När skyhöga förväntningar tar mark – Obamas presidenttid

När Barack Obama valdes till president i november 2008 hade han redan väckt enorma förväntningar. Bland annat därför att han kom efter George W. Bush, vars popularitetssiffror enligt Gallup låg under 25 procent i slutet av mandatperioden, men också därför att han var den förste färgade presidenten. Européerna var särskilt entusiastiska över denne unge man (då 47 år) vars elegans påminde dem om John F. Kennedy. Således uppgav 83 procent av franska folket i januari 2009 att de hade förtroende för honom (Pew). Den norska Nobelkommittén förärade honom Nobels fredspris nästan ”i förväg”, redan i november 2009.

Ändå tycks det vara svårt att göra ett bokslut över Obamas båda mandatperioder. Framför allt därför att denne president har haft makten under en period som präglats av stor oförsonlighet inom det amerikanska politiska livet. Hans handlingar, för att inte tala om hans bedrifter och gester, har fått högst olika betyg. Presidenten höll stånd mot en principiell opposition från höger, som stundtals gick överstyr. I en undersökning 2010 trodde 17 procent av de tillfrågade (Pew) att Barack Hussein Obama är muslim. The Birthers som tror att han inte är född i USA (och därmed inte skulle vara valbar) utgjorde i april 2011 enligt Gallup fortfarande 13 procent, efter det att presidenten visat upp sin födelseattest.

Men utöver denna polarisering förblir även presidenten själv svår att ringa in, lika mycket på grund av hans handlingar som på grund av hans personlighet: en utmärkt talare, men litet sval (enligt europeiska makthavare …). Han kom till Washington för att reformera politiken men var motvillig att knyta kontakter med kongressens republikanska ledamöter. Han uttryckte vid sitt intåg i Vita huset sin vilja till försoning med arabvärlden men fortsatte sedan med att öka antalet avrättningar med drönare i Jemen, i Somalia, i Pakistan och i Afghanistan … Hur urskilja en sammanhängande bild i allt detta?

Bedömningen av Obamas presidentskap kommer utan tvivel att bli föremål för viktiga och återkommande revisioner under de kommande decennierna. Fördömanden kommer att växla med rehabiliteringar. Ett första faktum tycks i alla fall vara obestridligt: frånvaron av ekonomiska eller sexuella skandaler med kopplingar till presidenten och hans familj. Det enda problemet, som en sökning på Google avslöjar, är ett foto av hans äldsta dotter Malia, då 17 år, med ett vinglas i handen under en studentfest – alkoholkonsumtion före 21 års ålder är förbjuden. Det är inte mycket! Denna omutlighet bör dock framhållas som anmärkningsvärd.

Missbedömning i rasfrågan

En av de första saker som historieböckerna under de kommande decennierna kommer att nämna när det gäller president Obama är hans hudfärg och det enorma symbolvärde som valet av honom innebar i ett land som har tillämpat slaveri. Vilket är då hans eftermäle i rasfrågan?

Obama hade svårt att bli accepterad av den afroamerikanska gemenskapen under valkampanjen för senatorsposten i Illinois 1996: uppfostrad av sin mammas vita familj på Hawaii, hade denna produkt av The Ivy League – en grupp på åtta universitet i det nordöstra USA (universiteten Brow, Columbia, Cornell, Harvard, Pennsylvania, Princeton, Yal och Dartmouth College), som är bland landets äldsta och mest prestigefyllda – inte nödvändigtvis samma koder som den svarta gemenskapen i Chicagos South Side. Hans hustrus personlighet och familjeursprung bidrog till att övervinna detta handikapp.

Vid 2010 års folkräkning fyllde presidenten således i rutan ”svart” för att ange sin etniska tillhörighet. Under 2008 och 2012 fick kandidat Obama 95 respektive 93 procent av svarta väljares röster.

