Förkärlek för de fattiga

Tre år efter Andra vatikankonciliet, 1968, samlades den latinamerikanska biskopskonferensen CELAM till ett möte i Medellin. Detta möte hade inte kunnat äga rum utan Andra vatikankonciliet, men å andra sidan skulle konciliet knappast fått så stor genomslagskraft i Latinamerika utan Medellinmötet. ”Kyrkan är och önskar vara en kyrka för alla, men särskilt en kyrka för de fattiga.” Till detta yttrande som påven Johannes XXIII fällde strax före konciliets öppnande återvände de latinamerikanska biskoparna. Medellindokumentet beskriver fattigdomen, analyserar dess orsaker och talar om befrielse.

Man analyserar fattigdom i tre bemärkelser: Först gäller det den verkliga fattigdomen som vi ibland kallar materiell fattigdom. Den fattigdom som är avsaknad av det som är nödvändigt för att leva ett mänskligt liv är en skandal och ett ont, hävdar Medellindokumentet utan några som helst förmildrande omskrivningar. För det andra, låt oss reflektera över den andliga fattigdomen, inte så mycket i bemärkelsen att vara fråntagen det materiella utan snarare se den som ett barns sinne som är berett att lägga sitt liv i Guds händer. Sådan är den egentliga betydelsen av andlig fattigdom, något av det mest påfallande i hela den kristna uppenbarelsen. Denna fattigdom gör det möjligt för oss att känna igen Gud som kärlek, som far och mor, och att se alla andra som bröder och systrar, att ta emot Guds kärlek som en fri gåva. Fattigdom som ett förpliktande engagemang var den tredje punkten i Medellin; solidaritet med de fattiga i deras kamp mot fattigdomen och engagemang till förmån för de fattiga och mot fattigdomen.

Medellin blev en mycket profetisk röst i den latinamerikanska kyrkans liv. Jag hävdar inte att hela den latinamerikanska kyrkan gått i Medellins fotspår. Vi önskar att vi hade, men vi är alla medvetna om att det inte har saknats motstånd mot ett sådant engagemang. Hur som helst har Medellin varit en

betydelsefull drivkraft som banat väg för starkt engagemang och många experiment. Detta synsätt bekräftades och ratificerades slutligen i Puebla 1978, som talade om ”att prioritera engagemanget för de fattiga”. Detta är en vidare formulering av Medellin~ mötets utsagor. ”Fattigdom” betyder i detta sammanhang ”materiell fattigdom”. ”Engagemang” innebär här en attityd av ”andlig fattigdom”. ”Prioriteringen” är att framför allt annat bekämpa fattigdomen.

I Santo Domingo 1992 lyfte man fram detta bland många andra frågor, då man upprepade att den latinamerikanska kyrkan har ett enda prioriterat engagemang och många olika pastorala metoder.

Den fattigdom som vi här talar om har ekonomiska, sociala och politiska dimensioner, men är mer än allt detta sammantaget. I den djupaste bemärkelsen betyder fattigdom död: orättvis död, den för tidiga döden som drabbar de fattiga, den fysiska döden. Tyvärr är det inte bara i Latinamerika som folk dör av sjukdomar som läkarvetenskapen sedan länge kunnat bota på annat håll. Det finns i dag inget skäl till att folk skall dö av kolera som emellertid skördar många offer i mitt land och i andra delar av världen, i Asien och överallt där folk är fattiga.

Fattigdom leder till fysisk död, liksom till att människor förtrycks. Vi måste också nämna den kulturella döden. När man inte räknar med ett folk, när ett folks stolthet såras innebär det att människor på ett eller annat sätt dödas. I Latinamerika finns en mängd raser, kulturer och språk. Om man sårar vissa sociala grupper innebär det att folk också dödas. Antropologerna säger ofta att kultur är liv; om kulturen såras, såras livet. Exakt det samma händer när kvinnor inte beviljas fullvärdiga mänskliga rättigheter. Fattigdom betyder därför död. När jag säger så, innebär det inte att jag vill reducera de sociala, ekonomiska och politiska dimensionerna. Med denna tolkning av fattigdom vill jag bara betona vad det ytterst är fråga om, nämligen livet självt. Det är därför som kristna församlingar i Latinamerika ofta talar om livets Gud och fördömer allt orättvist fysiskt och kulturellt dödande, liksom allt annat som är manifestationer av egoism och synd.

