När svaren föregår analysen

Elisabeth Gerle arbetar vid Svenska kyrkans forskningsenhet och är adjungerad professor vid Uppsala universitet. Hon har skrivit en bok där hon avhandlar vissa delar av ateistföreningen Humanisternas och Sverigedemokraternas ideologi. Som titeln Farlig förenkling – religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna antyder, är Gerle djupt kritisk.

På sedvanligt manér har Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, tömt sin vredes bägare över detta tilltag på såväl sin egen som Humanisternas hemsida – att buntas ihop med Sverigedemokraterna är naturligtvis magstarkt för en Humanist. Detta är visserligen Sturmarks och Humanisternas standardinställning när de ifrågasätts och knappast överraskande. Men ligger det denna gång något i Sturmarks indignerade protest? Är Gerles bok anledning nog för Humanisterna att ta sin tillflykt ner i katakomberna?

Så, vilken tes driver då Gerle i sin bok? Det är inte helt lätt att säga. Efter en andra genomläsning förefaller hennes tes vara att Sverigedemokraternas politik stigmatiserar invandrarna, inte minst genom att upphöja ett förgånget kristet enhetssamhälle som norm för svenskhet. Det är inte bra om man står för ett mångkulturellt inkluderande samhälle och försvarar mänskliga rättigheter. Humanisternas onyanserade religionskritik och strävan efter ett monolitiskt samhälle byggt på ”förnuft” och ”vetenskap” kan ha samma stigmatiserande effekt, eftersom främst muslimer (men också judar, ortodoxa, katoliker och assyrier) ofta är invandrare och som grupp sticker ut genom att deras religiositet är tydlig till det yttre genom riter och klädedräkt etc. Indirekt kan Humanisternas religionskritik förstärka främlingsfientligheten i vårt land – den skapar en segregerande uppdelning i tanke och tradition mellan de förhållandevis sekulariserade svenskarna och de religiösa invandrarna. Så tycks Gerle resonera.

Är detta skäl nog att behandla Humanister och Sverigedemokrater under samma hatt? Gerle framhåller ett flertal gånger att Sverigedemokraterna och Humanisterna skiljer sig åt på i stort sett alla punkter. Att Humanisternas onyanserade uppfattning om religiös tro (jag har aldrig träffat någon religiöst troende som tänker och beter sig så som Humanisterna beskriver hur religiösa människor är) kan ha vissa moraliskt negativa effekter gällande vissa invandrargrupper är den enda punkt där de båda ideologierna möts. Men är denna hopkoppling av Humanister och Sverigedemokrater intressant och upplysande? Ja, att som Humanisterna utfärda kategoriska kränkande påståenden om religion som är så djupt förknippad med olika gruppers kulturella identitet är inte bara inkonsekvent, om man samtidigt pläderar för tolerans, utan kan också stärka främlingsfientliga strömningar, en utveckling som strider mot de mänskliga rättigheter som man säger sig hylla. Detta är en blind fläck för många Humanister. Sverigedemokraternas intolerans när de hyllar det storsvenskt kristna i kontrast till de livsåskådningspaket som invandrarna för med sig och den främlingsfientlighet som detta implicerar är uppenbar. Så uppfattar jag Gerles kritiska poäng och motivet bakom kopplingen mellan Humanister och Sverigedemokrater.

Gerle begär dock lite för mycket. När hon anklagar såväl Sverigedemokrater som Humanister för att de utesluter fakta eller argument som talar mot deras egen ideologi studsar man inför hennes naivitet rörande hur det politiska språket fungerar. Samma naivitet återkommer när Gerle använder sin bärande metod – att studera hur språket används. Kritiskt konstaterar hon att den religionskritiska föreningen Humanisterna använder begrepp som tro och religion i nedsättande sammanhang och att Sverigedemokraterna använder positiva förtecken när de använder ord som svensk, folk och nation och negativa när det kommer till ord som invandrare och muslim. Allt annat skulle väl vara förvånande! För att konstatera detta krävs ingen djupare analys.

Såväl Sverigedemokraternas som Humanisternas respektive ideologi behöver verkligen analyseras och granskas. Men när Gerle gör det kommer inte slutsatserna som ett resultat av en analys. De är på förhand givna. Snart sagt varje sida andas indignerat misstänkliggörande. Skall man kritisera Sverigedemokrater och Humanister är detta inte någon övertygande metod. En analys utan dessa emotionella åthävor hade stärkt hennes tes och möjlighet att övertyga dem som inte redan delar hennes uppfattning. Ibland undrar man vem hon vill övertyga.

Under resans gång lyfter dock Gerle väsentliga punkter. Gällande Humanisterna handlar det om deras onyanserade och naiva uppfattning om såväl religiös tro som vetande och just deras intolerans. Gällande Sverigedemokraterna är hennes beskrivning av deras agerande i kyrkomötet upplysande. Gerle anknyter till en rad intressanta tänkare, inte minst Habermas. Den teorianknytning som hon försöker sig på blir dock aldrig något annat än ett löst påhäng. Poängen hade blivit tydligare om Gerle avstått från att klä sin text i denna övertunga utstyrsel.

Det har gått lite för snabbt för Gerle, inte minst i själva hantverket. Mycket har blivit fel. Det för svensk religiositet så väsentliga mötet i Uppsala 1593 påstås ha ägt rum 1597, Humanisten Morgan Johansson omnämns på sidan därpå som Morgan Andersson, annat här att förtiga. Mycket blir också oförklarat. SKT (Svensk Kyrkotidning) ges ingen förklaring för den oinvigde och olika personer som dyker upp ges ibland en presentation, ibland inte. På ett ställe jämför Gerle svenska staten 1830–1860 med staten under 1900-talet utan att ge någon som helst förklaring till denna oortodoxa tidsindelning. Gerle tar för givet att hennes kontext också är alla andras. Till detta kan läggas diverse skrivfel.

En granskning av såväl Humanisterna som Sverigedemokraterna går mer än väl att motivera. Ja, det är en mycket viktig uppgift. Gerle har givit ett bidrag, men mycket återstår att göra.