Katolsk sociallära och kapitalistisk marknadsekonomi – ett hundraårsminne

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla de gamla Europas makter har förbundit sig tall en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.. . Proletärer har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.”

Så beskriver det kommunistiska manifestet av Karl Marx och Fraedrich Engels de politiska formationerna 1848. Detta utgjorde en del av bakgrunden till den katolska sociallärans genombrott några decennier senare.

Den 15 maj 1891 publicerade påven Leo XIII den första sociala rundskrivelsen Rerum novarum, ”Om arbetarfrågan”. Under en tid då den liberala kapitalistiska marknadsekonomin blomstrade tog han ställning till arbetarklassens proletarisering och utarmning. För att kunna förstå rundskrivelsens betydelse är det emellertid nödvändigt att beakta kyrkans dåtida läge och den tidens sociala situation.

Den samhällsekonomiska situationen

På ett anmärkningvärt sätt inleder denna encyklika en ny epok i den katolska kyrkans uppgörelse med den moderna världen: Å ena sidan genom att med ett djärvt initiativ behandla industrivärldens dåtida sociala problematik. Å andra sidan genom att i en smärtsam process långsamt lösa sig från de seglivade restaurativa tendenser som fortfarande präglade kyrkans liv i slutet av 1800-talet. På ett märkligt sätt antyder encyklikans första mening både situationen och problemet: ”Den trängtan efter förändringar som redan under lång tid hemsökt nationerna och håller dem i feberaktig spänning måste nödvändigtvis förr eller senare övergå från det politiska området till samhällsekonomins närbelägna fält.” Efter den demokratiska revolutionen som under 1800-talet slutgiltigt satte punkt för en medeltida kristenhet följde nu den industriella revolutionen som kapade mänskliga och sociala relationer i arbetets värld. ”Industrin har gjort mäktiga framsteg genom tekniska hjälpmedel och nya arbetsmetoder. Det ömsesidiga förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare har på ett väsentligt sätt förändrats. Kapitalet har hopat sig i händerna på några få medan den stora massan förblir fattig. Därtill växer hos arbetarna självmedvetandet och känslan av styrka. De organiserar sig i allt fastare sammanslutningar. Allt detta … har framkallat en fruktansvärd konflikt. Den ångestfyllda väntan varmed man motser framtiden vittnar om hur mycket som står på spel i denna kamp.” Påven skräder inte orden: ”Ett fåtal kapitalister har kunnat lägga ett nästan slaviskt ok på proletärernas väldiga massa.” Kyrkan stod utan tvivel inför ett avgörande vägval. Skulle hon välja ”L’ancien regime” och dess restauration och fördöma inte bara det nya kapitalistiska marknadssystemet utan också den liberala demokratin och dess frihetsbegrepp som stod i motsats till kyrkans traditionella föreställningar? Pius IX hade 1864 återigen försökt något sådant i Syllabus där han tog ställning till förmån för en katolsk, hierarkiskt uppfattad stat. Han förkastade de ”katolska liberalerna” med Montalembert i spetsen som året innan i ett berömt tal i Mechelen hade förordat ”en fri kyrka i en fri stat”. På det sociala området fanns romantiska uppfattningar om ett korporativistiskt samhällssystem. För att möta det växande industriproletariatet förekom dessutom kortlivade försök att organisera ”kristna socialister”. I större utsträckning fanns – i och för sig betydelsefulla – karitativa initiativ för att lindra nöden. Denna verksamhet inspirerades dock av en paternalistisk anda som förbisåg det kapitalistiska marknadssystemets egentliga problematik. Man får i detta sammanhang inte glömma: i mitten av 1800-talet uppgick exempelvis arbetstiden i en textilfabrik till mellan 85 och 100 timmar per vecka, tioåriga barn omkom i franska fabriker och trettioåringar avskedades som åldringar. Under 1800-talets andra hälft hörde fyra femtedelar av alla förvärvsarbetande i många länder till underklassen eller lägre medelklassen och led under fattigdom. Tillsammans med sina familjer utgjorde de omkring två tredjedelar av hela befolkningen. Skulle hela det nya marknads- och fabrikssystemet förkastas som omänskligt på grund av skilsmässan mellan kapital och arbete? Eller skulle man försöka att hitta en mera rättvis reform av arbets- och löneförhållandena genom att försöka omdana kapitalismen? Redan i slutet av 1860-talet hade biskop Ketteler från Mainz varnat för en utopisk återgång till gamla tider och krävt en reform av det nya ekonomiska och sociala systemet. Mellan 1880 och 1890 vaknade en intensiv social reflexion bland katoliker i Frankrike, Österrike, Belgien, Schweiz, och till och med i Nordamerika. Tendenserna var delvis starkt korporativistiskt präglade i synnerhet i Frankrike där La Tour du Pin försvarade en radikal antiliberal position: politiskt i ett fördömande av den liberala demokratin, ekonomiskt i ett förkastande av kapitalismen, religiöst i kampen mot samhällets ”laicitet”. Leo XIII som 1878 valdes till påve var onekligen medveten om frågans avgörande betydelse: ”Det finns för närvarande ingen fråga som med större kraft gripit det mänskliga sinnet.”

