Fördomsfull objektivitet

Det är med ovanligt blandade känslor som jag läst den här boken. Författaren, antikhistoriker som nyligen vid nästan 80 års ålder hedrats med att få professors namn, är som sig bör väl hemmastadd i den grekisk-romerska antikens historia. Han är inte lika hemmastadd på det bibelvetenskapliga fältet, än mindre i den värld som den kristna kyrkan utgör. Att konstatera detta behöver i och för sig inte ses som kritik. Det är självklart i den akademiska världen, att de allra flesta av dess företrädare har sina specialområden, och att osäkerheten ökar ju längre därifrån som man rör sig. Det jag framför allt ställer mig frågande inför i Furuhagens bok är att författaren inte alls tycks reflektera över var gränserna går för hans egen kompetens.

Läsaren får en gedigen genomgång av arkeologins bidrag till vår förståelse av Bibeln och dess värld. Ett stort antal gestalter alltifrån arkeologins barndom fram till våra dagar passerar revy, och man informeras om hur deras mödor har berikat vårt vetande. Inte minst berömvärt är det, att Furuhagen bemödat sig om att vara helt uppdaterad om de senaste utgrävningarna och deras resultat. Som exempel kan nämnas utgrävningarna i Khirbet Qeiyafa, påbörjade så sent som 2007, en liten fästning på 900-talet f. Kr. i gränsområdet mellan israelitisk och filisteisk mark. Furuhagen har också hunnit få med den krukskärva med text som man funnit på platsen, kanske det äldsta bevarade exemplet på hebreisk text över huvud taget. Han har alltså tagit upp också de allra senaste fynden; att texten i det här fallet är målad och inte inristad som Furuhagen uppger spelar mindre roll.

Furuhagen påpekar gång efter annan, att utgrävningar i Bibelns länder ofta bedrivits i ett outtalat och mer eller mindre bedrägligt syfte, nämligen att bevisa att ”Bibeln har rätt”. Man har så att säga grävt med Bibeln i ena handen och spaden eller hackan i den andra. Och de slutsatser som man har dragit har på ett otillbörligt sätt varit färgade av en bokstavstroende (Furuhagen använder uttrycket gång efter annan), oftast amerikansk, fundamentalism. Han säger till och med, att ”djupt religiösa människor är naturligen bokstavstroende” (s. 17). Uppenbarligen tror Furuhagen, att kyrkan århundradena igenom har förespråkat den sorts bokstavstro som under det senaste seklet har fått så stor spridning i den protestantiska världen, mycket i reaktion mot den vetenskapliga revolution som bland annat Darwins utvecklingslära innebar, vilket han också helt riktigt hänvisar till.

Många arkeologer ser i dag mera skeptiskt på möjligheterna att ”bevisa” något än man tidigare gjort. En galjonsfigur för en äldre arkeologi som W. F. Albright menade sålunda, att Josuabokens skildring av erövringen av Israels land kunde arkeologiskt beläggas; i dag kan vi se, att detta innebar en tydlig överinterpretation (och önsketänkande?) av de arkeologiska fynden. Vi kan också se, att diskussionen mellan maximalister (som stöder tanken på ett stort davidiskt rike) och minimalister (som ibland t.o.m. ifrågasätter Davids existens) håller på att tippa över till förmån för de senare med deras sendatering av många bibliska böcker. Men när Furuhagen i och för sig korrekt antyder, att ett uppmärksammat inskriftsfynd från Tel Dan har beskyllts för att vara en förfalskning, tappar han i trovärdighet. Till skillnad från många andra fynd har denna inskrift nämligen blivit funnen under en kontrollerad utgrävning under expertledning. Den visar, att man på 800-talet f. Kr. visste, att en ätt som gick tillbaka på ”David” härskade i Jerusalem. Detta är naturligtvis inte detsamma som att hävda att Davids rike omfattade ett stort territorium ända upp mot Eufrat.

Frågan om det legitima eller illegitima i att gräva med hackan i ena handen och Bibeln i den andra är naturligtvis inte ny. Det är allom bekant, att historiker och arkeologer under lång tid har varit oeniga om ”rätt” sätt att arbeta. Deras material är ju så olika. Historikern baserar oftast sitt studium på texter och förutsätter en skriftkultur, medan arkeologen gräver och arbetar med krukskärvor, glasbitar, husgrunder och, någon enstaka gång, spektakulära ting som guldringar och palats. För en bibelvetare är det självklart att utnyttja båda disciplinerna och kombinera de slutsatser som kan dras ur såväl texter som mera handfasta lämningar av en tid som gått.

Det är med en viss rätt som Furuhagen beskyller (de flesta?) bibelarkeologer för att på ett illegitimt sätt ha tolkat sina utgrävningar enligt ett önsketänkande: Bibeln har rätt, så länge den inte bevisligen har fel, och det har den aldrig. Nåväl, så enkelt är det inte, inte ens om man avvisar det bokstavstänkande som Furuhagen beskyller ”djupt religiösa människor” för. Han formulerar sig genomgående på ett sätt som präglas av en nedlåtande attityd gentemot dem som inte delar hans grundsyn. Ett enda exempel får räcka: ”esséerna varit intellektuella och för sin tid väl utbildade. […] Det finns därför [min kursivering] inget skäl att tro att Jesus varit medlem i esséernas samfund vid Qumran” (s. 228).

Det är att beklaga, att Furuhagen inte har lierat sig med någon bibelvetare av facket, som hade kunnat rädda honom från en rad fel i detaljer. De flesta av dessa fel påverkar inte hans slutsatser, men de skämmer bilden och gör en kunnig läsare skeptisk i onödan mot allt Furuhagen skriver. Några få exempel får räcka: Wellhausen var inte ”textkritiker” (så s. 87), Kunga- och Krönikeböckerna har inte tillkommit ”flera hundra år efter de händelser som berättas”, och Krönikeböckerna glorifierar inte kungadynastin (så s. 144–145), citatet av den aronitiska välsignelsen, som man funnit på silverbleck från 600-talet f. Kr., är långt ifrån så komplett som hävdas (s. 167), Gerissim ligger inte ”utanför Samaria” (så s. 169; Shekem torde avses), Mackabeerböckerna har ingått i alla svenska officiella biblar utom 1917 (på s. 181 påstås det, att de aldrig har ingått före Bibel 2000). Vidare tycks Furuhagen tro, att ”syndernas förlåtelse” självklart var det centrala i den judiska offertjänsten (s. 197, troligen påverkat av protestantisk väckelsefromhet). Till sist: Termen för ett arkiv för uttjänta skriftrullar är genizah, inte gezirah (så s. 215).

Furuhagen har gjort sig förtjänt av läsarens tacksamhet för en gedigen sammanfattning av den bibliska arkeologins historia. Hans framställning exemplifierar subjektiviteten när det gäller att tolka gjorda fynd som vi blivit alltmer medvetna om under de senaste årtiondena. Men han har inte undgått att själv göra sig skyldig till en liknande närsynthet som den han beskyller de ”bibeltroende” kristna för; det skulle ha varit mera klädsamt, om han kritiserat (många gånger med rätta, vilket vi kan se i efterhand) sina ”motståndare” med formuleringar som antytt, att inte heller han kan hoppas på att vara alltigenom ”objektiv”.