Hur historien präglar mentaliteten

Synen på det egna landets historia förändras ofta snabbt. Människorna i Östeuropa har i grunden fått revidera sin självsyn – men också dagens tyskar, eller för den delen fransmän och svenskar har en annan syn på sin egen identitet än vad gårdagens landsmän hade eller vad morgondagens kommer att ha. För övrigt tycks detta vara något typiskt europeiskt, denna ovanliga beredskap till förändring och omprövning. Vår stora färdighet i att överallt se tecken på kriser som måste analyseras och lösas är ett påtagligt bevis för denna förmåga till reorientering. Vi nyskapar och vi ifrågasätter samtidigt ständigt vad vi skapat. Det ligger något i grunden positivt i detta förhållningssätt: en kultur måste likt

en väg beträdas, den är inte en egendom att besitta. En statisk kultur är en kultur som isolerar sina odlingar bakom höga murar, som inte vågar låta nya plantor blomstra.

Äldre sverigebilder

Det var inte så länge sedan som den officiella bilden av den svenska historien visade hjältekungar som drog i fält och gjorde Sveriges namn ärat över världen. Vi var när detta lärdes ut inte längre en stormakt, men vi. kunde med stolthet konstatera att vi ”tronar på minnen från fornstora dar. Vi visste att hela kontinenten en gång bävat inför det rytande lejonet från Norden. Likaså hade vi gång efter annan räddat Europa undan den ryska faran. Visst kunde vi vara stolta över vår historia!

Denna lite äldre storsvenska syn på historien ersattes med tiden av en annan, en mindre kunglig, mindre krigisk, mindre kyrklig och mera ”modern”, men fortfarande mycket ”manlig” historiesyn, som passade väl ihop med de socialdemokratiska samhällsteorierna. Det handlade nu om hur det gamla fattiga och efterblivna jordbrukssamhället hade blivit en modern industrination, hur rösträtten inte längre ”hette pengar”, hur rättigheter lagstadgades, hur utbildningen demokratiserades, hur kroppsarbetet fick ett nytt värde, hur den sociala tryggheten säkrades. Kort sagt: välfärdsstaten växte så sakta fram. Men här fanns också en stark polarisering som tog sig många uttryck, bland annat som en skepsis från arbetarrörelsen gentemot statskyrkan, som av många inom ”rörelsen” uppfattades som en kontrollinstitution för bevarandet av en äldre och ojämlik ordning.

Historien som påverkar

Idag låter det en aning antikverat att beskriva den svenska historien i ovan angivna termer. Vi har kanske för tillfället inte någon gemensam eller någon ”officiell” syn på historien. Men bara för att vi just nu inte kan formulera en sådan betyder inte detta att vi skulle vara opåverkade av vår historia. Det är naivt att tro att historiska erfarenheter inte sätter spår i människors kollektiva medvetande. Det är inte samma sorts människor som har befolkat Sverige från stenåldern till idag. Det finns ett antal milstolpar i det förflutna som har format och omformat människorna här i Norden, och som man måste känna till för att förstå varför vi tänker, handlar och resonerar som vi gör.

Vad finns det då för historiska erfarenheter som är specifikt svenska och som kan bidra till att förklara den nutida svenska mentaliteten? Frågor av denna typ är nödvändiga att ställa men näst intill omöjliga att besvara. En kultur formas av en oöverskådlig mängd samverkande omständigheter i intrikata förlopp, vilka de bevarade historiska källorna sällan tilllåter oss att följa. Tillika är en kultur inte något statiskt utan under ständig omformning – lägg därtill de underströmningar som finns. Ser man till exempel på religiösa, regionala, ålders-, köns- och klassskillnader så framstår komplexiteten ännu tydligare. Skillnaden mellan en ung skinhead från Malmö och en äldre renskötarhustru från Karesuando är sannolikt betydande.

