Förbindelserna mellan Heliga stolen och Sverige

Vatikanstadsstaten (lat. Status Civitatis Vaticanæ, fortsättningsvis kallad Vatikanstaten), och den romerska kurian (lat. Curia Romana), utgör tillsammans världens största internationella organisation. Påveämbetet är därtill ett rättssubjekt, Heliga stolen (lat. Sancta Sedes). Det är också med entiteten Heliga stolen – och inte med världens minsta stat, den diminutiva Vatikanstaten – som världens länder har diplomatiska förbindelser. Vatikanen omtalas därför ofta som världens minsta stormakt.

Det är framför allt Vatikanens globala inflytande – politiska, sociala, kulturella och etiska, vid sidan av det religiösa – som attraherar ett brett internationellt intresse och som återspeglas i det stora antal länder som har diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Av världens drygt 200 självständiga stater saknar Heliga stolen några som helst diplomatiska relationer med endast fyra. 181 länder har formella diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Närmare 84 av dessa länder, de flesta icke-katolska, har en fast ambassad i Rom. Övriga staters och internationella organisationers sändebud är ackrediterade antingen från annat land eller från sin huvudstad (Lateranfördraget från 1929, genom vilket Vatikanstaten tillkom och i vilket relationerna med Italien finns reglerade, omöjliggör för ett land att ha sin Italienambassadör samtidigt ackrediterad vid Heliga stolen).

Påveämbetet och kurian disponerar över 132 fasta diplomatiska ”beskickningar” (nuntiaturer) runt om i världen och därtill nuntier (påvliga sändebud) ackrediterade vid ytterligare 60 stater och internationella organisationer. Den apostoliska nuntiaturen för de nordiska länderna, tidigare placerad i Köpenhamn, finns sedan april 2002 i Stockholm (Djursholm).

Heliga stolen i världen

Stalin skall till den franske premiärministern Laval föraktfullt ha ställt den numera beryktade frågan ”och hur många divisioner kan påven ställa upp med?”. Churchill återberättar anekdoten i sin bokserie om andra världskriget och tillägger att Laval mycket väl kunde ha svarat ”ett antal legioner som inte alltid syns på parader”. Det hypotetiska svaret, som på ett träffande sätt beskriver Vatikanens omfattande inflytande, torde alltjämt vara giltigt – inte minst i vår globaliserade värld.

Den oupphörliga ström av stats- och regeringschefer som tas emot i audiens av påven är både imponerande och symptomatisk. I det apostoliska palatset pågår en oavbruten och ständigt pågående dialog med världens ledare. Påven Johannes Paulus II:s begravning sägs inte bara ha varit den största begravningen i historien – med tanke på de flera miljoner troende som samlats i Rom – men utgjorde också den största ansamlingen av officiella företrädare för världssamfundet. Aldrig hade utanför FN:s ram så många monarker, presidenter och andra statschefer samlats, samtidigt och på en och samma plats.

Under lång tid har man kunnat observera hur Vatikanen kommit att spela en alltmer framträdande internationell roll, också utanför den kyrkliga sfären. Heliga stolen har under lång tid sökt främja fred och konsekvent fördöma våld som konfliktlösning. Dess etiska utrikespolitik uttrycks därtill i ett omfattande freds- och medlingsarbete – senast i Colombia, Venezuela, Centralafrikanska Republiken och Sydsudan, liksom i det framgångsrika diplomatiska närmandet mellan Kuba och USA. Många av de konflikter som engagerat Heliga stolen har dessutom en religiös bakgrund (bl.a. Nordirland, Libanon och Jugoslavien). Samma etiska och människocentrerade utgångspunkt återfinns bakom Heliga stolens uttalade kritik mot USA:s agerande i Irak och påven Franciskus skarpa fördömande av våldet i Syrien.

Den nuvarande påvens miljöengagemang utgår också i första hand från människan, en ansats som präglar miljöencyklikan Laudato si’ – ett kyrkligt dokument som visat sig besitta stor internationell slagkraft, inte minst i sekulära kretsar. Migrations- och flyktingfrågor har alltid engagerat påvar, som ofta stått för en stark moralisk röst. Påven Franciskus har också i praktiken velat visa på betydelsen av att gå från ord till handling.

