Förvandlat Iran i behov av mer religionsfrihet

Enstaka turister flanerar över Imamens torg i Esfahan och betraktar Ali-Qapu-palatsets tribun i riktning mot fredagsmoskén. Tyska turistgrupper har återvänt till Persepolis. Iran öppnar sig för grupper av besökande från väst, och efter en överenskommelse om såväl det iranska atomprogrammet som ett hävande av de ekonomiska sanktionerna är de hinder som tills för inte så längesedan betraktades som oöverstigliga bortsopade, de som hitintills stått i vägen för ett öppnande av landet.

Striden om det iranska atomprogrammet

Under de senaste månaderna har Iran blivit en viktig samtalspartner, eftersom det shiitiskt präglade Iran efterfrågas som partner i sin egenskap av regional stormakt för att man ska kunna begränsa inflytandet från det wahabitiskt inriktade Saudiarabien.

Därmed avslutades en tio år lång isoleringsfas av Iran, som sprang diplomatiskt offside, när man under 1990-talet, utan att informera det internationella atomenergiorganet IAEA, började anrika uran för att få fram material som kan användas till kärnvapen. Den amerikanske presidenten, George Bush, bland andra, myntade på den tiden uttrycket ”ondskans axelmakter” med tanke på Iran.

Redan 1988 uppmanade den iranske ayatolla Ali Akbar Hashemi Rafsanjani till utvecklandet av en ”islamisk atombomb”, som skulle kunna sättas in mot israeliska kärnvapen. Men sådant skrävel avfärdades dock närmast som ”nukleärt vapenskrammel”. Först efter det att en medlem av folkets mujahedin, den iranska exiloppositionen, år 2002 offentliggjorde ett dokument som visade att Iran hade ett program för utvecklandet av kärnvapen, reagerade det internationella samfundet. I en överenskommelse i Paris 2004 kom man därför överens om att anrikningen av uran skulle upphöra och atomenergimyndigheten måste informeras om Irans framtida nukleära aktiviteter.

Krisen tycktes än en gång vara löst. Men när Mahmoud Ahmadinejad blev president i den islamiska republiken Iran år 2005, sade han upp denna nödvändiga dialog om det iranska atomprogrammet. Västländerna reagerade med sanktioner på denna konfrontationskurs. FN:s säkerhetsråd antog 2006 en resolution för att förhindra leveranser av material till atomindustrin. Två år senare kom en resolution som innebar reseförbud, handelsförbud och sanktioner mot iranska atomföretag. USA och EU utfärdade långtgående sanktioner, bland annat utfärdades ett embargo mot iransk oljeexport, och iranska tillgångar i utlandet frystes. En ekonomisk och diplomatisk istid mellan Iran och västländerna inleddes.

Först efter det att Mahmoud Ahmadinejads regeringstid tagit slut och Hassan Rouhani blivit president, kunde förhandlingar återupptas med Iran. Dessa ledde på kort tid till resultat. Redan i januari 2014 införde USA och EU lättnader i sanktionerna, som också tidsbegränsades. I juli kunde så slutligen en överenskommelse undertecknas i Wien, vilket ledde till att sanktionerna varaktigt upphävdes – och den internationella politiken gentemot Iran gick in i ett nytt skede: Tvisten om det iranska kärnenergiprogrammet kunde lösas, eftersom Iran med Hassan Rouhani hade en president som sade sig vilja införa en charta med medborgerliga rättigheter. Detta för att underlätta Irans integration i världssamfundet och leda Iran ut ur den isolering som sanktionerna lett till.

Det kan inte ha varit någon tillfällighet att påven Franciskus bara några dagar efter undertecknandet av överenskommelsen i Wien den 16 januari 2016, hälsade president Rouhani välkommen i Vatikanen. Rouhanis besök var det första besöket av en iransk president i Vatikanen på 17 år. Senaste gången var år 1999, när påven Johannes Paulus II tog emot Irans dåvarande president, Mohammad Khatami. Den vatikanska diplomatin är försiktig. Genom mötet med president Rouhani markerade påven Franciskus att Iran har återvänt till den internationella scenen.

