Latinamerika – litteratur och förtryck

På flykt över Anderna undan González Videlas diktatur ristar Pablo Neruda på andra sidan gränsen, väl inne i Argentina, på en trädstam: ”På återseende mitt fosterland, jag lämnar dig, men för dig med mig.” Det var inte första och inte sista gången han tvingades lämna Chile på grund av politisk förföljelse. I sällskap med sin färdkamrat styr Neruda så stegen mot ett hotell i den eleganta gränsorten dit folk kommer för att fiska. Veckogammal skäggstubb och sönderrivna kläder får dem att likna ett par stråtrövare och hotelldirektören ber dem artigt men bestämt att de måtte söka logi på något annat ställe. Men i samma stund tar en person deras parti, sålunda beskriven av Neruda: ”En elegant senor med omisskänlig militärisk hållning, åtföljd av en filmblondin skrek med rungande röst: ”Stopp där! Chilenare kastas inte ut från något som helst ställe! De stannar här!” Och vi stannade. Vår beskyddare var så lik Peron och hans dam så lik Eva att vi båda tänkte: Det är de! Men sedan när vi tvättat oss och bytt kläder och satt vid bordet och smuttade på en flaska tvivelaktig champagne fick vi veta att mannen var kommendant vid den lokala garnisonen och att hon var en aktris från Buenos Aires som kommit för att hälsa på honom.”

Scenen är hämtad ur Nerudas självbiografi ”Jag bekänner att jag levat”. Det finns något lätt komiskt mitt i det tragiska att man flyr undan en diktator för att omedelbart på andra sidan gränsen i förstone tycka sig stå öga mot öga med grannlandets. Neruda vet vad han talar om när han mot slutet av sitt liv ger sig på att dissekera González Videla och ställer honom i relation till andra arter av samma familj. Den raljanta tonen beror säkert på att han i skrivande stund tror att historien vänt för Chiles räkning . . . ännu ett exemplar skulle dock dyka upp innan diktaren för evigt slöt sina ögon. Den gången var det Pinochet. Han säger: ”González Videla var en produkt av skumraskpolitik, en uppblåst pratmakare, en harkrank som omgav sig med ett sken av mod och styrka. I den sydamerikanska faunan har de stora diktatorerna varit jättedinosaurier, relikter från en kolossal feodalism på förhistorisk mark. Denne chilenske Judas var bara en lärling i tyranni, jämförd med dinosaurierna var han inget annat än en kringkilande giftödla. Men trots detta gjorde han tillräckligt för att få Chile på fall. I alla händelser vred han den chilenska klockan tillbaka. Och chilenarna tittade på varann utan att kunna fatta hur det gått till.”

Den chilenska protestsångerskan Violeta Parra väljer två andra exemplar ur diktatorsfaunan när hon i sången La Carta apostroferar presidenterna Alesandri, far och son. Fadern kallades allmänt för lejonet av folket i Chile; var fadern blodtörstig måste också sonen vara det, ty sjunger hon: ”el Leon es un sanguinario en toda generacion.” El senor, Presidente i Asturias’ Guatemala är tyrannen som bara visar sig då och då och när han försvinner gör det likt en jaguar: ”Hans steg gav samma eko som jaguarens tassande när han flytt över stenarna i en uttorkad flod. Han försvann genom en dörr, draperierna som han hade ryckt undan för att komma igenom piskade honom i ryggen.”

Tyrannen

Är som vi skall se tyrannen – diktatorn ett centralt ämne i latinamerikansk litteratur har det ju sin yttersta förklaring i denna kontinents egen historia där med jämna mellanrum någon egenmäktig tar sig för att vrida visarna tillbaka på klockan. Om den inte stannat för gott. Med ständigt samma konsekvenser för de intellektuella och politiskt medvetna som måste fly. Och för massan en återgång till absolut lydnad och underkastelse. Under Batistas välde på Cuba levde Carpentier, en av de stora prosaisterna, liksom Guillen, den store diktaren, i landsflykt. I sin senaste roman tar Carpentier just upp diktatorn till ämne för sin analys. Han delar in diktatorerna i tre kategorier: den till tänderna rustade, den obildade och blodtörstige och den upplyste despoten. Det är något av den sistnämnda typen som representeras av el primer magistrado som han genomgående kallas i ”El Recurso del metodo” (1974). Upplyst i betydelsen av europeiskt snitt, bildad, bara till hälften, för även om han med förkärlek frekventerar litterära kretsar i Paris låter han i antikommunistiskt nit alla böcker som i titeln. innehåller adjektivet röd försvinna från landets bokhandlar, tydligen i fullkomlig okunnighet om innehållet i de bannlysta böckerna. Han uppenbarar sig i sitt karibiska lilleputtrike blott när hans intuition säger honom att hans makt är i fara. Till slut störtas han, dör i exil, och begravs på Montparnassekyrkogården. Under hela skildringen antyds tendenser till revolt, förespråkarna för omvälvning utgör motpolerna till diktatorn och hans krets. Sist tar de hem en seger om vars varaktighet Carpentier inte vågar sia. På lång sikt har dock varje revolutionsförsök sin fundamentala betydelse.