Globaliseringen gagnar ofta internationella institutioner och den katolska kyrkan har varit global långt innan ordet globalisering var uppfunnet. Den organisation som man förfogar över med ett finmaskigt nätverk med 3 100 stift och 5 500 biskopar, mer än 400 000 präster, 700 000 ordenssystrar världen över och miljoner lekfolk som på olika sätt är engagerade i kyrkans breda verksamhet, gör det möjligt att inte bara utöva påverkan på ett direkt plan – främst genom den diplomati som Heliga stolen bedriver – utan också indirekt i sociala, politiska, kulturella, etiska och religiösa kontexter. De hundratal nuntiaturer som finns etablerade över hela världen, har ofta nära kontakt med landets befolkning genom den lokala kyrkan och församlingarna, men inte enbart det. Den ofta vidsträckta och ständiga närvaron och kontakten med det samhälleliga skeendet är här central; kontakten med dem som står för skeendet och dem som skeendet berör.

Det har konstaterats att Heliga stolens ställning globalt inte tycks påverkas nämnvärt av den ökade sekulariseringen, inte ens i västvärlden. De flesta befolkningsmässigt katolska länder tar förvisso i stor utsträckning avstånd från många av de etiska ståndpunkter – inte minst familjepolitiska och andra moraliska frågor – som Heliga stolen konsekvent fortsätter driva. Trots detta ökar intresset för Heliga stolen och dess verksamhet. I skärningspunkten mellan människors livsåskådning – ofta spunnen genom prismat av en religiös tro – egna moraliska utgångspunkter och grundläggande samhälleliga kriterier såsom mänskliga rättigheter och den demokratiska rättsstatens grundvalar, finns frågor som kyrkan har ett starkt intresse av att driva och som också engagerar sekulära samhällen.

Det sägs att vi bevittnar religionens återkomst, eller kanske snarare dess icke-försvinnande. Värderingsfrågor har seglat upp som en allt viktigare komponent i det landskap där människor, länder och samhällen samverkar. Det finns också en ökad medvetenhet om de implikationer som människors religiösa övertygelser har på politiska skeenden och i förlängningen på staters agerande. Den religiösa identiteten hos många människor i världen är ofta minst lika stark som den etniska eller den kulturella; många gånger är den till och med starkare. Allt oftare ställs frågan hur det sekulära samhället bör förhålla sig till de värderingar som delas av troende grupper, i synnerhet om uppskattningsvis 80 procent av världens befolkning uppger sig ha en religiös tro. Kan sekulära stater också dra nytta av dessa värderingar och genom ett närmare samarbete förbättra exempelvis det diplomatiska arbetet?

Heliga stolen och religionsdialogen

Det är givetvis inte enbart utanför de religiösa ramarna som Heliga stolen har en roll att spela. Det ekumeniska engagemanget och den interreligiösa dialogen har alltsedan Andra Vatikankonciliet varit en stor och viktig uppgift för kyrkan – många gånger med diplomatiska och politiska återverkningar. Alltsedan påven Paulus VI:s historiska möte 1964 – mitt under konciliet – med ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Athenagoras I, har den ekumeniska och interreligiösa dialogen ökat i betydelse och därmed påverkat det politiska skeendet. Samtidigt kvarstår givetvis stora svårigheter, något som påven Benedictus XVI fick erfara efter sitt omtalade och i muslimska kretsar mycket kritiserade tal i september 2006 i tyska Regensburg.

Påven Johannes Paulus II:s intensifierade dialog med de monoteistiska religionerna, inte minst judendomen och drömmen om ett närmande till den ortodoxa världen (i synnerhet den rysk-ortodoxa kyrkan), var framträdande inslag under hans långa pontifikat. Dessa dialoger, liksom dialogen med islam, har utgjort fortsatta viktiga prioriteringar – trots ömsom stiltje, ömsom motvind. En ljuspunkt var dock mötet på Kuba mellan påven Franciskus och den rysk-ortodoxe patriarken Kirill för ett år sedan. Detta första möte på nästan ett millennium mellan ledarna för den katolska respektive rysk-ortodoxa kyrkan var ett historiskt och viktigt, om än i första hand symboliskt, steg framåt. Som så ofta inom diplomatin, spelade det personliga mötet den avgörande rollen, snarare än utmejslade deklarationer. Inom ekumeniken, liksom i politiken, är symbolhandlingar – snarare än substansen – ofta viktigare för att föra dynamiken framåt.

