Kyrkan och de frånskilda omgifta

Troskongregationens skrivelse om de frånskilda omgifta har gett upphov till reaktioner av smärta och ängslan inför framtiden. ”Jag känner mig hotad, nedslagen och full av sorg”, är ett representativt yttrande. Frågan om frånskilda omgifta är ytterst komplicerad och kräver den största omsorg och hänsyn av oss alla – men allra mest av oss präster och biskopar som har det yttersta ansvaret för församlingarnas väl och växt.

Det är uppenbart att många frånskilda och omgifta har ett sår i själen som smärtsamt kan gå upp när nederlag och frustrationer från deras tidigare liv på nytt hotar deras existens.

När Troskongregationens skrivelse uppmanar biskopar och präster att låta de frånskilda omgifta märka ”Kristi kärlek och kyrkans moderliga närhet”, så är det vår plikt att ta denna uppmaning ytterst allvarsamt. Vi måste se på de frånskilda omgftas situation med samma ögon som en god och förståndig mor som har en frånskild och omgift son eller dotter och som av hela sitt hjärta önskar sitt barn en framtid enligt Guds vilja.

Äktenskapets oupplöslighet

Det framgår klart att vi står inför problem som berör många katoliker. Det är svårt att göra en generell utsaga eftersom ju alla vet hur olika de enskilda fallen är. Ja, man kan väl säga att var gång som ett äktenskap går mot sin upplösning och senare ersätts av ett nytt förhållande har detta sin egen helt unika historia och lämnar efter sig sorg och smärta av individuellt olika karaktär. Själv tänker jag i synnerhet på många unga, ivriga katoliker som jag har känt, vilkas äktenskap efter några få år spruckit. Framför alla andra frågor som yppar sig är det viktigt att vi utan att tveka förblir trofasta mot Jesu lära om äktenskapets oupplöslighet som kyrkan alltid har hållit fast vid och försvarat. Även om vi kan konstatera några skillnader mellan Troskongregationens skrivelse och biskoparna Saiers, Lehmanns och Kaspers pastorala inriktning finns ändå en fullständig enighet i själva grundfrågan om äktenskapets oupplöslighet. Naturligtvis har vi alla skyldighet att göra allt vad vi kan för att stärka äktenskapet och ge det bättre villkor inom de ramar som det moderna samhället ger. Vilka katolska föräldrar önskar inte att deras barn skall fa uppleva ett tryggt och livslångt äktenskap?

Men liksom goda föräldrar känner en djup omsorg om sina barn även om deras äktenskap obönhörligt upplösts, bör också vi som kyrka alltefter det ansvar vi har fatt, göra allt vad vi kan för att hoppet inte skall tas ifrån dem som själva känner att de lidit skeppsbrott i sitt äktenskap.

I ett land som Danmark förefaller det inte särskilt sannolikt att vi skulle kunna gagna eller stabilisera den äktenskapliga situationen med strängare kyrkliga förhållningsregler för frånskilda omgifta katoliker. Ändå måste vi uppfatta att just detta – att stabilisera äktenskapet som institution – är Troskongregationens övergripande mål. Det står klart för alla att det skulle vara en olycklig utveckling om vi skulle komma att förhålla oss likgiltiga gentemot skilsmässa och skulle betrakta den som en händelse utan större betydelse för församlingen eller den enskildes pastorala situation.

Det behövs en ökad insats för att förbereda unga människor för äktenskapet, och vi behöver en utökad pastoral omsorg om familjen. Inte bara präster utan också många gifta lekmän behöver delta i arbetet med rådgivning och stöd till många hotade familjer.

De frånskildas olika livssituationer

Det viktigaste i förhållande till de frånskilda och omgifta måste alltid vara en önskan att stödja den kristna familjen som sådan och att vilja hjälpa var och en av familjemedlemmarna – även personer som varit med om skilsmässa och nu känner sig bundna av ett nytt förhållande – eller när det är barn som lider i splittrade familjer. I samband med frågan om frånskilda omgifta far man aldrig glömma att det är oerhört stora skillnader från fall till fall. Det kan till exempel förekomma situationer då den uppenbara otroheten hos den ene av makarna är som ett öppet sår som påverkar hela församlingen. I motsats till detta finns det andra situationer då en skilsmässa ligger en mansålder tillbaka i tiden och knappast är känd för någon enda i församlingen. Omvärlden uppfattar bara ett väl fungerande äktenskap med föräldrars uppenbara omsorg om sina barn. Mellan dessa ytterligheter finns det otaliga situationer som är så olika som den ena människan är olik den andra. Om den frånskilda har en rimlig anledning att anta att det upplösta ”äktenskapet” från början var ogiltigt, är det möjligt att vända sig till den kyrkliga äktenskapsdomstolen. Om domstolen kommer fram till att den kan förklara det första ”äktenskapet” ogiltigt har detta givetvis stor betydelse i det katolska sammanhanget. Då öppnas möjligheten för vederbörande att ingå ett sakramentalt och fullt giltigt katolskt äktenskap. Många människor har fatt betydande hjälp till en slags ”ny början” genom domstolens arbete.

