Fostran, bildning eller vad?

Orden och språken bestämmer vårt sätt att reflektera och ordna vår tillvaro. Deras varierande begreppsomfang i olika språk påver kar människors bild av tillvaron. Ett exempel på detta är det vanliga engelska ordet ”education” som spelar en så stor roll i skolornas, collegens och universitetens värld. Ordet har ingen tydlig motsvarighet i svenskan och har därför inte heller någon hemort i svenska tänkesätt. Som svenskspråkig kan man till och med undra om ”education” betecknar något som finns till i verkligheten eller om det bara är en språklig konstruktion i engelskan. Frågan har f.ö. större omfång än så. Det skulle vara av intresse att jämföra målbeskrivningarna i olika länders läroplaner och på rent språkliga grunder försöka se hur de uppfattar skolans roll.

”Education” motsvaras i svenskan av åtminstone sex termer med markerat olika betydelser: undervisning, utbildning, träning, bildning, uppfostran och fostran. Medan dessa ting för engelsmannen är sex aspekter av en och samma sak, är de för det svenska tänkandet skilda målsättningar, som står i ett mera löst samband med varandra. Det kan ge anledning till vissa reflexioner om vår syn på dessa frågor. De svenska ordens betydelser är alla snävare än ”education” och för tanken i skilda och ibland ogynnsamma riktningar. Undervisning handlar huvudsakligen om kunskapsförmedling och bl.a. språkinlärning. Utbildning riktar sig mot en kommande verksamhet, liksom träning med dess mera fysiska associationer. Bildning har man försökt ta till heders i läroplanskommittens betänkande ”Skola för bildning” (SOU 1992: 94), men ordet har inte slagit igenom i det allmänna språkbruket. Fortfarande för det tanken till en humanistisk snobbism, att kunna citera Shakespeare och Goethe eller diskutera Platons dialoger. ”Folkbildning” låter mera demokratiskt och har rötter i svenska folkrörelser men verkar samtidigt antikverat. ”Uppfostran” för tanken till att dra någon i öronen eller ta fram björkriset. ”Fostran” är ett långt bättre ord men har alltmer undvikits i nyare läroplaner. Att ivra för ungdomens fostran smakar kulturkonservatism.

Resultatet av denna diversifiering är att det egentligen bara är orden ”undervisning”, ”utbildning” och ”träning” som anses riktigt rumsrena. Att förvärva kunskaper och färdigheter är något eftersträvansvärt också i ett samhälle, helt inriktat på ekonomiska och materiella värden. De övriga begreppen, som mera berör personlighetsdaningen, har däremot hamnat i skymundan och väcker misstro. Detta märks också i det nyssnämnda betänkandet, trots att man där försökte bredda utbildningsbegreppet till ”bildning”. Debatten om läroplanens fostrande aspekter kom dessutom att i onödan förvirras genom diskussionen om ”kristen etik” i skolan, ett uttryck som av debattörerna gavs helt olika betydelseinnehåll.

”Fostran” är egentligen ett utmärkt ord med stor användbarhet, och det är beklagligt att det hamnat i bakvattnet. Om man i stället väljer att tala om ”personlighetsdaning”, står det ganska klart att dess mål är helt okontroversiella. Enligt engelskt språkbruk ingår dessa i ”education” lika väl som kunskapsförmedling och träning. Det handlar alltså om att utveckla egenskaper som dessa:

intelligens, koordination och kommunikation; att kunna formulera mål och planera, att lära sig inse konsekvenserna av sina handlingar; emotionell mognad, att inte kräva omedelbar

behovstillfredsställelse; att visa självinsikt och självrespekt, att kunna hålla givna löften, att vidga sina perspektiv och kunna se något ur andras synvinkel, att respektera andras integritet, att aktivt bry sig om andra och kunna vara generös; att utveckla kreativitet, att ta ansvar och visa uthållighet, att kunna möta motgångar konstruktivt. Varje klok människa bör inse att dessa mål är i sig själva något gott. De gäller också alla människor, oberoende av kön, ras, etnicitet eller social tillhörighet.

Politiskt korrekt synsätt

Hur förvärvar då en ung människa dessa förmågor, så nödvändiga för att leva ett fullvärdigt liv? Springer de fram ur hennes inre utan någon påverkan från yttervärlden? Knappast; där far Rousseau säga vad han vill. Det finns alltför många exempel på vad som händer då människor blir intellektuellt eller emotionellt understimulerade. Påverkas kanske den unga människan av sina föräldrar och närstående, av skolan och i samspel med andra? Detta är betydligt mera troligt och för oss tillbaka till utgångspunkten: varför har fostran alias personlighetsdaning hamnat så i skymundan i den offentliga debatten? En orsak är att denna fråga som så många andra har politiserats. Skolans tidigare läroplaner har oupphörligt vacklat mellan liberala och socialistiska ideal, båda lika schablonmässigt formulerade. Mot kraven på självständighet och ifrågasättande ställdes oförmedlat kraven på solidaritet, jämlikhet och samverkan. Vad som däremot har saknats är de grundläggande frågorna om målet och meningen i människans liv och om de goda egenskaper som människan bör utveckla (sådant som vi med ett utmärkt men bortglömt ord kallar ”dygder”). Det är frågor som farligt närmar sig det metafysiska och som man därför helst undviker.