Stegen ut ur isoleringen

Även om det inte är presidenten utan den högste andlige ledaren i landet, ayatolla Ali Khameni, som innehar makten i den islamiska republiken Iran och bestämmer landets inrikes- och utrikespolitik och ekonomiska politik, så är Rouhani en viktig samtalspartner för påven, när det gäller frågor om såväl mänskliga rättigheter som religionsfrihet i Iran.

Något som bör ha tagits upp i deras samtal är det förskräckligt höga antalet avrättningar. I hela världen är det endast Kina som (i absoluta tal) avrättar fler människor än Iran. I förhållande till folkmängd är dock Iran landet med flest avrättningar. Men även frågor om religionsfrihet bör ha tagits upp i samtalet mellan påven Franciskus och president Rouhani. Ty även om den övervägande majoriteten av iranierna – över 90 procent – bekänner sig till statsreligionen tolv-imam-shia [den gruppering inom shiitisk islam som utgår från den tolfte imamen, övers.anm.] och mindre än 5 procent tillhör sunnitisk islam, så finns det dessutom i Iran enligt författningen erkända religiösa minoriteter: kristna, judar och zoroastrier, men också inte erkända och ovälkomna religiösa minoriteter, som exempelvis bahai’. För alla medlemmar av en religiös minoritet är det avgörande i hur stor utsträckning som deras rätt till religionsfrihet kommer att respekteras i Iran.

I praktiken är religionsfriheten en ytterst skör storhet i Iran, som uppfattar sig som en islamisk republik. Iran undertecknade visserligen den 4 april 1968 Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), som nämner rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet och fastslår: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning” (ICCPR, artikel 18 punkt 1). Men trots att Iran – åtminstone under shahregimens tid – genom att underteckna detta folkrättsligt bindande dokument har förpliktat sig till att respektera religionsfriheten, bekänner sig den islamiska republiken Irans författning, som antogs genom en folkomröstning i oktober 1979, till islam som utslagsgivande religion och nationellt bindande rättesnöre. Således fastslås redan i författningens preambel: ”Den islamiska republiken Irans författning strävar efter att utforma det iranska samhällets institutioner efter islams grundvalar och regler; den motsvarar den islamiska trosgemenskapens uppriktiga önskan.”

Denna grundläggande vilja tog sig på grund av andan i den stora islamiska revolutionen i Iran också utryck i de beslutsamma och överväldigande slagorden inom alla befolkningsskikt i varje skede av den muslimska befolkningens framgångsrika insats. ”Det grundläggande nya i denna revolution, i jämförelse med andra rörelser i Iran under de senaste 100 åren, är dess karaktär som styrs av den islamiska läran.”

Även om den följande artikel 2 i författningen räknar upp de religiösa, av Koranen präglade grundvalarna för staten, och artikel 4 konstaterar att alla lagar måste stå i överensstämmelse med de islamiska måttstockarna, så garanterar artikel 3 alla medborgares jämlikhet och hänvisar till att hela Irans befolkning måste engagera sig i det politiska och samhälleliga livet. Längre fram i författningen erkänns judendom, kristendom och zoroastrism som minoritetsreligioner. Och slutligen går det utifrån artikel 23 respektive 26 att dra slutsatsen att ingen i Iran får ”angripas eller bestraffas på grund av sin övertygelse”, och att ”även de erkända icke-muslimska gruppernas mötesfrihet” måste respekteras.

Artikel 14 i författningen slår uttryckligen fast respekten för religiösa minoriteter och hänvisar till respekten för mänskliga rättigheter. Därmed borde egentligen de nationella rättsliga referensramarna, inom vars gränser religionsfriheten måste försvaras, vara definierade. Men praxis är minst lika avgörande för religionsfriheten som lagtexterna. I praktiken kan man inte utgå ifrån att religionsfrihet i västlig bemärkelse är garanterad i Iran.

