står de t.o.m. i motsats till varandra. Enbart med förnuftets hjälp kan vi inte rädda oss, så korrupta är vi ändå.

Jag vill alltså inte hävda att en trosmoral står mot en förnuftsmoral, men den kristna tros-förnuftsmoralen står emot en exklusiv förnuftsmoral. Det är ju detta hela NT och även GT handlar om, att vi inte förmår frälsa oss själva från det onda utan vi måste förlita oss på kärlekens Gud som sänt oss kärleken i Jesus Kristus.

Erwin Bischofberger: Ett svar

Med en blandning av intresse och en smula förundran har jag tagit del av Per-Arne Linders kritiska kommentar till ”Människan inför livsfrågorna”. Synpunkterna som han framför gäller i första hand bokens 2:a kapitel som behandlar förhållandet mellan den kristna tron och människans handlande. 1 samma kapitel beskrivs förnuftet som ett tillräckligt kunskapsinstrument för att fastställa giltigheten av alla etiska normer. Den kristna uppenbarelsen innehåller inga praktiska handlingsregler utöver det som är principiellt tillgängligt för förnuftet.

Det är väl främst detta som Linder vänder sig mot. Han tycks konstruera en konflikt mellan kärleken som ”allt handlandes drivkraft” och förnuftet. Han drar en klar skiljelinje som leder till en oundviklig kollisionskurs mellan det egoistiska förnuftet och den kristna tron som befriar till kärlek.

Kärleken – kristet monopol?

Enligt Linder har kristna och icke-kristna skilda handlingsmotiv. En kristen låter bli att stjäla, döda, ljuga, samt avstår från att begå äktenskapsbrott av kärlek till sina medmänniskor, medan en ickekristen som handlar på samma sätt gör det av helt andra skäl, nämligen av rent egoistisk självbevarelsedrift. Han kommer till slutsatsen: ”Hednisk och kristen moral och lag är alltså ofta lika varandra, men har vitt skilda grundvalar och har till sina väsen inte något med varandra att göra.” Jag anser detta vara ett märkligt för att inte säga godtyckligt påstående. Måste det inte dessutom uppfattas som grovt förolämpande för många ickekristna samtidigt som det är en oskälig överdrift med avseende på de kristna? Kan man på allvar påstå att en människa som inte har tillgång till den kristna uppenbarelsen utan ”endast” till Koranen, Vedan eller Kapitalet är hopplöst fjättrad vid sitt själviska förnuft som nödvändigtvis vilseleder henne? Finns kärleken som allt handlandes drivkraft varken före eller utanför kristendomen?

Låt mig börja mitt svar på detta med att nämna en bok som intar en helt central ställning i den hinduiska traditionen, nämligen Bhagavad Gita (”Herrens sång”), en indisk lärodikt indelad i 18 kapitel. Den ingår i det stora eposet Mahabharata (med över 100 000 dubbelverser) och är en av sanskritlitteraturens mest lästa verk som kom till flera hundra år före Kristus. Ett av Gitans nyckelord är Bhakti, människans hängivande och hängivna kärlek till Gud. Men eftersom Gud lever i allt skapat skall människans kärlek vända sig till och omfatta alla skapade varelser. Krishna (guden Vishnus förnämsta inkarnation) säger till konungasonen Arjuna: ”Den som i kärlekens förening älskar mig i allt han ser . . . den mannen lever i sanning i mig” (6:31). Detta kunde stå i Johannesevangeliet. Kapitel 12 låter som en förlängning av Romarbrevets kapitel 8. Där heter det: ”Den som är densamme mot vän och fiende, i ära och vanära, i köld och hetta, i fröjd och smärta … och vars hjärta, fullt av hängivenhet, icke vacklar – denne är mig kär” (12:18 f). Bhagavad Gita har till uppgift att bryta självupptagenhetens terror och att öppna vägen till osjälvisk kärlek både till Gud och människor.

Förnuftet – destruktivt kunskapsinstrument?

Måste man inte acceptera det faktum, att de kristna inte har monopol på kärleken, inte ens på kärleken till fienden? Enligt Linder är alla icke-kristna hänvisade till ett destruktivt förnuft som dömer dem till själviskhet. Ett djärvt och något problematiskt påstående. Det har en sky av vittnen mot sig. Själva kronvittnet är Thomas av Aquino. För honom är förnuftet det mänskliga handlandets primära kunskaps- och handlingsprincip (Regula autem et mensura humanorum actuum est ratio, quae est principium actuum humanorum; S. th. I-II, 90, lc).

Just de handlingar är mänskliga eller moraliska som står i överensstämmelse med förnuftet (Dicuntur autem aliqui actus humani, vel morales, secundum quod sunt a ratione; S. th. I-II, 18, 5c). Att handla mänskligt eller moraliskt är identiskt med att handla enligt förnuftet.