Heliga stolens kontakter med Sverige

Det påpekas ofta att den romersk-katolska kyrkan är världens äldsta fungerande institution och att påveämbetet är världens äldsta ämbete med obruten kontinuitet. Samtidigt är Vatikanstaten endast 88 år gammal. Kyrkostaten – Vatikanstatens och den Heliga stolens föregångare – var en av de allra första staterna som redan på 1400-talet upprättade och tog emot diplomatiska beskickningar. Det var i påvarnas Rom som den moderna diplomatiska kåren uppstod och utvecklades och det är också här som vi än i dag återfinner världens äldsta existerande ambassad – den spanska ambassaden vid Heliga stolen.

Även den svenska diplomatin kan på sätt och vis sägas ha sitt ursprung i påvarnas Rom. Domprosten i Uppsala, Birger Månsson (Birgerus Magni), kom i mitten av 1400-talet att bidra till den svenska kyrkoprovinsens återgång under Rompåvens obediens. Birger utnämndes av kung Karl Knutsson till diplomatiskt sändebud i Rom och kom att utöva ett ansenligt inflytande i den romerska kurian och kunde framgångsrikt bevaka svenska intressen. Svenska ambassaden vid kyrkostaten fungerade åtminstone till 1477, då man lyckades få påvens godkännande av det nybildade universitetet i Uppsala. Efter återkomsten till Sverige kom Birger att bli både påvlig nuntie och generalkollektor i Nordens tre riken. Han slutade sina dagar som biskop i Västerås. Birger Månsson kan därför betraktas som den förste svenske ambassadören vid påvestolen och kallas ofta för den svenska diplomatins fader.

Konsekvenserna av den av Gustav Vasa 1527 inledda reformationen i Sverige var att de diplomatiska förbindelserna med Rom avbröts. Reformationen var dock en både komplex och utdragen process och de formella kontakterna med Rom upphörde successivt. Under de drygt fyra och ett halvt sekel som förflöt innan de formella diplomatiska relationerna återknöts, var kontakterna på officiell nivå under långa perioder i princip obefintliga. Kung Johan III, gift med den katolska Katarina Jagiellonica, försökte förvisso hitta en väg tillbaka till Rom genom att söka olika dispenser. I ett försök att vinna svenskarna tillbaka in i den katolska familjen, sände påven 1577 den italienske jesuiten och diplomaten Antonius Possevino till Sverige. Hans mission misslyckades dock och när Possevino återvände till Rom 1580 efter sitt andra Sverigebesök, upphörde de diplomatiska kontakterna helt. Sverige betraktade hädanefter påvedömet och påven inte bara som en konfessionell utan under långa perioder också som en politisk fiende.

Ett lysande undantag under denna diplomatiska isolering var Gustav III, som sägs ha varit den förste icke-katolske monark som i audiens tagits emot av påven. Trots frånvaro av formella diplomatiska förbindelser, försökte kungen, om än förgäves, göra grafikern Francesco Piranesi till sin diplomatiske agent i Rom. Annars var det först långt in på 1900-talet som de första, inledningsvis inofficiella, mer regelbundna kontakterna med Sverige etablerades. Samtidigt fanns givetvis enskilda personer, andliga ordnar och religiösa organisationer som upprätthöll kommunikationskanaler med Rom; i synnerhet efter det att den katolska kyrkan från 1800-talets mitt successivt tilläts att lagligt verka i Sverige och bland svenska medborgare.

Det är näst intill omöjligt att tala om Sveriges förbindelser med Vatikanen utan att nämna den heliga Birgitta, som under sin livstid var – och fortsätter att vara – en mycket viktig länk mellan Sverige och Rom. Birgitta etablerade i Rom en fast kontaktpunkt inte bara för ett religiöst, men också ett politiskt och kulturellt utbyte med påvestaten. Påven Johannes Paulus II utnämnde 1999 det svenska helgonet till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon.

Även minnet av drottning Kristina och hennes verksamhet i exilen i Rom under den senare delen av 1600-talet har betytt mycket för förbindelserna med Heliga stolen. Drottning Kristinas omfattande handskriftssamling, donerad till Vatikanbiblioteket efter hennes död, har kommit att restaureras med stöd av svenska ekonomiska bidrag. I april 2013 invigdes också en unik Kristinautställning på Livrustkammaren.