Efter att ha konstaterat detta vill jag ändå gå vidare genom att peka på några viktiga historiska faktorer som är av betydelse för att förstå Sverige av idag. För att kunna genomföra uppgiften är jag tvungen att anlägga ett fågelperspektiv på tillvaron. Förhoppningsvis kommer jag dock inte att helt förlora markkontakten. Fyra grundläggande elementära erfarenheter är ur detta perspektiv givna: a) den samhälleliga och religiösa enhetligheten, b) bondesamhällets frihetstradition, c) den långa freden och det militära oberoendet, d) folkrörelsetraditionen. Låt mig börja med den första punkten.

Enhetligheten

Med begreppet avser jag att fånga in den lutherska reformationen, kungamaktens betydelse och det svenska ämbetsmannaidealets framväxt. Kyrkans och centralmaktens nära samarbete har bidragit till bevarandet av en ideologisk enhetlighet i landet som inte har lika tydliga motsvarigheter på annat håll. Det har under flera århundraden inte funnits någon stark motpol i Sverige som kunnat ifrågasätta eller utmana centralmakten. På många håll på kontinenten var kyrka och stat, liksom provinser, regioner och andra lokala maktsfärer, ständigt inbegripna i dispyter. Här i landet ingick i stället andligt och världsligt en allians som skapade ideala förutsättningar för en väl fungerande kontroll och för framväxten av en mot statsmakten lojal ämbetsmannakår.

Det var nog inte reformationen under 1500-talet, utan krigen under 1600-talet, som slutgiltigt svetsade samman Sverige till ett protestantiskt land, med en befolkning som upplevde sig som omgiven av hotfulla grannar. Det yttre trycket motiverade framväxten av en militaristisk stat. Nu skapades myten om katoliker som främlingar, som politiska fiender, som något osvenskt som hotade rikets säkerhet och nationella oberoende. Nu skapades känslan av främlingskap inför det katolska Europa. Men enhetligheten gällde religionen, däremot var Sverige extremt kosmopolitiskt under 1600-talet. Riddarhusets debatter uppvisade en språklig mångfald, man kommunicerade med varandra på plattyska, holländska och svenska. Inom riket talade befolkningen svenska, finska, estniska, lettiska, tyska och danska (samt mindre utbredda språk som liviska, votiska, ingermanländska och olika former av samiska). Lägg därtill att de lärde inom kyrka och universitet gärna höll sig till latinet.

Naturligtvis har mycket hänt sedan dess men kvar finns en vag känsla av att inte minst katolsk tro är ett medeltida fenomen som tidigare generationers svenskar med sitt blod kämpat för att befria sig från. Det är lätt att aktivera dessa latenta tankestrukturer. Vi har nyligen vid flera tillfällen sett hur denna rädsla väckts på nytt – inte minst skedde detta inför EUomröstningen.

Enhetligheten har förvisso också en positiv sida. Varje land med självbevarelsedrift vill värna om bärande drag i sin historia. Inte minst i tider av turbulens, när den egna identiteten utsätts för prövningar, växer gärna sådana tendenser fram. Tyvärr exploateras denna rädsla ofta av mycket destruktiva krafter: vi har flera exempel på sådant, ”sjöboandan” har likt ett virus spritts över landet. Det är påfallande att dess företrädare, oftast utan större kunskaper, gärna knyter an till stormaktstidens Sverige och dess hjältekungars kamp mot främmande folk och ideologier.

