Kristin Lavransdotter i ny språkdräkt

Med viss bävan slår jag upp den nya svenska utgåvan av Sigrid Undsets roman Kristin Lavransdotter. Många år har gått sedan jag senast läste om Kristin och hennes stormande och livsavgörande kärlek till Erlend Nikulausson. Den nya översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, men inte bara språkdräkten är en annan, utan även berättelsens yttre klädnad är ändrad. Mitt eget gamla exemplar har ett tejpat och fransat skyddsomslag omkring den tunga volym som rymmer alla tre delarna. Då hette de ”Brudkronan”, ”Husfrun” och ”Korset” och på dess framsida syns bilden av ett kvinnohuvud i ett slags vitt dok – hustrulinet, tänkte jag alltid – infogat i en ram som erinrar om illuminerade manuskript från den medeltid som är Kristin Lavransdotters. Nyöversättningen är utgiven i tre separata volymer, vackert formgivna i en dämpad färgskala: svart, milt senaps/guldgyllene, matt rostrött, mossgrönt och en dunkel gråblå-turkos, med ett återkommande motiv av stiliserade fåglar i olika konstellationer i den ram som färgfälten utgör. Första delen heter nu ”Kransen”.

Min bävan kommer sig av att Kristin Lavransdotter är en så viktig bok i mitt liv, en av de tidiga starka läsupplevelserna, och en roman som jag återvänt till många gånger under årens lopp. Det väl tummade exemplaret med Karl-Erik Forsbergs omslag fick jag i julklapp som fjortonåring av min mormor Aina. I likhet med Sigrid Undset hade hon konverterat till katolicismen, några decennier senare än Undset, på 1950-talet. Jag visste också att det hade varit min farmors älsklingsbok; även hon var konvertit, från danska Inre mission till romersk-katolska kyrkan.

Den äldre översättningen gjordes av Teresia Eurén 1921–1923 och uppdaterades under slutet av 1990-talet av Tove Bouveng. Men det är alltså först 2016 som en helt ny översättning kommer, nästan 100 år efter den första. Mitt gamla exemplar är i Euréns ursprungliga översättning, före Bouvengs modernisering, med bibehållna pluraländelser: kommo, gingo, sutto; en arkaiserande stil som för mig vid första mötet med romanen innebar ett extra motstånd under läsningen, tillsammans med de invecklade släktförbindelserna som beskrevs och intrigens vindlingar, såväl som de medeltida livsförhållandena. Det var en stil som jag uppfattade som kongenial med berättelsen, en språklig klädnad som passade väl och förhöjde läsupplevelsen, och som när jag äntligen lyckats avkoda den, skapade en särskild lyckokänsla, som att alla färger i romanens värld blev klarare, mer lysande.

Jag kastar mig in i texten, de första orden i romanen: ”Vid skiftet efter Ivar Gjesling den yngre på Sundbu år 1306 tillföll hans jordagods i Sil dottern Ragnfrid och hennes husbonde Lavrans Björgulfsson.”

Och jag kan andas ut: jag känner igen mig! Samma förväntansfulla rysning inför vad som ska komma – jag minns den från tidigare läsningar: nu börjar det! Jag tittar efter i mitt gamla exemplar, det är tätare typografiskt, texten mer kompakt, och den första meningen lyder: ”Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson.”

En skillnad mellan de båda översättningarna som kan uppmärksammas här är att Gun-Britt Sundström valt ordet ”husbonde” i stället för ”make”, och detta är återkommande i den nya översättningen. Jag fann det intressant med tanke på att ”make” känns som ett modernare ord än ”husbonde”, och mer kopplat till en äktenskaplig relation; husbonde kunde lika gärna vara en beteckning som en tjänare använder. Men ordet anknyter till det som inleder Sundströms förord till nyöversättningen: ”Berättelsen om Kristin Lavransdotter utspelar sig i den nordiska medeltidens hederskultur, där de äldre i släkten arrangerar äktenskap mellan nätt och jämnt vuxna barn och där en familjefars anseende är beroende av döttrarnas dygd.” Valet av ordet ”husbonde” understryker det hierarkiska förhållandet mellan makarna, och poängterar mannens, familjefaderns position som överhuvud i familjen, inte bara bestämmande över barnen utan alltså också över sin hustru. Första meningen etablerar också de maktordningar som styr Kristins liv: lagen, släktförbindelserna och fadern. Hennes namn bär vittnesbörd om detta: hon är först och främst sin fars dotter, hennes namn pekar alltid mot honom, även sedan hon gift sig.

