Kyrkan och vetenskapen

När Görres-Gesellschaft grundats, var dess uppgifter givna. Under de sista årtiondena av 1800-talet var det nämligen inte endast fråga om att få till stånd ett erkännande av katolska vetenskapsmän inför en icke-katolsk, fördomsfull överhet och allmänhet under den Bismarckska kulturkampen, det rörde sig också om den nyare utvecklingen inom vår moderna vetenskap och utbildning. Grundarna av Görres-Gesellschaft var medvetna om denna kamp mellan den nybildade tyska staten och den katolska kyrkan. Hur den än skulle sluta, måste i utvecklingen på lång sikt den katolska trosövertygelsen hävda sig och då framför allt när det gällde de andliga grundvalarna för det vetenskapliga och samhälleliga livet. De opponerade sig därför mot den härskande vetenskapsuppfattning, som inte bara förnekade möjligheten att förena vetenskap och de insikter som den religiösa tron lett fram till, utan ifrågasatte religionen överhuvudtaget och de med religiös tro sammanhängande antropologiska och etiska grunduppfattningarna. I programmet från mars 1876 bekände sig sällskapet till principen ”att mellan kyrkans lära och äkta vetenskapliga rön ingen sann motsats kan bestå”, att ”tro och vetenskap snarare ömsesidigt främjar och kompletterar varandra”. Här står vi inför ett vetenskapsteoretiskt grundproblem, som ännu på intet sätt är förlegat. I den även i vår tid aktuella diskussionen om vetenskapens förutsättningslöshet kommer de konflikter ofta i blickpunkten, där en troende vetenskapsman är och varit invecklad. Därvid rör det sig i dag inte så mycket om att den vetenskap, som den troende bedriver, måste hävda sig i samhället. Den troende vetenskapsmannen själv står snarare inför den existentiella frågan om den egna identiteten.

Sankt Thomas ab Aquinos väg

Den spänning, som råder mellan vetenskap och tro, har många gånger behandlats i den idéhistoriska utvecklingen. Det medförde alltid en konflikt, när tron ställdes inför en världsuppfattning, som gjorde anspråk på att det profana förnuftet hade universell giltighet. I den historiska utvecklingen blev sådana konflikter vanligtvis fruktbärande, när det kristna svaret på den profana utmaningen inte enbart var försvar utan med utgångspunkt i tron framställde ett konstruktivt mönster för världsförståelsen som på samma gång tillmätte det vetenskapliga förnuftet en egen plats och innebörd.

Ett ypperligt exempel på en sådan historiskt giltig lösning, som ända in i vår tid har haft inflytande, är sankt Thomas ab Aquinos verk. På 1200-talet hade man inom arabisk vetenskap och filosofi lärt känna en världsförståelse som helt och hållet byggde på profant förnuft. Med verklig passion drev Abaelard och hans samtida logik. I stället för en symbolisk tydning av naturen gjorde sig en begreppsmässig förklaring av naturen mer och mer gällande. I den förstod man inte naturen i dess historiska ”mening” utan som till sin ”struktur” rörlig. Även människan blev föremål för rationell granskning. Slutligen fick även det teologiska tänkandet en ny inriktning genom att det inlät sig på rationell metod. Teologin blev en vetenskap som arbetade med kontrollerande begrepp. Ur detta uppstod oundvikliga konflikter. Sin radikala prägel fann teologin hos sankt Thomas’ samtida som tillerkände de profana vetenskaperna en obetingad autonomi. De räknade med den möjligheten att ”rätt” avledda och därmed ”giltiga” resultat inom vetenskapen kunde komma i konflikt med vedertagna trossanningar. Som vetenskapsman skulle någon då kunna tvingas till att hävda sådana utsagor som han som troende inte höll för ”sanna”. En sådan tes om ”den dubbla sanningen” kan verka mycket förförisk för en intellektuell. För en troende är den oantagbar. Den för med nödvändighet till att en av de två konkurrerande storheterna elimineras.