Det finns i detta sammanhang också skäl att tacka de präster och lekmän som gör en stor och oavlönad insats i domstolens arbete. De svåraste mänskliga och pastorala problemen uppstår då en process vid den kyrkliga domstolen av en eller annan anledning inte är möjlig och inte har någon utsikt att lyckas. Det är ändå tillrådligt även om en process verkar chanslös att fråga församlingsprästen eller en medlem av domstolen till råds.

Under loppet av vår livstid har det i de katolska församlingarna uppstått en – som jag skulle vilja kalla hänsynsfull – tradition att bära varandras bördor; och under våra små katolska förhållanden är det mycket viktigt att vi inte i otid blandar oss i andras privata familjeförhållanden eller utlämnar varandra åt offentligheten. De katolska förhållandena i Danmark ger inte som stora katolska länder möjlighet att vara ”anonym”. I Munchen, Paris eller Rom kan vilken katolik som helst gå in i en kyrka utan att bli igenkänd av någon. I en dansk församling kan man däremot knappast alls vara anonym. I synnerhet om man har varit aktiv i katolska sammanhang är man igenkänd av alla. Därför är just stor diskretion nödvändig – i synnerhet beträffande familjernas intima liv.

Jag skulle i detta sammanhang kunna nämna att man sedan gammalt har hävdat möjligheten för frånskilda omgifta att ta emot kommunion om de lovat prästen att avstå från sexuellt umgänge och att leva som bror och syster. Men bortsett från de risker som en sådan situation medför, är det ett uppenbart problem: hur skall andra i församlingen kunna veta om två personer lever som bror och syster och inte som äkta makar? Skall det kungöras från predikstolen? En helt omöjlig tanke. Detta är alltså ett område där det under alla omständigheter är nödvändigt att församlingens medlemmar behandlar varandra med diskretion och att vissa frågor hänskjuts till den enskilde och till den enskildes samråd med sin själasörjare.

Konvertiter

Här i Danmark möter vi ofta frågan om frånskilda omgifta som vill konvertera till den katolska kyrkan. I detta fall är det min bestämda uppfattning att en människa, vilken som helst, som uppriktigt önskar tjäna Gud och göra hans vilja så gott som hon kan, skall kunna upptas i den katolska kyrkans fulla gemenskap. I annat fall skulle den katolska kyrkan ge avkall på den mest grundläggande förståelsen av sig själv, nämligen att kyrkan är frälsningsredskapet för alla människor. Vi får aldrig på förhand säga till någon att det är uteslutet att konvertera till den katolska kyrkan. Kanske är det inte heller någon tillfällighet att det är särskilt många frånskilda som gärna vill bli katoliker. Just nederlag, frustrationer och den smärta som till exempel ett havererat äktenskap medför kan innebära att människor börjar söka Gud och hans kyrka med ett mer uppriktigt hjärta.

Därför är det dubbelt viktigt att kyrkan står öppen för alla människor som söker kyrkan och hennes gemenskap. Det skall inte glömmas bort att upptagandet i kyrkans fulla gemenskap sker vid konfirmationens sakrament.

Samvetet

Enligt katolsk filosofi och teologi är samvetet i sig självt inte någon norm. Det är därför inte särskilt meningsfyllt att använda uttrycket att samvetet är den högsta normen. Samvetet är snarare den enskildes personliga ställningstagande till normer dvs. den enskildes värderingar och beslut i förhållande till givna normer. Till exempel är de tio budorden, ja även de elementära trafikreglerna, uttryck för normer; men i sig är de inte samvetet. Vilken människa som helst – jag skulle tro även den störste förbrytare – har på ett eller annat sätt accepterat normer. Men dessa normer utgör inte samvetet. Samvetet är ett ställningstagande till normerna. Vid ett sådant ställningstagande kan det uppstå tvivel om vad som är rätt att göra vid det givna tillfället.

I den situation som den frånskilde omgifte befinner sig kan till exempel följande fråga uppstå: Det är Guds bud att äktenskapet är oupplösligt och till följd härav far jag inte gifta mig med en frånskild. Men låt oss anta att det handlar om en man som under tio års tid varit gift med en frånskild och har tre barn tillsammans med henne. Han kan då komma fram till följande övertygelse: det är Guds vilja att jag skall ta hand om mina barn och vara ett stöd för min partner. Han kan också komma fram till övertygelsen att det inte är någon gångbar lösning att leva som bror och syster. Han står sålunda inför till synes motstridiga och motsägelsefulla förpliktelser.