Frihetstraditionen

En balanserande punkt mot enhetligheten och överhetsperspektivet har den svenska bondebefolkningens relativa frihet varit. De europeiska länder, i vilka befolkningen i stort haft ett formellt inflytande liknande det den svenska hade, är lätt räknade. Genom ståndsriksdagarna hade invånarna vissa möjligheter att göra sin stämma hörd. I länder som Frankrike sammankallades före 1789 ingen nationell riksdag under nästan tvåhundra år. I Ryssland bestod livegenskapen ända till år 1862. Men viktigare, på det lokala planet hade bönderna en stor autonomi. Inga adelsmän eller kyrkliga potentater kunde obehindrat styra och ställa över allmogen. Byalag och sockenstämmor formade successivt, och med rötter i vikingatid och medeltid, en politisk tradition, ett sätt att ganska pragmatiskt och via ett slags konsensusförfarande, fatta beslut. Visst fanns den reella makten hos kung och råd – och den utmanade man inte ostraffad – men många små frågor, som kunde ses som stora för de lokala aktörerna, beslutade man om på gräsrotsnivå. Vi ska inte underskatta detta faktums betydelse för hur svensken reagerar idag. Denna underliga blandning av respekt för överheten och misstro till beslut som inte behandlats i demokratisk ordning är typiskt svensk. Hitresta med rötter i andra länder kan någon gång ha en aning svårt att förstå att svensken är allergisk mot diktat eller auktoritära utlåtanden. Vår gräsrotsdemokrati är värd att vårda också inom kyrkan!

Det är vidare något helt främmande för folkflertalet att tänka sig att lobbyister i Bryssel i det fördolda påverkar viktiga beslutsprocesser, eller att underlaget för ett beslut inte är offentligt och möjligt att ta del av. Det är inte konstigt om svensken vill värna om denna ”frihetstradition” och oroas över att den kan hotas av EU och dess överstatliga byråkrati.

Freden och alliansfriheten

Den snart tvåhundraåriga fredsperioden, där vi framgångsrikt utfört experimentet att stå vid sidan av de europeiska och internationella militärallianserna och – mer av tur än skicklighet – lyckats med konststycket att inte bli indragna i väpnade konflikter, har likaså präglat vår självsyn. Många svenskar är djupt skeptiska mot att landet i framtiden söker trygga freden genom att ingå i olika militära allianser eller block. Likaså har denna erfarenhet av att leva i ett litet land, som stått utanför de stora militära blocken, givit oss en sympati för andra små länder som utsatts för hot av mäktigare grannar. Det är inte bara ”Finlands sak” som varit vår. Utan att vara medveten om denna historiska erfarenhet är det svårt att förstå Sveriges ovilja att bejaka EU:s planer på fördjupat militärt samarbete.

Folkrörelserna

Under 1800-talet svepte en förändringens våg över Sverige. Samtidigt som landet successivt började bli en modern industrination och nationalstat (där språket i stället för religionen var föreningsbandet), och med tiden fick ett folkvalt parlament, befästs inte minst genom den boströmska filosofins roll ett ämbetsmannaideal som far stor betydelse – där bland annat ingen skillnad görs mellan statliga och kyrkliga myndighetspersoner. Samtidigt växer ett antal ”folkrörelser” fram. Det är nu som den svenska frikyrkligheten, nykterhetsrörelsen, de moderna politiska partierna, liksom folkbildningsverksamheten, hembygdsrörelsen, turistföreningarna och kvinnoförbunden uppstår. Vid denna tid genomkorsas landet av predikanter, nykterhetsprofeter, folkbildare, fackföreningsfolk och agitatorer – ibland kan en och samma person representera flera eller alla av de nämnda riktningarna!

Alla dessa rörelser trummade dels in vikten av att den enskilde engagerade sig och den betydelse som kunskapen hade för att kunna förändra sig själv och samhället i stort, dels fanns en tendens hos dessa rörelser att brännmärka, att moralisera och skuldbelägga. Den som inte omvände sig var en fördömd syndare, den som inte avhöll sig från alkohol var en lastbar drinkare eller i vart fall ett dåligt föredöme, den som inte aktiverade sig i bildningsarbetet var trög och obildbar, den som inte tog politisk ställning allierade sig med förtryckarna. Härigenom skapades en djup känsla av tillkortakommande hos många inom den bondebefolkning som från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i allt större antal invaderade städer och tätorter. Jag tror att det är dessa riktningar snarare än ”Luther bakom örat”, som skapat den så omtalade svenska känslan av ofällkomlighet.

