Försoning i en trasig värld. Biskopssynoden om bot och försoning.

Att en församling på drygt 220 biskopar från mer än 100 länder sammanträdde i Rom under oktober månad, kunde ses som en rent inomkatolsk angelägenhet. Ämnet Bot och försoning som kyrkans uppdrag var ägnat att snarare väcka föreställningar om en inomkyrklig reform och åtstramning, och därför har mötet bara i ringa utsträckning tilldragit sig offentlighetens intresse.

Det fanns och det finns fortfarande ett inomkyrkligt problem: nämligen att medvetandet om synden och om den alltid nödvändiga omvändelsen, som far sitt konkreta uttryck i boten, bikten och försoningen avsevärt har försvagats hos många kristna. Men diskussionerna på biskopssynoden såsom de utvecklades visade att man inte i första hand talade till dem om kommer till gudstjänsten varje söndag utan att kyrkan ser som sitt universella uppdrag att tala till en sargad och splittrad värld som är i behov av en grundläggande försoning.

Bot och försoning förutsätter att människan också i vår tid känner till syndens möjlighet och verklighet och att synden är den onda makt som förstör människans förhållande till sin Gud och till medmänniskan: den är i egentlig mening självdestruktiv. Trots en massiv erfarenhet av ondskan i vår tid finns det idag en ganska utbredd känsla av vanmakt och anonymitet inför det onda. Det har blivit svårare att känna sig ansvarig. Det var därför biskopssynodens uppgift att åter väcka medvetandet om syndens förstörande makt både hos den enskilde och i de politiska, ekonomiska och sociala strukturerna som tvingar människor att leva i ett omänskligt elände. Vem om inte kyrkan måste i vår tid våga mana till omvändelse och samtidigt ge en profetisk vision av en försonad värld?

En känsla av vanmakt – att leva i en grå zon

Att vi lever i en trasig och splittrad värld som är djupt präglad av motsättningar mellan olika politiska, ekonomiska och sociala system, hör till den dagliga erfarenheten. Men splittringen upplevs inte bara i de stora sammanhangen, utan många människor i de s.k. välmående länderna gör idag en påtaglig erfarenhet av inre splittring och tomhet, av ett själlöst liv i stress och konkurrens. En anonym och smygande skuldkänsla hos många tyder på att vi upplever tillvaron som hård och oförsonlig och att vi inte ser någon möjlighet att förändra de strukturer som styr utvecklingen.

Kardinal Lustiger (Paris) talade i detta sammanhang om den känsla av vanmakt, uppgivenhet och förtvivlan som finns hos många människor pga. de kollektiva och orättvisa strukturer som omöjliggör för människorna att i frihet kunna gestalta sina liv. Krig och fred, rikedom och fattigdom, frihet och tyranni, viljan att göra det goda och oförmågan att undvika det onda…, i allt detta förefaller vårt århundrade vara behärskat av anonyma ”maktapparater”. Å ena sidan inger dessa förhållanden en känsla av att man inte är ansvarig, men å andra sidan finns det en svårgripbar känsla av att vara (med)skyldig till många människors ofattbara nöd.

Till detta kommer att det blivit objektivt svårare att klart ange vad som är gott och vad som är ont, och hur vi bör handla. Många frågor som vi brottas med har blivit så komplicerade att bara några få specialister vet tillräckligt om dem. Vi tvingas därför att alltmer leva i en grå zon i vilken samvetet och de moraliska normerna inte kan ge oss någon klar och entydig vägledning. Politikens och samhällslivets komplicerade och ogenomträngliga karaktär blir mer och mer en belastning, ty nödvändiga ställningstaganden till viktiga frågor skapar ofta en djupgående oenighet hos många engagerade – med starka emotioner som följd.

Men också psykologin har lärt oss att bättre förstå att människans frihet har sina gränser och att det därför blivit svårare att tala om mänsklig frihet och om mänskligt ansvar. Vi vet idag helt enkelt mera om vårt beroende av ”arvsmassan”, om den läggning vi ärvt, och den prägling vi fått genom uppfostran och miljö. Och inte minst den egna levnadshistorien utgör en alltid närvarande och ofrånkomlig bakgrund mot vilken vi måste gestalta våra liv.

Alla dessa faktorer ifrågasätter inte att människan i sista hand måste anses vara fri och att hon har ansvar för sitt handlande. Men det är idag onekligen svårare att ange vilken grad av frihet vi kan förverkliga och vilket ansvar vi har i ett liv som redan fått sin prägel på gott och ont. Eftersom synd, skuld, bot och försoning inte innebär något ödesdigert för människan utan förutsätter frihet och ansvar är det kyrkans viktiga uppgift att stäv ja den idag populära avpersonaliseringen av människans ansvar och skuld. Inom kyrkan har man insett att man kraftfullare än tidigare i profetiska och klara ordalag måste avslöja och blottställa alla former av mänsklig förnedring och mänskligt förtryck. Detta är en mycket viktig förutsättning för att människans samvete åter skall låta oss se tydligare var och hur ondskan är en realitet och hur vi är ansvariga för och delaktiga i den.