Kristin Lavransdotter utgavs i Norge åren 1920–1922. Vid tiden för publiceringen hade Sigrid Undset ännu inte konverterat till katolicismen; detta skedde 1924, fyra år innan hon tilldelades Nobelpriset i litteratur. Men det framgår i biografin Diktardrottningen Sigrid Undset av Sigrun Slapgard från 2007 (också den översatt av Gun-Britt Sundström) att hon redan vid tiden då hon skrev romantrilogin känt sig starkt dragen till katolicismen under en längre tid. När man så följer Kristins livsväg genom de tre romanerna så utgör ett tema också hennes starka relation till religionen, hennes väg mot att försöka finna ett sätt att förlika sig med sina tillkortakommanden som människa och sin önskan om att vara en fullkomligare och värdigare kristen.

Sigrid Undsets intresse för medeltiden väcktes i mycket tidig ålder genom hennes fars entusiasmerande introduktion till ämnet, och hon hade i sitt författarskap länge varit på väg mot en större skildring som skulle utspelas vid denna tid innan hon skrev om Kristin. Kärleken till fadern och till den tid han så livfullt beskrev sammanvävdes med, och återspeglas i det kärleksfulla porträttet av Lavrans Björgulfsson. Undset hade noga studerat den medeltid hon skildrar, och hennes kunskaper om allt ifrån lagstiftning till detaljer i klädedräkt och mathållning och till historiska skeenden var vidsträckta och ingående.

Kristin Lavransdotter markerar en sorts höjdpunkt i Undsets författarskap – hon var vid det laget redan väletablerad och läst, varje ny bok av henne emottogs som en händelse och hon hade kunnat leva på inkomsterna från skrivandet under en längre tid. Med romanerna om Kristin kommer den riktigt stora berömmelsen, och försäljningen av böckerna inbringade så stora summor att det innebar en avsevärd förhöjning av hennes levnadsstandard. Hon var redan mycket engagerad både i den litterära och kulturella debatten, och lojal med sina vänner inom författarkåren, men kunde nu bistå även ekonomiskt dem av kollegerna som inte var lika lyckligt lottade. Hon fick också större möjligheter att hjälpa sina styvbarn, och att ordna allt det praktiska kring den utvidgade familj som hade blivit hennes i och med äktenskapet med konstnären Anders Castus Svarstad.

Teresia Eurén, den första översättaren av Kristin Lavransdotter till svenska, utgör själv ett intressant levnadsöde, såsom det tecknas på Svenskt översättarlexikons hemsida. Eurén levde åren 1869–1952 och hennes långa liv var mycket produktivt i flera bemärkelser. Förutom alla Undsets verk, stod hon också bakom flera mycket uppskattade översättningar, men det anses att hennes översättning av i synnerhet Kristin Lavransdotter bidrog till att Undset tilldelades Nobelpriset. Artikeln i Svenskt översättarlexikon berättar om de hårda villkor som gällde för översättare under Euréns tid. Med Gun-Britt Sundström som den senaste översättaren, tillkommer också ytterligare ett stycke historia om en kvinnlig författare och översättare, i 1900- och 2000-talets Sverige, med bland annat den mycket uppmärksammade romanen Maken bakom sig, men också bibelöversättningar. Så blir författarens och de båda översättarnas historia delaktiga av romanens väg till läsarna. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över detta med översättningar och tid. Romanen skrevs, och översattes i en tid, 1920-talet, översätts sedan på nytt i en annan tid, därmed uppdaterad i förhållande till den svenska som den först översattes till. Men romanens originalspråk är inte bearbetat – det förblir den 1920-talsnorska som den en gång författades på, med Undsets infärgning av den medeltida atmosfären. Tidsplanen förskjuts på ett vis och jag undrar: Får jag som svensk en mer nutida version än de norska läsare som läser Undsets roman i dag? Jag har inte läst romanen i original så jag kan inte säga hur Undsets 1920-talsnorska är i förhållande till dagens – jag har avhållit mig från att läsa originalutgåvan av samma skäl som att jag nu kände oro inför att läsa nyöversättningen: rädd att inte känna igen berättelsen när språket är ett annat än det jag först mötte.

