Kyrklighet i siffror

Den kyrkliga utvecklingen speglad i statistik av olika slag har vi flera gånger uppmärksammat i Signum. Folkräkningarnas uppgifter om konfessionstillhörighet i Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland från 1971 visade hur den katolska expansionen i dessa länder under 1950-talet senare mattats eller förbytts i tillbakagång. Men samma data vittnade om att utvecklingen under 60-talet varit ännu svagare för de protestantiska main line-kyrkorna (Signum 1975:4).

Statistik över förrättningar som dop och vigslar jämte de kyrkliga sammanställningarna av församlingsmedlemmar gav alldeles samma bild för den katolska kyrkan i England och Wales; tillbakagång eller stagnation från det tidiga 60-talet till början av 70-talet. Men data för Church of England under samma tid var inte mer uppmuntrande. Likaså har vi kunnat konstatera att den kyrkliga trenden i vissa hänseenden vänt i Sverige från början av detta decennium, och att sedan ett par år siffrorna i USA åter pekar uppåt.

Nya data av olika slag och från skilda länder låter oss tydligare se proportionerna av den katolska kyrkokrisen de senaste femton åren, liksom den vändning av kyrkokonjunkturen som nu förefaller vara ett allmänt fenomen i den västliga världen.

”Den vacklande pelaren”

De wankele zuil kallades en sociologisk analys för några år sedan av den nederländska katolska krisen. Karakteristiskt för det nederländska samhället var länge dess ”verzuiling”, samhällsstrukturens vertikala uppdelning i ”pelare” eller ”kolonner” enligt konfessioner resp. icke-kyrklighet. Under 60och 70-talen har den pelare som föreföll fastast grundad och sammanhållen, den katolska gemenskapen, förvandlats till den vacklande pelaren.

En informationsbulletin från nov. 1976 ”Den romersk-katolska kyrkan i Nederländerna 1975/76. Siffrorna bakom utvecklingen” ger viktiga data för de senaste tio åren.

Från 1966 till 1976 kan vi år från år följa antalet mässbesökare, räknade två veckoslut i januari varje år. Under denna tid har deltagandet i mässan lördag/söndag minskat från 64,4 procent till 31,1 av den totala katolska befolkningen. Man frapperas dels av den massiva uppslutningen i början av perioden, dels av den kraftiga minskningen. (Jämförd med svenska förhållanden är dock också 31 procent en svindlande siffra.) Kring 1960 var födelsetalen bland katolikerna högre än inom den övriga befolkningen, och endast några procent mindre än hälften av de födda barnen döptes katolskt. Skillnaden i fruktsamhet mellan katoliker och andra har helt försvunnit och då alla katolska föräldrar inte låter döpa sina barn, har andelen katolska döpta av nyfödda i Nederländerna sjunkit till 35 %. Samma andel utgör de katolska vigslarna av samtliga ingångna äktenskap, också detta en stark nedgång. Av den nederländska befolkningen är knappt 40°16 katoliker. Medan för femton år sedan mångdubbelt fler trädde in i kyrkan än trädde ut, var 1975 inträdena färre än 1 000, utträdena 33 000.

Statistiken över präster, bröder och systrar från 1975 kan vi jämföra med siffror från 1960. Antalet sekularpräster har minskat med 20, och antalet ordenssystrar med 30 procent, från 33 000 till 23 000. Ordensprästerna är färre än hälften och bröderna ung. hälften, men i dessa fall är siffrorna inte jämförbara, eftersom redovisningsgrunderna inte är desamma. (Nya ordensprovinser har tillkommit i andra världsdelar, som nederländska missionärer nu tillhör.) Men minskningen har varit minst så stor som för stiftsprästerna.

Belgien och Förbundsrepubliken

Är då siffrorna och utvecklingen i Nederländerna representativa för andra länder? I tendensen ja, men inte i styrkan av utslagen. Den informationsbulletin vi utnyttjar, har också data för kyrksamheten i Belgien och BRD. I Belgien var minskningen av besökare i veckoslutsmässan 1966-72 från 43,4 procent till 34,2.

