Kriget vid Persiska viken

Efter att under några månader ha legat och pyrt blossade konflikten mellan Irak och Iran upp i öppet krig den 22 september 1980. Bagdads tidningar gjorde jämförelser med kalifen Umars fälttåg och påminde om den seger som araberna under islams vajande standar vann över de sassanidiska perserna år 637 vid Kadisija. Den av perserna lidna förlusten ledde till att de tvingades lämna Mesopotamien och till att sassanidiska riket kort därefter föll sönder och samman. För dagens irakier har slaget vid Kadisija ungefär samma manande innebörd som 1792 års Valmy har för fransmännen. Vid detta tillfälle besegrade de revolutionära skarorna den förenade österrikiska och preussiska invasionsarmén. Kadisija innebar en triumf för såväl islam som för araberna. Genom utgången kunde profetens lära spridas till nya trakter och araberna förvärvade en ställning som ett politiskt ledande folk. Slaget var arabernas första militära seger över perserna.

Några månader senare var det Khomeini som åberopade sig på slaget vid Kadisija. Självfallet gjorde han detta under en helt annan aspekt än motståndarsidan. Morgondagen efter iraniernas inledning av sin lyckosamma offensiv i Bostanprovinsen vände sig Khomeini till de iranska trupperna med ett anförande vari han spådde ett skamfyllt nederlag och gudomliga straff ” . . . åt dem som inte vill tro på den Osynlige och Allsmäktige och vandra den utstakade väg som leder till de rättsinnades seger, åt dem som förhäver sig till den grad att de gör anspråk på att vinna segrar av samma betydelse som den som de troende en gång vann vid Kadisija, åt dem som saknar den insikt som tarvas för att rätt förstå innebörden av segern vid Kadisija och de troendes triumfer under islams tidigaste år, åt dem som ej begriper den kraft som tron och kärleken till martyrskapet skänker åt människan . . .”

Dessa både motstridiga tolkningar av samma händelser ger en bild av att kriget vid Persiska viken kan ses från vitt skilda utgångspunkter. För Irak och för de stater som stöder eller bistår detta land är det fråga om en strid vid de arabiska nationernas utmarker, en kamp som har till syfte att hävda arabernas rätt till hävdvunna livsrum. För Iran rör det sig om ett försvarskrig, man lägger stor vikt vid den religiösa aspekten och man beskyller regeringen i Bagdad för vantro.

Det omstridda Mesopotamien

Den nu pågående kampen framställs av båda parter som en konflikt mellan två skilda kulturer. Kriget kan ses som en fortsättning på de skärmytslingar som under många århundranden har pågått vid denna gräns mellan arabiskt och persiskt. Det syns därför nödvändigt att först göra en historiskt tillbakablick innan vi ger oss in på att försöka redovisa det aktuella politiska konfliktläget, gällande positioner och framförda argument.

Mesopotamien är idag fördelat – om än högst ojämnt – mellan Irak och Iran. Landet har under långa tider tjänat som korridor för militära invasioner från Asien. Under antiken var det perserna om använde sig av tvåflodslandet när deras trupper marscherade mot Europa. Politiskt och strategiskt har Irak blivit en efterföljare till det vid slutet av första världskriget uppbrutna ottomanska imperiet. Under århundraden hade detta turkiska välde varit ett hinder för eventuell persisk expansion västerut.

I de norra gränsmarkerna hade det sedan gammalt varit tradition att de sunnitiska sultanerna tålde att där fanns shiitiska perser. Detsamma gällde om de likaså sunnitiska, kurdiska emirer som flerstädes svarade för lag och ordning i landet. Sedan början av femtonhundratalet hade på detta sätt ett stort mått av lugn rått i detta gränsland, stört blott av tillfälliga lokala tvister om beten och dylikt. I de södra gränstrakterna var det oroligare. Här är befolkningen arabisk till språket och shiitisk vad gäller den religiösa observansen. I detta område – som länge har åtråtts av perserna – ligger de flesta av den shiitiska riktningens heliga platser. Perserna gjorde fram till loppet av sjuttonhundratalet försök att bemäktiga sig hela tvåflodslandet genom invasioner – under några år ockuperade perserna till och med Bagdad. Landet närmast öster om Sjatt-el-Arab har däremot hela tiden varit i arabiska händer. De arabiska schejkernas av Mohammerah (Khorramschar) myndighet utsträcktes länge till hela Arabistan (Khuzestan).

Genom fördraget i Souhab 1639 drogs gränsen mellan turkisk och persisk överhöghet – om man nu bortser från tillfälliga intrång – vid Sjatt-el-Arab, floderna Eufrat, Tigris och Karouns gemensamma delta ut mot Persiska viken. Den noggranna gränsdragningen föranledde emellertid otaliga tvister. Det var ständigt fråga om hävdade rättigheter och påstådda begränsningar till områdena mellan Eufrat och Karoun, tvister gällande rätten att använda vattendragen och även beträffande slättlandet omedelbart norr om deltat. Ryssland och Storbritannien blandade sig ofta i dessa motsättningar och uppträdde som skiljedomare. Landgränsen bestämdes senast genom 1913 års i Konstantinopel upprättade protokoll vari fastslogs att det vore Turkiet som skulle äga den politiska överhögheten över Sjatt-el-Arab. Den persiska suveräniteten gällde den östligaste stranden räknat vid lågvatten samt några öar och ankarplatser.

Den irakisk-iranska antagonismen

Irak lade strax efter första världskrigets slut beslag på Mesopotamien och motiverade sina steg med sin ställning som efterföljarstat till det sönderfallna turkiska imperiet. Iran – som år 1925 ändrade sin benämning från det tidigare Persien – erkände för övrigt först 1929 Iraks existens. Trots några ömsesidiga statsbesök och överenskommelser rörande avgränsade spörsmål gällande kontrollen över kurdiska stammar i gränstrakterna inträffade då och då olovliga gränsövergångar och incidenter. Irak klagade därför hos Nationernas Förbund över sin grannes politiska beteende.