Men på samma sätt som president John F. Kennedy höll ett avstånd till katolikerna 1962 ville Barack Obama inte framstå som en gisslan hos den afroamerikanska gemenskapen. I sitt tal i Philadelphia i mars 2008 tecknade kandidaten Obama konturerna av ett amerikanskt samhälle där begreppet ras blivit obsolet, genom att uppmana de svarta amerikanerna att sluta med att se sig som historiens offer och i stället helt enkelt ta plats i samhället. Missnöjet hos Kongressens svarta valkommitté (Congressional Black Caucus) med presidentens bristande engagemang blev alltmer tydligt under dennes första mandatperiod. Obama organiserade därför ett möte i Vita huset i maj 2011 för att släta över. Han förklarade att hans progressiva socialpolitik (hälsa och utbildning) vände sig till USA:s fattigaste och att denna politik hade inriktat sig på i första hand de svarta etniska minoriteterna och på latinos, även om detta inte hade sagts uttryckligen.

Man kan emellertid konstatera att skillnaden mellan svarta och vita när det gäller de stora ekonomiska indikatorerna inte har minskat mellan 2008 och 2016. Enligt folkräkningsbyrån uppskattades svartas medianinkomst under 2007 till 39 000 USD omedelbart före krisen och till 35 400 USD under 2014. Den för ”vita icke-spansktalande” gick från 62 000 USD till 60 000 USD (i 2014 års penningvärde). Även om effekterna av krisen ännu inte helt och hållet hade försvunnit 2014, så ser man att skillnaden mellan de två grupperna ökade, från 23 000 USD till 24 600 USD. Under 2014 låg andelen barn som lever under fattigdomsgränsen kvar på 37 procent bland svarta mot 12,3 procent bland vita. I juni 2016 var arbetslösheten 4,4 procent bland vita och dubbelt så hög bland svarta, 8,6 procent bland svarta (Bureau of Labor Statistics, 8 juli 2016).

Till utvärderingen av presidentskapet och rasfrågan hör även polisvåldet. Varför ägde en rad förfärliga övergrepp rum under Obamas andra mandatperiod? För det första gav de videoinspelningar som gjordes av vittnen med mobiltelefoner och lades ut på sociala medier offentlighet åt affärer som otvivelaktigt tidigare skulle ha tystats ned. Förre presidenten Jimmy Carter, från Alabama, hade för sin del 2009 deklarerat att den förste svarte presidentens makttillträde skulle följas av oro för identiteten bland de vita och utan tvivel av motvilja mot högste chefen hos de poliser som ska upprätthålla ordningen. De dramatiska händelserna ledde till skapandet av den pacifistiska försvarsrörelsen Black lives matter. Nya affärer briserade under sommaren och hösten 2016, och dossiern med ärenden är långt ifrån stängd …

Slutligen hade Obamas presidenttid inte kunnat minska de rasmässiga spänningarna i USA, snarare tvärtom. Enligt den allmänna opinionen sedan 1960-talet utvecklas det amerikanska samhället på ett naturligt sätt mot allt mindre rasism, det är bara en fråga om tid och utbildning. Men är detta sant? Är samhällets moraliska framsteg oundvikligt? Världens gång gör en i dag dessvärre skeptisk på den punkten. Om det rasistiska inslaget var diskret inom Tea Party-rörelsen mellan 2009 och 2012, så blev det i praktiken ytterst tydligt hos Donald Trump under 2016 års kampanj. Den populistiske kandidaten gjorde sig här osams med både latinos och muslimer. Samtidigt vägrade han att ta avstånd från David Duke, den tidigare ledaren för Ku Klux Klan, som hade uttalat sitt stöd för honom under kampanjen.

Ekonomin: mellan full sysselsättning och bristande jämlikhet

Vid sitt tal om tillståndet i unionen, den 12 januari 2016, placerade Obama återställandet av landets ekonomi efter krisen 2007 på första plats i listan över vad hans administration hade åstadkommit. Landet skapade 14 miljoner nya jobb mellan 2009 och slutet av 2015. Arbetslösheten sjönk till 5 procent. Presidenten nämnde även att tillväxten tog fart efter sommaren 2009.