Som ”religionsfrihetens lackmustest” gäller allmänt möjligheten att kunna tillhöra en religionsgemenskap utifrån eget val respektive att kunna byta religionstillhörighet utan att hotas med sanktioner. Visserligen finns det inte i Iran någon gällande lag som förbjuder konversion från en religionsgemenskap till en annan, men år 2008 fattade parlamentet beslut om ett lagförslag om ”avfall, uppvigling och häxeri”. Även om detta lagförslag inte fick det bifall från ”väktarrådet” som krävs för att upphöjas till lag, så är utarbetandet av lagförslaget problematiskt. Då den iranska författningen föreskriver att kryphål i lagen måste rättas efter sharia, kan en domstol när det gäller en muslim som avfaller respektive byter religion tillämpa sharia, som föreskriver dödsstraff för avfall från islam. Bara under president Ahmadinejad, som var knuten till en samhällelig och religiös radikalisering, ska mer än 250 personer ha gripits för avfall respektive missionerande verksamhet. Även dödsstraff utdömdes i vissa fall. Hittills har dock inga av dem verkställts.

Även om det inte finns någon bindande rättslig grund för ett konversionsförbud, så måste kyrkorna i Iran räkna med att få problem om de tillåter konversioner respektive aktivt vänder sig till muslimer och därmed utsätter sig för anklagelser om otillåten mission. Medan de frikyrkliga församlingarna, trots de faror som det medför, tar upp muslimer i sina led, förhåller sig den katolska kyrkans företrädare i Iran tydligt mer reserverade.

Vid sidan av konversionsfrågan yttrar sig religionsfriheten också i gudstjänstfrihet – det vill säga i möjligheten att få utföra ritualer respektive liturgiskt firande utifrån den egna tron, ensam eller tillsammans med andra. I Iran är det i många fall svårt, inte bara för dem som konverterat till kristendomen utan även för dem som fötts som kristna, att regelbundet besöka en gudstjänst.

Även inom andra områden inskränks religionsfriheten i Iran genom brottsbalkens paragrafer. Exempelvis ger blasfemi hårda straff. År 1996 togs blasfemi in i brottsbalken, varvid förolämpning av profeten Muhammed eller andra stora profeter karakteriserades som blasfemi. Bland annat kan dödsstraff utdömas för förolämpning av profeten. Likaledes kan enligt den nya brottsbalken dödsstraff utdömas för sexuellt umgänge mellan en icke-muslimsk man och en muslimsk kvinna.

Ytterligare inskränkningar präglar kyrkornas vardag i Iran. Så måste regeringen bli informerad om icke-muslimska fester. Även religiösa skrifter och offentliga tal måste lämnas in till religionsmyndigheterna för godkännande. Ännu en begränsning av religionsfriheten märks i de regelmässiga avgifterna, när uppehållstillstånden för utländska präster och biskopar måste förnyas. Ofta konfronteras kyrkan i dessa sammanhang med ekonomiska krav. Givetvis kan inte varje konflikt mellan kyrka och stat tolkas som uttryck för en begränsad religionsfrihet. Ofta rör det sig om detaljfrågor, där det visar sig i vilken utsträckning som Iran respekterar respektive bryter mot den mänskliga rättighet som religionsfriheten utgör.

Kristna får till exempel i motsats till muslimer i Iran bränna brännvin, odla vin och äta skinka. Men även om sådana regler låter påskina att religiösa minoriteter tolereras i Iran och att de i viss utsträckning kan utöva sin religion, så är de kristna, som en liten minoritet, begränsade i sin religionsutövning.

