Finns det plats för nåden i den katolska äktenskapssynen?

Innehållet i begreppet nåd [engelska mercy] gäller inte bara den kristna individen utan även kyrkan som helhet. Många frågar: Om Gud alltid är nådig och barmhärtig, varför är kyrkan då inte likadan? Eller varför verkar kyrkan inte vara lika barmhärtig som Gud? Frågan uttrycker ett obehag som många kristna känner.

De har rätt. Kyrkan definierar sig själv som ett sakrament enligt Andra Vatikankonciliet – ett universellt tecken och verktyg för Guds frälsning genom Jesus Kristus. Om kyrkan är ett sakrament som förmedlar Guds kärlek i Kristus är hon också ett sakrament som förmedlar Guds nåd och barmhärtighet. Därför är budet att vara nådig och barmhärtig som gäller för kyrkan grundat i hennes identitet som Kristi kropp. Kyrkan är inte någon sorts social instans för välgörenhet; som Kristi kropp är hon det sakrament som garanterar Kristi kontinuerliga verkliga närvaro i världen. Hon är som sakramentet av nåd bestående av ”hela Kristus” – det vill säga Kristus som är hennes huvud och hennes lemmar. Därför möter kyrkan Kristus själv i sina egna medlemmar och i människor som behöver hjälp.

Men det finns ytterligare en aspekt. Kyrkan är inte bara verktyget för Guds nåd; hon är också föremålet för Guds nåd. Som Kristi kropp är hon räddad av Jesus Kristus. Men kyrkan omfattar syndare i sitt sköte och därför måste hon ideligen renas för att kunna stå ren och helig (Ef 5:23). Som en följd av detta måste kyrkan självkritiskt gång på gång fråga sig om hon för tillfället lever upp till det hon är och bör vara. Dessutom är det meningen att vi också precis som Jesus Kristus ska hantera kyrkans skavanker och brister inte på ett egenrättfärdigt sätt utan med nåd och barmhärtighet. Vi måste emellertid ha en sak klar för oss: en kyrka utan människokärlek och barmhärtighet vore inte längre Jesu Kristi kyrka.

Budskapet om nåd har därför långtgående konsekvenser för kyrkans undervisning, liv och uppdrag. Den svåraste anklagelse som kyrkan kan få – vilket hon i själva verket ofta får – är att hon inte själv tillämpar det som hon predikar för andra. Många människor uppfattar verkligen kyrkan som rigid och utan nåd. Det var därför påven Johannes XXIII sade, när han öppnade Andra Vatikankonciliet, att kyrkan framför allt måste använda nådens medicin.

Det kan ske på tre olika sätt: kyrkan måste predika Guds nåd; hon måste på ett konkret sätt förse människorna med Guds nåd i form av försoningens sakrament; och hon måste låta Guds nåd och barmhärtighet bli synlig och verklig i hela hennes liv, i hennes konkreta strukturer och även i hennes lagar.

Nåden och de fattiga

Jag ska inte ta upp var och en av dessa tre dimensioner. Det finns mycket som borde sägas om nådens sakrament som vi ofta underskattat under de senaste decennierna. Men jag vill begränsa mig till en aspekt som är mycket viktig för påven Franciskus. Kyrkan som ett vittne om nåd och barmhärtighet är centralt för hans program för att vara en fattig kyrka för de fattiga.

Det programmet är inte så nytt som det kan tyckas. Det är Jesu Kristi eget program. Han kom för att predika det glada budskapet för de fattiga (Luk 4:18). Han predikade inte bara utan han var rik och blev fattig så att vi skulle kunna bli rika (2 Kor 8:9). Andra Vatikankonciliet tog upp detta budskap i ett kapitel i Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan som ofta har förbisetts efter konciliet, men som blev viktigt för teologin på den södra hemisfären. Påven Franciskus har nu aktualiserat detta för hela den världsvida kyrkan. Vi glömmer ofta att två tredjedelar av våra kristna och katolska bröder och systrar lever på den södra hemisfären, och vi har glömt deras behov, deras problem och deras anspråk på rättvisa. Materiellt sett är de fattiga, men andligt utgör de vitala och livfulla kyrkor, som vi bör lyssna till. De representerar kyrkans framtid.

Att vara en fattig kyrka för de fattiga är för påven Franciskus inte framför allt ett socialt program utan det är en kristologisk fråga. Våra fattiga bröder och systrar är en kroppsdel i Kristi kropp. Det är som påven betonar att vi i de fattigas och sjukas sår rör vid den fattige Kristus sår. Kristus sade själv till oss: ”Vad ni har gjort för dem det har ni gjort för mig” (Matt 25). Den erfarenheten gjorde den helige Franciskus av Assisi när han i början på sin omvändelses väg omfamnade och kysste en leprasjuk och upplevde att han omfamnade och kysste Kristus själv. Samma erfarenhet berättar moder Teresa om i sin mission i Calcutta, när hon slog armarna om en ovårdad man som var döende. Av dessa helgon kan vi lära känna Guds inkännande och ömhet, ett inkännande och en ömhet som vi bör efterlikna inför vår nästa. Påven Franciskus är verkligen förankrad i den kristna historien. Hans gåva till kyrkan är att göra en gammal tradition till ett angeläget budskap för oss i dag. Nåd respektive barmhärtighet är ett centralt tema i hans pontifikat och en stark utmaning för oss i de rika kyrkorna i norr.