Storbritannien och Turkiet fann att tvisten mellan Irak och Iran var ägnad att medföra internationella komplikationer och uppfordrade därför Irak – som blott genom Sjatt-el-Arab hade tillgång till havet – till förhandlingar med Iran. I en gränskonvention av den 4 juli 1937 gjorde Irak några eftergifter. Den strömfåra som genomlöpte den djupaste klyftan i dalen skulle markera gränsen på en sträcka av åtta kilometer upp till Abadan och örlogsfartyg av alla nationer skulle tillåtas att gå upp genom flodmynningarna för att ankra i iranska hamnar. En irakisk-iransk vänskapspakt slöts den 8 juli samma år. Vidare biträdde Irak och Iran – på samma gång som Turkiet och Afghanistan – vid samma tid den s.k. Saadabadpakten, uppkallad efter en ort nära Teheran. När gränskonventionen i mars 1938 dryftades i det irakiska parlamentet blev diskussionen hetsig. Vid omröstningen befanns det att flertalet av ledamöterna var emot överenskommelsen och den blev följaktligen ej ratificerad. Den kommission som hade fatt till uppgift att reglera gränsfrågorna kom heller inte att fungera på ett tillfredsställande sätt.

Den kurdiska nationella rörelsen är fortfarande aktiv i Irak. Från och med 1940-talet har den också gjort sig gällande i Iran. De dåvarande monarkerna hade ett gemensamt intresse när det gällde åtgärder för att hålla styr på kurderna. Detta gick så mycket lättare som de båda staterna från år 1955 var förenade i Bagdadpakten. Trots de samordnade aktionerna mot kurderna och officiella underhandlingar fortsatte spänning att råda vid den gemensamma gränsen. När Irak blev republik började – trots fortsatta skenbart goda officiella kontakter – en ny period av dåliga relationer. Detta medförde bl.a. att man underlät att samarbeta mot kurdernas frihetssträvanden. Båda staterna började att göra sig till tolk för kurderna – såvitt det gällde grannens territorium och åtgärder. Man främjade å ömse sidor kurdernas missnöje och uppmuntrade resningar.

Shahens regering – som var synnerligen fientligt sinnad mot det socialistiska och världsliga Baath-partiet – angrep den 19 april 1969 den gränsöverenskommelse som slöts år 1937. Under det att shahen slingrade sig ifrån tanken på att han skulle begära en prövning av frågan hos Internationella skiljedomstolen i Haag föreslogs att ett nytt fördrag skulle slutas med utgångspunkt i strömfåran i gränsdalen och med beaktande av gällande internationella regler. De irakisk-iranska förbindelserna fortsatte efterhand att försämras och i slutet av november 1971 lät shahen ockupera öarna Toumb och Abou Moussa, vilka tillhörde arabiska emirat vid Persiska viken. Bagdad var jämte det libyska Tripolis den enda arabiska huvudstad som reagerade mot ockupationen. Den irakiska regeringen demonstrerade genom att bryta de diplomatiska förbindelserna med Teheran. Irans motdrag blev att ge de upproriska kurderna i Irak kraftfullt stöd. Dessa hade från och med 1961 – under ledning av Mustafa Barzani – satt igång med en ny serie häftiga uppror, vilka satte den irakiska regeringens auktoritet i gungning.

Överenskommelsen i Alger – en osäker försoning

De arabiska nationer som gemensamt bekämpar Israel skulle vinna mycken kraft om de också kunde få Irans medverkan i sin kamp. Det bör rimligen ha varit just dessa planer på att försöka vinna över Teheran till det arabiska politiska lägret, som gjorde att Bagdad efter utbrottet av oktoberkriget 1973 med Israel återknöt kontakterna med grannen i öst. Hur det än förhöll sig med den saken så var detta uppsåt klart och tydligt för Algeriets president Boumedienne när denne satte igång med att försöka försona shahen Muhammed Riza med Iraks starke man Saddam Hussein i samband med det första toppmötet med OPEC – de oljeproducerande ländernas organisation – i Alger.

Den 6 mars 1975 slöts en överenskommelse mellan Irak och Iran gällande gränsen. Man bestämde att en slutgiltig landgräns skulle dragas med ledning av den år 1913 i Konstantinopel upprättade akten och enligt 1914 års gränsregleringskommissions protokoll. Gränsen i flodlandet skulle anses markerad genom strömfårorna i daldjupen. Båda parter utfäste sig att utöva en rigorös uppsikt över att de uppdragna gränserna noga respekterades. Man skulle se till att det bleve slut på varje form av politiskt mullvadsarbete i gränstrakterna.

Dessa åtgärder upprepades, förtydligades och kompletterades genom en mellan de båda länderna sluten ”traktat om statsgräns och grannsämja”, undertecknad av utrikesministrarna i Bagdad den 13 juni 1975. Enligt detta diplomatiska aktstycke skulle land- och flodgränserna vara ”okränkbara, ständiga och slutgiltiga” (art. 5). Varje tvist skulle hädanefter lösas genom ömsesidiga förhandlingar, med bevarande av respekten för den uppdragna gränslinjen och med beaktande av gällande säkerhetsaspekter. I det fall förhandlingarna strandade förband sig parterna att använda sig av andra staters bona officia, skiljedom samt slutligen även att om så funnes nödvändigt även anlita ett skiljedomsförfarande under medverkan av presidenten i den internationella mellanfolkliga domstolen i Haag.

Genom överenskommelsen i Alger blev regeringen av med det hot mot statens säkerhet som kurderna utgjorde. Deras ledare Mustafa Barzani tog det säkra för det osäkra och bestämde sig för att lägga ner kampen när stödet från Iran upphörde. Endast i nordöst fortsatte den kurdiska gerillans verksamhet. Den irakiska regeringen fortsatte sitt arbete med att – på de villkor som den själv bestämde – försöka skapa en kurdisk provins med ett visst mått av självstyre. Åtskilliga tredskande kurder inom de norra områdena blev i samband härmed tvångsförflyttade söderut.