Givetvis vårdade dessa rörelser också många viktiga värden som vi med rätta kan känna stor stolthet inför idag. En sådan grundbult i det moderna Sverige är solidaritetstanken. Vi har mer än många andra nationer drivit tanken på ett solidariskt agerande såväl inom det egna landet som gentemot människor i andra länder. Sverige har varit en pådrivande kraft i arbetet för internationell solidaritet. Vår erfarenhet, med rötter i en kristen kontext, har gjort oss extra lyhörda i denna fråga.

Men dessa nya rörelser kom mycket snart att integreras i staten – jag säger staten och inte samhället. Fackföreningsrörelsen uppgick i det statsbärande partiet, frikyrkligheten behöll i stort sett anslutningen till statskyrkan, folkbildningen kom att delvis bli en kommunal angelägenhet, nykterhetsrörelsen blev en viktig del inom de politiska partierna och lade grunden till den moderna svenska alkoholpolitiken, med motbok och systembolag.

Det moderna svenska välfärdssamhället med sina kontrollmekanismer och med en stark tilltro till enhetlighet och med liten tolerans inför alternativ (inom undervisning, hälso- och sjukvård, religion etc) – något som nu sakta håller på att förändras – skapades i modern tid, men har äldre rötter. Tillspetsat skulle man kunna säga att den kristna persontanken, den franska revolutionens ideprogram och folkrörelsernas moralism förenades i välfärdsstaten.

Den katolska kyrkan, med dess ”upplysta despoti”, formad inte minst av romerska juridiska traditioner och av klassiska filosofiska system, samt med en internationell prägel, passar med andra ord inte utan vidare in i det svenska systemet (lika lite som islam, judendomen eller byzantinska och orientaliska kyrkor). Den katolska kyrkan står ofta främmande för pragmatiska lösningar, vi kan inte på alla plan fungera efter folkrörelsemodellen, vi ser oss inte som en kommunal eller statlig underavdelning. Tillika har vi ingen tydlig historisk förankring i det moderna Sverige.

Inledningsvis framhöll jag att det är i det närmaste omöjligt att beskriva hur historien präglat mentaliteten. Nu har jag ändå antytt några viktiga historiska erfarenheter som bidragit till att forma det moderna Sverige.

Naturen mer än kulturen

Men ändå kan man undra om inte svensken har påverkats mer av andra erfarenheter än av historiska händelser. Har i själva verket inte naturen format oss mer än kulturen? Vad är svenskare än att drömma om lingonröda stugor, om kohagar, om vildrosor vid midsommar, om vita kyrkor, om badsjöar, om gäddor i viken, om kantarellställen, om blånande berg, surrande mygg, spegelblanka vikar, om höstlöv eller vita jular? Även på detta fält förekom övertramp inför EU omröstningen. Hur skulle det komma att se ut med en tysk flagga vid det röda torpet i skogsbrynet? Eller hur kan inte kantarellstället i skogen komma att trampas ned av horder av östeuropeiska blåbärsplockare utan känsla för allemansrättens förpliktelser?

Mycket av det som vi ser runt omkring oss kan förklaras av att svensken till för kort tid sedan levde ett liv på landet och var beroende av en nyckfull natur. När byarna sprängdes under de stora skiftesreformerna rycktes svensken upp med rötterna och tvingades till ett ensammare liv. Inte långt därefter skedde en andra transformation när bonden blev industriarbetare och bondmoran hemmafru. Svenskens rötter finns på landet, i en speciell nordisk natur. Till denna natur, i en idealiserad form, återvänder vi gärna i tanke och handling

.

När Konsum låg vid torget

Under alla omständigheter måste historien kombineras med naturen om vi ska kunna förstå den svenska mentaliteten. Men till detta måste läggas ytterligare en dimension: landet har i modern tid varit synnerligen homogent. Där jag växte upp, i en liten mellansvensk industristad, fanns så gott som inga främlingar. Skolan hade bara svenska elever, prästerna undervisade i kristendom i läroverket, morgonbön inledde skoldagen, socialdemokraterna styrde, Konsum låg vid torget, i Folkets Hus hölls föredrag med kulturella och folkbildningsmässiga ambitioner, frikyrkligheten stod för religionen, polisen för ordningen, USA för idealen och rädslan skapade ryssen.