När vi riktar blicken närmare vår egen tid kan man konstatera att efter andra världskriget så sköttes de diplomatiska kontakterna med Heliga stolen av Sveriges ambassad i Italien. Principen att en ambassadör ackrediterad till den italienska regeringen inte fick vara verksam som sändebud vid Heliga stolen verkade emellertid begränsande på de diplomatiska kontakterna, som av Vatikanen i första hand sågs som undantagstillfällen. Detta även om man från kurians sida konsekvent var tillmötesgående och avstod från att avvisa svenska diplomaters kontaktsökande. Begränsningarna till trots, gjorde man inom svensk utrikesförvaltning bedömningen att den informella informationsinhämtningen i vissa lägen varit värdefull, bland annat under efterkrigstidens olika kriser (t.ex. Ungern, Polen, Kuba och Vietnam). Under ESK-processen (Europeiska säkerhetskonferensen), som Heliga stolen deltog i som signatär av Helsingforsdokumentet 1975, knöts inte bara värdefulla kontakter mellan Sverige och Heliga stolen, man tog även gemensamma initiativ. Något behov av ett återupptagande av de diplomatiska förbindelserna såg man emellertid inte från svensk sida.

Ett viktigt symboliskt steg till ytterligare närmande mellan Sverige och Heliga stolen var dock när kung Gustav VI Adolf 1967 avlade ett vad som kan betraktas som de facto officiellt besök i Vatikanen. Trots avsaknad av diplomatiska relationer, togs den svenske monarken emot i audiens av påven Paulus VI med pompa och ståt som vore det ett formellt statsbesök.

Heliga stolen och de diplomatiska relationerna med Sverige

I flera år på 1970-talet hade enskilda riksdagsledamöter från olika politiska partier motionerat i riksdagen om att Sverige borde etablera diplomatiska relationer med Heliga stolen. Alla dessa motioner avvisades av kammaren, som menade att det inte förelåg tillräckligt starka skäl att ändra på rådande ordning. Heliga stolens allt intensivare dialog med omvärlden bidrog med tiden till en allt positivare inställning i riksdagen och utmynnade i ett beslut av riksdagens utrikesutskott i december 1981 att uppmana regeringen att överväga att etablera diplomatiska relationer med Heliga stolen. I betänkandet (UU 1981/82:14) framhålls att ”Vatikanstaten spelar en växande roll i världspolitiken. Härtill bidrar dess verksamhet till värn för mänskliga rättigheter på olika håll i världen, dess aktiva medverkan i olika internationella konferenser samt dess medlingssträvanden i tvister och konflikter. Den nuvarande påvens aktivitet på senare tid understryker Vatikanens internationella orientering även på det politiska planet. Därmed växer dess betydelse som informationskälla och samtalspartner i en rad internationella frågor.” I mångt och mycket torde denna argumentation gälla även i dag.

Redan i slutet av juni 1982 överlämnas en verbalnote till Vatikanens statssekretariat, i vilken den svenska regeringen föreslår upprättande av diplomatiska förbindelser. Heliga stolens svarsnote två veckor senare följs av ett offentliggörande av de nya relationerna i en gemensam kommuniké den 2 augusti 1982. Både Danmark och Norge beslutade samtidigt att också etablera diplomatiska relationer med Heliga stolen. Finland och Island hade sedan tidigare diplomatiska förbindelser, ingångna 1942, respektive 1976 (UD:s dåvarande folkrättssakkunnige, Bo J. Theutenberg, redogör i en artikel i Signum, nr 3/2013, för omständigheterna kring och motiven bakom regeringens beslut).

Sedan 1982 har sammanlagt elva ambassadörer tjänstgjort som svenskt sändebud vid den Heliga stolen. Under åren 1988–2001 hade Sverige dessutom en fast ambassad i Rom. Sedan 2001 är dock ambassadören stationerad i Stockholm.

På båda sidor finns ett intresse av närmare kontakter och en närmare dialog. Många av Heliga stolens prioriterade frågor – kampen om mänskliga rättigheter och social rättvisa, humanitärt bistånd och fattigdomsbekämpning, nedrustning och fredlig konfliktlösning, den globala miljön och klimatfrågorna – delas av Sverige. I flera andra, exempelvis reproduktiv hälsa, familjerelaterade sociala frågor och hur kampen mot aids/hiv bör bedrivas, är meningsskiljaktigheterna ofta desto större. Likväl är Heliga stolen påtagligt angelägen om att fortsätta en dialog också i de svåra frågorna.