Gun-Britt Sundström skriver i sitt förord till Kristin Lavransdotter att nutida läsare kan ha lättare att ta till sig Sigrid Undsets medeltidsromaner än dem som utspelas i hennes egen samtid. De framstår, kanske något paradoxalt, som mer tidlösa än samtidsromanerna, därför att den avlägsna medeltid som skildras redan har filtrerats genom en annan tids blick, medan en samtidsskildring inte ännu har skaffat sig distans till den skildrade tiden på samma sätt, och kan därmed för en sentida läsare framstå som mer föråldrad.

I nutida populärkultur har också den historiskt färgade miljöskildringen fått allt större utrymme; inte minst märks detta i de tv-serier som numer tycks ha ersatt romanen som forum för mångfacetterade gestaltningar av människors relationer. Olika historiska epoker framträder i exempelvis The Borgias, The Tudors, Wolf Hall eller lite närmare i tiden The Crown och utgör en ibland exotiserad fond för olika mänskliga relationer och konflikter. Men vi ser inte bara gestaltningar av tydligt angivna historiska epoker och biografiska personer, utan också en sorts stiliserad ’medeltidstid’, likt den Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta betecknade som ”sagornas och lägereldarnas tid”, har blivit synlig inom framför allt en fantasy-ram. J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen är en självklar utgångspunkt, då detta verk gav upphov till en hel värld som givit stoff till en till synes outsinlig ström av berättelser och karaktärer i olika medier, från tv-serier som Game of Thrones till dataspel och andra slags spelvärldar. Olika attribut förknippade med medeltiden återkommer; medeltiden har blivit den emblematiska platsen för det förmoderna, befolkad av människor som tycks vara ’precis som vi’, men bebor en värld före teknologin.

Men samtidigt som det gemensamt allmänmänskliga lyfts fram, så markeras också denna förmoderna tid inte bara av sin frånvaro av elektronik eller bensindrivna fordon, utan också av en tydligt hierarkisk samhällsordning, feodal och patriarkal, av en köns- och klassmässig gränsdragning, även om klasserna kan bestå av varelser som dvärgar, orcher, drakar eller alver, inte alltid mänskliga och även om det kan förekomma kvinnor som intar maktpositioner. Ibland framstår det som en sorts förklädd nostalgi, där detta djupt ojämlika samhälle å ena sidan visas upp som problematiskt i sin orättvisa, men å den andra kan visas just därför att det är en fantasivärld, eller därför att det är situerat i en förgången tid. Genom att som en sorts trollformel tänka ”Ja, så hemskt det var förr i tiden! Men så är det ju tack och lov inte nu!”, så kan förutsättningarna för historien som berättas lättare accepteras. Det är också en tid som framställs som präglad av ett mer närvarande våld i vardagen, även i ett land som inte befinner sig i krig. I Kristin Lavransdotter är dråp heller ingenting sällsynt; till och med den så fridsamme och godhjärtade Simon Darre dräper en man under ett handgemäng, och de beväpnade männen löser inte sällan uppkomna konflikter med svärdshugg.