Thomas menar att människans moraliska förpliktelser, nämligen att handla kärleksfullt, rättvist, sanningsenligt, hänsynsfullt osv, hör ihop med hennes natur som skall stå i överensstämmelse med och styras av förnuftet. Han skulle samtidigt framhålla att själviskhet, förtryck, hänsynslöst beteende, rasdiskriminering, rustningskapplöpning, osv strider mot förnuftet. Det moraliska kravet är således givet med människans rationella natur som är gemensamt för alla människor.

Här ligger ännu ett missförstånd på lur. När man säger förnuft menar man ofta ”förnuft utan Guds nåd”. Dvs förnuftet förefaller vara avskärmat från den Helige Andes inverkan. Förnuftet har då en egen lagenlighet som strider mot Guds vilja. I själva verket lever och verkar den gudomliga gnistan i all förnuftsenlig och kärleksfull aktivitet, både före och utanför kristendomens synliga sammanhang.

Guds uppenbarelse i Jesus Kristus bekräftar, aktualiserar, fördjupar allt det som Gud redan lagt ner i människans natur (att bryta en lans för människans natur som är gemensam för alla människor är inte detsamma som att frånkänna kristendomen dess unika karaktär; frågan om den kristna trons funktion i relation till människans handlande behandlas utförligt i ”Människan inför livsfrågorna” s. 25–27). I enlighet med sina principer hävdar Thomas av Aquino att det inte behövs några nya föreskrifter som går utöver de etiska handlingsnormer som förnuftet föreskriver (Non oportuit aliqua praecepta dari ultra moralia legis praecepta, quae sunt de dictamine rationis; S. th. I-II, 108, 2 ad 1).

Resonemanget är kanske rätt så teoretiskt och låter suspekt när man påverkas av en anti-intellektuell resp. förnuftsfientlig tradition. Enligt Thomas avser emellertid förnuftsbegreppet människans hela andliga struktur, som omfattar både intuition och analyserande intellekt, spontana infall och begrundande reflektion, förmåga till detaljgranskning och helhetssyn. Till människans rationella väsen hör både insikt och handlingskraft, både intellektets instämmande och hjärtats hängivelse, både förnuftet som får insikt och kärleken som söker förening. Att isolera förnuftet och avvisa det som något okänsligt och kallhamrat kunskapsinstrument skulle vara en ödesdiger missuppfattning.

Det skulle även vara fel att ensidigt och okritiskt överlämna utformningen av handlingsnormer åt kärleken. Det skulle innebära att en människa i sitt handlande snarare följde känslomässiga impulser än ett argumentativt mönster, som t.ex. tar hänsyn till handlingens konsekvenser. Skall man av kärlek till en svårt sjuk patient ge honom aktiv dödshjälp? Skall man av kärlek till fattiga plundra varuhus? Skall kärleken till de förtryckta i ett visst land leda till väpnat uppror? Kärleken gör inte tankens ansträngning överflödig. Helst skulle man se de bägge formerna för andlig energi stå i samklang med varandra. Jag skulle, kanske grovt och en smula tillspetsat, formulera förhållandet så, att handlingsnormens giltighet bör förfäktas av förnuftet, medan kärleken står för normens konkreta tillämpning (där motivationen, som Linder själv framhåller, har sin avgörande och givna plats).

Teori eller praxis?

Är våra ståndpunkter hopplöst splittrade? Är de symptomatiska för den pluralistiska situationen i både samhälle och kyrka? Jag anser själv att de teoretiska frågorna i vår tid inte har högsta prioritet – och det är väl också detta som jag tycker mig kunna skönja mellan raderna i Linders inlägg. Den normativa etiken är legitim och viktig, förnuftet är ett oförytterligt kunskapsinstrument. Men detta är inte det hela, och inte det viktigaste. Den allvarliga frågan återstår hur vi i vår värderingspluralistiska och kaotiska värld kan ge sökande människor pålitlig hjälp och vägledning i deras ofta ytterst komplicerade val- och beslutsituation.

Filosofen L. Wittgenstein har sagt (ungefär så här), att även om världens alla problem skulle ha funnit en teoretisk lösning så skulle livets egentliga, existentiella frågor inte ens vara vidrörda. Jag skulle gärna vilja travestera detta uttalande: Professorn, möjligtvis kristen, mästare på etisk argumentationsanalys och expert på att i alla tänkbara lägen tillhandahålla giltiga handlingsnormer bryr sig inte om att själv handla därefter; gumman (ursäkta den otidsenliga rollfördelningen), möjligtvis hedning, som aldrig hört talas om varken etiska normer eller om att man bör handla moraliskt, gör det, av god vana eller på grund av situationens omedelbara krav. Jag skulle ställa mig på den senares sida, utan att sluta söka förena etisk reflektion med praktiskt moraliskt handlande.