En hel rad tvistefrågor av skilda slag förblev olösta. Man kunde exempelvis inte enas rörande den av Iran begärda rätten till pilgrimståg till de shiitiska heliga platserna i Mesopotamien eller rörande benämningen av ”Persiska viken”. Vidare var Irak emot Irans planer på att försöka få till stånd en multinationell säkerhetspakt för ”Viken”. Trots allt förblev dock kontakterna mellan Baath-regeringen i Bagdad och den iranska monarkin tämligen goda. När Iran utropades till islamsk republik hälsades detta med tillfredsställelse i Irak. Man hade till en början särskilt fäst sig vid att den nya regimen hade förklarat sig var såväl antisionistisk som antiimperialistisk. Trots de slutna överenskommelserna hade gränsintermezzona aldrig helt upphört och nu ökades de i antal och blev allt allvarligare. Iran visade därjämte ett växande intresse för ”Viken”.

Saddam Hussein fann att tiden var inne för Irak att återta de medgivanden som landet hade gjort år 1975. De irakiska ledarna var av den meningen att eftergifterna hade tillkommit under en tid av politisk svaghet. Den irakiska regeringen begärde den 30 oktober 1979 att överenskommelsen från Alger skulle revideras liksom också följdtraktaterna. Man manade Iran att avstå från de tre holmar som landet hade lagt beslag på i Ormuzsundet år 1971 och att sluta med sin nationalistiska aktivitet i ”Viken” samt att ”på ett tidsenligt sätt” reglera sina mellanhavanden med arabiska och andra minoriteter.

Iran invände att motpartens krav vore ohemula. Under de följande månaderna blev sammanstötningarna allt fler och allt allvarligare. I mars 1980 bröts de diplomatiska förbindelserna och från augusti samma år påbörjades en kraftig militär upptrappning. Fältkanonens åska rullade, granater slog ner i de irakiska byarna Khankin och Mendeli. Saddam Hussein förklarade att han vore besluten ”att ta tillbaka varje stycke irakisk jord som befunne sig i främmande hand”. Dessa händelser kan räknas som det egentliga krigets början.

Shiiterna i Iran och Irak

Tvedräkten och gränstvisterna föreföll att vara outrotliga. Om än den ömsesidiga oviljan var stor, är det dock tveksamt om den skulle ha räckt till för att sätta igång ett långt och bittert krig. Andra moment har spelat in. En anledning till oro – som är inbyggd i den irakiska staten – är den omständigheten att södra Irak vore befolkat av shiiter och att den politiska ledningen låge i händerna på sunnitiska muslimer. Den härav alstrade spänningen har på senare tid tilltagit och främjat motsättningen mellan Bagdad och Teheran.

I Iran består befolkningen till största delen av shiiter. Inom den iranska shiitismen har de religiösa ledarna av hävd ett betydande politiskt inflytande. Med den islamitiska revolutionen kom ayatollah Khomeini till makten. Han framstår som nationens religiöse och politiske ledare, som landets tillfällige imam och som den dolde imamens synlige ställföreträdare. Denna ställning har för Khomeinis del medfört omfattande politiska prerogativ och hans ord har fatt samma tyngd som stiftad lag. Khomeinis ord till landets ledare ingjuter hos dem nit, kampvilja och fasthet. Förtrycket av oliktänkande – som hålls som högförrädare – påminner om den forna kejserliga regimens allra värsta sidor.

Inte heller i Irak skonas regimens fiender från förföljelser. Dock är det i detta fall inte fråga om hejdlösa massavrättningar. Den irakiska republik som inrättades år 1958 är grundad på världsliga principer. Dessa principer kom att befästas och förstärkas när Baath-partiet tio år senare kom till makten. I landets kurdiska nordöstra del samt i de arabiska nordvästra och mellersta delarna bekänner sig befolkningen till den sunnitiska riktningen inom islam. Så gott som samtliga politiska ledare är sunnitiska araber. I södra Mesopotamien är däremot merparten av invånarna shiiter. Om än denna befolkning är arabisk så finns däri även markanta inslag av iranska invandrare. En del av dessa har kommit för att under längre eller kortare tid vistas på de shiitiska kultorter som finns i området. Det var som utvisad flykting som ayatollah Khomeini den 1 september 1964 slog sig ner i det mesopotamiska Nedjef.

De fattiga och fåkunniga shiiterna i Irak försummades på sin tid av den forna irakiska kungliga regimen och utsattes därefter för trakasserier av den nya republikens världsligt sinnade ämbetsmän och lärare. Befolkningsgruppens försök till resningar har städse misslyckats. Det religiösa intresset syns med tiden ha minskat bland landets arabiska shiiter. År 1968 grundades ett politiskt parti med namnet ad Dawa. Detta parti har särskilt föresatt sig att försöka återuppväcka den religiösa glöden och främja den muslimska religionens alidiska riktning. Därutöver stimulerar partiet shiiternas känsla av att vara en särpräglad del av befolkningen. Regeringen i Bagdad har å sin sida vidtagit mått och steg för att lägga hämsko på partiets verksamhet. När shahen beklagade sig över den kritik som Khomeini utövade från sin talarstol i Irak tvekade ej regimen att den 6 oktober 1978 köra ut den inflytelserika ayatollan ur landet. Att han hade vunnit stora lyssnarskaror i landet runt Tigris bidrog förvisso till utvisningsbeslutet. Några månader senare, den 1 maj 1979, kastades en annan shiitisk ledare, saijeden Baqer Sadr – en ättling till imamen Hussein – i fängelse för några veckor. Denne är Iraks mest inflytelserike shiitiske ledare.

Den iranska islamska republiken är bara genom att finnas till en källa till oro för Saddam Hussein. Maningar till uppror spreds sommaren 1979 i det shiitiska Mesopotamien. Rörelser av liknande slag förekom också i september samma år bland shiiterna i Bahrain och i december i provinsen el Hasa i Saudiarabien. Dessa smårevolter ansågs alla som verk av iranska agitatorer. Följden blev att regeringen i Irak började att vidtaga stränga åtgärder inom landets shiitiska delar. Saijeden Baqer Sadr greps och avrättades efter någon tid, den 24 februari 1980. Den 6 april samma år bestämdes – efter ett attentat mot vicepresidenten Tarik Aziz, vilket attentat pådyvlades ad Dawa-partiet – att de iranska shiiter, som hade slagit sig ner i landet, skulle utvisas.