Vad menar vi då med ”fattig”? Jag tror inte det finns någon bra definition. Men vi närmar oss en när vi säger att de fattiga är icke-personer, de är obemärkta som inte räknas i samhället och ofta inte heller i de kristna kyrkorna. En fattig människa är en människa som kanske fatt vänta en vecka utanför dörren till ett sjukhus för att träffa en läkare. En fattig människa är en människa utan social eller ekonomisk status, som berövats allt genom orättvisa lagar; någon som saknar möjlighet att tala för sin sak för att kunna förändra situationen. Någon som tillhör en föraktad ras och som känner sig kulturellt marginaliserad, som är obemärkt. Sammanfattningsvis: de fattiga förekommer i statistiken men de kan inte identifieras med sina egna riktiga namn. Vi vet inte vad de fattiga har för namn. De är anonyma och förblir så. De fattiga är obemärkta i samhället men inte inför Gud.

Den som talar om de fattiga kommer sannolikt att betraktas som en sensibel och generös person. Men när någon börjar tala om orsakerna till fattigdom tycker folk: ”Är detta en kristen som talar? Är det inte snarare en politiker?”

De fattigas liv är inte bara en fråga om att lida förlust. De fattiga har också mycket rikedom att ge. När vi talar om det prioriterade engagemanget för de fattiga, beskriver vi inte bara människor som inte har någonting därför att de är obemärkta. Det finns också bland dem människor med stor mänsklig rikedom. Vi har ofta träffat folk som tycker att det verkar främmande att tala om att prioritera engagemanget för de fattiga. Skulle det inte vara bättre att säga engagemang för de fattiga rätt och slätt, eftersom detta med prioritera låter alltför välvilligt? Jag samtycker. Detta slags prioriterade engagemang omfattar Guds universella kärlek, som inte utesluter någon. Det är bara inför Guds universalitet som vi kan förstå vad det är frågan om, vad som kommer först.

Bibeln talar om Guds förkärlek för de fattiga. Varför föredrar Gud Abel framför Kain i första Moseboken? Ingenstans står det att Abel är bättre eller att Kain bär på någon ondska. Abel var den yngste brodern, den siste. Gud föredrog Abels offer framför Kains. Kains synd var att han vägrade acceptera att Gud gav Abel företräde och så dödade han honom. Om vi inte går med på att denna förkärlek innebär detta, kan vi inte begripa att vi måste kombinera Guds universella kärlek med hans förkärlek för de fattigaste. Det är det speciella med påven Johannes XXIII:s uttryck: ”Allas kyrka och särskilt de fattigas kyrka”. Som kristna kan vi inte säga: ”Bara de fattiga räknas”. En sådan attityd är inte mer kristen än den andra extrema ståndpunkten som gör anspråk på att älska alla men i själva verket inte älskar någon. Att hålla ihop de två aspekterna universalitet och förkärlek är inte lätt. Det är en svår utmaning.

Men varför detta engagemang? Det är inte analyser som gör att vi förstår fattigdomen och som lär oss att hysa förkärlek för de fattigaste. Analyser är säkert nyttiga, men inte tillräckliga. Kanske kan man tån~ ka sig att man hyser sitt engagemang för de fattiga av mänskligt medlidande. Ett sådant medlidande är mycket viktigt men det är inte den yttersta orsaken. Man skulle också kunna säga: ”Du talar så mycket och så engagerat om de fattiga för att du är latinamerikan själv.” Då brukar jag svara: ”Försök inte att förstå vad jag säger alltför fort. Om jag talar om fattigdom är det först och främst för att jag är kristen och först i andra hand för att jag är latinamerikan.”

Alla fattiga är goda människor, sägs det ibland, bara för att rättfärdiga engagemanget för dem. Den som påstår det har nog aldrig sett en fattig människa på nära håll. De fattiga är människor på gott och ont. Vi kan inte hysa någon förkärlek för dem för att de är goda (om de är det så är det så mycket bättre) utan först och främst för att Gud är god och han hyser en förkärlek för de glömda, de förtryckta, de övergivna.

Den yttersta och djupaste anledningen till vår förkärlek ligger i vår tro på Gud. Denna försäkran berör oss alla eftersom vi tror på samme Gud. Vad jag just sagt berör alla. Ingen kan dra sig ur detta engagemang för de fattiga. Hur det tar sig uttryck är en annan fråga. Men om vi tror på samme Gud skall vi gå sida vid sida under historiens lopp. Engagemanget styr mot Guds godhet och hans kärlek. Här finns själva centrum för evangeliets budskap. Gud älskade oss först. Våra liv skall vara ett svar på Guds eget kärleksfulla initiativ. Detta är innebörden av andlig fattigdom.

De stora mystikerna, till exempel Johannes av Korset, lär oss att det faktum att Gud älskar oss är själva hjärtpunkten i det andliga livet. Det andliga livet står inte i motsats till socialt och politiskt engagemang. Utan kontemplation och utan bön kan vi inte bilda oss någon föreställning om det kristna livet. Men om vi saknar solidaritet med de fattiga förekommer inget kristet liv. Här är två dimensioner som måste sträva åt samma håll.