Nåd och barmhärtighet och den kanoniska lagen

Den fråga som många ställer lyder: Vad betyder detta för kyrkan själv och hennes sätt att agera inte bara mot dem som är fattiga i materiell mening utan också gentemot de människor inom kyrkan som känner sig nonchalerade, åsidosatta, marginaliserade och exkommunicerade – även om så inte är fallet i strikt kanonisk bemärkelse så likväl de facto, eftersom de inte får ta del i Herrens bord? Man ställer ofta frågan: Hur förhåller det sig med människor som är skilda och omgifta?

För det första vill jag understryka: ordet nåd missförstås ofta och det missbrukas. Det är fallet när man förväxlar nåd med slappt överseende och med en sorts laissez-faire pseudo-nåd. Den risken föreligger då man fabricerar en billig nåd av Guds dyrbara nåd, som blev köpt och förvärvad med hans eget blod på korset, och förvandlar nåden till en ”reavara”. Det är så Dietrich Bonhoeffer menar när han utan att skräda orden säger: ”Billig nåd betyder att rättfärdiga synden och inte syndaren … Billig nåd är att predika förlåtelse utan att kräva omvändelse, dop utan kyrkotukt, kommunion utan trosbekännelse, absolution utan syndabekännelse.”

Därför måste vi åter igen ställa frågan om kyrkotukt. Det ursprungliga nytestamentliga ordet för kyrka, ekklesia, innefattar juridiska element från allra första början. Föreställningen om en urkyrka där kärleken flödade, som förmodas senare ha ersatts av en legalistisk kyrka, kan inte verifieras. Enligt Matteusevangeliet gav Jesus nycklamakten till Petrus och gav honom och alla apostlarna fullmakten att binda och lösa, vilket innebär fullmakt att utesluta individer ur gemenskapen och att återföra dem dit. Redan Matteus stiftade en klar regel för hur denna fullmakt skulle utövas (Matt 16:19, 18:18).

Att slopa kyrkotukten kan på intet sätt få stöd hos Jesus eller i Nya testamentet. Men eftersom kyrkotukten står i relation till evangeliet och dess innebörd måste den också tolkas och tillämpas i enlighet med evangeliets innersta mening och anda. Av det skälet gör Paulus det klart att straffet med uteslutning avsåg att förmå syndaren att tänka över sin vandel och ångra sig. Om syndaren ångrar sina handlingar och omvänder sig skulle församlingen låta nåd gå före rätt (2 Kor 2:5–11). Bestraffning är den sista utvägen och som sådan tidsmässigt begränsad. Det är det drastiska och yttersta hjälpmedlet som används med nåd och barmhärtighet.

En sådan uppfattning om kyrkotukt som en besk men nödvändig medicin ansluter till en tradition som uppfattade Jesus Kristus i ljuset av hans helande under, som en läkare, en helare och en frälsare; en tradition där herden, i synnerhet biktfadern, uppfattas inte bara som en domare utan primärt som en läkare för själen. Denna terapeutiska uppfattning om kyrkans lag och kyrkotukten för oss in på ett principiellt tema om hur kyrkans lag ska tolkas och förklaras. Det är ett brett fält som vi inte kan behandla här på ett uttömmande sätt utan endast utifrån det perspektiv som berör kyrkolagen i förhållande till nåden.

Lagen och anden

Sålunda är lagen inte emot evangeliet men evangeliet är emot en legalistisk uppfattning av den kanoniska lagen. Kanonisk lag bör tolkas och tillämpas i ljuset av nåden eftersom nåd öppnar våra ögon för den andres konkreta situation. Nåd visar att den enskilda människan inte bara är ett juridiskt fall som kan sammanfattas under en generell regel. Tvärtom är det väsentligt i den kristna antropologin att vi inte är ett ”pluralis” inför Gud. Varje person och varje situation är unik. Vi måste alltså finna en lösning som samtidigt är rätt och rättvis. Om vi inte gör det riskerar vi att – som romarna sade – summum ius (den högsta rätten) kan bli summa iniuria (högsta orätt).

Vad sådana reflexioner betyder för frågan om frånskilda omgifta katoliker är nu föremål för diskussion inför den stundande biskopssynoden i Rom den 5–19 oktober. Jag har inte något slutgiltigt svar på den frågan. Det är synodens ansvar tillsammans med påven att fatta de besluten. I mitt sista konsistorium tillsammans med påven framförde jag med hans goda minne några anspråkslösa reflexioner om detta angelägna ämne.

