Frikyrkor i samverkan

Svensk kyrkohistorisk forskning har av gammal hävd haft sin självklara tyngdpunkt i svensk lutherdom och i Svenska kyrkans historia. Påfallande är emellertid två företeelser: För reformationstidens historia tycks den norske kyrkohistorikern Oskar Garsteins väldokumenterade och solida verk Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia (vol. I-II (Oslo 1963 och 1980), vol. III-IV (Leiden 1992)) hittills knappast haft större relevans i Sverige. Inte heller har den svenska frikyrkorörelsens historia och dess enhetssträvanden spelat någon större roll i svensk kyrkohistorisk forskning.

Torsten Bergsten har gjort en förtjänstfull pionjärsinsats för det senare ämnet med sitt nyligen publicerade arbete Frikyrkor i samverkan. Den svenska frikyrkoekumenikens historia 1905-1993. I förordet pekar författaren på att denna historia hittills i stort sett varit oskriven. Han är medveten om att det skulle behövas ytterligare forskning för att kunna framlägga helt säkra resultat. Han hoppas dock ”att den föreliggande historiken skall stimulera yngre forskare” att tränga djupare in i frikyrkoekumenikens utveckling under 1900-talet. Samtidigt ger han prov på en strävan ”att presentera en saklig och noggrant dokumenterad framställning”. Och vi kan tillfoga att resultatet blivit en mycket initierad och engagerad framställning av ämnets komplexa frågeställningar.

Med en terminologisk precisering betecknar Bergsten enhetssträvandena i den svenska frikyrkorörelsen som ”rådsekumeniV, dvs. som en församlingars och samfunds samverkan, närmast bestämd i Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) och i Sveriges Kristna Råd. Han uppmärksammar att: ”Skildringen av de båda tidsavsnitten 1905-1943 och 1944-1993 är av olika karaktär. Det har varit möjligt att förmedla en någotsånär heltäckande framställning […] fram till 1940-talet. Från och med detta årtionde utvidgas och differentieras detta skeende på ett sätt som har gjort en begränsning nödvändig.” Som en brist i detta senare avsnitt framhåller han att ”frikyrklighetens förhållande till allmänt kultur- och samhällsliv och till den inrikespolitiska utvecklingen inte har kunnat behandlas i önskvärd utsträckning”. Tonvikten har framför allt lagts ”vid frikyrklighetens självförståelse och dess idehistoria”.

Författaren skildrar i fyra delar först perioden från det första frikyrkomötet 1905 till bildandet av Frikyrkliga Samarbetskommitten (FSK) 1918 som bestod av Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. ”Initiativet […] kom entydigt från Fria Kristliga Studentföreningen.” Sedan skildras FSK:s samverkan 1919-1943 som mötesplats och opinionsbildare och i synnerhet som en tid av frikyrklig oro och självrannsakan där visionen av en enad kyrka råkade i konflikt med en frikyrklig kyrkosyn.

I en tredje period (1944-1971) skildras den svenska frikyrkorörelsens djupgående förändring efter Andra världskriget. FSK:s utvidgning skisseras, först till sju samfund 1947 (Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska Frälsningsarmen och Örebromissionen), 1952 till åtta med Svenska Alliansmissionen. Samtidigt konsolideras samverkan genom traditionella Frikyrkomöten och enskilda ”fria kristna riksmöten”. 1963 ändrade Frikyrkliga Samarbetskommitten (FSK) sitt namn till Sveriges Frikyrkoråd (SFR) som organ för att uppträda gemensamt utåt.

Åren kring 1970 var också för svensk frikyrklighet en tid av förändring, uppbrott och kris. ”Gränsen mellan den speciella frikyrkoekumeniken och den allmänkristna blev mer och mer flytande.” Kontakterna mellan frikyrkorna och andra kristna kyrkor blev allt tätare. I början av 70-talet bildades SFR:s Samarbetsnämnd (SFRS) som fick till uppgift att förmedla de ekonomiska bidrag som riksdagen beviljade de fria samfunden.

Angående den sista perioden, 1972-1993, som behandlas under rubriken ”Expanderande och effektiviserad verksamhet” påpekar Bergsten: ”Konfliktsituationer och meningsbrytningar har tilldelats ett betydande utrymme [i framställningen]. Den frikyrkliga enheten, religionsfriheten och kyrka-statfrågan har varit centrala teman. Radikala förändringar har inträffat på dessa områden […] Men samtidigt är det påfallande hur vissa problemställningar genomgående har bevarat sin aktualitet intill vår egen tid.”

Särskilt intresse väcker här sista kapitlet som handlar om vilka tecken och utmaningar som i dag möter frikyrkoekumeniken (i synnerhet genom s.k. ”förenade församlingar”). Här berörs den principiella frågan ”samverkan eller samgående?” och dess teologi. ”Den svenska frikyrkligheten inför framtiden” behandlar aspekter som utan tvekan har avgörande relevans för den fortsatta ekumeniska utvecklingen i Sverige. Man kan beklaga att den katolska kyrkan i Sverige hos Bergsten förekommer enbart under beteckningen ”invandrarkyrka”. Inte heller har han tagit notis om att Stockholms katolska stift sedan åtskilliga år för officiella samtal med representanter för Missionsförbundet. Men sådana petitesser fördunklar inte hans eljest objektiva framställning av katolska kyrkan.

Denna historik inbjuder till en närmare analys av de spänningsfyllda och ofta motsägelsefulla ekumeniska impulserna i svensk frikyrklighet. Man kan fa intrycket att en teologisk konsensusekumenik av den typ som Faith and Order presenterade i Limadokumentet (i Dop, nattvard, ämbete) varit föga aktuell i svensk frikyrklighet. En pragmatisk och ”upplevd” andlig ekumenik tycks stå i förgrunden i ”gemensamma församlingar” av varierande samfundskombination (vid årsskiftet 1992/93 fanns 140 sådana frikyrkliga gemensamma församlingar). Man försöker bryta gamla polemiska blockeringar genom att söka efter en ny frikyrklig identitet och en motsvarande kyrkosyn. Men en vision och ett sökande efter en väg framåt (snarast i en närmare samverkan) besjälar uppenbart frikyrkoekumeniken utan att man hittills har kunnat närmare bestämma en framtida vägs karaktär och drag.

När man läser den mycket intressanta framställningen frågar man sig: Kunde inte en kontextuell teologi i jämförelse och dialog med katolsk andlig praxis och ekumenisk teologi kanske åstadkomma ett ömsesidigt berikande? I ett sådant kontextuellt betraktelsesätt kunde det ”flytande” i en frikyrklig ekumenik om vilket denna historik ger vittnesbörd eventuellt få fastare konturer och gemensamma källor kunde upptäckas. Kanske kunde dogmatiskt förhärdade positioner i katolsk ekumenik eventuellt fa impulser från ihärdiga andliga uppbrott i frikyrklig ekumenik. Peter Halldorfs bidrag i Signum (1995:2) ger ett talande exempel på ett sådant betraktelsesätt.

För traditionell svensk frikyrklighet kan detta te sig som orealistiskt. Vid närmare påseende borde man emellertid observera hur internationell ekumenisk teologi alltmera öppnar sig för ett sådant kontextuellt betraktelsesätt.