De västtyska siffrorna minskar 1968-73 från 41,5 till 33,4 procent. I Belgien räknar man andelen av katoliker mellan 5 och 70 år, i BRD på hela den katolska befolkningen. De belgiska och tyska kurvorna visar endast mer än hälften så brant nedgång som den nederländska. Dessutom är parallelliteten mellan de tre påtaglig; tillbakagången är relativt måttlig i början för att accelerera åren 1969-71, varefter de senaste åren tyder på en utplaning av kurvan. Om man extrapolerar de belgiska och tyska siffrorna skulle de 1976 ung. sammanfalla med den nederländska kring 31 procent.

För Förbundsrepubliken och Belgien har vi också något äldre siffror som visar minskningen under det tidiga 60-talet. Den årliga räkningen efter nuvarande principer inleddes i Belgien 1962, då mässbesökarna var 46,5 procent. För de västtyska stiften finns en siffra från 1959, några tiondelar högre. Mycket tyder på att kyrksamheten förändrades tämligen litet i dessa länder under 50-talet. För Belgien finns anledning att anta en svag ökning, för BRD ett maximum några år in på decenniet och därefter en obetydlig tillbakagång. Från åren kring 1960 har i Belgien och BRD mässbesöken till våra dagar minskat med ung. en tredjedel. Men i Nederländerna med betydligt mer än hälften.

Andra länder

Lika fullständiga undersökningar finns inte från andra västeuropeiska länder. Vid mitten av 60-talet beräknade man på ett stort men inte alldeles enhetligt material mässbesöken i Italien till 37 %. Sedan dess har minskningen sannolikt varit minst lika stor som i Belgien och BRD, kanske tio procentenheter. Siffror för Österrike 1959 uppger 34,5 procent söndagligt mässbesök. Under de senaste åren har man där registrerat en uppgång från 18 till 20 procent, men om dessa siffror är beräknade på alldeles samma grunder som 1959, är osäkert. Trots att fransk forskning varit vägröjande för geografisk och sociografisk kartläggning av kyrksamheten, finns det inga regelbundna, heltäckande räkningar. Vid mitten av 60-talet gav en grundlig analys av aktuella data en besöksfrekvens på ung. 26 procent. Men i övrigt har vi endast ett stort antal svar från opinionsundersökningar att hålla oss till. Enkäter med personer som ingår äktenskap visar, att bland kvinnor andelen praktiserande katoliker från perioden 1956-61 till 1962-66 sjönk från 36 till 26 procent, bland männen från 27 procent till 21. Motsvarande data från 1946-55 visar att minskningen fram till 60-talet var obetydlig.

Det förefaller alltså som om nedgången skulle sätta in tidigare i Frankrike än annorstädes, men å andra sidan är det klarlagt att minskningen i kyrkogång tidigast och kraftigast satte in i den yngre generationen, och det är onekligen den som ingår äktenskap. En rad opinionsundersökningar 1970-73 visade att av vuxna fransmän (över 15 eller 20 år) omkring 19 procent uppgav sig gå i mässan varje söndag, och ytterligare ca 45 procent några gånger om året. Dessa data vittnar inte om några förändringar just dessa år.

Självuppgiven kyrksamhet är i allmänhet klart högre än observerad. Ä andra sidan är de yngre, som inte tillfrågats av opinionsundersökarna, relativt många fler i mässan. Det är möjligt att ”överrapportering” bland vuxna och överrepresentation i åldern 5–15 år tar ut varandra, och att i Frankrike i dag knappt 20 procent finns i mässan under veckoslutet.