Det lilla katolska kapellet i sin källarlokal upplevdes som något totalt främmande av de få som över huvud taget lade märke till det. Färgerna, formerna, tramporgeln – liksom den dåliga svenskan – allt vittnade om något annorlunda, provisoriskt och obegripligt. Katolskt var liktydigt med utländskt, främmande och kanske rent av hedniskt. Jag kan inte erinra mig en enda svensk katolik i staden.

Den katolska närvaron i Sverige, liksom över huvud taget andra religiösa och kulturella strömningar i någon större skala, är ett så nytt fenomen att vi inte kan förvänta oss att omgående bli en del av den nordiska kulturen. Värderingar, attityder och beteendemönster byter man inte som en skjorta. Lyhördheten är viktig, förståelse är viktig. Men uthållighet är en förutsättning för att kunna lyssna och försöka förstå. Historiska erfarenheter, den nordiska naturen och den homogena befolkningsstrukturen i modern tid har alltså sammantaget bidragit till att skapa det som vi nu upplever som svensk mentalitet. Men som jag inledningsvis framhöll: kultur är odling. En odling är dynamisk, den gror, växer och formas beroende på betingelserna. Vi katoliker börjar nu bli en del av det moderna Sverige. Vi har möjlighet att växa djupare in i denna kultur. Ja, vi har en förpliktelse, både utifrån vår kyrkosyn och utifrån kyrkans sociallära, att såväl påverka som låta oss påverkas. Alternativet är att förbli en främmande planta som utan ständigt tillskott av främmande näring tynar och dör.

Prinsessan Europa

Till sist: Sverige har inte någonsin i sin historia varit totalt isolerat från den europeiska kulturen. Det mesta av de attityder, värderingar och erfarenheter som finns i Sverige är av gemensamt europeiskt ursprung (namn som Ansgar, Dominikus, Descartes, Mary Wollstonecraft, von Moltke och Lenin säger något om spännvidden bland Sverigebesökarna). Kristendomen, juridiken, alfabetet, siffrorna, klostren, universiteten, tekniken och protestantismen importerades utifrån. Det var till kontinenten som svenskarna reste på sina bildningsresor: det var europeiska böcker, konst, smak och språk som studerades (precis som till exempel Uppsala och Linne besöktes av många centraleuropeer). På samma sätt hade kontinentens lärde några århundraden tidigare begivit sig till bland annat det islamska Spanien för att inhämta vetande. Upplysning och romantik är importvara, liksom positivismen, darwinismen, anarkismen, liberalismen, konservatismen, feminismen och socialismen. Pietismen kom från Tyskland, väckelserörelserna hade anglo-saxiskt ursprung.

Nationalismen, nationalparkerna, nationalmuseerna, nationalencyklopedierna, nationalekonomin, nationallitteraturen, nationalmonumenten, nationaldräkten – allt bygger på utländska ideer (och tvärtom: en del av det som upplevs som främmande av många har svenska rötter, tänk bara, för att ta ett katolskt exempel, på birgittasystrarna och deras orden).

Mycket av det som idag upplevs som ursvenskt har sin vagga på annat håll. Ja, till och med den svenska naturen med sin flora och fauna känner, tro mig, inga gränser. Nu kommer flyttfåglarna åter, en del ända från Afrika – så skulle vi också vara. Fria internationalister och samtidigt så förtrogna med den lokala myllan, kulturen, att vi självklart är en del av densamma..

Ja, visst är vi europeer, men bara så länge som vi är övertygade om att vi kan lära oss något av det som är främmande och annorlunda. Den dag vår världsdel och vårt land upphör att verka som en katalysator och transformator har vi spelat ut vår roll. Ett befäst Europa är detsamma som ett Europa med avsågade fötter, som glömt att hon, som enligt myten är dotter till den feniciske kungen Agenor, har invandrarbakgrund.