Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet

För omkring två år sedan påpekade Lars Gyllensten i ett samtal med Krister Stendahl: ”Här i Sverige deltar inte den kristna teologin i det offentliga kulturlivet på ett sätt som ger rättvisa åt den möjligheten. Man diskuterar i stället kvinnliga präster och den lilla moralen och annat. Kierkegaard på sin tid kritiserade präster som var ytliga och opportunistiska och gjorde Gud löjlig och gjorde korsfästelsen – detta kosmiska drama – till ett till intet förpliktande spektakel. Det är centrala ting – och så sliter man håret av varandra i ärenden av den digniteten, typ kvinnliga präster.”

Sett i ett sådant perspektiv kunde det givetvis synas som om även den katolska kyrkan i den nyss publicerade deklarationen med sitt nej nu börjar polemisera i en arkaisk fråga av futilt slag.

Men vid närmare eftertanke visar det sig att det som kan synas vara en rent praktisk fråga i själva verket får väsentligt djupare implikationer för hela synen på kyrka och kristen tro. Och man måste tillfoga: om frågan inte ses i hela sitt sammanhang med kristen tros- och kyrkosyn så blir den nästan oundvikligt föremål för den missuppfattning som kommit fram i den ovan antydda föreställningen.

Tragiken i den svenska situationen synes ha varit, att kvinnoprästmotståndarna (av vilka många givetvis är kvinnor, men av uppenbara skäl inte präster) inte har lyckats att göra klart för de kyrkligt oengagerade just detta väsentliga inre samband.

Självfallet är det inte möjligt att här ta upp alla väsentliga aspekter i frågan. Vi måste nöja oss med några synpunkter som synes oss vara viktigast i detta aktstycke.

Anledningen till det kyrkliga ställningstagandet

Deklarationen utfärdades den 15 oktober 1976, då kyrkan firar den heliga Teresa av Avila, vördad som kyrkolärare. Den presenterades den 27 januari i år för pressen och publicerades dagen därpå tillsammans med en officiell och utförlig kommentar i den vatikanska tidningen L’Osservatore Romano. I ett tal den 30 januari bad Paulus VI kvinnorna om förståelse för detta läroämbetets yttrande. Han förklarade att olikhet i kyrkans uppgifter och funktioner inte innebär en skillnad i värdigheten. Skälet för kyrkans uppfattning och handlingssätt är Kristus som både har givit kyrkan hennes grundlag (sua fondamentale constituzione) och hennes teologiska människosyn (sua antropologia teologisa) (L’Osservatore Romano 31 jan.-1 febr.). Även deklarationens officiella kommentar insisterar på den grundläggande jämlikheten mellan man och kvinna och framhåller: ”Man är ännu långt ifrån att i sitt medvetande ha realiserat kvinnans omfattande sändning i kyrkan och samhället . . . Man är tyvärr även långt ifrån att ha övervunnit allt eftersättande som kvinnorna har blivit utsatta för inom offentligheten, i yrket och kulturlivet, ja t.o.m. i familjen.” Ett omfattande vatikanskt dokument över kvinnans allmänna situation i kyrkan och samhället är f.ö. under förberedelse, fastän dess publicering sannolikt kommer att dröja.

Att kyrkan i den föreliggande deklarationen har föregripit ett sådant aktstycke och enbart tagit upp frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet kan förvisso beklagas. Skyndsamheten har uppenbarligen ekumeniska och teologiska skäl. Den anglikanska kyrkogemenskapens principbeslut angående vigningen av kvinnliga präster men också den amerikanska episkopalkyrkans påbörjade praxis hade väckt allvarliga farhågor i Rom angående de ekumeniska samtalens framtid (under tiden har åtminstone någon av de gammalkatolska kyrkorna uppsagt sin kommuniongemenskap med episkopalkyrkan i USA). Under april månad väntas dessutom ärkebiskopen av Canterbury på besök i Rom, där framsteg och hinder i de anglikanskkatolska relationerna tvivelsutan utförligt kommer att behandlas. I de ortodoxa kyrkorna råder total enighet om att kvinnligt tillträde till prästämbetet skulle ytterligt försvåra vidare steg mot enhet. Men också inom den katolska kyrkan har under senare tid – med särskilt eftertryck i USA – gång på gång höjts röster för prästvigning av kvinnor. Man har ansett att den teologiska bevisföringen mot ett kvinnligt prästämbete är tvivelaktig eller icke hållbar. I detta läge ansåg den katolska kyrkan en förklaring av sin trosuppfattning vara nödvändig.