Denna återhämtning beror delvis på en keynesiansk stimulanspolitik, som infördes redan i slutet av George W. Bushs mandatperiod, och som Obama fortsatt med. Redan i februari 2008 godkände president Bush en lag som anslog 168 miljarder USD per år i skattesänkningar för hushåll med låga inkomster och för företag. Obama fortsatte med The American Recovery and Reinvestment Act i februari 2009, som räknade med 831 miljarder i offentliga utgifter mellan 2009 och 2019 för infrastrukturprojekt, program för utvecklandet av förnyelsebar energi, för skattesänkningar och för socialhjälp. Dessa lagar åtföljdes av en ytterst anpassad penningpolitik, kallad quantitative easing, för att stimulera utlåning och investeringar. Ben Bernanke, ordförande för den amerikanska centralbanken mellan 2006 och 2014 fortsatte således med sina åtgärder för att kunna hålla reporäntan på en mycket låg nivå. Slutligen fortsatte Obama-administrationen den räddning av bilindustrin och av bankerna som Bush-administrationen hade initierat (i synnerhet genom Troubled Asset Relief Program, TARP), och gav sig i kast med att sanera hela finanssektorn med lagen Dodd-Frank från juli 2010.

Uppfattningarna om dessa åtgärder skiljer sig kraftigt åt. Vissa demokrater menar att de inte är tillräckligt långtgående, medan republikanerna förkastar lanserandet av idiotiska projekt med skattebetalarnas pengar och ökad statlig inblandning. Eftersom amerikanerna ännu inte har märkt av någon höjning av lönerna och fått tillräcklig köpkraft är de för sin del inte nöjda med presidentens ekonomiska utfall. I vidare bemärkelse blev Obamas år en tid då man blev medveten om de rekordhöga ekonomiska ojämlikheterna i landet. Thomas Pikettys Le capital au XXI:e siècle, som översattes till engelska 2014 [till svenska 2015, Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, Karneval förlag. övers.anm.] och som beskriver de fortsatt växande inkomstklyftorna mellan de mycket rika och medelklassen sedan början av 1970-talet, fick ett stort genomslag.

Den förlorade köpkraft som medelklassen plågas av begränsar också de perspektiv på social tillhörighet som medelklassen kan ha för sina barn. Ty, som redan Alexis de Tocqueville noterade under 1830-talet, möjligheten till social rörlighet utgör på samma sätt som den politiska jämlikheten grunden för det amerikanska sociala kontraktet. Insikten om denna avvikelse från principerna hos den amerikanska demokratins grundare blev allmän genom rörelsen Occupy Wall Street under 2011 och till och med bland republikanska mainstream-kandidater, som tog upp temat precis i början av sina kampanjer. Denna medvetenhet blev under 2016 års valkampanj en av anledningarna till framgången för systemkritiska och populistiska kandidater som Donald Trump från den republikanska sidan och Bernie Sanders från den demokratiska.

Den fulla sysselsättningens återkomst under Obamas presidentskap är en enorm framgång, men frågan om förmögenhetsfördelningen återstår i sin helhet. Nästa president kommer att behöva anstränga sig för att lösa detta problem, som har allvarliga politiska implikationer.