En sådan extrem tillspetsning av konflikten är också aktuell i nutiden. I dag är det vanligt att det profana förnuftet och otron både i teorin och i det praktiska livet står i förbund med varandra. En sådan förbindelse var emellertid omöjlig för den kristna filosofin på 1200-talet, eftersom den kristna trosövertygelsen ännu inte hade ifrågasatts. På så sätt ställdes man inför uppgiften att ”medla” mellan tro och vetenskap. Denna medling måste ta hänsyn till bådas rätt förstådda autonomi och den måste även ge uttryck åt deras inre spänningsladdade förbindelse till en högre enhet. Det är kännetecknande för sankt Thomas’ andliga öppenhet att han inte pressade in de profana vetenskaperna i de av den teologiska vetenskapen uttryckta trosutsagorna.

Thomas utgår från att det mänskliga förnuftet ”av naturen”, det betyder genom Guds skapelse, har tillgång till ett område av sanna kunskaper och förmår få grepp om ”quodammodo omnia” (på något sätt det hela). Man måste för den skull tillerkänna den mänskliga vetenskapen en relativ autonomi. Den får sina sanningar inte genom att först nå den högsta kunskapen om det hela utan genom att förnuftet kan möta sanningen i det tillgängliga objektet. Här stämmer Thomas ab Aquino överens med ett uttalande av andra Vatikankonciliet. ”En viss vaneinställning som inte helt saknas hos de kristna själva på grund av en otillräcklig insikt i vetenskapens berättigade självständighet (autonomi)” beklagas uttryckligt av konciliet (Gaudium et spes 36).

Det mänskliga förnuftet kan inte med ett enda begrepp, inte i en enda allt integrerande vetenskap, omfatta hela rikedomen av företeelser. Det finns i stället ett flertal mot varandra avgränsade vetenskaper som inte går att återföra på varandra. Det utesluter inte att det mellan dessa vetenskaper finns både relationer och vad man kan kalla en viss rangordning. Thomas ger den högsta och mest betydelsefulla platsen åt metafysiken som läran om varandet som sådant och därmed också om varats helhet. Men metafysiken kan inte ersätta specialvetenskaperna och de kan inte härledas ur metafysiken. Även i förhållande till varandra har vetenskaperna en viss självständighet.

Varje mänsklig vetenskap är begränsad och ett lappverk. Men Thomas vet att människan har en stark längtan efter en helhetssyn på världen och tillvaron, efter kunskapen om en yttersta mening. I en berömd text i Summa contra gentiles visar Thomas att hedningarnas försök att finna den yttersta meningen med nödvändighet är dömda att misslyckas, eftersom de inte går tillräckligt djupt. Thomas ser detta inte så mycket som en arrogans hos ett förnuft som inte inser sina gränser, utan snarare som ett uttryck för existentiell nöd. Löftet om att få skåda Gud bevarar oss från att söka den slutgiltiga frälsningen i den mänskliga vetenskapen.

I tron urskiljer vi Guds frälsningsverk som leder utöver gränserna för den mänskliga naturen. Det innebär ingen inskränkning i vetenskapens suveränitet inom sitt område utan tvärtom dess befrielse från sin omsorg om människornas frälsning, något som den inte kan klara av.

Emedan Guds frälsningsverk sätter spår i världen, kan det finnas områden som blir föremål för såväl trosutsagor som för vetenskaplig kunskap. Thomas är övertygad om att insikten hör samman med vetandet och vissheten med tron. Visshet kan finnas även utan insikt. Här kan faktiska men inga principiella konflikter uppstå, exempelvis när något framställs som vetenskapliga fakta trots att de inte håller måttet inför kritiken eller helt enkelt intet annat är än preliminära hypoteser. De troende ställs då inför uppgiften att inte ha en patentlösning av konflikterna utan i varje enskilt fall lösa dem teoretiskt.

Den lösning sankt Thomas ger, kan även i dag tjäna som exempel för den troende vetenskapsmannens förståelse av sig själv. Om och i vad mån denna lösning förmår ge hjälp åt de icketroende vetenskapsmännen i deras kritiska reflexion, vill jag inte närmare gå in på. I de avgörande utsagor de gjort har de enligt min övertygelse inte kunnat komma med några bärande invändningar.