I förarbetet för denna deklaration deltog även den påvliga bibelkommissionen i Rom. För omkring ett år sedan meddelade den amerikanska N C News Service, att kommissionen enhälligt skulle ha varit av den uppfattning, att man enbart ur Skriften inte klart och entydigt kunde härleda vare sig möjligheten eller omöjligheten av att prästviga kvinnor. En majoritet i kommissionen (12 mot 5) har dessutom enligt N C News Service den 14 juni 1976 bejakat tesen, att kyrkan skulle kunna anförtro åt kvinnor förvaltandet av eukaristins och botens sakrament utan att man därmed skulle bryta mot Jesu Kristi intentioner. Efter publiceringen av troskongregationens deklaration har en kanadensisk exeget, David Stanley, avsagt sig medlemskapet i bibelkommissionen med motiveringen, att troskongregationens bibliska argument ”ingenting har att göra med det som vi i bibelkommissionen har framlagt” (N C News Service 31 jan). Rektorn för det påvliga bibelinstitutet i Rom, Carlo Martini, förklarade däremot att han inte kunde upptäcka en direkt motsats mellan bibelkommissionens yttrande och troskongregationens deklaration (N C News Service 1 febr.). Troskongregationen konstaterar ju i själva verket, att man i denna fråga inte enbart kan utgå från en rent historisk exeges av bibeltexterna.

När man studerat detta dokument instämmer man i Gunnel Vallquists omdöme i SvD 1 mars: ”Det hela är hållet i måttfull och opolemisk ton, präglad av den nya anda som kommit in även i detta ämbetsverk i och med Paulus VI:s reform av kurian.” Däremot kan man nog vid ingående granskning och i motsats till Gunnel Vallquists bedömning fastställa, att aktstycket inte bara upprepar traditionella argument utan även ställer in hela frågan i ett vidgat och fördjupat trossammanhang. Dokumentets varsamma formuleringar återger i stort sett ett moget överlagt ställningstagande av kyrkans läroämbete i dagens läge. Givetvis kan och bör de teologiska argumenten närmare granskas.

Evidens eller konvergens?

En första fråga som i detta sammanhang borde ställas är följande: Bygger dokumentets slutsatser på teologisk bevisföring i egentlig mening? För att göra rättvisa åt deklarationen borde man se vari tyngdpunkten ligger i dess sätt att argumentera.

Uppenbarelsen säger ingenting direkt och uttryckligt i denna fråga. Därför rör det sig i detta dokument inte heller om ett ofelbart avgörande. För att överhuvudtaget finna ett svar återstår alltså två möjligheter: för det första att undersöka om det finns vissa hänvisningar i uppenbarelsen som – tagna i hela sitt trossammanhang – pekar i en bestämd riktning; och för det andra, att undersöka hur kyrkans trosmedvetande har tolkat och fortfarande tolkar dessa hänvisningar. Utifrån denna utgångspunkt är det kännetecknande hur deklarationen medger, att Skriften inte ger en omedelbar evidens. Därutöver tar dokumentet uttryckligen avstånd från ”att få fram en strikt (s.a.s. ‘cartesiansk’) bevisföring” utan vill bara påvisa ett antal ”konvergerande faktorer” och en ”djup överensstämmelse” i den teologiska reflexionen rörande frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet med hela tros och kyrkosynen. Inom själva tron finns ju överhuvudtaget inte någon ”strikt bevisföring” – något som skulle förstöra trons mysteriekaraktär – utan bara ett övervägande av trons inre sammanhang och trovärdighet i dess konvergerande moment. Argumentationens tyngdpunkt ligger alltså varken i Nya testamentets antydningar, eller i den kyrkliga traditionens obrutna praxis – dessa moment var för sig tagna – utan i något annat: Kyrkan undersöker i en sådan fråga dessa moment i ljuset av hela sitt tros- och kyrkomedvetande. I konvergensen och samstämmigheten av dessa moment med sitt levande trosmedvetande tolkar hon därför i sitt läroämbete ansvarsfullt dessa faktorer och ser däri under den helige Andes bistånd ett omisskännligt tecken för Kristi vilja, som trots tidernas skiftande sociokulturella situationer förblir normgivande och därför förpliktande för henne. Just i en sådan inte utan vidare evident situation blir en tanke aktuell och relevant: Andra vatikankonciliet har i sin dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen formulerat den så: Den heliga Traditionen (d.v.s. kyrkans alltid levande och omfattande trosmedvetande), den heliga Skrift och kyrkans läroämbete är så inbördes sammanknutna och förenade med varandra, att ingendera kan bestå utan de andra (nr 10).

Deklarationens tankegång och resonemang presenterar sig således i ett sammansatt förhållande där frågan rörande kvinnors tillträde till prästämbetet inte står isolerat för sig själv utan i ett större tros- och kyrkosammanhang. Här måste vi nöja oss med detta principiella konstaterande.

En annan tanke i samband med frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet som deklarationen uppenbart är angelägen om att klargöra:

Prästens rätta plats i kyrkan, eller: vad prästen är och inte är

För dem som betraktar kyrkan som ett offentligt serviceorgan och prästen som dess viktigaste funktionär, är självfallet kvinnans tillträde till prästämbetet en ren jämlikhetsfråga, och de låter sig inte påverkas av teologiska argument. Deklarationen har ingenting att säga dem, utom att kyrkans hållning inte beror på någon nedvärdering av kvinnan.