Samtidigt med dessa förföljelser mot enskilda shiitiska ledare vidtog regeringen i Bagdad åtgärder i syfte att vinna den shiitiska befolkningens gunst. Saddam Hussein, som emellanåt plägar berömma sig av att han skulle härstamma från imamen Ali, brukade stundom vara med om de storartade ceremonier, som hålls i staden Kerbela för att fira minnet av den schiitiske martyren Hussein. Vid dessa tillfällen då Saddam Hussein var med om ”Anchoura” har han också hållit det i detta sammanhang sedvanliga lovtalet över imamen Hussein. Landets politiske ledare har också visat att han föredrar att samarbeta med en del yngre shiitiska ledare i stället för med de doktorer i islamsk teologi och rättsvetenskap som har fatt sin utbildning av iranska professorer. De yngre ledarna kommer mestadels från lägre sociala skikt och har förvärvat sina teologiska kunskaper genom studier inom Iraks gränser. Steg har också vidtagits för att främja en ekonomisk utveckling i landets södra del. Folkundervisningen har förbättrats och man har stimulerat de ungas intresse för teknologi. Denna blandning av morot och piska har troligen bidragit till att den shiitiska befolkningen har förhållit sig lojal under den pågående konflikten med grannen. Denna lojalitet syns varken ha sviktat under vare sig det pågående kriget eller under uppladdningen.

Det förhållandet att en stor del av Iraks befolkning är shiitisk syns icke desto mindre ha varit en bidragande orsak till att den politiska spänningen övergick i öppet krig. Risken låg ej så mycket i att Khomeini skulle kunna styra och ställa bland Iraks shiiter som i att denne genom de religiösa kontaktvägarna skulle få en insyn i vad som hände i det irakiska samhället och därmed bli en potentiell fara för de irakiska politiska ledarna. Den irakiska krigsförklaringen ansågs nödvändig för att säkerställa landets integritet och även hindra att en anda av misstänksamhet och misstroende skulle breda ut sig inom Irak. Den inre enigheten har setts som ett villkor för att Irak skulle kunna hävda sina anspråk på inflytande i Persiska viken, göra sig gällande som en ledande arabisk stat bland sina likar samt vinna trovärdighet inför länder som ej hade tagit ställning i konflikter som på olika sätt berörde Irak.

Araberna, arabismen och Persiska viken

Den ömsesidiga vederviljan mellan Irak och Iran – som kan tolkas som en konflikt mellan två kulturer – skärps genom åtskilliga politiska omständigheter. Vare sig stormakterna lägger sig i relationerna mellan Irak och Iran eller ej så är bådas krav på överhöghet över Persiska viken tillräckligt för att en hätsk tävlan skall bestå som lätt kan vidgas till väpnad kamp.

Det framstår som rätt tydligt att president Saddam Hussein fruktar att den propaganda som kommer från den iranska islamitiska republiken ej blott skall påverka delar av den shiitiska befolkningen utan att den ock skall verka som ett manande rop även för landets sunnitiska massor. Han har därför funnit att Irak har en viktig och brådskande uppgift att fylla. Det gällde att hävda arabernas maktställning och försteg vid golfen. Denna politiska tanke smickrade också hans fåfänga och maktbegär. Tankarna svarade mot vissa realiteter. Arabstaternas vilja till inflytande inom området var något högst påtagligt och lika tydligt var det att det endast var Irak som vore istånd att hävda arabismens politiska aspirationer.

Under sjuttiotalet minskade arabernas inflytande vid Persiska viken och Irans ökade. Shahen lyckades exempelvis bemäktiga sig de tre holmarna i Ormuzsundet utan att de arabiska regeringarna förmådde stävja tilltaget. Och det var från Iran som sultanen av Oman fick hjälp för att kväsa Dhofars uppror. Från arabsidan kom endast några mindre jordanska militära förband till sultanens bistånd. Oman planerar att sluta en militär traktat med Förenta Staterna. Om så sker kommer Oman att mer bli en utpost för den västerländska försvarsalliansen än en bastion i det arabiska försvarsverket. Kungariket Saudiarabien är en militärt kraftlös nation och det kommer att ta lång tid innan detta land har hunnit skaffa sig en effektiv krigsmakt. Vi bör komma ihåg att redan den lilla kuppen i Mekka för några år sedan – då en liten grupp rebeller satte sig i besittning av de heliga kultplatserna – vållande landet störa svårigheter. Det förekommer vissa omgrupperingar bland de arabiska staterna runt Persiska viken, utmärkande för dem alla är dock att uppbyggnaden av det militära försvaret sker långsamt och att det militära samarbetet dem emellan är föga utvecklat. Det är på grund av dessa omständigheter som regeringen i Bagdad har motarbetat – vilket har skett med framgång – att en multilateral säkerhetspakt skulle tillskapas för länderna kring viken. Bagdads hållning styrs härvid av en fruktan för att det skulle bli Iran som skulle bli alliansens politiskt och militärt ledande nation.

Irak – som hyser en berättigad låg tanke om sina arabiska grannstaters militära kapacitet – tror sig dock om att med egen kraft kunna ersätta vad som brister hos områdets övriga arabländer. I början av åttiotalet trodde den irakiska statsledningen att landet hade blivit så starkt som det kunde bli. De inre problemen med shiiterna och kurderna föreföll att vara lösta. Båda grupperna hade strukits medhårs och kurderna verkade att vara tillfredsställda med det självstyre som de hade fatt. Endast en liten, tämligen betydelselös kurdisk gerilla störde lugnet. Utan att skära av de band som knöts med Sovjetunionen genom 1972 års traktat har Irak lyckats att steg för steg närma sig västlägret. Särskilt stödet från och samarbetet med Frankrike har främjat denna utveckling. Genom detta samarbete har modern krigsmateriel tillförts landet. Inom arabvärlden har Irak rönt fientlighet från Libyen, Sydjemen och framför allt från Syrien. Av dessa tre länder är det enbart Syrien som skulle kunna bli en verklig fara för Irak. Syriens handlingsförmåga begränsas emellertid starkt av dels inre problem med Muslimska brödraskapet och tvister med Israel. Någon risk för att Syrien skulle ha krafter till övers för att hindra Iraks aktiva utrikespolitik finns därför inte. Ett aktivt stöd kan å andra sidan påräknas från emiratet Kuwait och kungariket Jordanien. Dessa länder har vid skilda tillfällen visat sig intresserade av säkerhetsfrågor gällande Persiska viken.