Men ett är säkert, nämligen att Guds vilja med en bestämd människa aldrig kan vara både ja och nej till samma handling. Gud kan inte begära av en människa att samtidigt överge kvinna och barn och att stanna kvar hos dem. Bara en av dessa båda lösningar kan objektivt sett stå i samklang med Guds vilja. Men det kan vara mycket svårt att komma fram till vad som verkligen är Guds vilja i den givna situationen. Just detta är det nödvändiga samvetsavgörandet. Det betyder inte att det som det subjektiva samvetet ser utan vidare är det rätta och att samvetet skulle vara sin egen norm. Nej, samvetet står inför normerna, men må till syvende og sidst själv ta ansvar för hur normerna används och följs. Det är värdefullt att en människa i en sådan situation frågar sin själasörjare till råds. Jag kan tänka mig att man skulle ge följande råd till en människa som befinner sig i den situation som beskrivits ovan: om du själv är övertygad om att det är Guds vilja kommer jag inte att avvisa dig när du går till den heliga kommunionen.

Prästernas pastorala ansvar

Som framgår av ovanstående exempel ställs prästerna både som själasörjare och som ansvariga för en församling inför svåra frågor. I sådana situationer skall prästerna i sitt eget samvete söka det som är rätt och i överensstämmelse med Guds vilja samtidigt som de lyssnar till andras uppriktiga samveten. Det är allmänt känt och accepterat att en präst endast vid mycket extrema tillfällen avvisar en människa som går fram för att ta emot den heliga kommunionen. Men i vissa situationer kan en präst anse det vara hans plikt att efteråt tala med vederbörande och avråda från att gå till kommunion igen. Om en människa genom uppenbar och offentlig otrohet har sårat inte bara sin äkta make/maka utan också hela församlingen, kan det vara på sin plats och nödvändigt att en sådan människa till det yttre visar sin botfärdighet genom att avstå från att gå till kommunion. Präster kan alltså vid vissa tillfällen medverka till att en människa för församlingens och för sitt eget samvetes skull avhåller sig från att gå till kommunion åtminstone för en viss tid.

A andra sidan kan vi också konstatera att det finns tillfällen då en präst mycket väl kan gå med på att en frånskild omgift går till den heliga kommunionen. Under lång tid har det varit känt och accepterat att det kan finnas tillfällen när det första äktenskapet faktiskt har varit ogiltigt – även efter kyrkans strängaste regler – men att denna ogiltighet inte alls kan bevisas inför en kyrklig domstol (till exempel på grund av att det saknas vittnen). Det har då alltid varit vitt och brett accepterat att en sådan människa, om hennes första äktenskap var ogiltigt och hon senare ingått ett nytt förhållande, kunde gå till den heliga kommunionen om församlingen inte skulle ta skada därav. Dessutom kan det enligt min uppfattning också finnas andra skäl för en präst att instämma i att en frånskild gift går till den heliga kommunionen.

Omsorg och hänsyn

”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh 6:68). Så sade Petrus i en pressad situation. Det samma skall vi också säga när vi står inför en fråga som skakar kyrkan och som skakar vårt eget liv. En yttersta tillflykt är alltid Jesus Kristus själv och den omsorg som han har för sin kyrka och för var och en av oss. Utvecklingen i samhället ställer kyrkan under hård press, när det gäller att på en och samma gång visa fullständig trohet mot Herrens ord om äkten skapets oupplöslighet och att visa omsorg om den enskilda människan som vill tjäna Herren trots att det finns ett brustet sammanhang i hennes liv. Till kyrkans pressade situation hör också det faktum att familjens situation och dess problem har utvecklats så olika i olika delar av världen.

Kyrkans viktiga åliggande att värna om äktenskapets oupplöslighet och om familjelivets stabilitet kan därför inte åstadkommas på exakt samma pastorala sätt om vi befinner oss i ett afrikanskt, ett sydamerikanskt, ett östasiatiskt, för att inte säga ett danskt sammanhang. Kyrkans lära skall vara densamma överallt, men lösningarna på de enskilda pastorala problemen kan inte utan vidare vara lika överallt. När vi nu alltså har en så komplicerad situation skall vi hålla fast vid tron på Herrens omsorg om oss alla och själva visa hänsyn och omsorg. Detta omfattar lojalitet mot kyrkans läroämbete och en stor gemensam ansträngning för att vår kyrkliga gemenskap inte skall skadas av inre spänningar och polariseringar mellan katolska grupper som sinsemellan har olika uppfattningar. Medvetna om att Kristus har omsorg om oss skall vi till det yttersta anstränga oss att ”bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). Inte minst skall vår omsorg och vår hänsyn omfatta de människor som på grund av upplösta äktenskap har kommit i en svår och komplicerad livssituation – och det gäller både frånskilda och omgifta och skilsmässobarn. Vår katolska gemenskap utmanas också av en speciell omsorg för de unga människor som överväger att bilda familj. En alltför strikt pastoral hållning emot dem som har upplevt misslyckanden i sitt äktenskap kan kanske frånta de unga hoppet i stället för att stärka dem i deras glada förväntningar.

Om de svårigheter som vi möter stärker den omsorg som vi visar mot varandra inom den kyrkliga gemenskapen då kommer det i sin tur att stärka äktenskapets och familjens ställning.

Övers. Anna Maria Hodacs