Ett av de stora debattämnena vid biskopssynoden, var vad man kallade den ”sociala” eller den ”strukturella synden”. Det onda har i vår tid fått en annan karaktär, det visar sig framför allt i anonyma och kollektiva strukturer, i de stora ”apparaterna” som kardinal Lustiger uttryckte saken. Eftersom det blir allt svårare att utpeka någon ansvarig infinner sig hos många en känsla av förlamning och uppgivenhet. Men å andra sidan finns det idag en massiv och påtaglig erfarenhet av onda och orättvisa strukturer: politiskt och socialt förtryck, rasdiskriminering, tyranni och omänskliga levnadsförhållanden i både rika och fattiga länder. Vi vet att den sociala synden förstör människans liv – men vi har svårt att känna oss ansvariga och delaktiga i den.

Att se människans blodstänkta ansikte …

I en rad betydelsefulla tal sökte biskoparna utifrån sina länders erfarenhet visa att omvändelse och försoning är möjliga och att omänskliga strukturer inte är något utslag av ett blint öde som inte kan förändras. Men härtill behövs att kyrkan bryter igenom den anonyma fasaden hos den sociala synden och nämner den vid sitt rätta namn: egoism, hjärtats hårdhet, människoförakt, maktbegär, ekonomiska fördelar …

Den engelske biskopen Derek Worlock påminde i sitt tal om att A Camus 1948 inför en grupp franska dominikaner anklagade de kristna med bl.a. följande ord: ”Vad-världen förväntar sig av de kristna är att de vågar vara frimodiga, att de överger alla abstraktioner, så att de ser det blodstänkta mänskliga ansiktet i vår egen tid”. Och biskop Worlock fortsätter: Det var dessa ord som Paulus VI hade i minnet när han i slutet av andra Vatikankonciliet sade: Vi måste i varje mänskligt ansikte och särskilt när det är präglat av tårar och smärta se Jesus Kristi ansikte. Och när vi ser Jesus Kristus, ser vi också Guds-faderns-ansikte. Och han fortsatte och påminde om de konflikter som finns i den industrialiserade världen: rasdiskriminering, arbetslöshet, strejker, terrorism, skilsmässoproblem. Det finns idag i kyrkan ett ökat medvetande om syndens sociala och strukturella sida och om att försoning och upprättelse måste ske i människans konkreta vardag. Kyrkan kan inte stå höjd över de konkreta problemen, utan hon måste stå vid de människors sida som längtar efter fred och harmoni i sina familjer och i samhället.

Att identifiera människans blodstänkta ansikte och dess rop på försoning och upprättelse präglade framför allt de tal som hölls av tredje världens biskopar som för övrigt utgjorde en majoritet av de c:a 220 biskoparna. En dramatisk presentation av den sociala syndens verklighet gjorde den brasilianske kardinalen Paolo Evaristo Arns (São Paolo). ”Den sociala synden”, sade han, ”är närvarande i våra sociala strukturer. Den förtrycker och förstör människan och den förstör gemenskapen människor emellan. Den förstör människans förmåga att leva som ett folk, som Guds folk. Den antar gestalten av en radikal egoism och kampen för egna fördelar… Den sociala synden är verksam i hela sin brutalitet i rasfrågor, i den sexuella diskrimineringen, i det orättvisa nord-syd-förhållandet, i arbetarnas situation som är präglad av ett orättvist produktionssystem… Vem är ansvarig? Är den sociala synden utan ansikte? Finns det ingen som är ansvarig? … Den sociala synden döljer inte personligt ansvar utan den gör oss medvetna om vårt personliga ansvar … Att tala om den sociala synden betyder inte att avlasta människan hennes ansvar, ty synden kommer in i historien genom den mänskliga friheten. Den växer i historien genom den mänskliga friheten och blir till en grogrund som förgiftar relationerna människorna emellan … Den förstör Guds folk.”

Ett annat exempel: kardinal Sin, Manila, Filippinerna, som bl.a. sade att själasörjaren måste vara en profet som anklagar och en präst som meddelar försoningen. Detta är enligt kardinalen ingalunda ett dilemma utan utgör snarare prästens dubbla funktion. Splittring och

motsättningar är idag en realitet som alltmera växer och vinner terräng. Förtrycket av mänskliga rättigheter har i många delar av vår värld nått en outhärdlig gräns. Sådana situationer måste offentligt utpekas. Men en sådan anklagelse måste samtidigt påminna alla om att evangeliet inte tillåter något hat – men att det samtidigt inte tolererar att den fattige trampas till marken. Att se båda sidor och att försvara båda sidor förutsätter en äkta inre omvändelse. Men eftersom det onda har en social dimension måste bot och omvändelse ske så att de sociala förhållandena ändras … Att anklaga, att omvända och att försona är således oskiljaktigt förknippat med varandra, sade kardinal Sin.