Irak fann det dock vara nödvändigt att skaffa sig en politisk borgen genom att begära Saudiarabiens godkännande av de planerade kraftåtgärderna mot Iran. Som den förste irakiske president med ett uppdrag av detta slag begav sig Saddam Hussein till Taif för att träffa kung Khaled. Båda parter höll tyst om vad som förhandlades vid detta sammanträffande den 5 augusti 1980, likväl finns det inget tvivel om mötets innebörd.

Den 22 september 1980 angreps Iran av den irakiska krigsmakten. Enligt president Saddam Hussein vore angreppet ett svar på de senaste iranska aktionerna, som han betecknade som provokationer. Utan tvivel avsåg presidenten att genom en snabb aktion försöka vinna nya territorier samt dessutom återfå det inflytande över seglationen på Persiska viken, som hade uppgivits fem år tidigare vid konferensen i Alger.

Det visade sig att Saddam Hussein – måhända vägledd av den politiska agitationen från landsflyktiga eller eljest utomlands boende iranier – hade felbedömt motståndarens styrka. Han förmodade bl.a. att den iranska krigsmakten skulle vara desorganiserad och att stridsmoralen skulle ha sjunkit bland officerarna på grund av den utrensning som hade företagits i republikens namn. Han hade heller inte tillräckligt värderat den revolutionära glöden, befolkningens lågande trohet mot islam, fosterlandskärleken och den reservationslösa plikttrohet och vilja till offer som den Khomeini hade väckt hos sina landsmän.

De iranska militära styrkorna svarade på angreppet med oväntad kraft. Flygvapnet – som knappast hade berörts av de politiska utrensningarna – överlevde praktiskt taget utan skador den första attacken. Flygarna hade kamouflerat sina maskiner och var genast redo för motangrepp. Större framgång hade irakierna med anfallen på de ekonomiska målen. Städer och industrier bombarderades och skadorna blev så stora att Iran först i november trevande kunde återuppta oljeleveranserna. Bl.a. skadade anläggningar kan nämnas det irakiska atomforskningscentret i Tammuz. Vid denna tid pågick en genomgripande omorganisation, dessutom hade ett stort antal förband förlagts till gränsen mot Sovjet. De män som tillhörde den frivilliga revolutionära milisen ”pasdaran” – närmast ”revolutionens väktare” – gick in och fyllde luckor i fältregementena. Dessa nya soldater kämpade med iver och kraft i avvaktan på att de reguljära förbanden skulle hinna marschera upp.

Den irakiska härens första anfall gällde slättlanden från Qasr i Kirine och Abadan på en front av omkring 500 kilometers längd. Trupperna trängde framför allt fram genom Khuzestan. Framryckningen gick långsamt och först den 24 oktober hade man erövrat Khorramshahr. Tvärt emot vad man hade tänkt sig i Bagdad så fick de irakiska soldaterna inte något påtagligt stöd från befolkningen när de trängde fram i gränslandet. Befolkningen i detta område är nämligen till sin kärna arabisk. En del av araberna hade emellertid evakuerats och den kvarvarande befolkningen hade uppblandats med inflyttade iranier. Dessa senare hade bosatt sig i provinsen, lockade av de arbetstillfällen som oljan ger. Det stöd som man fick av en del araber visade sig knappast få någon avgörande betydelse för krigföringen.

Redan den 28 september var det tydligt att Saddam Hussein ville få slut på fälttåget. Han förklarade då att trupperna redan ”fullständigt hade fullgjort de uppgifter som hade blivit dem anförtrodda”. Han föreslog fienden vapenvila. Detta – liksom alla hans följande initiativ – förkastades av Iran. Man avvisade även tanken på vapenvila under muselmanernas heliga månad ”moharram”, vilken framfördes av Bagdad i november 1981. Som villkor för att låta kanonerna tystna krävde Iran att den irakiska hären skulle dra sig tillbaka till den av Iran erkända gränsen mellan de båda länderna, att Irak skulle betala krigsskadestånd för vad som hade förstörts i Iran samt att Irak skulle straffas såsom ”ansvarigt för angreppskriget”. Iran har därefter skärpt sina krav genom att tillfoga ytterligare villkor.

Efter några månader – under vilka den militära aktiviteten hade varit ringa – var det den iranska krigsmakten som i slutet av september 1981 grep initiativet. Man satte igång med en serie offensiver, alla med starkt manande om än i vissa fall något gåtfulla namn. En av dem hette ”Heliga staden” – om detta syftade på Karbelah eller på Jerusalem var oklart eftersom båda dessa orter hedras med denna benämning i shiitisk terminologi. Offensiverna medförde att de av irakierna i inledningsskedet erövrade områdena efterhand kunde återtas. De politiska och militära högkvarteren i Bagdad har därefter gått över till att föra att trögt ställningskrig – ett krig som man tydligtvis bedömer kunna bli långvarigt. Irak började i detta skede att hushålla med sina militära tillgångar. Man drog tillbaka de bästa förbanden och kallade reservtrupper till fronten. Dessa bestod bl.a. av frivilliga från Nordjemen och Jordanien samt av egyptiska bondpojkar som nyligen hade installerat sig som nybyggare i Mesopotamien.