Antalet katoliker i Iran är försvinnande litet och torde ligga runt 50 000. Trots juridiska och faktiska inskränkningar av religionsfriheten i Iran har de kristna hittat ett sätt att samlas och praktisera sin tro tillsammans. Här märks i vardagen – även i själva Teheran – ett otvunget umgänge mellan kristna och muslimer. Således är förutom salesianer, dominikaner och lazarister tillsammans med de kvinnliga ordnarna Filles de la Charité och Sœurs missionaires du Saint Esprit verksamma i landets huvudstad. Hur naturligt involverade ordensgemenskaperna redan i dag är i ett samtal om livet märks när man besöker ett äldreboende, som Filles de la Charité har startat inom församlingen Jeanne d’Arc (Teheran) och som president Rouhani besökte i december 2015.

Perspektiv på dialogen

Den nuvarande öppningen av landet borde ge medvind åt varje inriktning som redan tidigare stod för dialog och utbyte. Här torde University of Religion and Islamic Denomination i Ghom få särskild betydelse. Staden är jämte staden Mashhad centrum för den shiitiska bildningen. Universitetet grundades för 21 år sedan som ett forskningscentrum. I dag studerar 1 600 iranier vid högskolan. Trots att en majoritet av professorerna tillhör det islamiska prästerskapet så vill universitetet med sin utbildning bidra till en bättre förståelse för religionerna i Iran. Under tiden har högskolan i Ghom förutom en religionsvetenskaplig fakultet kunnat inrätta en fakultet för islamiska denominationer, en teologisk fakultet, en fakultet för feministiska studier och en filosofisk fakultet. Det dialoginriktade universitet inbjuder regelbundet teologer från andra religionsgemenskaper till att som gästföreläsare förmedla huvuddragen i den egna religionen och i sin egen särskilda teologiska uppfattning.

Mahdi Salehi, ledare för avdelningen för universitetets internationella relationer, hänvisar till de täta kontakter som tidigare även knutits med Tyskland. Hittills har samarbeten kunnat initieras med Goethe-universitetet i Frankfurt, med universiteten i Paderborn och Potsdam liksom även med Deutsche Akademischen Auslandsdienst (DAAD). En viktig del av Ghom-universitetets arbete är översättningar av centrala religiösa texter till farsi. Hittills har 300 publikationer offentliggjorts, däribland en utgåva av Den katolska kyrkans katekes, där kardinal Jean-Louis Tauran skrivit förordet till utgåvan på farsi. Därutöver finns det cirka 50 böcker om kristendomen, som antingen översatts i Ghom eller skrivits av företrädare för universitetet.

Det privata iranska universitetets medarbetare utnyttjar det spelrum som Irans islamiska republik har gett dem och låter ibland även staten stödja deras projekt ekonomiskt. I synnerhet söker man närma sig de i Iran tillåtna minoritetsreligionerna. Nätverksarbete är också viktigt för universitetet i Ghom med tanke på vidare initiativ till dialog i Iran. Således deltog företrädare för universitetet i den interreligiösa bön som organiserades av Interfaith Center i Teheran 2015. Men även aktuella konflikter har tagits upp i Ghom, senast i februari i år när man bjöd in till en konferens om Islamiska staten (IS) och där även sunnitiska företrädare deltog. Men i Ghom respekteras givetvis också gränserna för religionsfriheten i Iran. Således undviker universitet än så länge kontakter med företrädare för den i Iran förföljda bahai-gruppen, vars grundare Sayyid Ali Muhammad Shirazi (1819–1850) härstammade från den iranska staden Shiraz.

Det är också viktigt för den framtida utvecklingen i Iran, liksom även för de kristnas situation, att det på olika nivåer förs en samhällelig dialog som knyter religionerna närmare varandra. Här kan den differentiering mellan en dialog om livet, en dialog om agerandet, en dialog om teologiskt utbyte och en dialog om religiös erfarenhet, som dokumentet ”Dialog och förkunnelse”, från Påvliga rådet för interreligiös dialog och Kongregationen för evangeliseringen av folken anger vara användbar.