Ingen teolog, inte ens påven, kan förändra läran om det sakramentala äktenskapets oupplöslighet. Tvärtom har vi alla anledning att stödja och hjälpa människor att vara trogna sitt äktenskap för deras eget och för deras barns bästa. Således kan läran inte förändras och den kommer inte att förändras. Men läran måste tillämpas med klokhet på ett rätt och rättvist sätt i konkreta och ofta komplexa situationer. Ty dessa situationer är mycket olika. Det finns inget typfall för skilsmässa och omgifte; därför kan det inte finnas någon standardlösning för varje situation. Det krävs urskiljningsförmåga, och urskiljning, klokhet och visdom är kardinaldygder för en biskop, som ju är en herde. Det bästa kan inte alltid göras men vi ska alltid göra det bästa möjliga.

Frågan gäller: Om en människa efter en skilsmässa gifter sig en andra gång borgerligt men sedan ångrar att hon misslyckades med att fullfölja det som hon lovat inför Gud och sin partner och kyrkan i sitt första äktenskap och så bra som möjligt uppfyller sina nya förpliktelser och gör vad hon kan för barnens kristna uppfostran och har en allvarlig längtan efter de sakrament som hon behöver för att få styrka i sin svåra situation, kan vi då, efter en tid av nyorientering och stabilisering, neka henne absolution och förlåtelse?

Vad som gäller är en adekvat hermeneutisk tillämpning eller som den helige Thomas av Aquino lär, i Aristoteles efterföljd, – en tillämpning av det praktiska intellektet (väl att skilja från det teoretiska eller spekulativa intellektet) på en konkret situation – med andra ord att tillämpa dygden klokhet: den praktiska visdomen i att tillämpa en universell princip på en individuell och specifik situation. Det var det tillvägagångssätt som åsyftades av vissa fäder i den tidiga kyrkan, särskilt Basileios av Caesarea, och som tillämpades då man använde sig av den ortodoxa principen om oikonomia och i den latinska traditionen epikeia. I tidig modern tid förespråkade den helige Alphonso de’ Liguori den tillämpningen i sin filosofi om probabilism. (Han kom därför att bli moralteologernas skyddspatron.) Om synoden skulle gå i den riktningen, så skulle den befinna sig i bästa kyrkliga tradition. Naturligtvis öppnar dessa tankar inte för ett generellt tillvägagångssätt i alla situationer; kanske kan det bara komma att gälla i en liten minoritet; men det kan bli ett sätt för dem som är allvarligt intresserade och önskar gå omvändelsens väg.

Det skulle vara en väg bortom å ena sidan rigorism, som inte kan vara vägen för en normal kristen, och å andra sidan en moralisk slapphet som inte skulle motsvara Jesu anspråk på helighet. Att finna en väg bortom extremerna har alltid varit kyrkans väg, en väg för urskiljning, för klokhet och visdom – nådens och barmhärtighetens konkreta väg.

Nåd underifrån

Det vanliga perspektivet i teologin tar sin utgångspunkt uppifrån. Vi känner till trossatser och regler och vi utgår därifrån för att tillämpa dem på den konkreta verkligheten, som vanligtvis är komplex och mångfasetterad. Nåden leder oss till ett annorlunda perspektiv, till att börja underifrån, att börja reflektera över den konkreta situation som vi ska tillämpa lagen på. Detta är inte en situationsetik, eftersom regeln är giltig i sig själv och inte grundad i situationen. Det är den metod som den helige Ignatius av Loyola lärde ut i sina Andliga övningar; det är på så sätt som påven Franciskus, som den gode jesuit han är, praktiserar den. Han börjar med själva situationen och sedan företar han en urskiljning av andarna.

Jesus visade oss samma tillvägagångssätt. När han tillfrågades: ”Vem är min nästa?” gav han inte ett abstrakt svar. Han berättade en konkret historia, historien om den gode och nådige och barmhärtige samariern (Luk 10:30–37): ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare.” En präst kom samma väg och såg honom men vek åt sidan. Likaså såg en levit mannen och han passerade honom på andra sidan. Men när en samarier kom längs vägen och fick se honom blev han rörd av medlidande. Han böjde sig ner i smutsen och behandlade såren och förband dem. Jesus frågade då den judiske lärde: ”Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa som hade fallit i rövarnas händer?” Svaret var riktigt: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Och Jesus sade: ”Gå du och gör som han!”

Det är precis så som Gud behandlar oss. Gud böjer sig ner för att resa oss upp; för att vederkvicka oss och hela våra sår; och ge oss en ny chans, för att ge oss ett nytt liv och ett nytt hopp. Vem skulle vara så egenrättfärdig att han menade att han inte behövde sådan nåd?

Nåd är namnet på vår Gud. Nåd och barmhärtighet är vår kallelse så att vi ska kunna vara människor som känner med andra människor som lider och är i nöd. Nåd och barmhärtighet är vår kallelse så att vi kan vara verkligt kristna som följer Kristi exempel och möter Kristus i våra lidande bröder och systrar. Nåd och barmhärtighet är evangeliets innersta natur och nyckeln till kristet liv. Nåd och barmhärtighet är det bästa och vackraste budskap som kan berättas för oss och som vi ska vidareförmedla till världen. Eftersom Gud alltid ger oss en ny chans genom sin nåd, en ny framtid, ger vår nåd en framtid åt andra och åt en värld som så väl behöver det.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 15 september 2014.

Walter Kasper är biskop, kardinal och f.d. ordförande för Rådet för de kristnas enhet.