Storbritannien

I Signum 1975:2 kunde vi redovisa en undersökning om den katolska gemenskapen i England efter konciliet. Där saknas uppgifter i konfession i folkräkningar liksom även officiell registrering. Församlingsmedlemmarna ökade snabbt under 60-talet, men ökningen har varit tämligen svag de senaste tio åren. Den aktuella siffran är 4,2 milj., alltså drygt 8 procent av befolkningen i England och Wales, vilka utgör en kyrkoprovins. Från 1961 till 1972 sjönk andelen katolskt döpta av de nyfödda från 16 till 13 procent, och andelen katolska vigslar av samtliga giftermål från knappt 13 till 9,5 procent. Sedan 1972 har siffrorna för dop och vigsel legat fast vid denna nivå. Räkning av mässbesökare visade 1975 en ökning från föregående år, 43 resp. 42 procent av församlingsmedlemmar. Det innebär 1,8 milj., medan den högsta siffra som nåtts för England ligger något över två milj.

För Church of England har utvecklingen varit ännu mer ogynnsam. Sedan slutet av 60-talet minskar de anglikanskt döpta i England också i absoluta tal. Från 1958 till 1973 har andelen av befolkningen minskat från 63 till 58 procent. Relativt ännu större är minskningen av antalet konfirmerade i Church of England, från 9,7 milj. till 9,3 milj. Minskningen av de anglikanska förrättningarna har varit markant, anglikanska vigslar utgjorde vid mitten av 50-talet hälften av samtliga, 1970 41 procent, 1972 endast 36,5 procent för att därefter hejda sitt fall till 35,8 1974. Även för Church of England uppges de allra senaste åren betytt en mindre ökning av gudstjänstbesöken. Dessa torde en genomsnittlig söndag vara något färre än de katolska mässbesökarna.

Antalet katoliker i Skottland var 1960 788 000, och hade 1975 ökat till 816 000. Den katolska andelen av giftermålen var 15,5 procent, en minskning med någon procentenhet från början av 60-talet. Påtaglig är tillbakagången för den presbyterianska Church of Scotland. 1960 hyste den 1,3 milj. vuxna medlemmar. Femton år senare hade antalet sjunkit till 1,06 milj.

I slutet av 50-talet upptog den katolska kyrkan i England årligen bortåt 15 000 konvertiter. 1972 hade siffran sjunkit under 4 000, men var 1974 och 1975 5 200. Nedgången av antalet katolska präster är i England mindre drastisk än på andra håll. 1975 var de 7 200; maximumsiffran i början av 60-talet var 500 högre.

USA

Från USA finns endast resultat av opinionsundersökningar. Från en stor genomlysning av den katolska befolkningens attityder 1963 till en liknande 1974 hade andelen som uppgav sig gå i mässan varje söndag sjunkit från 71 till 50 procent. Antalet församlingsmedlemmar stagnerade vid mitten av 60talet för att först från 1973 åter öka i nämnvärd utsträckning. Sedan samma år tyder också alla opinionsundersökningar på en generell omsvängning från den negativa trend i medlemskap och kyrkobesök som rått sedan 1958/60.

Den katolska kyrkan upplevde i USA under 1950-talet en kraftig ökning av präst- och ordenskallelser som under 60-talet förbyttes i en radikal nedgång i nyrekryteringen och många som lämnade ämbete och ordnar. Under 50-talet ökade antalet präster med en fjärdedel till 55 000 1960. Femton år senare var antalet reducerat till 1950 års siffra. Men de allra senaste åren har åter, liksom i så gott som alla västliga länder, antalet som påbörjar studier för prästämbetet åter börjat öka. Om något år kan också antalet nyprästvigda förväntas tillta. En god illustration till utvecklingen från början av 60-talet ger denna serie av nyinträdda i den nordamerikanska provinsen av jesuitorden:

1962429
1966214
197076
1976155

Krisens förlopp och omfattning

Det förefaller som om den tämligen allmänna katolska expansionen eller stabiliteten under 50-talet bröts redan något år in på 1960-talet i de flesta länder i västvärlden. Den kan därför inte utan vidare betecknas som konciliets efterverkningar. Åtminstone i några länder i Västeuropa var åren efter 1968 de mest kritiska, vilket inte visar att krisen orsakades av Humanae Vitae och den efterföljande reaktionen, men möjligen att den accentuerade den.