Medan det i dialogen om livet (i protestantiska kretsar används för denna dialogform även benämningen dialogue in community) handlar om att i öppenhet och grannsämja leva tillsammans och dela glädje och sorg med varandra, arbetar kristna och icke-kristna inom ramen för agerandets dialog gemensamt i sitt civila samhällsengagemang för en omfattande utveckling och befrielse av människor. Inom det teologiska utbytets dialog fördjupar specialister från olika religioner sin förståelse av det religiösa arvet och lär samtidigt känna de andra religionernas värde, medan människor som är djupt rotade i sin egen religiösa tradition i den religiösa erfarenhetens dialog delar sin andliga rikedom (bön, reflektion, sökande efter Gud respektive det Absoluta) med varandra. Initiativ är till nytta på alla nivåer, för att den interreligiösa dialogen också i Iran ska få höras i sin mångfald av tonarter.

En stor utmaning för de kristna i Iran, som till största delen tillhör den armenisk-ortodoxa kyrkan, den kaldeiska kyrkan, den romersk-katolska kyrkan liksom även protestantiska kyrkor, utgörs av kravet på en ekumenisk dialog. Det skulle förbättra situationen för de kristna i Iran, om de, i synnerhet i relation till dialogen med statliga myndigheter, helt undvek att följa en politik för särintressen utan i stället agerade med alla kristnas intresse för ögonen. Det menade också Michael von Ungern-Sternberg, som sedan 2013 är tysk ambassadör i Teheran. Vid ett besök av en delegation från hjälporganisationen Missio under ledning av dess ordförande Klaus Kärmer, framhöll Ungern-Sternberg vikten av samtal som för de olika konfessionerna närmare varandra. Han påpekade att man visserligen inte kan tala om religionsfrihet i Iran i en västlig bemärkelse, men att de kristnas livssituation är bättre i Iran än i grannländerna Pakistan, Afghanistan och framför allt Saudiarabien.

Leo Boccardi, som sedan 2014 är apostolisk nuntie i Iran ser framför allt landets ökande öppenhet som en möjlighet för de kristna i Iran. ”I Iran respekteras de religiösa minoriteternas rättigheter redan i dag i stor utsträckning”, medgav nuntien med tanke på de kristnas situation. Det är dock svårt att avgöra om ett sådant yttrande från en företrädare för Vatikanen i Iran snarare är ett uttryck för diplomatisk slughet än för en nykter analys av den aktuella situationen.

Boccardi utgår ifrån att den nuvarande öppningen av landet i framtiden kommer att leda till att fler kristna utlänningar kommer att komma som arbetskraft till Iran. Och även den spirande turismen betraktar nuntien som både en utmaning och en möjlighet för det pastorala arbetet. I synnerhet i Teheran och Esfahan skulle det behövas pastoral verksamhet för kristna turister. Men kyrkans pastorala arbete i Iran är fortfarande starkt koncentrerat på liturgi och katekes. Nuntien har förordat en tydlig förbättring av utbildning och vidareutbildning, något som under de gångna åren ska ha negligerats i kyrkan i Iran.

Utbildningen och vidareutbildningen av präster, ordensfolk och inte minst av engagerat lekfolk kan i stor utsträckning bidra till att förändra bilden av kyrkan i Iran. Irans befolkning är ung: 55 procent är yngre än 30 år. Om landet öppnar sig ännu mer under de kommande åren och ropen blir högre från en ung generation – som sällan går till moskén – på en liberalare livsstil, kommer kyrkorna i Iran att framöver bli mer attraktiva. Ty iranierna söker svar på grundläggande religiösa frågor. De kan hitta dessa (också) i kristendomen – förutsatt att kyrkorna i Iran konsoliderar sig sinsemellan och utstrålar en attraktivitet som för konfessionerna närmare varandra.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2016.

Klaus Vellguth är professor i missionsvetenskap vid Philosophisch-Theologische Hochschule Vallendar, Tyskland.