Komplext och bedövande vackert

I stort sett ända sedan Martin Scorsese för första gången på slutet av 1980-talet läste Shusaku Endos roman Tystnad, eller Tystnaden som den heter i den senaste svenska översättningen, har den amerikanske regissören försökt få till en filmatisering av boken. Redan i början av 1990-talet skrevs ett manus och när boken kom i amerikansk nyutgåva 1996 annonserades det stort att boken snart skulle bli film av Martin Scorsese. Snart var kanske en överdrift, det skulle alltså dröja ytterligare 20 år innan filmen kunde få premiär. Silence är med andra ord ett projekt som Scorsese kämpat med länge, och som, vilket intervjuer och förhandsmaterial tydligt visat, ligger regissören synnerligen varmt om hjärtat.

Det är inte svårt att förstå att Scorsese känt sig kallad att filmatisera Endos roman. Romanen berör teman som tro, tvivel, våld, barmhärtighet och skuld. Teman som Scorsese bearbetat genom hela sitt konstnärskap. Implicit eller explicit har Scorsese ofta rört sig i den kristna föreställningsvärlden. Den unge italienskamerikanske Scorsese, uppväxt i Little Italy i New York, kom tidigt att påverkas och inspireras av kyrkans närvaro. Till en början trodde han att det var präst han var kallad att bli, men det visade sig snart att det var filmkonsten som skulle bli hans liv. Vid sidan av Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ) är Silence den av Scorseses filmer som tydligast behandlar kristna teman och problem. Och låt mig säga det direkt, det är i mina ögon en av Scorseses allra främsta filmer. Den når inte riktigt upp till, men står heller inte långt efter, de stora mästerverken Taxi Driver, Tjuren från Bronx (Raging Bull) och Maffiabröder (Goodfellas). Det tog över 20 år att få filmen gjord, men det är också Scorseses bästa film på över 20 år.

Scorsese behandlar Endos roman med stor respekt och har skapat en film som lägger sig nära texten. Det hela utspelar sig i 1600-talets Japan där kristendomen förbjudits och de troende förföljs, torteras och tvingas avsvära sig sin tro. Mitt in i denna livsfarliga situation kommer, på hemliga vägar, de två portugisiska jesuitprästerna Rodrigues och Garrpe (kallad Garupe i filmen) för att bistå de förtryckta kristna, men också för att ta reda på vad som hänt med deras föregångare och lärare, pater Ferreira, som sägs ha avfallit från tron. De två prästerna, superbt spelade av Andrew Garfield och Adam Driver, tas emot med stor värme av lekfolket i de små kristna byarna, som länge varit utan präster och som hungrar efter sakramenten. Scenerna där byborna återigen får fira eukaristin, ta emot försoningens och dopets sakrament, hör till filmens allra finaste.

Men lyckan varar inte länge. Snart är representanter för Tokugawa-shogunatet, som stod för förföljelserna av de kristna, där och flera av de fromma byborna får, i några djupt drabbande sekvenser, lida martyrdöden. De båda prästerna tvingas sära på sig och fly. Båda blir sedermera tillfångatagna och filmen går nu över till att fokusera Rodrigues kamp i fångenskapen. Med milt uttryckt grymma metoder försöker de japanska myndigheterna få Rodrigues att avfalla, vilket formellt gjordes genom att den troende fick trampa på en fumie, en bild av Jesus eller Maria. Det är inte främst genom att tortera Rodrigues som de försöker få honom att avfalla, utan genom att ha ihjäl och tortera andra kristna, i flera fall redan avfallna, inför prästens ögon. Rodrigues ställs med andra ord inför ett hänsynslöst dilemma. Det enda sättet för honom att rädda dessa oskyldiga människor är att avsäga sig tron och trampa på fumien. För dem som inte läst boken ska här inte avslöjas exakt hur berättelsen utvecklar sig och avslutas. Men så mycket kan sägas som att Rodrigues val ger material att reflektera över långt efter det att filmens sista, för övrigt storslagna, bild tonats ut.

En av de stora förtjänsterna med filmen är just hur den lyckas gestalta komplexiteten i den situation som Rodrigues tvingas in i. En situation där tron förvisso prövas och ställs på sin spets, men där det inte finns några enkla svar. Trots att det är en alldeles uppenbar ondska, ställd mot de kristna martyrernas fromhet, som filmen delvis gestaltar är det ändå långtifrån någon svartvit värld Scorsese målar upp. Nej, här råder snarare en gråskalans oändliga nyanser. Det är, skulle man kunna säga, filmens ignatianska kvalitet som gör den så spännande. Det är inte en film som är stängd i sin egen tolkning, utan som tvärtom öppnar för ett inre samtal, för publiken att så att säga själv försöka urskilja filmens andar. Och det är inte alldeles lätt. Är Rodrigues sann mot sin kristna tro, eller förvandlas han till en Judasfigur? Är han hjälte eller förrädare? Frågorna ges åt publiken att besvara.

Filmen går också på många sätt rakt in i vår egen samtid. Inte minst därför att förföljelser av kristna är en lika fasansfull verklighet i dag – men även därför att filmen skildrar kulturmötets och religionsdialogens svårigheter. Vad som gör såväl Endos roman som Scorseses film verkligt engagerande är dock att de gestaltar det eviga problem som titeln syftar på, det vill säga Guds tystnad inför det meningslösa lidandet. Något fullständigt tillfredsställande svar på ondskans problematik finns givetvis inte. Men det svar Endo antyder (därför att man endast kan antyda ett svar när det kommer till denna olösliga fråga) finns i Kristus som den medlidande, den som lider med människorna. I romanen fångat i Kristi medlidsamma ansikte, i Jesu blick, som Rodrigues i sin tur gång på gång ser inför sin inre blick. Detta ansikte återkommer också i filmen. Gud må vara tyst, men hans blick tränger igenom och delar allt mänskligt lidande.

Om Gud verkligen bryter sin tystnad i Scorseses film är en fråga öppen för tolkning. Men även om vi inte hör Gud i filmen så kan vi i bildernas nästan bedövande skönhet i alla fall se honom. Filmen är rent estetiskt så vacker att man blir som Mose – man ser Guds härlighet på ryggen. Varje bildruta är som en fulländad, genomkomponerad, målning. Här har Scorsese främst hämtat inspiration från de stora japanska filmskaparna, Akira Kurosawa och Kenji Mizoguchi. Inte minst den senares mästerverk Ugetsu Monogatari ger Scorsese ett par hyllande blinkningar till.

Silence är sammanfattningsvis en ytterst välgjord, genomgående välspelad och mycket engagerande film. Vad man ska tänka om dess komplicerade och stundtals provocerande innehåll är dock långt ifrån självklart. Den diskussionen kommer med all säkerhet att pågå en lång tid framöver. Men att det rör sig om filmkonst av finaste märke råder det ingen tvekan om. Det finns kort sagt ingen godtagbar ursäkt för att inte se den här filmen.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.