Att omvända sig och att bekänna sin synd

En tredje diskussionslinje behandlade ett viktigt inomkyrkligt problem som samtidigt har ett nära samband med den sociala synden.

Det finns idag en tendens hos många katoliker/kristna att medvetandet om syndens realitet avtagit så till den grad att det kristna livet har förlorat en viktig dimension: nämligen omvändelsen som en alltid aktuell verklighet. För klarhetens skull skall här tilläggas att detta medvetande ingenting har att göra med de (i grunden sjukliga) skuldkänslor som har sin upprinnelse i en ensidig auktoritär gudsbild.

T.o.m. inom teologin kan man konstatera en tendens att den massiva erfarenheten av det onda och av eländet som människan utsätts för, gör större intryck på människans erfarenhet av synden, än erfarenheten av skuld inför Gud.

Vår erfarenhet av synd och skuld ses i dag i nära samband med världens och människans konkreta tillstånd. Många biskopar påtalade att det finns en fara att synd och skuld inte tydligt nog knyts till det som hör till syndens väsen: att bli skyldig inför Gud: ”Mot Dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i Dina ögon,” Ps 51:6.

I religionssociologiska undersökningar påpekas det paradoxala sambandet mellan den starka betoningen av individens frihet å ena sidan och tendensen i våra moderna samhällen att ge alla en nästan total social trygghet. Detta komplexa och i viss mån motsägelsefulla förhållande hotar hos den enskilde att förstöra hennes moraliska medvetande. Det finns idag en långtgående flykt från att ta ansvar för det egna handlandet. En större mottaglighet för det onda som sker i världen och för (den sociala) synden i vår tid, som man ju kan iaktta, är emellertid för allmän och för global för att ge en känsla av ansvar. Den räcker inte till för att människan skall bli medveten om sin egen skuld och sitt eget ansvar.

Under biskopssynodens diskussioner förekom därför en intensiv diskussion om detta synsätt inte innebure att den mänskliga synden och skulden avpersonaliserades. Det frågades om det inte redan är ett faktum att människans syndamedvetande redan har reducerats till en vag och opersonlig känsla av ”det onda i världen”.

Om det onda som sker i världen inte längre kan ses i samband med mitt handlande, med min synd och min skuld inför Gud – hur kan då människan söka upprättelse och försoning, hur kan människan då inse nödvändigheten av att omvända sig och att bekänna sin synd? Finns det överhuvudtaget ett behov av att bli försonad med Gud? Mot denna bakgrund måste man se det oroande som tillbakagången av bikten visar. Vad som här står på spel är i grunden en syn på människan som en inför Gud och inför den medmänskliga gemenskapen ansvarig person. Utan denna i teologin och i den kristna antropologin grundade syn finns ingen möjlighet till ett erkännande av den egna synden: att människan genom en fri handling har vänt sig bort från sin Gud till vilken hon måste återvända och omvända sig för att nå upprättelse och försoning. När känslan för synden går förlorad förlorar människan samtidigt känslan för att Gud är den helige och att människan inför denne Gud handlar som fri och ansvarig person. Att omvända sig till Gud och att ångra det onda man har gjort innebär att människan erkänner Gud som helig, som den helige. Men samtidigt bekräftar hon sitt ansvar och sin värdighet, som en gåva som hon skall förvalta. Av dessa skäl ansåg den kyrkliga ledningen det nödvändigt att stävja den utveckling som har lett till en försvagning av medvetandet att människan i bekännelsen av sin synd tar på sig ansvaret och så söker försoning.

Denna syn far ett viktigt stöd i den psykologiska och antropologiska forskningen. Den franske psykologen och filosofen P. Ricoeur har i sin bok La Symbolique du Mal (det ondas symbolik) visat att människan talar om det moraliskt onda på ett ursprungligt sätt genom att bekänna det onda. I denna bekännelse ligger att hon haft möjligheten att handla annorlunda. Hon avstår från att söka ett alibi och tar på sig ansvaret för det hon gjort.

Den individuella bekännelsen i bikten är därför en handling genom vilken människans omvändelse kommer till sitt tydligaste uttryck. Bikten är därför inte bara en kyrklig föreskrift utan däri finns djupa strukturer som kännetecknar den mänskliga omvändelsen: människan som sökte förverkliga sitt liv i en egoistisk inkrökthet öppnar sig åter; hon söker försoning med Gud och den medmänskliga gemenskapen.