Påvens orientering och vägval

Leo XIII:s ställningstagande kännetecknas utan tvekan av ett betydelsefullt genombrott. Hans långa pontifikat varade mellan 1878 och 1903 och han var den förste påven under 1800-talet som oroades av den djupa klyfta som hade uppstått mellan kyrkan och den moderna kulturen. Han insåg att protestens tid var förbi och att nya vägar måste sökas för att kyrkan skulle kunna försonas med den moderna civilisationen. Rerum novarum (forts. RN) skulle öppna nya perspektiv i ”arbetarfrågan”.

I motsats till de klassiska liberala marknadsekonomer (Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill) som trodde att arbetsmarknaden genom ett system av naturliga lagar (utbud och efterfrågan) skulle vara självreglerande fastslog påven nödvändigheten av olika slags interventioner för att tillförsäkra proletariatet – inom ramen för det allmänna bästa – rättvisare förhållanden och däri framför allt en rättvis lön. Det rörde sig alltså om socialetiska och socialpolitiska postulat och krav.

Egendomligt nog börjar Leo XIII sin arbetarencyklika med en apologetik för privatägande av produktionsmedlen. För att kunna förstå denna apologetik får man inte glömma att den tyska socialdemokratins marxistiska s.k. Erfurtprogram samma år (1891) förkastade all privat egendom av produktionsmedlen. Med vår tids perspektiv på den fortfarande öppna frågan om i vilken utsträckning de privata produktionsmedlen skall överföras till den offentliga sektorn är det lätt att beklaga att påven föll för frestelsen att börja sin arbetarencyklika med just denna fråga. Tyngdpunkten i RN berör emellertid andra problem.

Vad är oåterkalleligt – vad skall ändras?

Leo XIII utgår från en föreställning att det stora flertalet människor alltid kommer att leva under hårda och nödtorftiga villkor. En utveckling av produktionsmedlen och av ett välfärdssamhälle som vi sedan upplevt låg utanför hans horisont. Arbetarnas hårda och tunga livsvillkor tycktes knappast kunna avhjälpas. Det som kunde åstadkommas var, att undanröja förtryck, orättvisa och kränkning av arbetarnas mänskliga värdighet. Arbetarna skulle åtminstone behandlas rättvist och respektfullt. Detta tycktes vara möjligt och förpliktande.

Men samtidigt stod Leo inför det som vi kallar den kapitalistiska marknadsekonomin. Han insåg att det inte längre fanns någon återgång till gamla tiders ekonomiska och samhälleliga system. Arbetaren som han försvarar är entydigt en arbetare i den kapitalistiska ekonomi som han kännetecknar i den knappa formuleringen; ”Kapital kan ej finnas utan arbete, ej heller arbete utan kapital” (15). Han yttrar sig inte om detta ekonomiska system är rättfärdigt eller orättfärdigt, om det skall förkastas eller avskaffas eller om man skall förlika sig med det. Detta var för honom överhuvudtaget inte frågan. Leo står helt fördomsfri inför detta marknadssystem och inskränker sig till att ge sådana riktlinjer som förutsätter detta system och han markerar en kristen ståndpunkt och ett kristet beteendemönster inom rådande system.

Utan tvekan har denna Leo XIII:s attityd i hög grad bidragit till att katolikerna har vänt sig bort från socialromantiska föreställningar och i stället försökt att omdana en individualistisk liberalkapitalism till en ”socialt tempererad kapitalism”. Senare kapitalistisk problematik (såsom den exempelvis idag visar sig i latinamerikanska länder) undgick vid denna tid påven. Han koncentrerade sig på frågan: Vem kan göra något för att skapa mänskligare och rättvisare förhållanden?

Kyrkans bidrag

När man i dag 100 år efter RN läser, hur Leo XIII här framställer kyrkans förslag till att lösa ”arbetarfrågan” blir man medveten om hur radikalt situationen har förändrats sedan dess. Det kyrkligt eller konfessionellt präglade samhällsmönster som dåförtiden ännu delvis fanns kvar har genom sekulariseringsprocessen nu definitivt upplösts.