Det går naturligtvis inte att förneka att sankt Thomas’ tankemodell i vår vetenskapliga praxis och i vetenskapsmännens medvetande har förlorat sin präglande kraft. Det visar på något grundläggande: konflikten mellan tro och vetenskap är inte enbart ett teoretiskt problem. Den rymmer tvärtom en existentiell dimension. Därav följer att det är otillräckligt att teoretiskt konstatera att vetenskap och tro går att förena. Teori måste beledsagas av vittnesbörd i vars och ens personliga liv.

Problemet ”vetenskap och tro” i vår tid

Den moderna vetenskapsuppfattningen har under lång tid och i hög grad bestämts av de så kallade empiriska vetenskaperna. Vilka återverkningar detta har haft på vetenskaperna överhuvudtaget, visar sig däri att även de så kallade humanvetenskaperna, när det gäller att bestämma forskningsmål, arbetsmetoder och utgestalta resultaten, har anpassat sig efter de empiriska förfaringssätten.

Alla vetenskaper är enligt modern uppfattning underkastade de krav ett metodiskt tillvägagångssätt ställer. Deras resultat måste gå att kontrollera och vara möjliga att upprepa, samt såtillvida inter-subjektivt giltiga. Då först kan de betraktas som oavhängiga av subjektiva villkor och således som objektiva. När man på ett sådant sätt jämställer vetenskaplig objektivitet och intersubjektiv giltighet, det vill säga det som ibland kallas för ”riktigt”, har anspråken på ”sanning” prisgivits. Frågan om världen i sig, om världen ”verkligen” är sådan som de vetenskapliga begreppen eller formlerna beskriver den, framstår som omöjlig att avgöra med hjälp av vetenskapen och blir därför svävande. Man nöjer sig med att kunna ”behärska” världen intellektuellt och praktiskt med användande av denna typ av vetenskap – i treklangen vetenskap, teknik, ekonomi. En sådan förståelse av sig själv utesluter den teoretiska innebörden av sanning och därmed den djupt mänskliga betydelsen av teori som sanningsförvärv. Samtidigt knyts till begreppet vetenskaplig objektivitet uppfattningen att vetenskapen borde – och måste – vara ”utan värderingar”. Värderingar och uppställande av normer hör inte till den vetenskapliga processens innehåll, ens när de är förutsättningar eller föremål för vetenskaplig behandling. Häri ligger ett fundamentalt problem som i vår tid klart uttalas i vetenskapskritiken: en vetenskap som tillåter sig att ”behärska” de områden som den öppnat, och samtidigt uttryckligen avstår ifrån att uppställa normer som skall reglera behärskandet – en sådan vetenskap ger sig in under regler och inflytanden, som är främmande för den själv, och under en vetenskaplig eller också icke-vetenskaplig styrning, och riskerar således att bli godtyckligt manipulerad utifrån.

”Mellan kyrkans lära och äkta vetenskapliga rön kan ingen sann motsats bestå. ”

Till allt detta kommer specialiseringen. Den utbreder sig obegränsat i ständigt stegrande takt inom vetenskapen och är inte inriktad på en helhetsuppfattning utan tvärtom på den överväldigande mängden av detaljer. Specialiseringen gör enskildheter av vetenskaperna och tillåter knappast att man fortfarande talar om vetenskapen som en övergripande enhet.

Vetenskapen känner till både det ena och det andra om människan men förmår inte tala om vad människan är i sig själv. Människan längtar emellertid efter en mening. Hon står i ett förhållande till det eviga, till det ”helt annorlunda”. I dag är många oroade av den avgrundsdjupa känslan av meningslöshet i sina liv. Den moderna lyriken försöker framställa en sådan existentiell nöd med bilden av en öken. En vetenskap som står och stampar framför empirin och inte anser sina resultat som slutgiltiga utan som preliminära, har ingen möjlighet att ge något svar på en sådan existentiell nöd.