På den iranska sidan livades stridsviljan av statsledningens många maningar i den muslimska religionens namn och hänvisningar till kampen mot imperialism och sionism. Efter återtagandet av den lilla staden Bostan utropade Khomeini att händelserna skulle ses ”som en seger för vårt väpnade mod över de djävulska krafter som har hetsats mot oss av Förenta staterna”. Priset för fälttåget har för iraniernas del varit högt. De lidna förlusterna har varit betydande, detta bl.a. på grund av att även vapenlösa barn slutit sig till den tågande revolutionsmilisen för att stupa när de hunnit fram till fronten samt att entusiastiska reservsoldater utan utbildning lätt har fallit offer för fiendens kulor. De fallna har av befolkningen firats som martyrer för islams sak.

Khorramschar återtogs den 24 maj 1982, en händelse som gjorde ett starkt intryck både i Väst och Öst. Den 13 juli lyckades iranierna även bemäktiga sig några irakiska orter. Men även den iranska hären kunde tröttas och stoppas. De offensiver som startade den 6 februari respektive den 10 april 1983 förmådde ej slå hål på det irakiska försvaret. De irakiska trupperna hade efter återtåget förskansat sig bakom etablerade försvarslinjer. Dessa var svårforcerade för angripare med de militära maktmedel som iranierna förfogade över. Samband och etapplinjer kunde bättre upprätt-

hållas av försvararen än av angriparen. Det för iranierna nya militära läget ledde till svårigheter av psykologisk natur, stridsledningens och soldaternas handlingsvilja förlamades i en terräng som låg långt bort från depåer och baser.

Kriget fortsattes med nyttjande av andra medel än de som hade använts i de tidigare skedena. Det irakiska flyget anföll från den 15 augusti 1982 de iranska oljeanläggningarna på ön Kharg. Vid ett anfall den 2 mars 1983 skadades oljeplattformer till havs vid Nowruz och svart olja blandades i stor mängd med Persiska vikens böljor. En händelse som starkt oroade alla dem som bodde runt vikens stränder. Med artilleri och flyg bombarderades iranska orter långt bakom fronten. I april exploderade försåtligt minerade bilar i Bagdad. Den politiska organisationen ”ad Dawa” fortsatte sin hemliga propaganda mot regeringen och det föreföll enligt vissa observatörer som om iranierna alltmer hade börjat att förtrösta sig på sabotörer och femtekolonnare.

Internationella försök att medla fred

Åtskilliga steg hade företagits på det internationella planet för att få slut på kriget. Försöken har främst slagit slint på grund av Irans avvisande invändningar.

Förenta Nationernas säkerhetsråd fattade den 28 september 1980 ett enhälligt beslut om att mana de stridande parterna till vapenvila och underhandlingar. Irak förklarade sig villigt till bådadera under förutsättning att Iran handlade på samma sätt. Något svar hördes inte av från Iran. Den 12 juli 1982 manade ett enhälligt säkerhetsråd de stridande att återföra sina trupper inom före kriget gällande gränser och ge signal till eld upphör. Irak förklarade sig villigt att gå med på detta, ett naturligt ställningstagande med hänsyn till att president Saddam Hussein redan den 26 juni hade förespråkat dessa åtgärder. Säkerhetsrådet upprepade sin maning den 4 oktober, den 22 samma månad uttalade sig FN:s generalförsamling i samma riktning. En ytterligare maning från säkerhetsrådet – utfärdad den 21 februari 1983 – förkastades dagen därpå av Iran. Jämsides med säkerhetsrådets agerande hade FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim uppdragit åt Olof Palme – som då inte var statsminister – att erbjuda de stridande sina tjänster som opartisk medlare. Även detta försök misslyckades.

En grupp av tvisten oberörda länder – Kuba, Zambia, Indien och Pakistan – bildade en kommitté för att hjälpa de stridande till någon form av samförstånd. Även detta var förgäves. Bagdad var som tidigare mest medgörligt. Landet måste dock avstå från att ordna ett sammanträde med ledande politiker från kommittéländerna i den irakiska huvudstaden. Vid sammanträdet i mars 1983 i Delhi var dock även en företrädare för Irak med och föreslog då tillsättande av en skiljenämnd samt lovade på förhand att Irak skulle finna sig i skiljenämndens dom. Iran förkastade allt detta. Indira Gandhi fick – såsom företrädare för medlargruppen – begränsa sig till att mana till signalen eld upphör och vapenvila.

Islamska initiativ

Från islamskt håll togs det tidigt vissa initiativ för att mäkla fred och dessa uppsåt har fullföljts ihärdigt. Även dessa försök misslyckades. Den 27 september 1980 begav sig den sittande ordföranden i de islamska ländernas organisation, Bangladeshs president Zia ul Haque jämte organisationens generalsekreterare Habib Chatti till Bagdad för att sedan fortsätta till Teheran. Syftet med resan var att erbjuda organisationens tjänster som medlare. I januari 1981 utsågs ett fredsutskott vid det islamska toppmötet i Saudiarabiens huvudstad Taif. I april 1981 kunde generalsekreteraren konstatera att utskottets förslag hade förkastats av regeringen i Teheran. I mars 1982 besökte presidenterna Sekou Toure från Guinea och Zia ul Haque från Bangladesh hastigt Bagdad och Teheran utan att nå någon framgång i vapenstilleståndsfrågan. Den 27 oktober 1982 accepterade Irak ett förslag av den islamska topporganisationen om indirekt medling genom ställföreträdare. Förlaget förkastades två dagar senare av Iran. Det islamska fredsutskottet försökte i oktober med en ny fredstrevare och i mars 1983 framkastade utskottet – vid en konferens med obundna stater från tredje världen – en ny maning till Irak och Iran att lägga ner vapnen och komma till förhandlingsbordet.

Organisationen för länderna kring Persiska viken – som hela tiden följt kriget mellan Irak och Iran såsom indirekt drabbade grannar – höll i Kuwait – strax efter Irans återerövring av hamnstaden Khorramschar – ett möte. Organisationen beslöt då att om så önskades gå de stridande parterna tillhanda såsom medlare och ombud. Den 31 maj 1982 manade organisationen – i samförstånd med Saudiarabien de krigförande att sluta striden eftersom det annars funnes risk för att främmande makter skulle lägga sig i de politiska förhållandena i området. Organisationen förklarade att det vore önskvärt att alla arabstater intog en gemensam hållning till konflikten. Vidare anslöt sig organisationen till de maningar om eldupphör som hade utfärdats av Förenta Nationerna, islamska konferensen och de obundna staternas organisation. Den saudiarabiske utrikesministern, emir Sultan förklarade för den franska politiska veckotidskriften Le Nouvel Observateur att ”Om Irak besegras kommer allt att falla sönder i denna del av världen. Vi kommer för vår del varken tåla ett besegrat Irak eller ett besegrat Iran.”