I RN finns likafullt vissa betydelsefulla tankar från kyrkans sida. Trots djupgående intressekonflikter mellan olika ”klasser” i samhället föreligger enligt RN inte oförsonliga motsättningar dem emellan. ”Den ena (klassen) har alltid behov av den andra” (15). Inte klasshat utan samråd skall därför styra förhållandena. I detta sammanhang talar encyklikan om arbetsgivarnas och arbetstagarnas rättigheter och plikter (16–17) och senare om den rättvisa lönen (33 ff). Det som RN säger därom motsvarar på långt när inte det som idag har blivit självklart. I förhållande till den dåtida individualismen och liberalismen var det emellertid revolutionärt. Enligt liberal-kapitalistisk uppfattning handlade det om ”priset” till vilket arbetet, närmare bestämt arbetets prestation ”köptes”, dvs. lönen. Med skärpa tillbakavisade Leo denna uppfattning och framhöll att den rättvisa lönen även måste kunna trygga arbetarens och hans familjs försörjning.

Till frågan om den rättvisa lönen och de rättvisa arbetsförhållandena hör även frågan om vilka medel arbetarklassen får använda för att uppnå sina krav. Leo betraktar strejk som skadlig, alltså som något ont (31). Men han drar inte slutsatsen att strejk är en samhällsrisk och därför otillåten och något som bör förbjudas av staten. Tvärtom drar han en annan slutsats: Man borde undanröja orsakerna till strejk. Om detta inte sker är strejk ett nödvändigt ont. RN drar inte uttryckligen denna slutsats. Men hela den katolska socialläran har i fortsättningen eftertryckligt bekräftat en sådan tolkning.

Trots Leo XIII:s tidsbetingade syn på kyrkans roll i samhället skymtas i dessa frågor en tanke som har bevarat giltighet i kyrkans sociallära intill Johannes Paulus II:s rundskrivelse Kyrkans omsorg om utveckling och fred (Sollicitudo rei socialis, 1987): Kyrkan anser sig vara förpliktad att ta ställning i problem och konflikter som berör människans värdighet och hennes mänskliga rättigheter och alltid försöka ställa sig på de fattigas sida.

Statens intervention

I motsats till den dåtida liberala uppfattningen om statens ”nattväktar-roll” var även här RN:s ställningstagande revolutionärt. Leo tillerkänner staten inte bara behörighet utan t.o.m. plikt att ta ett medansvar för att lösa den sociala frågan. Detta är ett principiellt ställningstagande som stod i motsats till den rådande världsopinionen. Det mötte inte ringa invändningar och betänkligheter även från katolskt håll.

Mycket av det som vi idag anser vara självklart var då omtvistat. Man var rädd att staten skulle rycka till sig allt, kväva det privata initiativet, strypa den kyrkliga karitativa verksamheten och slutligen upprätta ett system av totalitär statlig byråkrati. Även Leo delar denna farhåga. Därför är han angelägen om att dra gränser för statens befogenhet. Han betonar ”människan är äldre än staten” (6) och ”familjen är äldre än staten” (9). Han menar att båda har rättigheter som är oberoende av staten och som staten inte får antasta. Men trots denna farhåga och trots att ett flertal stater vid denna tid var fientligt inställda mot kyrkan uttalar sig Leo klart för statens plikt att skydda de svaga – dåförtiden onekligen arbetarna – och försvara deras rättigheter. I dag är vi övertygade om att den offentliga sektorn i sista hand måste garantera var och en det som möjliggör en människovärdig tillvaro. Det finns alltså ett rättsligt anspråk på socialhjälp. Hos Leo finns emellertid en samhällspolirisk helhetssyn när han kräver att ”de allmänna inrättningarna i lagstiftning och förvaltning” borde främja ”alla lemmars välstånd i staten”, ”verka till alla klassers bästa och förbättra i synnerhet arbetarnas läge” (26).

Koalitionsfriheten och rätten till koalition intar en framträdande plats bland de krav som Leo ställer på staten. Även framstegsvänliga länder saknade dåförtiden en lagstiftning i detta hänseende eller – som också fallet var i Sverige – inskränkte denna rätt otillbörligt. RN kräver den som elementär människorättighet: ”Att bilda enskilda föreningar at människans naturliga rätt” (36).

Även åtgärder som syftar till arbetsskydd dryftas i RN. En individuell eller kollektiv rättighet till arbete känner Leo ännu inte. Pius XI kommer i Quadragesimo anno (1931) att kalla den ”en ny och tidigare okänd rättsmaterie”.