Ändå har den moderna vetenskapen avgörande inflytande på den enskildes liv, men även på det allmänna och på staten. Det antagandet att en intersubjektivt giltig, vetenskaplig utsaga skulle vara den enda som är intersubjektivt giltig, förändras till kravet att varje anspråk på giltighet måste bevisas vetenskapligt. Man eftersträvar att alla livsområden skall bearbetas vetenskapligt i en hittills okänd omfattning, det vill säga det som för till ”vetenskapens allestädesnärvaro inom det totala industrisystemet”: inom teknik, näringsliv, rättsskipning, medicin, utbildning, socialförvaltning, trafikväsen och så vidare.

Den vetenskapliga styrningen av allt praktiskt liv har märkligt nog förbundits med en för vår upplysta tidsålder förvånansvärd övertro på vetenskapen. Om någon i dag skulle ge sig in på att driva ut onda andar, skulle han säkert bli förhånad i massmedia och det hela skulle betraktas som ett återfall i den mörka medeltiden. Men för någon tid sedan (i november 1974 och januari 1975) sände tysk television ett program i tre avsnitt, där man kunde höra anderöster på band. Eftersom detta program inte utformats av teologer utan i humanvetenskapens namn sändes och mottogs det med troskyldigt allvar.

Mot bakgrunden av den i dag förhärskande vetenskapsuppfattningen går det framför allt knappast att inse hur det överhuvudtaget har kunnat uppstå en konflikt med de principiellt annorlunda anspråk tron har. Den enskildes såväl som den samhälleliga institutionen ”kyrkans” tro skulle kunna tolereras. Den kan ses som en privat ideologi för att mer verksamt stärka livskänslan, ett medel till – som man ofta kallar det – privat självförverkligande. En troende vetenskapsman kommer inte att ha några svårigheter att sköta sitt yrke. Tron kommer inte att bekämpas. Trosutsagornas innebörd ligger långt utanför det man är beredd att ta upp till behandling.

Men låt oss inte bli lurade. Frånvaron av direkt konfrontation och det likgiltiga sättet att låta oss vara ifred är inte ägnat att skaffa ur världen spänningen mellan vetenskap och tro. Denna spänning upphöjs inte till det individualpsykologiska planet därigenom att den enskilde vetenskapsmannen ser på sig själv å ena sidan som avgjort profan, när det gäller området för hans vetenskap, som inte har något med sanningen att göra, och å andra sidan som ”existentiell” men främmande för teori i egenskap av troende. Även om man medger att en sådan uppspaltning av den andliga existensen skulle vara möjlig, innebär det dock bara att man därigenom kringgår problematiken och just därigenom får den bekräftad. Det rör sig dock till slut om att på ett intellektuellt sätt hävda sin egen existens som troende i ett samhälle som tror på vetenskapen.

Det första steget mot ett sådant mål är att återuppväcka känslan för teori, känslan för anspråk på sanning hos teorin och för teoretisk sanning. Om man åter börjar känna igen och erkänna sanningen som mänskligt värde, kommer kanske även en ny förståelse att öppna sig nämligen att sanning är ett namn på Gud. 1 vår vetenskapligt-tekniska värld är just tron i ett sådant läge att den kan återge vetenskapen dess känsla för sanning. I en sådan känsla kan en troende vetenskapsman, när han utför sitt forskningsarbete lika rationellt som en icke-troende, berika sin vetenskap utifrån sin tro.

”Tro och vetenskap främjar och kompletterar snarare varandra. ”

Tro kan bara ses som enhet av ”praxis” och teori. Detta gäller nu med tanke på det oupplösliga sambandet mellan religiös övertygelse och socialt handlande. Det får emellertid också en djup betydelse, om man tänker på den insikt man får i det tålamod som är verksamt i tron, om man vänder sig till Gud i kontemplativ förväntan på ett överflödande skådande. I ett sådant perspektiv framstår trons ”teori” – och det betyder ingenting annat än ”skådandet” – på samma gång som högsta form av handlande. Det kan därigenom på nytt levandegöra insikten att ”teori” som förhållande till en sanning, som givits i förväg och som överbjuder människorna, tillhör det mänskliga livet. Om sanningen är ett mål för livet då blir vetenskapen legitimerad som djupt mänsklig. Till och med vetenskapens begränsning upphävs då slutgiltigt. Av den troende vetenskapsmannen krävs i dag inte bara att han legitimerar sig som en sådan bland andra vetenskapsmän, utan även att han medverkar till att det vetenskapliga arbetet infogas i en mänsklig ordning. En sådan medvetenhet om det egna jaget är öppen för tron och gör vägen fri från tron till sanningen.