I så gott som alla västländer visar data sedan 1972/73 åter en gynnsammare utveckling för katolska kyrkan. Detta innebär inte att någon förlorad terräng egentligen återvunnits. Vi kan också notera att vissa sektorer inte drabbats av någon tillbakagång. Det katolska skolväsendet har visserligen bantats kraftigt i USA, men i Frankrike ökar sedan några år de katolska skolornas andel, och detsamma sker i Belgien, kanske tydligast inom högskolesektorn. Inte ens i Nederländerna har de katolska skolorna minskat nämnvärt. Detsamma gäller i Storbritannien.

För en förståelse och tolkning av den katolska utvecklingen på 60-talet förefaller den nära parallellen till nedgången för de protestantiska main line-kyrkorna vara av vikt. Liksom den protestantiska konjunkturen svängde något tidigare under 50-talets sista år, har också stabiliseringen kommit litet förr i början av 70-talet. Den avtappning av mässbesökare med en tredjedel från början av 60-talet till mitten av 70-talet som vi kunde belägga i Förbundsrepubliken och Belgien är relativt lika stor som nedgången i högmässobesök i Svenska kyrkan mellan den stabila nivån vid mitten av 50-talet till den nya stabiliseringen på 70-talet.

Sverige

Den återhämtning av kyrksamheten i Svenska kyrkan som kännetecknande de första åren av 70-talet består. Siffrorna i Svenska kyrkans Årsbok 1977 avseende 1975 visar en liten minskning av högmässobesöken och en något större ökning för övriga gudstjänster. Andelen dop i förhållande till födda under året skulle ha ökat någon procentenhet, men eftersom födelsetalen sjönk kraftigt från 1974 till 1975, borde jämförelsesiffran minskas med något tusental, och då försvinner i stort ökningen. Men dopfrekvensen ligger vid mitten av 70-talet fast vid drygt 80 procent av alla födda, minst fem procentenheter högre räknat på nyfödda, med minst en förälder som medlem av Svenska kyrkan. Konfirmationsfrekvensen, 74 procent, är också stabil, uppenbarligen beräknad på medlemmar av Svenska kyrkan i aktuell ålder. Däremot fortsatte också 1975 den jämna och starka nedgången av andelen kyrkliga vigslar. Mellan 1968 och 1975 har andelen minskat från 85 till 65 procent. Den långsiktiga och stadiga uppgången av antalet nattvardstillfällen och nattvardsgäster fortsatte. De regionala skillnaderna inom svenskt kyrkoliv visar egentligen inga tendenser att minska, och Stockholms stift tenderar snarast att i vissa hänseenden ännu påtagligare distanseras av övriga Sverige.

Svenska Missionsförbundet publicerar i årsboken Ansgarius siffror som anger tendenser under senare år. Under 60-talet var de årliga medlemsförlusterna över ett tusen för att nå ett bottenläge kring 1968. Därefter har nedgången varit mindre brant, och antalet medlemmar upptagna på bekännelse har ökat. De allra senaste åren har möjligen åter varit något mindre gynnsamma. Men fortfarande förlorar SMF medlemmar i betydande utsträckning.

Den intressantaste serie av kyrksamhetssiffror vi har från Sverige, är Religionssociologiska institutets årliga räkning av gudstjänstbesök i Storstockholm söndagen före Domssöndagen. Data finns alltifrån 1966 (Stockholms stad från 1962). Eftersom man räknar en enstaka dag, kan siffrorna påverkas av vädret eller speciella arrangemang. Därför måste en tolkning se till tendenser som omfattar flera år.

Men de stora dragen är tydliga. Vi kan här bortse från söndagsskolan som, frånsett en stabilisering 1970-72, visar en stark tillbakagång under perioden. De senaste åren har antalet besökare vid gudstjänster eftermiddag och kväll ökat med några tusen på grund av att söndagen fallit inom u-veckan. Här påverkas givetvis också de enskilda samfundens siffror kraftigt. Den serie som bäst lämpar sig för långsiktig jämförelse är alltså deltagandet i förmiddagsgudstjänsten.

