Folkbokföring och religionsfrihet

”Till området för överläggningar mellan staten och kyrkan hör frågan om hur församlings-registreringen kan ordnas om den lokala folkbokföringen förs över till borgerligt organ. Hur en framtida folkbokföring skall tekniskt utformas faller däremot utanför dessa överläggningar.” (SOU 1978:1, s 83.)

Så formulerar betänkandet självklarheten att i ett modernt sekulärt och pluralistiskt samhälle den civila folkbokföringen inte är en fråga, som principiellt har med stat-kyrka-frågan att skaffa. Denna uppfattning synes omfattas av i stort sett alla remissinstanser med ett undantag. I sammanställningen av församlingarnas remissvar framgår, att kyrkoråd och kyrkofullmäktige anser att frågan ligger inom deras kompetensområde, och att det största motståndet mot reformer fanns på just denna punkt, där 80016 av församlingarna ansåg att allt borde bli vid det gamla.

Men samtidigt som folkbokföringens huvudmannaskap inte är någon fråga för överläggningar mellan kyrka och stat, är den nuvarande ordningen på detta område vad som i Sverige mest markant avviker från vad som i övriga västerländska demokratier uppfattas som konsekvenser av religionsfrihet och statlig neutralitet i konfessionellt hänseende. Från den många gånger redovisade utgångspunkten för reformarbetet, att åstadkomma större rättvisa och jämlikhet mellan skilda konfessioner och anhängare av dessa, ter det sig ytterligt oroande att församlingarnas representanter har en från andra instanser så helt avvikande uppfattning i denna grundfråga.

Å andra sidan är skillnaden i villkor och status mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund störst på det lokala, administrativa planet. Kyrkorådet har ju till uppgift att omhänderha Svenska kyrkans ekonomiska och politiska privilegier. Biskopar, präster och andra kyrkoarbetare i gudstjänstliv och själavård, finner givetvis inte alls samma grundläggande skillnad i villkoren i förhållande till andra trossamfund. Tvärtom uppfattar många av dem Svenska kyrkans politiska särställning som en belastning i det kristna enhetsarbetet.

Mot denna bakgrund ter det sig inte alldeles självklart, att just förvaltarna av Svenska kyrkans förmånsställning skulle ges utslagsröst om dess bibehållande. Det är ju vad det ansvariga statsrådet mer eller mindre entydigt sagt. Om nu församlingarna tillmäts denna avgörande röst, betyder det också att de skall kunna avgöra hur folkbokföringen i framtiden skall ordnas?

I Katolska Biskopsämbetets remissyttrande pekas särskilt på den ojämlikhet i behandlingen av invandrare av olika konfessioner som blivit ett resultat av ett unikt folkbokföringssystem. Här kanske man kunde framföra en viss förvåning över att minoritetspolitiker i vårt land inte ägnat de märkliga reglerna för förvärv av medlemskap i Svenska kyrkan och deras tillämpning, något intresse.

Vi har i Sverige en helt unik konfessionell statistik, med uppgifter om medlemskap i ett enda samfund. Dessutom sker medlemsrekryteringen till detta samfund på ett sätt, som uppenbarligen tillför det åtskilliga vuxna medlemmar som inte är medvetna om sin tillhörighet. Ingen har veterligen hävdat att denna statistik har något särskilt värde som mätare på människornas egen religiösa självidentifikation.

Vore det inte möjligt med en seriös debatt om att vid folk- och bostadsräkning inhämta också själva människornas konfessionella identifikation. I Europa sker så i Förbundsrepubliken Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, republiken Irland och Nord-Irland. Utanför Europa i många länder, men karakteristiskt nog i typiska invandringsländer som Kanada, Australien och Nya Zeeland. Är det verkligen möjligt att hävda att den svenska konfessionsstatistiken avspeglar ett större mått av religionsfrihet och respekt för den personliga integriteten än förhållandena i de nämnda länderna, alla utan statskyrkosystem?

När man informerar eljest upplysa svenskar om de reella religionsfrihetsförhållandena i vårt land, möts man ofta av ovetskap och misstro, men dess bättre också av upprördhet över vad många uppfattar som obegriplig och omotiverad diskriminering av andra samfund, särskilt sådana med ett stort inslag av invandrare.

Politiskt ansvariga i vårt land borde nog ytterligare överväga om kyrkoråden är de självklara uttolkarna av vad religionsfriheten och principen om statlig neutralitet kräver.

Efter partiledarsammanträdet den 16 augusti förefaller det som om regeringen skulle anse en massiv statlig intervention i Svenska kyrkans inre motsättningar vara angelägnare än förverkligandet av statlig neutralitet i religiöst och livsåskådningsmässigt hänseende. Vi beklagar att Sverige på detta sätt accentuerar en från nästan hela den övriga demokratiska västvärldens avvikande tolkning av religionsfrihet och konfessionell likabehandling.