En vetenskap som åter träder in under sanningsanspråket och inte ställer sig fullständigt inkommensurabel i förhållande till tron, en sådan vetenskap kan till slut också överta en normerande roll i samhället. Här räcker det inte med enstaka deltaganden av en och annan vetenskapsgren. Problemet att finna normer och göra dem erkända måste inför det komplexa moderna samhället och mängden av detaljvetenskaper vara i hög grad angeläget. Därvid kan man då i dag knappast avstå från historiens djupdimension. Den är en identitetsförmedlande kraft i ett samhälle som ständigt hotas av att förlora sin identitet. Och denna kraft har en fundamental betydelse.

Kyrkans uppgift

Förhållandet mellan vetenskap och tro är ett livsproblem för den enskilde vetenskapsmannen. Det har emellertid också en institutionell aspekt som jag skulle vilja hänvisa till. Den frigörelse som förnuftet under den nyare tiden genomgått, är en frigörelse från tidigare bindningar till tron. Men den är samtidigt en emancipation från den kyrkliga auktoriteten och den utfördes inte utan smärtsamma erfarenheter på båda sidor. Förhållandet mellan kyrkan och vetenskapen är i många avseenden historiskt belastat. I allra senaste tid tycks förhållandet ha blivit bättre och man kan önska att den ömsesidiga förståelsen och dialogen i en framtid skall förstärkas trots alla spänningar som uppstått ur grundkonflikten mellan tro och vetenskap.

Hur viktigt något sådant är i dag inför de accelererande framstegen hos den vetenskapliga forskningen inte bara inom naturvetenskaperna utan även inom samhällsvetenskaperna och humanvetenskaperna, ligger i öppen dag. Överallt där de hittills gällande livsmönstren förändras eller ifrågasätts genom forskningens nya rön, uppträder trängande behov av att bilda nya normer. Vetenskapsmännen väntar sig svar på de etiska implikationerna av sin forskning. Kyrkan blir inte sällan anmodad att ta ställning i egenskap av den traditionella normgivande instansen till och med av vetenskapsmän som står främmande för henne ur trossynpunkt. Eftersom de nya förhållandena ställer även kyrkan inför till dels fullständigt nyuppkomna frågor, är hon för sin del sällan i ett sådant läge att hon enbart genom att upprepa gamla sanningar kan visa vägen. Om kyrkan vill ge moralisk ledning och hjälp att leva åt sökande människor, måste hennes uttalanden vid varje tillfälle på nytt visa på en förbindelse mellan giltiga normer, som står över tiden, och en tidsbunden lösning av problemen. Vilket oerhört anspråk ställs inte därmed på kyrkan inför ett liv tillsammans i ett mer och mer komplicerat samhälle både på det närliggande och det statliga planet? Det är inte alltid kritikerna tar tillräcklig hänsyn till det och det är därvid också lämpligt att beakta att kyrkans uttalanden måste vara tillämpliga på den världsomspännande kyrkans situation och inte på enskilda tillfälliga sammanhang.

I sådana fall kan kyrkan inte begränsa sig till att samarbeta med troende katolska vetenskapsmän, även om naturligtvis särskilda förväntningar riktas till dem. Kyrkan är mer än tidigare inriktad på att samarbeta med alla vetenskapsmän oavsett deras religiösa övertygelse. På konciliet förklarade kyrkan sig beredd till samtal och samarbete. Därmed igångsattes den process som trots talrika hinder kan leda fram till att den splittrande utvecklingen på de vetenskapliga och tekniska områdena och möjligheten att behärska dem andligt åter skall kunna bringas i harmoni med varandra. Även med risk att bli beskylld för lättköpt optimism vill jag dock anföra att Göres-Gesellschaft i sin historia är ett exempel på vad beredvillighet att göra insatser, mod till debatt och intellektuella prestationer förmår åstadkomma.

Övers. och bearb.: Bengt Thorell