Alla data visar på en stadig tillbakagång i gudstjänstbesöken med ett minimum kring 1970. En stark ökning inträffar 1973 och de följande åren visar att de inte endast rör sig om en tillfällighet. Gudstjänstdeltagandet har fortsatt att ligga över det sena 60-talets.

Svackan kring 1970 gäller främst Svenska kyrkan. Under några år sjönk högmässodeltagandet till 10 000 eller mindre, men har sedan återgått till de ca 12 000, som var normala under 60-talet. Under de dåliga åren hade de fria samfunden fler deltagare i söndagsförmiddagens gudstjänst än Svenska kyrkan. Bland de fria samfunden har Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet befäst sin dominerande ställning i Storstockholm. Pingströrelsen har några år i församlingsgudstjänsterna samlat över 10 000 deltagare; 1976 12 000. (PR har stundom lika många i kvällens som i förmiddagens gudstjänst.) SMF har under 70-talet i allmänhet haft minst 3 000 i förmiddagsgudstjänsterna. Förra året samlades sammanlagt 4 600 i församlingsgudstjänsterna.

Det katolska mässdeltagandet i Storstockholm var i stort stabilt under 60-talet (kring 2 000). Möjligen var också för katolska kyrkan åren kring 1970 genomsnittligt sämre än tidigare. Däremot har de två senaste åren med 2 300 besökare varit klart bättre än de flesta år mellan 1968 och 1973. Under 60-talet ökade genom invandring antalet katoliker i Stockholmsområdet, medan tillväxten varit obetydlig under 70-talet. Med många reservationer skulle man också för de katolska församlingarna i Stockholm kunna utläsa en viss återhämtning de senaste åren.

Den vändning i kyrksamheten till det bättre som nästan överallt annorstädes har iakttagits skulle alltså även gälla Stockholm. Möjligen kan man fundera över förhållandet att om svängningen förefaller att ha kommit senare än i det övriga Sverige.

Förskjutningar mellan och inom kyrkorna

Rent kvantitativa förändringar är intressanta i sig själva, som yttre mått på förändringar av viktiga kulturella vanor och bruk. Dess fulla innebörd framkommer endast i ljuset av den andliga och teologiska utvecklingen. Denna saknar vi utrymme och kompetens att närmare söka skissera här. Som vi ovan sagt var 60-talet en prövning inte blott för katolska kyrkan utan kanske i samma utsträckning för de ”liberala” och ekumeniska protestantiska kyrkorna, anglikaner, presbyterianer, metodister. Den evangelikala våg, som motstod den allmänna tillbakagången, har allt tydligare visat sig vara 60-talets kyrkohistoriska karakteristikum. Och även om också main linekyrkorna fått sin del av 70-talets allmänna konjunkturuppgång, har någon ändring i denna pågående förskjutning inom den protestantiska kristenheten inte skett.

Man skulle kunna säga att liknande tendenser kan observeras på katolskt håll. För tio år sedan skulle en förutsägelse om den katolska pingströrelsen tett sig helt absurd, liksom att den konservativa flygeln inom kyrkan vid mitten av 70-talet skulle vara livaktigare och ”besvärligare” än radikalerna. Vi upplever också på många håll ett återupptagande av t ex andaktsformer, som syntes vara på väg att försvinna i liturgireformens följd.

För att verkligen tolka de data och tendenser vi här mönstrat, skulle man behöva relatera dessa både till samhällsutvecklingen i stort och till de andliga och teologiska strömningarna. Men både forskning och kyrkligt handlande förutsätter att man inhämtar den yttre utvecklingen, så långt den låter sig avläsas. Vi hoppas att vi med ovanstående kunnat lämna ett bidrag till bilden av vad som hänt, även om vi inte besvarat frågan om varför det skett.