Lagar för ett progressivt samhälle

Demokraten Obama kom till makten i slutet av 2008 med ett progressivt program för jämlikhet. Det ansvar som han tillskriver staten för att säkra medborgarnas välfärd placerar honom utan tvekan till vänster i den amerikanska kontexten. Sju år senare, i sitt tal inför Kongressen i januari 2016, lade han fram vad han har förverkligat. Till att börja med citerar han hälsovårdslagen (Affordable Care Act från mars 2010), som gjorde det möjligt för medellösa amerikaner att för första gången få tillgång till en viss trygghet i medicinskt avseende. Trots ansträngningarna från ett stort antal republikanska kongressledamöter, som är principiella motståndare till att staten påbjuder något som helst obligatorium att försäkra sig, har andelen icke-försäkrade personer i befolkningen sjunkit från 15,1 procent 2011 till 9,1 procent i slutet av 2015 (enligt siffror från Center for Disease Control and Prevention i maj 2016). Likväl har avsaknaden av en kompromiss med läkarna och läkemedelsindustrin inte gjort det möjligt att lösa problemet med de lika allvarliga astronomiska kostnaderna för den privata hälsovården i USA.

Tillsammans med lagen Dodd-Frank är lagen om hälsovård den största reform som presidenten lyckats få igenom lagstiftningsvägen. Resten av sitt program har han haft mycket svårt att få stöd för i Kongressen. I praktiken har Obama alltid visat sig vara motvillig mot att ge sig in i det politiska spelets omväg, genom att undvika att ta kontakt med Kongressens republikanska medlemmar för att hitta en kompromiss. Hans anhängare menar att den före detta juridikläraren är alltför intellektuell och för nobel för att nedlåta sig till att delta i partipolitiken. Till hans försvar måste man understryka att han har haft att göra med en mycket fientlig kongress. Det demokratiska partiet förlorade sin majoritet i representanthuset redan 2010 och sedan i senaten 2014. I praktiken hade demokraterna inte längre den kvalificerade majoriteten på 60 senatorer av 100 som krävs för att övervinna den parlamentariska obstruktionsproceduren filibuster i senaten. Presidenten hade aldrig fria händer att få igenom sina reformer.

För att komma vidare i många mycket omstridda frågor valde därför Obama att agera via dekret. Frågan om rätten att bära vapen är ett exempel. Presidenten blev oerhört chockad av massakern vid Sandy Hooks grundskola i december 2012 och av det förfärliga och frekvent förekommande dödandet över hela landet. Han införde därför en bättre kontroll av köparnas tidigare juridiska och mentala historia vid försäljning på internet och på vapenmässor. Även om National Riffle Association (NRA) av princip opponerade sig mot detta, så var 85 procent av amerikanerna, varav 79 procent av republikanerna positiva (Pew). I fråga om immigrationen, däremot, blockerade Högsta domstolen i juni 2016 återigen presidentens dekret från november 2014, som avsåg att ge tillfälligt uppehållstillstånd till mellan 4 miljoner och 5 miljoner illegala invandrare bland de 11 miljoner som beräknas finnas i USA.

Presidenten har på samma sätt via sina exekutiva maktbefogenheter gett byrån för miljöskydd (Environmental Protection Agency, EPA) utökade kontrollmedel, en åtgärd som går hand i hand med den starka utvecklingen av solenergi och vindkraft, som han har uppmuntrat till i landet. Obama väckte mindre vrede under sin mandatperiod genom utvinnandet av gas och olja ur oljeskiffer … Men det är sant att detta görs av privata företag och inte av den federala staten.

Slutligen återställde presidenten lägstalönen för alla statligt anställda till 10,10 USD i timmen, och uppmanade den privata sektorn att lägga sig på samma nivå. Vad gäller sociala förändringar som exempelvis samkönade äktenskap så har dessa inte bekräftats av vare sig presidenten eller Kongressen, men väl av Högsta domstolen, med domen Obergefell v. Hodges i juni 2015.

