Intryck från Irland

En vecka i Dublin, i slutet av oktober, bidrar givetvis endast marginellt till kunskaper om Irland. Särskilt som tiden väsentligen var upptagen av förhandlingar etc. på UCIP, den internationella katolska pressunionens, 13:e världskongress.

Mottot för kongressen var ”Ordet är för alla” eller ”Ordet tillhör alla”. Temat delades i underavdelningar med arbetsgrupper som diskuterade pressfriheten, u-världens informationsproblem, mediepolitik social kommunikation och kristen gemenskap. Som vanligt hade man särskilt bemödat sig om representationen från Tredje världens katolska press: 90 av de drygt 300 deltagarna kom från fattiga länder. Däremot var journalisterna från öststaterna denna gång ovanligt få, undantagandes Jugoslavien. Inga polacker hade fått komma direkt från Polen, de som var där hade ändå befunnit sig utomlands. Från DDR dök oanmäld upp en journalist från Begegnung, tidskrift för progressiva katoliker. Ett regimtroget organ som alltid har nonchalerats av biskoparna och där inga katolska präster någonsin medarbetat.

Libanon i Dublin

En av de mest uppmärksammade deltagarna var en den libanesiske maronitiske prästen, Antoin Gemayel, generalsekreterare i den biskopliga kommissionen för massmedier och kusin till Libanons president. Han presenterade för kongressen dels en sammanställning av massakrerna på kristna i Shufbergen under sept., totalt 1 200 offer. En till kongressen just sammanställd rapport handlar om de kristnas och den katolska pressens situation i Libanon. I dessa broschyrer och i de presskonferenser som fader Gemayel gav i Dublin, framgår mycket tydligt det maronitiska perspektivet på Libanons öde, som har vunnit föga beaktande i västerländsk rapportering. Libanons självständighet och den prekära inrikes och utrikes balans på vilken den är byggd, är det centrala. Palestiniernas närvaro uppfattas inte främst som ett hot mot Israel, eller som ett led i det palestinska folkets kamp för ett hemland, utan mer som ett försök att skapa ett surrogat-Palestina i södra Libanon. Däri fick de hjälp av inhemska och andra arabiska makter, särskilt sedan den arabiska fredsbevarande styrkan i realiteten blivit en syrisk ockupationsstyrka.

Det palestinska väldets eliminerande var därför nödvändigt för Libanons självständighet, men de olika styrkor som därefter håller olika delar av landet besatta, har knappast bringat landet närmare målet.

Självfallet är också de maronitiska perspektivet ett av flera, men det är väl ostridigt att medierna varit betydligt mer intresserade av det arabiska Palestinas självständighet än av Libanons. Maroniterna har också svårt att förstå att just de drag, som skulle föra dem närmare Västerlandet, deras katolska tro, deras höga utbildningsnivå och benägenhet att acceptera västlig kultur, gjort dem särskilt suspekta i många västerlänningars ögon.

Det är givetvis alldeles riktigt som framhävs i broschyren om pressen, att den del av Libanon, som kontrolleras av regeringen, är den enda del av det arabiska Främre Orienten, där det existerar en reell pressfrihet. Huvuddelen av denna press är givetvis på arabiska.

Vid UCIF:s kongresser kan man också ta chansen att studera den lokala pressen, här främst den katolska från de brittiska öarna. De katolska veckotidningarna med masspridning är uppenbarligen Universe, utkommen i både Storbritannien och Irland med en upplaga av 135 000, den engelska Catholic Herald, den skotska Scottish Catholic Observer och den irländska The Irish Catholic. Catholic Herald förefaller något mer sofistikerad och kritisk, mindre rent uppbygglig, men The Universe har en bredare framtoning med matrecept och vinspalt. Upplysningar man kunde inhämta i de aktuella numren var resultaten av mässbesöksräkningen i november 1982 för England och Skottland. I England och Wales räknades 1,57 milj. mässbesökare, 37 % av antalet katoliker, en liten minskning sedan föregående år, i Skottland 365 000, 44 % en mindre ökning.

Irländska paradoxer

I Dublin kan man knappast undgå att fundera över kyrkans närvaro resp. frånvaro. Ser man irländsk tv, är det inte mycket som vittnar om kyrkans inflytande, man sänder visserligen Angelus varje dag, men eljest förefaller religiösa program att knappast ha större utrymme än i svensk tv. Möjligen kan man finna att det är vanligare med präster som deltagare i debatter om allt möjligt. Den ledande, och utmärkta, dagstidningen The Irish Times, har en påtaglig kritisk distans till kyrkan. Lägg därtill förhållandet att alla kyrkor äldre än hundra år än protestantiska, kan man få intrycket att det katolska Irland är en fabel. A andra sidan: rör man sig i Dublin vid rätta tidpunkter på dagen, finner man otaliga skolbarn välla in eller ut ur skolor som visar sig förbundna med något konvent eller annan religiös institution, i allmänhet insprängda i bostadskvarter. Och snart upptäcker man också besöksströmmarna till mässor och andra andakter, också i kyrkolokaler som inte kan iakttas på längre håll.

Andra allmänna intryck är obenägenheten att tala om Nordirland, och att inställningen till Storbritannien mer är den fattige kusinens från landet är den f.d. kolonialiserades, som varit en föregångare för all världens avkolonialisering.

De problem med den irländska självkänslan och självförståelsen som man far en vag aning om under ett kort besök med tillfälliga samtal, tas upp till grundlig behandling i en alldeles nyutkommen bok av en av Irlands ledande journalister, Desmond Fennell, The State of the Nation. Den fordrar emellertid en egen behandling, och vi återkommer till denna provocerande bok, som också har betydelse för varje diskussion om nation och stat, kulturell självständighet i den internationella konsumtionscivilisationen, stat, kyrka och religionsfrihet.