Heliga stolen och besöksutbytet med Sverige

Sverige har haft två påvebesök genom tiderna. I juni 1989 besökte påven Johannes Paulus II Sverige under en rundresa i de nordiska länderna. Det historiska besöket betydde mycket inte bara för en större förståelse i Sverige av den världsvida kyrkan utan beredde också vägen för närmare kontakter med Heliga stolen.

Under två minnesvärda höstdagar 2016 besökte påven Franciskus Sverige för att uppmärksamma 500-årsminnet av reformationen. I Lunds domkyrka deltog påven i en ekumenisk gudstjänst tillsammans med företrädare för Lutherska världsförbundet och Svenska kyrkan. Även om besöket inte var ett statsbesök, hade det officiella Sverige ansträngt sig för att ta emot påven med motsvarande pompa och ståt. Kungaparet var på plats i Lunds domkyrka och träffade även påven i privat audiens. Statsministern välkomnade på flygplatsen och kultur- och demokratiministern tog farväl. Även utrikesministern närvarade i Lund och fick tillfälle till samtal med påven. Statsministern stod värd för ett bilateralt möte med kardinalstatssekreterare Pietro Parolin och prefekten för Påvliga rådet för de kristnas enhet, kardinal Kurt Koch, för att diskutera aktuella internationella frågor.

Alltsedan Sverige etablerade diplomatiska förbindelser med Heliga stolen 1982 har det officiella besöksutbytet varit allt intensivare. Utbytet inleddes med ett officiellt besök i Vatikanen av statsminister Olof Palme redan i mars 1983 och har följts av flera statsministerbesök och besök av utrikesministrar och andra statsråd, talmän och andra företrädare för det officiella Sverige. Kungaparet avlade ett statsbesök i maj 1991, och både kungen och inte minst drottningen, liksom kronprinsessan Victoria, har senare besökt Vatikanen vid flera tillfällen.

Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 arrangerade Sveriges ambassad ett symposium i Rom på temat Europe’s Spiritual Roots, ett initiativ som ledde bland annat till ett fruktbart samarbete med ordföranden för Påvliga kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi, och de uppmärksammade idésamtal (inom ramen för Vatikanens dialogprojekt mellan troende och ateister, Cortile dei Gentili – ’Hedningarnas förgård’) som anordnades i Stockholm 2012. Samma höst organiserades ett seminarium för att hedra minnet av Raoul Wallenberg, varvid ärkebiskop Gennaro Verolinos insatser för förföljda judar i Budapest under andra världskriget uppmärksammades (Verolino blev 2004 den förste mottagaren av Per Angerpriset).

I april 2015 deltog drottning Silvia och statsrådet Regnér i ett Vatikanseminarium om trafficking och barn – en fråga som ligger påven Franciskus varmt om hjärtat. I anslutning till seminariet togs drottningen och prinsessan Madeleine med familj emot av påven i privataudiens. Drottningen invigde även en forskarsal i Vatikanbiblioteket, som till stor del bekostats med svenska enskilda bidrag. I november 2015 deltog drottningen i ett Vatikansymposium om narkotika och invigde samtidigt en Rembrandtutställning inom ramen för ett samarbete mellan Vatikanen, Sverige och Nederländerna.

I Vatikanen har man alltsedan Nathan Söderbloms dagar betraktat Uppsala som en central ekumenisk dialogpartner. I samband med 600-årsminnet av den heliga Birgittas död 1973, besökte ärkebiskop Olof Sundby påven och blev den förste svenske ärkebiskopen som tagits emot i privat audiens. Hans efterträdare, Bertil Werkström, reste några år senare till Rom för att tillsammans med dåvarande katolske biskopen i Stockholms stift, Hubertus Brandenburg, personligen inbjuda påven Johannes Paulus II att besöka Sverige. Det historiska påvebesöket i Norden 1989 gynnades mycket av Svenska kyrkans positiva attityd och bidrog till det förbättrade ekumeniska klimatet. Ärkebiskop Werkström deltog för övrigt i den första av flera katolsk-protestantiska ekumeniska gudstjänster i Peterskyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén, som 2015 tagits emot av påven i audiens, ingick i den officiella svenska delegation, ledd av statsrådet Alice Bah Kuhnke, som närvarade vid Elisabeth Hesselblads helgonförklaring i Rom i juni 2016. Svenska kyrkans allt öppnare attityd gentemot den katolska kyrkan har på så sätt även bidragit till närmandet mellan Sverige och Heliga stolen.

Jan Henrik Amberg är minister i Utrikesdepartementet, Stockholm.