Arbetarnas självhjälp

Att RN först i tredje hand vänder sig till arbetarna är idag svårt att förstå. Men 1891 hade fackföreningsrörelsens kamp som socialpartner i den europeiska industrivärlden i stort sett endast påbörjats. Leos paroll till arbetarna var desto mera eftertrycklig: Koalition och självhjälp genom solidarisk sammanslutning. Hur han konkret tänkte sig denna sammanslutning eller dessa sammanslutningar är emellertid svårt att avgöra. Förmodligen saknade han själv ännu fasta föreställningar. Vi kan bara anta att han främst tänkte på katolska arbetare och följdriktigt på något som vi idag kanske skulle kalla kristna arbetar- eller fackföreningar.

Men detta är inte det avgörande. Genom att man under senare tid fått tillgång till Leos handskrivna utkast till encyklikan vet vi att han personligen rättade till en mening där det var tal om föreningar bestående av arbetsgivare och arbetare och själv gjorde ett tillägg. Han talar om sammanslutningar ”av arbetarna ensamma eller av arbetstagare och arbetsgivare gemensamt” (36). Det som saknas här angående fackföreningarnas specifika karaktär tog Pius XI 40 år senare upp i Quadragesimo anno (34/35) och Johannes XXIII ytterligare 30 år senare i Mater et magistra: ”Vi vet att de (yrkesorganisationer och fackföreningar) fortfarande gör en framgångsrik insats för att både i sina hemland och i hela världen värna om arbetarnas rättigheter och höja deras ekonomiska och kulturella standard” (100).

Tyvärr framkallade Leo XIII:s apologetik för egendomen hos många intrycket att kyrkan stod på de besuttnas och mäktigas sida och enbart hade tomma ord till övers för arbetarna och deras arbete.

Frågan om egendomen

Man måste komma ihåg att när Leo principiellt försvarade innehavet av egendom som oumbärlig institution för människornas ordnade och fredliga samliv försvarade han på intet sätt ägarna själva. Tvärtom gör han gällande att arbetaren vill förvärva egendom för att efterlämna den till sina barn (4) så att de inte längre enbart skulle bli beroende av löneinkomsten. Leo tänkte i sin tids kategorier på en liten fast (jord-) egendom. I dagens språkbruk skulle vi kunna säga: arbetaren skall ha möjligheten till ”förmögenhetsbildning” (35). Här skymtas den första ansatspunkten till det som vi idag kallar ”medägande” t.o.m. i produktionsmedlen.

Frågan om arbetets värde

”Det är en obestridlig sanning att statens välfärd inte har sitt upphov från annat håll än från arbetarnas arbete” (27). I denna mening såg man en otvetydig bekännelse till läran om arbetets värde.

Men striden pågår än idag till vilken ”lära om arbetets värde” som påven bekänner sig. Är det den thomistiska läran, eller den liberala som Adam Smith, respektive David Ricardo framställde, eller rentav den socialistiska som Karl Marx utvecklade? I själva frågan går som bekant positionerna än idag skarpt isär – är det verkligen enbart det kroppsliga, verkställande arbetet som skapar värden, eller bidrar också andra faktorer såsom företagarinitiativ, uppfinningsförmåga, utrustning med högteknologiska produktionsmedel till arbetets värde? Vi har dessutom anledning att fråga om det enbart är arbetarna som kan exploateras eller också andra, och då i synnerhet ”konsumenterna”.

I dag är man klart medveten om att påven inte kan yttra sig i sådana och liknande frågor. Han är hänvisad till experter – i föreliggande fall till ekonomer – för att få ett svar. Påven och kyrkan kan enbart observera sakförhållandena och händelserna i det ekonomiska och samhälleliga livet, bedöma dem som rättvisa eller stående i strid mot mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet och vädja till ett ansvarigt handlande. Ty inte allt men mångt och mycket av outhärdliga förhållanden kan ändras och förbättras.

Analysen av Rerum novarum är ett mycket intressant exempel på två ting: Hur en påve försökte ändra förhållanden till det bättre genom de medel som stod honom till buds på hans tid och hur han djärvt tog sig an arbetarnas misär med dessa medel. Och det andra: Hur kyrkans socialetik inte är en tidlös och världsfrämmande dogmatik utan har sin grundval i den mänskliga personens värdighet och rättigheter. Under skiftande tider, förhållanden och problem uppfattas den genom förnuftig insikt. Den fördjupas genom tron som i sin tur motiverar ett etiskt ansvarstagande.

Kanske Johannes Paulus II:s utlovade socialencyklika till Rerum novaum hundraårsminne kommer med nya utmaningar till ett sådant ansvarstagande i dagens läge där miljontals människor är flyktingar och hundratusental svälter ihjäl, där befolkningsexplosionen hotar och världens resurser blir knappa.