Kyrkan i Rhodesia: inte domare utan samvete

Den 6 februari mördades fyra dominikansystrar och tre jesuiter av gerillaförband på missionsstationen St. Paul i Musami, sex mil från Rhodesias (Zimbabwes) huvudstad Salisbury. Den 26 november förra året dödades en schweizisk missionär i stiftet Gwelo söder om Salisbury, tillhörig en missionskongregation med centrum i Immensee. Händelserna har föranlett kongregationens generalföreståndare, Josef Amstutz, att göra ett principiellt ställningstagande som utan förenklingar klargör missionens dilemma mellan strukturellt och militärt våld: vilken ställning intar kyrkan till Zimbabwes befrielse och till befrielserörelserna? (Med kyrkan förstås här i första hand fadderkyrkan i Schweiz, som genom Immensee-missionärerna är förbunden med Rhodesias kyrka.)

Det våld som de senaste dagarna och veckorna har övats mot missionärer i Zimbabwe måste, enligt Amstutz, ses som en del av det våld som sedan decennier förtryckt den afrikanska befolkningen i landet. Gerillans våld är ett svar på det våldet. Tusentals afrikaner har sedan våldsamheterna började utsatts för tortyr och mord. När nu missionärer fallit offer för samma behandling framstår situationen i all sin brutalitet.

Rhodesias kyrka har sedan många år tillbaka följt och analyserat den tilltagande strukturella orättfärdigheten mot afrikanerna. Deras mänskliga rättigheter har under lång tid– kränkts av de vita makthavarna. Genom systematiska inskränkningar av den politiska makten har de nu blivit främlingar i sitt eget land eller nätt och jämt accepterade. Efter den ensidiga självständighets-förklaringen 1965 saknar dessutom den nuvarande rhodesiska regimen folkrättslig legitimitet. Noggranna undersökningar bekräftar, att den vita minoriteten ekonomiskt existerar på den svarta majoritetens bekostnad. Det kanske mest elakartade uttrycket för denna utsugning är expropriationslagen, som 1970 skärptes och ytterligare inskränkte afrikanernas jämställdhet. Afrikanernas kulturella förnedring är ännu en faktor att räkna med. Den härskande minoriteten har gjort de svarta till andra klassens människor genom hela sin attityd i umgänget.

Dessa brott mot mänskliga rättigheter är inte ett verk av enskilda människor. De ingår i ett system, som av de nuvarande makthavarna inskrivits i författningen och omsatts i administrativ praxis och därmed tar sig uttryck i hållningen människor emellan. Av den afrikanska befolkningen uppfattas allt detta som ett våldsamt förtryck.

Slutligen måste sägas, att de här skisserade förhållandena rättfärdigas med ”kristna principer”; härigenom skiljer sig situationen i Rhodesia från liknande tillstånd på andra kontinenter.

Kyrkan i Rhodesia har sedan länge tagit ställning mot denna permanenta orättfärdighet. Hon känner sig förpliktad att ta ställning för förändringar av rådande maktmissbruk. Också befrielserörelserna har som sitt mål en förändring av det politiska systemet. I första hand strävar man mot det målet inom ramen för legala politiska aktioner. Dessa försök har steg för steg gäckats genom decenniers diskriminerande lagstiftning. Afrikanernas växande opposition har till största delen oskadliggjorts. Sedan den engelska regeringens initiativ ett efter ett runnit ut i sanden, har de afrikanska befrielserörelserna kommit till den uppfattningen att endast en väpnad kamp återstår om jämställdheten skall kunna uppnås.

Kyrkan, som sedan decennier verkat för politisk, ekonomisk och social rättvisa och också påtagit sig stora risker genom sin opposition mot regeringen, anses nu av de afrikanska folken som befrielserörelsens bundsförvant. Också nu – efter Genevekonferensens tragiska misslyckande och den därpå följande brutaliseringen av den väpnade kampen, för vilken alltså även missionärer fallit offer – identifierar sig kyrkan principiellt med kampen för befrielse ur förhållanden som innebär förtryck av det stora flertalet.

I den pågående väpnade kampen står kyrkan inför två uppgifter: Hon måste först och främst leva med det dilemma, som varje tillgripande av våld medför. Man får varken bagatellisera det rådande systemets strukturella våld eller glorifiera befrielserörelsens våldsdåd. Terror är terror – av vem, mot vem och för vilket ändamål det än tillgrips. Den som tar till våld måste ta på sig sitt ansvar. När kyrkan nu lever med detta dilemma erkänner hon sitt medansvar till landets belägenhet. Hon har tigit när hon borde ha talat, gett sitt bifall när hon borde ha protesterat. Hon kan alltså inte uppträda som domare, utan som samvete, i medvetenhet om också sin egen skuld.

För det andra, slutar generalföreståndaren, måste hon sätta in sin moraliska auktoritet för en humanisering av de båda parternas kamp. Hon måste vädja till de stridande att våldet kommer under kontroll. Hon måste vidta alla mått och steg som står i hennes makt för att civilbefolkningen skonas och att såren läks. Så kan hon bereda marken för fred och försoning.