Kristin Lavransdotter är känd som en av litteraturhistoriens stora kärleksromaner: ”Världens bästa kärleksroman” är ett omdöme från Sveriges Radios lyssnaromröstning år 1959. Men den vållade också en del debatt, inte minst det som flera ansåg var alltför ingående och ofta återkommande skildringar av den sinnliga kärleken. En kritiker kallade boken ”mycket oanständig” och en annan menade att det var ”en litterär gottköpsvara, en hafsig och slafsig fruntimmersbok”. Undset själv var mest road av kritikernas utbrott, van och orädd debattör som hon var. Det stora temat i romanen är också kärleken som förvandlande kraft, även om Sundström i sitt förord ställer sig något tvekande till att föreställningen om den romantiska tvåsamma kärleken skulle varit så stark under medeltiden – den hör ju snarare 1800-talet till. Men den kärlek som uppstår mellan Kristin och Erlend innebär att deras liv förändras för alltid, och den förändrar alla dem som de kommer i beröring med. Hon blir en människa som bryter mot allt det som varit viktigast för henne, för denna kärleks skull. Kärleken till Erlend kommer att forma hennes liv, den går aldrig över inte ens när hon är som mest fylld av bitterhet och vrede mot mannen, och när han är hotad låter hon honom också gå före kärleken och plikterna mot barnen, in i det sista. I den sista delen av trilogin, efter Erlends död, reflekterar Kristin över sitt liv tillsammans med Erlend, nu när han inte är där längre, och hon ser klart att allting hon gjort är för hans skull, även när hon varit rasande på honom eller trott sig uppslukad av kärleken till barnen. Allt var för honom, och även om hon älskat alla sina åtta barn så innerligt så var de så viktiga för henne för att de varit Erlends barn, för att de hade med hennes och Erlends kärlek att göra. Romanen visar också upp kärleken som gåta: Undset gestaltar på ett så sinnligt närvarande sätt den oerhört starka attraktionen mellan Kristin och Erlend, men det förklaras aldrig riktigt vad det är som gör att de känner den, den förankras inte i något de har gemensamt, som förenar dem utom denna starka kärlek, som flammar upp gång på gång i het lidelse. Båda beskrivs de som vackra, och att det är skönheten som väcker begäret hos den andre. Erlend Nikulaussons utseende framhävs återkommande, att han till och med som gammal rör sig smidigt och vackert som i ungdomen, att han är som en hövding, en riddare, en ädling. Undset lyckas verkligen fånga hur attraktion känns; redan vid de första mötena mellan Erlend och Kristin förmedlas den underström av outtalad spänning mellan dem så att man känner det som om man upplevde det själv. Att Kristin sedan bryter trolovningen med Simon Darre, och blir gravid med Erlend före deras bröllop, är handlingar som kastar en lång skugga över inte bara hela hennes liv, och hennes barns, utan också över hennes fars återstående liv, och i hela hennes hemtrakt lever minnet av denna förbrytelse kvar så länge att det indirekt blir orsaken till Erlends död.

Hon blir en annan än den hennes föräldrar planerade att hon skulle bli – men också Simon Darre förvandlas på ett sätt han inte räknat med. Han lär känna kärlekens styrka genom att se hur Kristin påverkas av mötet med Erlend och han börjar älska henne på ett sätt som han aldrig skulle ha gjort om deras trolovning övergått i äktenskap såsom det var uppgjort. Så förändrar Erlends och Kristins starka känslor för varandra också hans liv, och påverkar på så sätt även Ramborgs, Kristins lillasyster som han sedan gifter sig med, hon som får nöja sig med den vänliga tillgivenheten från sin make, och hela tiden plågas av att han hemligen älskar hennes syster.

Kristin Lavransdotter har alla den klassiska kärlekssagans ingredienser. Här finns motstånden mot de älskandes förening, både i olikheterna mellan dem som personer – något som också bidrar till attraktionen mellan dem – och i de yttre hindren för deras förening. Han är svarthårig, hon gyllenblond, han kommer från en mer högättad släkt än hon, han är 28 när de träffas första gången, hon är 15 och bortlovad till en annan man medan han försöker göra sig fri från ett tidigare förhållande, där han redan har två barn. De träffas när Kristin lever som leksyster i ett kloster och han räddar henne, ridderligt, från ett överfall. Han är också en outsider, bokstavligen utstött, och han förblir gåtfull romanen igenom. Vid mycket få tillfällen ges läsaren tillträde till hans tankar, och inte heller hans omgivning verkar förstå vem han är. Men på det sättet bibehåller också Undset hans attraktionskraft även för läsaren: man ser Erlend framför sig, men han förblir ändå den här vackre, nästan lite skygge mannen, som markeras tydligast genom sin starka kärlek till Kristin.