I samma tal om tillståndet i unionen, nämnde presidenten återigen några åtgärder som inte hade någon chans att bli accepterade av en republikansk kongress under 2016, exempelvis en federalt finansierad sjukförsäkring eller föräldraförsäkring, eller att ge duktiga elever två års studier gratis på community college. Startandet av stora underhållsarbeten inom landets fallfärdiga infrastruktur, vilka Kongressen i åratal har vägrat rösta igenom av budgetskäl, blev ett tema i Hillary Clintons kampanj liksom även i Donald Trumps. Detta skulle därför kunna vara en av de första åtgärder som nästa president vidtar. Det som återstår är reformeringen av kriminalvården, vilket skulle kunna vända och upp ner på den massinlåsningspolitik som genomfördes under 1990-talet av Bill Clinton, och som satte nästan 3 procent av landets svarta män i fängelse mot mindre än 0,5 procent av vita, icke-spansktalande (2015 års siffror från amerikanska justitiedepartementets Bureau of Justice Statistics).

Med hänsyn till det snäva manöverutrymmet som han har haft under hela sin presidenttid kan man slutligen ändå säga att Obamas bokslut i inrikespolitiskt avseende inte är helt försumbart.

En alltför eftertänksam utrikespolitik

I linje med sitt fredspris ville president Obama ge världen ett tillfälle till återhämtning efter decenniet med Bush. De delar i utvärderingen av honom som går i den riktningen förtjänar att nämnas: hans tal i Kairo i juni 2009, en verkligt utsträckt hand till den muslimska världen; kärnvapendialogen mellan stormakterna, som ledde till avtalet New Start med ryssarna i april 2010; försoningen med Kuba, från och med 2014, även om denna, nästan 25 år efter Sovjetunionens upplösning skulle kunna betraktas som en sen normalisering av den postsovjetiska ordningen, som inte på något sätt påverkar USA:s strategiska hållning.

Men utfallen av presidentens agerande framstår som mycket dystra. Framför allt presidentens strategi mot terrorism vädjade till metoder som väcker etiska frågor. Enligt den Londonbaserade frivilligorganisationen Bureau of Investigative Journalism ska kampanjen med avrättningar via drönare ha gått från 380 till 801 civila offer mellan januari 2009 och december 2015 av totalt 2 753 offer. Vita huset, å sin sida, erkänner mellan 64 och 116 civila bland 2 436 offer under samma period. Vissa av dessa genomförda attacker har riktats mot jihadister med amerikanskt medborgarskap, vilket medför ett ytterligare juridiskt problem, eftersom en amerikansk medborgare inte borde kunna dömas till döden utan en rättvis process.

För övrigt stödde president Obama National Security Agencys (NSA) storskaliga elektroniska övervakning – av såväl främmande makter och deras ledare (bland dem förbundskansler Angela Merkel) som de amerikanska medborgarna själva – som visselblåsaren Edward Snowden avslöjade 2013. Denna strategi, att samla in enorma datamängder, som utgjorde kärnan i den strategi som NSA:s ledare på den tiden, general Keith Brian Alexander, rekommenderade för att värna USA:s säkerhet, är utmärkande för den amerikanska militärens tro på teknologisk överlägsenhet i krig. Ursprunget till denna tro står att finna i 1800-talets krig mot indianerna, och den har överlevt den skymf som de militära nederlagen mot enkelt utrustade gerillarörelser i exempelvis Vietnam inneburit.

Presidentens utrikespolitik har också plågats av överdriven försiktighet. Således tog det flera månader att fatta ett beslut i frågan om förstärkningen 2009 i Afghanistan, när problemen där hade bedömts vara lösta en gång för alla tack vare en substantiell, men temporär, ökning av amerikansk militär närvaro på marken.

Obama visade sig på samma sätt vara ovillig att agera i samband med sin helomvändning under sommaren 2013 i fråga om ”den röda linjen”, som han ändå hade förklarat apropå den syriska regimens användning av kemiska vapen. Han hade redan föredragit att hålla sig i bakgrunden vid tiden för operationen mot Muammar Khadaffi i Libyen, genom att mynta uttrycket leading from behind. Även inför Rysslands återupprustning håller sig presidenten i bakgrunden, genom att låta Europas ledare agera i Ukraina-krisen och sin utrikesminister i Syrienfrågan. I ett officiellt dokument från februari 2015 sammanfattar Obama sin vision och sin strategi genom att lansera uttrycket ”strategiskt tålamod”. Men även om president Obama har skäl för att inte vilja ingripa överallt och till vilket pris som helst, så förblir likväl förmågan att fatta beslut en nödvändig egenskap hos en stor ledare.