Ibland hör man en egendomlig anmärkning: Att prioritera engagemanget för de fattiga åligger dem som inte är fattiga. Detta är inte sant, för de fattiga måste också engagera sig för sina bröder och systrar som hör till samma ras, sociala klass och kultur. Detta engagemang för de fattiga vilar på alla kristna.

Om någon frågade mig vad som är det viktigaste perspektivet i befrielseteologin skulle jag svara: det prioriterade engagemanget för de fattiga. Befrielseteologin kan gärna försvinna bara detta engagemang för de fattiga består. Ända till dess att jag fyllde 40 år hade jag aldrig nämnt ordet befrielseteologi fastän jag var kristen eller försökte vara det. Jag hoppas att också fa fortsätta att vara kristen när befrielseteologin är borta. Teologin spelar en viktig roll, den är ett hjälpmedel till att förstå min tro, med den är inte en trosbekännelse eller en personlig tro.

All teologis utgångspunkt är uppenbarelsen. Teologerna skiljer sig i sättet att nalkas detta stora fenomen. Det har förekommit teologiska skillnader under hela kyrkans tvåtusenåriga historia.

Jag inbillar mig inte att befrielseteologin är någon permanent företeelse. Ingen teologi åtnjuter ett sådant privilegium och jag törs påstå att det vore kontraproduktivt för en teologi att bli för långlivad. Det har vi haft erfarenhet av i kyrkan. Om förkärleken för de fattiga består, har vi uppnått något viktigt, eftersom detta tema är så djupt förankrat i den bibliska uppenbarelsen. Det är den latinamerikanska teologins förtjänst att den har återupptäckt denna förkärlek. Det prioriterade engagemanget för de fattiga är den axel som bär upp nyevangeliserningen, ett bekant uttryck som ofta upprepas i dag. Vad som är mindre känt är att själva uttrycket härstammar från förberedelsedokumentet till Medellin och konferensens första text. Detta dokument talar om behovet av en nyevangelisation av Latinamerika. Det konstaterar att om man lever i en historisk situation, i en ny social och kulturell kontext, kräver det ett nytt sätt att proklamera evangeliet på. En nyevangelisering förutsätter en historiesyn. I annat fall riskerar den att tömmas på sitt nya innehåll. I Latinamerika har vi talat om nyevangelisation i 25 år. Uttrycket har på ett mycket engagerat sätt tagits upp av Johannes Paulus II.

Jag är helt övertygad om att den latinamerikanska kyrkan lever i ett rikt ögonblick av historien. Men med rikt menar jag inte lätt. För vår del är det en smärtsam rikedom. Jag tänker på alla martyrer som gett sitt liv för att de prioriterat kärleken till de fattiga: ärkebiskop Romero i El Salvador, Angelelli i Argentina, Ellacuria i El Salvador och många andra.

Det finns många levande exempel. Jag vill berätta om en egen upplevelse. För tre eller fyra år sedan åkte jag för att träffa en grupp som arbetade pastoralt tillsammans med sin församlingspräst. Dessa människor var vana att möta allt slags våld: terrorism, drogmissbruk, militärt våld. Vi satt och pratade hela natten. Människorna förklarade sina problem för mig och jag försökte ge dem förslag på hur de skulle hantera dem. Deras stående svar var: ”Det har vi redan försökt, och det fungerade inte.” – ”Inte det heller.” – ”Men försök det då.” – ”Det har vi gjort.” Klockan var fyra på morgonen när jag sa: ”Jag är verkligen djupt engagerad i detta, men jag kan inte låta bli att tänka på en historia: Ett flygplan hade just lyft från flygplatsen när piloten tar kontakt med kontrolltornet och rapporterar problem. Flygledaren föreslår den ena åtgärden efter den andra, som piloten i tur och ordning avvisar, för att det är för sent. Till slut säger flygledaren: Säg efter mig: ’Fader vår som är i himmelen…

När jag träffar sådana människor ger de näring åt min tro och mitt hopp. I en kyrka som har sådana medlemmar kan man finna en stor generositet. Jag kan inte hävda att hela kyrkan i Latinamerika har accepterat Medellinmötets ställningstaganden eller är helt solidarisk med de fattiga. Men jag tror att befrielseteologin uppstår just i den kontrast mellan en verklighet märkt av fattigdom, som betyder död, och behovet att förkunna Jesu Kristi uppståndelse, som är segern över döden och själva dödens död.

Övers. Anna Maria Hodacs