Inledningen av deras förhållande utgörs av hemliga möten, och riskerna de tar förhöjer intensiteten i deras känslor. Sundström tar också upp Kristins envishet som hennes mest påfallande karaktärsdrag, och denna envishet kommer till synes i det motstånd hon bjuder sin far när han till en början vägrar att ge sitt medgivande till en förening mellan sin dotter och Erlend Nikulausson. Nya svårigheter tillkommer när de väl är gifta och ska försöka leva tillsammans i äktenskaplig harmoni. Skillnaden mellan de hemliga mötenas andlösa spänning och vardagens gråtrista lunk blir påtaglig, liksom att de nu behöver möta konsekvenserna av allt de ställt till med under sin första tid. Avsaknaden av det yttre motståndet i form av de förbud de bröt mot, synliggör Kristin och Erlend för varandra på ett annat sätt. Det blir också ett stormigt äktenskap, präglat av tiden, då de många barnen, frukter av deras åtrå, förändrar deras relation: hon tar sitt moderskap på så stort allvar och kärleken till barnen är så stark att det leder till lojalitetskonflikter för henne, medan Erlend som far beundras högt av sina söner när de blir äldre men inte deltar så aktivt i deras liv när de är små.

Som Sundström skriver i sin inledning så är samhället där Kristin och Erlend lever en hederskultur, där kvinnors sexuella dygd är helt central för organisationen av relationer mellan människor, släkter, bygder. Men där finns också religionen, den kristna tron – förreformatorisk, katolsk – närvarande i människors liv, sammanvävd med deras vardag på olika sätt, självklar och påtaglig. Lavrans Björgulfsson framstår som en djupt troende människa, omtalad ibland som kanske lite överdriven i sin fromhet. Kristin brottas genom hela livet med konflikten mellan den starka åtrån till Erlend, så tydligt fysisk, jordisk, kroppslig, och trons påbud, och skildringen av henne är också en skildring av denna trons dynamik, där hon går mellan att känna en lugn tillförsikt i tillhörigheten i tron, en trygghet i kyrkan, och att tvivla, att förkasta sig själv såsom alltför syndfull, som en som aldrig kan få förlåtelse för det hon brutit mot Gud och människor. I hennes livsöde korsas de olika maktordningar som formar hennes tillvaro med de starka känslor som kärleken innebär, och det är ständiga konflikter som skapar henne, med kortare stunder av andrum, av ro och vila.

Religionens närvaro i romanerna märks också i relationerna till de människor som på olika sätt blir Kristins vägvisare – som tiggarmunken broder Edvin som hon möter i barndomen, vänlig och klarsynt kärleksfull, eller Erlends strängt asketiske bror Gunnulf, som slits mellan en outtalad, förbjuden åtrå till Kristin och sin önskan om att med askesen bevisa styrkan i sin tro. Där är också prästerna som ingår i det dagliga livet: Sira Eirik under åren på barndomens Jörundgård, Sira Eiliv under tiden på Erlends gård Husaby, biskop Halvard som blir som en sista förenande länk mellan Kristin och Erlend då Erlend dör. Det är också framför allt prästerna som kan läsa och skriva, även om både Erlend och Kristin fått lära sig detta. Den bildvärld som finns tillgänglig är kyrkans, i de vackert målade glasfönstren med helgonbilder och bibliska scenerier. Trons närvaro ger sig också till känna i botgöringens konkretion: Kristin vandrar som pilgrim med sin nyfödde son till Nidarosdomen för att skänka sin brudkrona för att sona att hon och Erlend tog ut bröllopsnatten i förskott; Erlend reser till ”det heliga blodet i Schwerin” för att gottgöra vad han brutit i samband med den tidigare kvinnans död och helgonen är alltid närvarande i böner och bilder.

”Alla eldar brinner ut omsider.” – så inleds sista delen i sista boken i trilogin om Kristin Lavransdotter. Bara ytterst lite har ändrats från Euréns: ”Alla eldar brinna ut omsider.” Och jag saknar redan första boken, jag vill genast börja läsa om igen! Jag tänker på ett besök i Trondheim och Nidarosdomen, den överväldigande rymden i katedralen när jag steg in, närmast vördnadsfull inför tanken på att här var Kristin, i romanen – även om jag senare insåg att den Nidarosdom Undset kunde se när hon skrev romanen inte var densamma som hon lät Kristin stiga in i: många ombyggnationer under årens lopp förändrade katedralen. Men en liknande känsla var det att stiga in i katedralen som att stiga in i Sigrid Undsets roman: den överväldigande skönheten, allomfattande och precis och storslagen, i katedralen såväl som i Undsets språk som i den starka berättelsen om Kristin Lavransdotter och Erlend Nikulausson.

Anna Cavallin är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.