När allt kommer omkring tycks presidentens mest intressanta projekt bestå av abstrakt utarbetade idéer som visar sig vara svåra att tillämpa i verkligheten. Det främsta exemplet är idén om att världens gravitationscentrum håller på röra sig mot Stilla havet och Asien, och att USA bör följa med i den rörelsen och samtidigt hålla avståndet till det gamla Europa och det kaotiska Mellanöstern. I praktiken har rörelsen mot Asien skett ryckigt i avsaknad av den nödvändiga militära omgrupperingen, men också på grund av att kriserna i Mellanöstern har krävt administrationens uppmärksamhet. På senare tid har denna balansanpassning fått sig en törn genom svängningen i opinionen när det gäller frihandelsavtalen, som exempelvis Trans-Pacific Partnership (TPP), vars ratificering båda presidentvalskandidaterna ifrågasatte under valkampanjen 2016.

Att upprätthålla maktbalansen mellan shiiter och sunniter i Mellanöstern verkar vara ett andra exempel på Obamas storslagna idéer. Presidenten utvecklar denna i detalj i en intervju med Jeffrey Goldberg i The Atlantic i april 2016. När den sunnitiska terrorismen under de senaste 20 åren har haft framgångar mot den shiitiska terrorismen (dvs. Hizbollah) är det dags att skaffa sig ett nytt angreppssätt för att lugna ner hela regionen. Avtalet om Irans atomprogram, som slöts sommaren 2015, ses som ett instrument för det shiitiska Irans återkomst i det regionala politiska spelet. Konsekvensen blir att Saudiarabien, vars kopplingar till sunnitisk terrorism är alltför uppenbara, kommer att få minskat inflytande, liksom även, om än i mindre omfattning, Israel. Även om det är för tidigt att bedöma det framgångsrika med denna enorma insats, så överlämnar presidenten ett Mellanöstern i ett ännu värre skick än vad hans företrädare gjorde. Likväl skulle en framgång med denna maktbalans i Mellanöstern, även om den inte visar sig direkt, kunna få historikerna att göra en positiv bedömning av Obamas arv inom utrikespolitiken.

Att lämna ett blandat bokslut över Obamas presidenttid är redan det att ge uttryck för en besvikelse med tanke på de förväntningar som ställdes på senatorn från Illinois 2008. Bedömningen lider också av att hans administration inte har förmått att på effektivt sätt kommunicera med hela den amerikanska opinionen i en tid av stark politisk och medial polarisering. Men vissa av dessa misslyckanden tycks samtidigt kunna tillskrivas presidenten själv, där de intellektuella kraven ibland har lagt band på förmågan att fatta beslut.

I slutet av denna mandatperiod kan ett sista inslag få stor betydelse för historiens dom: ersättandet av Antonin Scalia i Högsta domstolen. Den extremt konservative domaren, som haft stort inflytande de senaste 30 åren, avled i februari 2016. Donald Trump och Hillary Clinton lovade under presidentvalskampanjen, var och en utifrån sina utgångspunkter, att nominera mycket radikala domare. En stor del av landets politiska inriktning, liksom även frågorna om finansiering av det politiska livet och samhällsfrågorna, är beroende av domstolens framtida politiska färg. Dagens bokslut är inte det slutgiltiga.

Översättning: Per Lindqvist

Detta är en förkortad version av artikeln som ursprungligen var publicerad i tidskriften Études decembernummer 2016.

Laurence Nardon är doktor i statsvetenskap vid l’Université de Paris 1 Panthéon-Sorbonne.