En annan orsak är den dubbla inställningen till auktoriteter. Det finns ett starkt motstånd mot att bli påtvingad moraliska normer (vilket bl.a. förklarar kds ringa attraktionskraft). Säkert beror detta på ett tidigare kyrkligt tvång och på många trista moralpredikningar i skolan. Samtidigt propageras olika värderingar av massmedierna med samma styrka som någonsin de tidigare moralbuden. Problemen med dessa är att de oupphörligt växlar beroende på vilken trend som för stunden dominerar. Den fråga om social snedfördelning som var huvudtemat för ett par årtionden sedan (fattiga/rika, länder lika väl som individer), är den mindre viktig än dagens jämställdhetsperspektiv (kvinnor/män)? Om båda är lika viktiga, varför kan de då inte hävdas samtidigt utan måste vara underkastade modets växlingar? Och hur skall vi veta att den senaste massmediala åsikten är något att hålla sig till och inte bara en övergående trend? Bristen på kontinuitet leder till en villervalla i värderingarna, då än det ena, än det andra sägs vara ett bjudande imperativ.

Norm och ansvar

Ett särskilt problem i vår svenska situation är en vanlig övertro på nyttan av statliga regleringar och ingripanden. Som vi alla vet, kommer ständigt nya förslag om förbud mot sådant som anses skadligt, liksom föreskrifter om det som anses samhällsnyttigt och riktigt. Mot tron på en moralisk frihet utan alla normer står tilltron till att staten är bäst på att avgöra vad vi bör äta eller dricka, köpa eller begagna, vad vi skall roa oss med och vilka åsikter vi skall omfatta.

Till detta mönster hör en ständig sammanblandning av lagligt och etiskt. Vad som är lagligt anses därmed vara moraliskt rätt, vad som är förbjudet blir därmed oetiskt. Därav de återkommande kampanjerna för att lagstiftningsvägen vidga eller försnäva gränserna för vad som kan anses etiskt tillåtet eller önskvärt, som om detta kunde avgöras genom omröstningar i riksdagen. Här finns hos oss en tradition av filosofisk värdenihilism som ännu inte är övervunnen.

Kraven på moralisk frihet och tilltron till massmedier eller lagstiftning som norm för vårt handlande och tyckande är två sidor av samma mynt, och båda har något gemensamt: ingendera motiverar till någon personlighetsdaning. I ena fallet ses en sådan som moraliskt förtryck, i andra fallet lämnar den alltför mycket utrymme åt den enskildes omdöme. Om dessa två tendenser far samverka, blir slutprodukten en människa som är slaviskt laglydig men moraliskt förvirrad i varje fråga där lagen inte ger någon vägledning.

Detta strider mot västerlandets och den kristna traditionens grundläggande bild av människan som en person med tanke och fri vilja, med både skyldighet och rättighet att själv träffa etiska och moraliska avgöranden. För en sådan personlig livshållning räcker det inte med att ha tillgång till rättesnören, anvisade av andra; vill vi handla rätt och klokt måste vi själva utveckla dygder som omdöme, kärlek och vishet, och detta måste också förmedlas till nya generationer. Det är just sådant som en fostran (i betydelsen personlighetsdaning) syftar till.

Inte minst är det nödvändigt att lösa människor ur den egocentricitet som så ofta har blivit en följd av det nutida samhällslivets villkor inom ekonomi lika väl som sexualliv. Var och en av oss står i relation till andra som vi bär ansvar för, var och en är en pol i samspel med andra poler, och detta är något som tillhör hennes värdighet. ”Ingen människa är en ö”, säger John Denne. Att lära sig inse detta är att mogna som människa och förvärva vishet, något som sedan antiken har setts som ett av livets viktigaste mål.

Den vanliga motsättningen mellan att tänka ”individualistiskt” och ”kollektivt” beror på en bristande insikt i hur kollektivet alltid är uppbyggt av individer och hur individerna å sin sida alltid ingår i en gemenskap. Den liberala uppfostringsmodellen (som ensidigt betonar individen) och den socialistiska (som lika ensidigt betonar kollektivet) är båda otillfredsställande, men de kan överbryggas och göras meningsfulla om de får befruktas av en åskådning som i sitt centrum ställer den mänskliga personligheten, fostrad till samspel med andra.

I detta ligger också ett samhällskrav. Vi är alla arvingar till den jord och det samhälle vi lever i, till dess miljö, kultur och värden. Att förvalta det vi fått och ge det vidare till kommande generationer innebär

uppgifter där var och en måste kunna ta del. Sådant är inte möjligt om vi inte har förmågan att ta till oss information och bearbeta den, att uttrycka oss i tal och skrift lika väl som genom vårt eget arbete. Detta handlar inte bara om kunskaper utan också om personlig mognad. Bådadera är en nödvändig förutsättning för att vårt gemensamma ansvar skall bli mer än bara fraser.

Omsorgen om det gemensamma bästa är inte förbehållen vissa funktionärer (vilket gör de andra till passiva mottagare). Den tillhör den mänskliga personens värdighet. Främst handlar det om den enskildes uppgift att aktivt ta personligt ansvar för de områden i livet som ligger allra närmast. ”Genom att sörja för familjens utbildning och fostran [“education” i engelska upplagan!] och genom att utföra sitt arbete samvetsgrant gör sig människan delaktig i andra människors och i samhällets goda” (Katolska katekesen nr 1914). Till de uppgifterna kommer den vidare delaktigheten i samhällsliv och politik. Ett sådant ansvarstagande förutsätter både utbildning och fostran: fördjupade insikter i samhällets villkor och en personlighetsdaning som skapar mogna och kreativa människor. I dagens alltmer komplicerade samhälle ställs allt större krav på den enskilde att själv fatta avgöranden, och att befordra detta ligger i högsta grad i det allmännas intresse. Sådana frågor pockar på att tas upp i en offentlig pedagogisk debatt.