Om den colombianske författaren Gabriel Garcia Marques sista roman Patriarkens höst heter det i Karl Erik Lagerlöfs recension i DN den 25.10.1976: ”Hela tiden handlar det om en diktatur full av meningslöshet, våld och genomkorrumperad maktutövning till ett allt värre elände för de fattiga och en allt större ensamhet för härskaren.”

E! SenorPresidente av Asturias kom redan 1946. Således en av de äldsta i raden av diktatorsskildringar men ständigt aktuell just genom att den spelar på distansen mellan härskaren och massan. Står de någon gång ansikte mot ansikte med varandra är scenen den traditionella: Högt över massans huvuden, bakom balkongens marmorbalustrad ”i profil för att inte exponera sitt bröst” oroligt spejande, omgiven av sina hantlangare uttalar presidenten några korta, gripande ord. ”Kvinnor och män torkade en tår eller flera. Alla snöt sig när talet var slut.” Patriarkens ord har än en gång gått hem, den väntade effekten har inte uteblivit. Diktatorn kan dra sig tillbaka. Han är inte militär, han har ett yttre som bär drag av en sober Salazar: ”Presidenten var som alltid klädd i djup sorg: svarta skor, svart kostym, svart halsduk och en svart hatt som han aldrig tog av sig. Bakom de gråsprängda mustascherna som var nedkammade över mungiporna dolde han sina gluggar i tandraderna, han hade slappa kinder och ögonlocken låg i tunga veck.”

Mellan diktatorn och massan, ytterligheterna på samhällsstegen finns en minoritet som rör sig i reflexerpa från härskarens sken, sålunda tecknad i sovande tillstånd från förstadsgatornas perspektiv genom vilka den utstötte och ringaste, Pelele, flyr för sitt liv i den tidiga morgontimmen.

”De sov, lika varandra i dödens spegel som de var olika i den kamp de skulle återuppta i soluppgången: några saknade det nödvändigaste och måste slita för att förtjäna sitt bröd, andra hade sitt överflöd i den sysslolöses privilegierade industrier, de var vänner till presidenten, de ägde hus, fyrtio, femtio stycken, de lånade ut pengar mot nio å tio procents månatlig ränta, ämbetsmän med sju eller åtta allmänna uppdrag som utnyttjade koncessioner, pantbanker, folk med officiella titlar, spelhus, tuppfäktningsarenor, indiansk arbetskraft, brännvinsfabriker, bordeller, kroger och subventionerade tidningar.” Det finns naturligt nog en ymnig samhällskritisk litteratur i LatinAmerika som brännmärker just den många gånger korrumperade bourgeoisien. Något förtäckt hos argentinaren Cortazar, tydligt hos hans landsmaninna Silvina Bullrich, skoningslöst hos mexikanaren Carlos Fuentes, bara för att nämna några exempel. I de flesta fall med nya djärva konstgrepp rent berättartekniskt, som fått europeiska förläggare att med spänning och intresse bevaka denna kontinents moderna prosa. En ny roman av peruanen Vargas Llosa, colombianaren Marques eller Carlos Fuentes är verkliga evenemang i Paris, Madrid, Bonn, Stockholm. Men är det egentligen för Europa dessa författare vill skriva? Det är säkert en fråga många av dem ställt sig. För vem skriver man egentligen när de flesta i ens hemland är analfabeter? Inte är det för Paraguays lantarbetare. Bolivias och Chiles gruvarbetare eller för dem som sliter på Guatemalas bananplantager. Och inte heller räknar man väl med att bli läst av dem man kritiserar. Neruda upplevde verkligen att hans diktning kom att älskas av folket. En av högtidsstunderna i hans liv var när en gruvarbetare kom upp med hissen ur gruvschaktet, sträckte fram sin hand mot diktaren och sade: ”Jag har känt dig sedan länge, broder.”