För dem som emellertid betraktar det hela åtminstone i någon form som ett teologiskt problem inställer sig frågan: Vad är då en präst enligt katolsk syn?

Det finns kvinnor som, besjälade av önskan att få tjäna Kristus och hans kyrka, begär att få bli präster. De känner sig kallade till präster. Visst erkänner deklarationen detta. Men enligt katolsk uppfattning har kallelsen två sidor. Den personliga längtan är bara den ena sidan; den andra är kyrkans bekräftelse och uppdrag som är ett ofrånkomligt moment och ”utgör en väsentlig beståndsdel i själva kallelsen”.

I den katolska situationen bör man dessutom ha klart för sig, att den traditionella prästrollen kommit att bli ett ”aggregat” av många olika funktioner som alla långtifrån förutsätter prästvigningen. Redan enligt nuvarande katolsk kyrklig lagstiftning är det möjligt, att kvinnor i egenskap av till exempel kateketer – låt vara i nödfall – förrättar dop, vigsel, jordfästning, delar ut nattvarden, håller predikan. Allt detta är kanske föga känt för icke-katoliker.

Utifrån denna situation inställer sig på så vis än en gång frågan: Vad är då en präst enligt katolsk syn?

Prästen är inte herre och chef, han är bara ”servus servorum”, tjänarnas tjänare. Han representerar visserligen Kristi fullmakt bland människorna. Men just denna representation, detta ställföreträdarskap, har om man ser närmare något dubbeltydigt. Å ena sidan finns däri något positivt, prästen har fått fullmakt att in persona Christi förmedla Kristi gåvor till världen. Men på samma gång innebär detta även något negativt: han har fått denna fullmakt utan att delta i Kristi värdighet. Han är bara instrument, tjänare, som förmedlar det som han själv inte har och vad han inte är av sig själv. Hans tjänst är enbart ett förmedlande och han förmedlar Kristi gåvor dess bättre ju mer han är och blir ett rent instrument och verktyg i Guds hand. Här ligger därför skälet, att prästämbetet är så utsatt för missbruk: kyrkligt sett i olika schatteringar av klerikalism och självhävdelse; i ett sekulariserat och kyrkopolitiskt betraktelsesätt genom en syn på prästen som ”cheftjänsteman” eller något liknande med alla ty åtföljande tvivelaktiga konnotationer.

Kyrkan som sådan däremot, som Kristi brud och moder här på jorden, är visserligen likaså mottagande. Men hon är det aktivt och på ett skapande sätt och hon medverkar s.a.s. med kropp och själ och av alla krafter för att förmedla gudomligt liv under alla tider. Så är hon allt annat än ett ”serviceorgan” och inte opåkallat betonar deklarationen: ”Det måste framhävas, i hur hög grad kyrkan är ett ‘samhälle’ som skiljer sig från andra samhällen. Kyrkan är unik till sin natur och till sina strukturer.”

När vi konkretiserar denna tanke på Petrus (ämbetet) och jungfru Maria (kyrkans urbild) så blir det klart: Maria är överlägsen Petrus. Med kropp och själ mottar hon aktivt Kristus för att föda honom i världen. Hon finns långt före Petrus i Kristi frälsningsplan med kyrkan, och hennes roll fortsätts och fullbordas i och genom de troende i alla tider. På så sätt kan troskongregationens deklaration i ordens fulla bemärkelse framhäva: ”De största i himmelriket är inte ämbetsbärarna utan helgonen” – och bland dessa är kvinnorna visst inte underrepresenterade!

Om jag inte misstar mig ligger här något av troskongregationens djupare intentioner i detta aktstycke, nämligen att framställa både prästens rätta plats i en riktigt uppfattad kyrka och vad han är och inte är.

Man kan kanske som teolog dra i tvivelsmål, om alla typologiska resonemang som deklarationen andrar, särskilt i femte kapitlet, utan vidare är övertygande i frågan. Men dokumentets grundläggande synsätt och dess grunddrag som vi har försökt att belysa synes utan tvivel ha bärande kraft.

Noter

1.En svensk översättning av deklarationen har publicerats av Katolska Bokförlaget (i distribution hos Signums expedition).

2.En första skiss till dokumentet synes ha tagits från ett betänkande som dominikanpatern Bernard Lambert har utarbetat för den kanadensiska biskopskonferensen. Jfr La documentation catholique 1976:16, sid. 773 ff. Ett utdrag därav har publicerats i Svensk Pastoraltidskrift 1977, nr 10 ff.

”Kyrkan önskar att de kristna kvinnorna skall bli fullt medvetna om storheten i sin uppgift. Deras uppgift är av största betydelse idag, både för att samhället skall kunna förnyas och förmänskligas och för att de troende på nytt skall kunna upptäcka kyrkans sanna ansikte.”

Troskongregationens deklaration Inter insigniores