Utsända från organisationen för länderna kring viken besökte våren 1983 Bagdad och Teheran i två omgångar och erbjöd sina tjänster. Vid slutet av maj signalerades en viss optimism i Kuwait.

Algeriets medlingsförsök

Algeriet plägar påminna om sin insats vid den iransk-irakiska försoningen år 1975. Landet fortsätter nu diskret att arbeta för fred mellan de båda länderna. Politiska ledare från båda håll tas emot av den algeriska regeringen. I maj 1982 sände Algeriet sin utrikesminister Muhammed Seddik Benyahia såsom utomordentligt sändebud till Iran. Det hela gick om intet sedan hela beskickningen hade omkommit i en flygolycka. Orsakerna till olyckan har aldrig klarlagts. Den nye utrikesministern Ahmed Talem Ibrahim besökte Bagdad i augusti 1982 och Teheran i januari 1983. Till den iranska huvudstaden begav sig också den algeriske statsministern Muhammed ben Ahmed Abdelghani i maj 1983. Algeriet tog då ånyo ett initiativ. Man föreslog att en ekonomisk fond skulle upprättas för återuppbyggnaden av det krigshärjade området, särskilt den del som ligger i Iran. På Iraks lott skulle komma ett vidsträckt internationellt skydd till garanti för landets integritet.

Franska intressen

Frankrike förklarade och fortsatte att säga att landet önskade att båda de stridande parternas rättmätiga intressen skulle tillgodoses inom ramen för en internationellt rimlig lösning av gällande territoriella problem. Vad beträffar Irak ansåg Frankrike att det inte fanns någon anledning att bryta det samarbete som inleddes redan under den tid som De Gaulle var president och man var härvid angelägen att hänvisa till att Irak vore ett land som hade förklarat sig berett att foga sig efter beslut fattade av Förenta Nationerna. Sedan det nära samarbetet med Frankrike inleddes 1969 har detta alltmer utvecklats och fördjupats. Frankrike har – med tillämpning av gjorda åtaganden – bl.a. engagerat sig i återuppbyggnaden av den av iranskt flyg i juni 1981 skadade atomforskningsanläggningen i Tammuz. Vidare har Frankrike fortsatt att leverera de vapen som regeringen i Bagdad hade beställt och man har därutöver inlåtit sig på nya vapenaffärer. Iraks ekonomi har – trots hjälp från Saudiarabien och andra stater vid Persiska viken – genom kriget råkat i gungning och landet har därför hos sina borgenärer begärt förlängda amorteringstider för skulderna, vilka till en del kommer att kunna betalas i form av oljeleveranser.

USA:s hållning

Förenta Staterna intar en annan hållning. Helst såg man att vapentillförseln ströps på båda håll så att kriget självdoge. USA har vid flera tillfällen gjort framstötar vari föreslagits underhandlingar i stället för väpnad kamp. Eftersom regeringen i Teheran har visat sig hålla fast vid sin motvilja mot att inlåta sig på förhandlingar har USA steg för steg politiskt närmat sig Irak. I februari 1982 strök USA Irak från förteckningen på stater som stödde och främjade terrorism. I december fick Irak en amerikansk handelskredit för att kunna köpa jordbruksprodukter. I maj 1983 träffade den amerikanske utrikesministern Georges Schulz i Paris sin irakiske kollega. Den amerikanske ministern gav då denne intryck av att Förenta Staterna hade för avsikt att begära att FN:s säkerhetsråd skulle fatta imperativa beslut rörande konflikten.

Moskvas möjligheter

Moskva hade hela tiden hävdat att förhållandena mellan Iran och Irak borde regleras genom förhandlingar. I september 1982 kunde president Saddam Hussein meddela att Sovjetunionen hade återupptagit sina vapenleveranser till Irak. Den iranska islamska revolutionen – som till en början ringaktade Sovjetunionens möjligheter – förebrår numera Moskva för att i likhet med Washington stödja Irak genom militärt bistånd. Det prokommunistiska partiet i Iran, ”Toudeh-partiet”, lyckades länge agera på sådant sätt att det i varje fall tåldes av regimen. Nu anklagas partiet för att vara hycklande och arbeta på islams undergång. Ledare och politiska aktivister har gripits av polisen och den 4 maj 1983 förklarades partiet vara olagligt och upplöst.

Arabvärlden och Irak

Nästan alla arabländer stöder Irak. Likväl bör det noteras att Syrien vare sig nu eller tidigare har lyckats förgäta sina gamla tvister med Irak och att Libyen intar en fientlig hållning. Det senare landets avvisande hållning beror på en meningsmotsättning rörande frågan hur Israel bör bekämpas.

Särskilt Jordanien vinnlade sig om att aktivt hjälpa Irak. Under uppladdningsperioden före krigsutbrottet besökte kung Hussein vid flera tillfällen Bagdad och hade då tillfälle att konstatera att de båda ländernas politiska ledning såg på samma sätt på ”de faror som hotar arabvärlden”. Kungen försäkrade härvid den irakiske presidenten om politiskt och militärt stöd i händelse av konflikt. Även sedan kriget hade brutit ut besökte kung Hussein vid flera tillfällen den irakiska huvudstaden. Den 28 januari 1982 kungjorde han att jordanska frivilligstyrkor skulle sättas in för att kämpa vid de irakiska brödernas sida. Iran svarade att man betraktade Jordanien som krigförande part. Tillfrågad om saken vid ett besök i London förklarade kung Hussein att det vore riktigt uppfattat att irakiska styrkor skulle sättas in för att försvara arabiska intressen kring golfen. Han anförde dessutom att ”det rör sig ej blott om ett krig mellan Iran och Irak. Irak är ett land som kämpar vid en politisk gräns, i en konflikt som gäller de intressen vid golfen, som berör en stor del av arabvärlden. Det är vår gemensamma framtid som står på spel.”