Det är så lätt att en europeisk publik uppfattar den yttre, många gånger suveräna formen, i denna litteratur men tycker sig sakna kunskap för att ta emot innehållet på ett personligt sätt, känna sig utmanad.

Undantagslöst kan man ändå säga att det handlar om författare som vill väcka till medvetande om ett kollektivt ansvar för en ond cirkel vi alla har skuld till. Inte minst vi européer. Historiskt, ty från Europa kom ett synsätt, länge försvarat av kyrkan, som gick ut på att predika resignation bland de fattiga och förse de besuttna med ett gott samvete genom att predika välgörenhet. Ekonomiskt, ty genom att i-länderna suger ut dessa länder utnyttjande deras råvaror och billiga arbetskraft kommer fattigdom, barnadödlighet, analfabetism att förbli denna kontinents lott. Carlos Fuentes säger i en intervju att han personligen ser det som sin obestridliga uppgift att skriva om Latin-Amerika, utifrån Latin-Amerika, för Latin-Amerika, och den inställningen är han inte ensam om. Så skrev Neruda och Asturias. Den övertygelsen genomsyrar Augusto Roa Bastos ”Människosonen” från 1961 som beskriver folket i Paraguay, dess lidande och kamp. Hedniska och kristna föreställningar smälter samman med kommunistiska grundtankar. Kristus blir folket för Roa Bastos, ett folk naglat fast vid ett lidandets kors från vilket dess egen frälsning skall komma.

Resignation och protest

Sekler av resignation går en i blodet. Går en i språket skulle kanske Carlos Fuentes säga. Men också han tror på att befrielsen skall komma för den förtryckte. Genom folket självt. I ”Terra Nostra” uppehåller han sig bl.a. vid kastilianskans roll; ett inkräktarspråk som haft som följd att indianen alltid känt sitt underläge när de talat spanska. Härav den mjuka, nästan undfallande satsmelodin, alla diminutiverna, det speciella konjunktivbruket. Men när husbonden vänder ryggen till kan det lätt anta andra tongångar, iklä sig en kraft som kan slå till i bakhåll, ”de mentade de madre”, som mexikanen Fuentes uttrycker det. Han är i sin senaste roman på jakt efter den mexikanska identiteten. Han utgår därvid från de spanska rötterna. Han följer den kultur som kom över havet bakåt i tiden. Spaniens betydelse är ett ständigt återkommande, livligt debatterat ämne i denna kontinents litteratur. Än vill man förringa dess roll, än glorifiera den, än helt svartmåla den. Spanien skapade oss och tillintetgjorde oss, säger Fuentes. En spänningsladdad fras som ger en antydan om det dramatiska i frågeställningen. Stilistiskt har mycket tillförts den moderna litteraturen genom de latinamerikanska författarna. Det enorma stoff som tränger sig på den som vill skriva om en kontinent där myt, historia och apokalyptisk nutid blandas medför ofta att det yttre antar barockens dimensioner. Språket vibrerar, skälver, ryter, skriker, låter sig ibland inte artikuleras i vanliga ord. Bildsekvenser följer som på filmduken. Men skicklighet i det stora formatet utesluter inte novellens, den korta romanens närvaro i denna litteratur. Många av författarna odlar bägge genrerna med lika stor skicklighet. Vid sidan om den enorma släkthistorien ”Cien aiios de soledad” har Marques exempelvis skrivit utsökta prosastycken i det lilla formatet.

Vår utflykt i latinamerikansk litteratur började i sällskap med Pablo Neruda. Låt honom också få bilda slutvinjett och nu när han från sitt fönster i en andinsk liten stad bevittnar en scen som förbryllar honom och som han först senare får klarhet i: ”Vad i fridens namn kunde det vara för ena magiska varor i skyltfönstret? Hela familjer stannade där långa stunder, med sina småbarn på axlarna. Avståndet var för långt så jag kunde inte se utan bara inbilla mig deras hänryckta ansikten inför det underbara de beskådade. Sex månader senare fick jag reda på vad det var. Det var skyltfönstret i en liten enkel skobutik.”