Förtrollande vanlighet

”Harry Potter kommer att bli ihågkommen av varje barn på jorden.” Professor Dumbledores profetia i början av Harry Potter och de vises sten har blivit verklighet på ett sätt som författarinnan J. K. Rowling knappast kan ha anat, när hon skrev dessa ord på bokens första sidor. Profetian har även överträffats. Ingen – vare sig barn eller vuxen – kan rimligen ha undgått fenomenet Harry Potter. De som inte ville eller hann läsa böckerna har sedan några veckor tillbaka chansen att se filmen.

Det behövdes modernaste filmteknik för att överhuvudtaget göra filmen möjlig. Paradoxalt nog var de tekniska finesserna (som klarade allt från Quidditch till osynliggörandet) förutsättningen för att bevara den sagolika, hemlighetsfulla stämning, som boken hade brett ut över trollskolan Hogwarts. Filmen är långt ifrån den besvikelse som filmade böcker tenderar att bli. På många sätt är filmen nästan bättre än boken. Dan Radcliffe som Harry Potter är som skådespelare ett lyckogrepp utan like. Även de andra barnen i huvudrollerna verkar vara mer mångfacetterade än de ibland rätt träaktiga karaktärerna i boken. Innehållsligt har man varit tvungen att korta ner bokens förlaga för att få in det mesta i en film på 2,5 timmar. Vissa scener har kortats ner utan att något väsentligt har gått förlorat (t.ex. Hagrids korta och olyckliga kärlek till draken Norbert). Andra episoder har definitivt förlorat på nedskärningen. Mest beklagligt är kanske att Hermiones insats att klura ut innehållet i de sju flaskorna på vägen till den vises sten har fallit bort. På det sättet förstördes hela idén att vart och ett av barnen – och därmed inte bara pojkarna utan hela gruppen – kunde bidra till att övervinna hindren på vägen. Mycket beklagligt är också att poltergeisten Peeves inte fick vara med.

Bokserien om Harry Potter är redan nu en klassiker, och filmen har rätt bra lyckats att fånga dess hemlighet. Vad det är som gör att Harry så framgångsrikt tågar in i läsarens och tittarens hjärta är inte lätt att säga. Men en aspekt är säkert berättelsens bildrika fastän enkla beskrivning av kampen mellan gott och ont. Visserligen har vilken James Bond- eller Die hard-film som helst ett liknande mönster, men här hos Harry Potter finns något som är helt annorlunda. Harry Potter klarar sig helt utan våld – och tricks! Det är hans mysterium, något som han har fått med sig, som gör att han övervinner det onda. Det är inte vapen eller tekniska hjälpmedel – miljön på Hogwarts är nästan medeltida och helt teknikfri – som tar Harry genom det tuffa livet hos styvföräldrarna eller utmaningarna på Hogwarts och inte ens hans begåvning. Så småningom får man veta att Harrys hemlighet inte består i hans kunskap eller förmåga utan i den kärlek som han själv tagit emot. Det finns inget speciellt som Harry är riktigt bra på som Ron som är mästare i schack eller Hermione som är årskursens plugghäst. Vad han har att ge är det som han har fått ta emot. Det är där hans speciella hemlighet ligger som gör honom både så mänskligt attraktiv och tillgänglig och samtidigt så gudomligt annorlunda. Harrys enkla godhet och kärleksfulla enkelhet kopplar på något sätt ihop honom med himmelens makter (litterärt och filmiskt uttryckt genom trollbegåvningen) och så verkar både boken och filmen att vara fyllda med inte bara visdom utan rentav teologi. Under resans gång utvecklar sig dessa små teologiska tvärförbindelser, och läsaren eller tittaren skulle snart ha märkt det, även om berättelsens början inte hade varit en så härlig parafras på Jesu födelse i Betlehem: Stjärnan över stallet visar sig vara strålkastaren på den motorcykel med vilken Harry förs ner från himlen till jorden. Med en underbar kallelsehistoria – symboliserat av brev som översvämmar hela huset och som inte låter sig undanröjas av mänskliga resonemang och mänsklig elakhet – inleds Harrys väg till Hogwarts moderliga gemenskap som filmades – bara det är symbolik – i en katedral.

Harry Potter berör. Han berör eftersom han aktualiserar de gamla och evigt aktuella frågorna om liv, frälsning och gemenskap. Det är därför som fascinationen över Harry Potter i sig är ett glädjande tecken.