När arabstaterna samlades till sin tolfte toppkonferens – som hölls i den marockanska staden Fes – i september 1982 antogs en resolution enligt vilken ”varje aggression mot ett enskilt arabland skulle anses vara ett angrepp på hela den arabiska gemenskapen”. Enligt resolutionen skulle deltagarnationerna göra gemensam sak med Irak därest Iran fortsatte kriget. Arabligans statuter och den mellan medlemsstaterna slutna pakten som samfällt försvar och ekonomiskt samarbete skulle då manifesteras i handling.

Perspektiv

Den franska allmänna opinionen har inte lyckats inse vad som har orsakat detta krig. Den vanliga meningen är blott att fejden snarast möjligt bör lyktas. Regeringens stöd åt Irak vinner ingalunda allas gillande. Förutom de ekonomiska risker som är förknippade med hjälpen så föreligger risker av en mer övergripande art.

Under rubriken ”Ett riskfyllt stöd” skrev tidningen ”Le Monde” i en ledare; ”Det islamska politiska systemet i Iran förefaller att befästas till ett pris av ett fruktansvärt förtryck och genom av en rad samverkande ekonomiska och politiska omständigheter. Annat är det med Irak. Regeringen i Bagdad har råkat ut för en mängd svårigheter. Man bör inte – åtminstone ej i ett kort perspektiv – underskatta allvaret i dessa. De tekniska möjligheter som står till buds för att utöva förtryck är på intet sätt ringare i Irak än i Iran. De kurdiska partisanerna i norr, den underjordiska politiska verksamheten bland shiiterna i söder, den verksamhet som bedrivs av allehanda oppositionella grupper lite varstans samt till och med opposition inom Baath-partiet har gjort att en regering, som gärna fjädrar sig med påståenden om att den skulle vara stark och kraftfull, har fatt se sin handlingskraft väsentligt minskad. Iran är och kommer att – vilka som än regerar landet – vara den starkare pjäsen i det spel som drivs kring golfen.”

Men det finns de som är av annan mening. En fransk general som hade låtit sig intervjuas anförde att han för sin del inte kunde se något skäl för att den franska regeringen skulle ändra sin politik och bryta samarbetet med Irak. Generalen fann att detta samarbete hade ett mycket stort strategiskt värde för Frankrike.

När den irakiske vicepresidenten Tarik Aziz tillfrågades om det utnötningskrig som fördes av Iran med syfte att få Iraks ekonomi att frätas ner svarade denne optimistiskt: ”Iran ligger illa till. Khomeinisterna satte igång ett ideologiskt krig. Vi vet att detta krig har misslyckats för dem. Därefter har de sagt att de skulle slå oss militärt. Även detta har misslyckats.

Vi har nu återfört våra trupper till de i juni 1982 internationellt erkända gränserna. Sedan den 13 juli har de inlett fjorton offensiver, samtliga utan resultat. Idag utsätter de oss för ekonomiskt krigföring. Även denna kommer att misslyckas. Irak besitter utomordentligt stora ekonomiska tillgångar. Mot detta kan sättas att just ingen numera hyser något förtroende för den iranska ekonomin.”

Idag ser det ut som om något avgörande överhuvudtaget ej kommer att kunna träffas på slagfältet. Irak har intagit en defensiv hållning och hushållar med sina resurser. Iran förefaller att få svårare att samla sina krafter till nya anfall och de offensiver som stund efter annan startas upp syns ge föga militärt utbyte. Vad beträffar de ekonomiska och finansiella problem som trycker Irak kan det sägas att man kan räkna med ett aktivt bistånd för att hålla landet på fötter från Saudiarabien och de andra arabstaterna kring viken om krisen skulle allvarligt förvärras. Man kan räkna med att dessa insatser kommer att räcka till för att hindra ett ekonomiskt sammanbrott.

Det står självfallet envar fritt att fundera ut ett scenario i vilket av ett av de krigförande länderna drabbas av en häftig inrikespolitisk kris, som far till följd, att landet tvingas ändra sin hållning och sluta fred. Intet syns dock för närvarande varsla öm en kris av detta slag. Likväl bör man minnas att det i Mellersta Östern är vanligt med tvära politiska omkastningar.

Vi bör också komma ihåg att de idoga försök till medling – de har blivit allt intensivare – som görs av arabstaterna med västvärldens goda minne och stöd mycket väl kan komma att förr eller senare bädda för en kompromissfred. Att sätta upp en för båda parter godtagbar kompromiss blir inte lätt. Den tidigare gällande överenskommelsen från Alger är det diplomatiska aktstycke som först fäller i tankarna. Eftersom Irak numera finner överenskommelsen oacceptabel duger den inte längre som rättesnöre. Vad beträffar området

längst innanför golfens inre del, Sjatt-el-Arab, skulle man kunna tänka sig en internationalisering. Den territoriella frågan är den ömtåligaste delen av tvisten. En internationalisering skulle kunna genomföras med ledning av sådana förebilder som exempelvis de internationella floderna Donau och Rhen. En blivande gräns mellan Iran och Irak bör kunna hävdas med stöd av Förenta Nationerna i syfte att undvika framtida tvister.

Det är inte till fyllest för berörda befolkningars välgång att regeringarna i Bagdad och Teheran lyckas komma överens. Det är dessutom nödvändigt att minoriteternas rättigheter garanteras på ett rimligt sätt och att åsikts- och religionsfrihet tillförsäkras alla och envar. Vad gäller minoriteternas ställning och individernas friheter har kriget förvärrat en situation som redan var dålig. Om man underlåter att vaka över att de mänskliga rättigheterna respekteras under ett efterkrigsskede lär folken i detta område ej ens då få njuta av verklig fred i ordets egentliga betydelse.

Översättare: Bengt Rur