Läroämbete och teologi (II)

Det är lättare att påvisa bristerna i ett samhälleligt organs funktioner än att säga hur det bör fungera. För övrigt är vi här för att tillsammans undersöka hur vi skall åstadkomma ett bättre samarbete mellan biskopar och teologer. Jag kan alltså bara antyda en väg för denna undersökning genom att ge några allmänna synpunkter. Självklart bör alla de uttalanden jag kan komma att göra utsättas för kritik. Jag skall inte uppehålla mig med att upprepa kända principer utan försöka säga i vilket sammanhang de tillämpas.

Läroämbetets funktion och teologins funktion skiljer sig åt men kompletterar varandra

Principen är lätt att ställa upp och tål ingen invändning. Vi är säkert allesammans överens om denna sats. Kvar står dock att när man betraktar funktionernas konkreta utövning är deras gränser inte alltid lätta att dra. De har för övrigt aldrig helt avgränsats från varandra. Det skulle föra för långt att redogöra för historien om förhållandet mellan läroämbetet och teologin. Låt oss bara lägga märke till att flera olika historiska modeller har fungerat, var och en med sina fördelar och sina nackdelar, och att förhållandet ofta har varit tvistigt. För att bara ta några exempel så vet man ju att under de första århundradena flertalet kyrkofäder och kyrkolärare var biskopar. De är samtidigt garanter för den apostoliska traditionen, förkunnare och teologer. Emedan olika funktioner förenades hos samma personer, fick dessa en auktoritet som man ännu idag åberopar. När under medeltiden teologin systematiseras, blir skillnaden lättare att iaktta, men universiteten har stundom fyllt läroämbetets uppgift. På närmare håll, t.ex. hos påven Pius XII, kan man inte se skillnaden mellan teologen och läroämbetets representant. Detta är bara några exempel ur en mycket svåröverskådlig historia.

Ehuru de stundom är svåra att dra, finns det gränser mellan läroämbetet och teologin, och vi kan, åtminstone teoretiskt, bestämma skillnaden mellan den ena och den andra funktionen. Teologins syfte är att utarbeta vetenskapliga utsagor om tron.

Läroämbetets uppgift är att garantera att det vittnesbörd kyrkan i dag frambär om Jesus Kristus är detsamma som apostlarnas. Denna uppgift kan ämbetet inte fullgöra utan att vända sig till teologin. I själva verket finns det ingen framställning av tron som inte är ett sätt att förstå denna tro inom en given kultur. Om gränserna är svåra att dra, så följer därav livsnödvändigheten av ett ständigt effektivt samarbete mellan läroämbetet och teologin.

Vi får inte blanda ihop funkionerna. Vi får inte blanda ihop de litterära stilarterna: ett utlåtande från läroämbetet är inte detsamma som ett teologiskt uttalande. Men de båda funktionerna kompletterar varandra och de båda utlåtandena behöver varandra.

Läroämbetet och teologin har sina särskilda roller

Man borde göra en historisk undersökning av ordet ”läroämbete”. Fram till Pius IX:s tid förefaller ordet beteckna den kyrkliga auktoriteten i allmänhet. På 1800-talet fick det den precisa betydelsen av läromässig auktoritet, och detta i ett bestämt historiskt sammanhang där man såg på tron framförallt som intellektets ja till ett antal sanningar. Detta har resulterat i en begränsning av innebörden i begreppet läroämbete. Ämbetets uppgift är att vaka över trons rätta formulering. I vår tid framställs tron – och detta är riktigare – som hela människans samtycke till frälsningens mysterium, d.v.s. till Guds handlande i vår värld, ett handlande som samtidigt uppenbarar och verkliggör och inför en ny, till sin natur gudomlig verklighet. Detta innebär att trons sanningar inte längre är rent begreppsmässiga konstruktioner utan bör svara mot människornas erfarenheter och deras djupa behov.

Om man sätter in läroämbetet i denna syn på tron, så ger man det en vidare och mera omfattande funktion. Läroämbetet avser då inte bara trons rätta formulering utan också trons rätta bön, dess rätta gärningar, dess rätta liv. Biskopens uppgift är då att vara ”Guds ords budbärare”, d.v.s. den består i att se till (biskop av episkopos, uppsyningsman) att Guds ord förkunnas, och detta i trohet mot Skriften, att det blir förstått av nutidens människor, att det bekännes av de kristna, att man beder det och lever det. Läroämbetet inskränker dig alltså inte till rätt lära; det bör också vaka över rätt sed och över gudstjänsten.

Ämbetets roll kan sammanfattas i de tre orden i konciliedokumentet Christus Dominus (Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparnas ämbete i kyrkan): moderator, promotor och custos’ (styresman, främjare, väktare).

Dessa tre ord karakteriserar biskopens sändning att heliggöra. De kan tillämpas på sändningen att undervisa. Man finner för övrigt i dokumentets paragraf om undervisningen formuleringar som motsvarar dessa tre ord.

Ordet moderator är det mest omfattande. Det betyder att påven och biskoparna har ett särskilt ansvar i kyrkans sändning att meddela tron. Detta ansvar bestäms närmare av de två andra orden promotor och custos.

Promotor: läroämbetet har en positiv roll. Det bör se till att tron lärs ut och meddelas åt människor i alla kulturer. ”Biskoparna bör undervisa om den kristna läran på ett sådant sätt att de anpassar sig efter stundens krav, d.v.s. så att de svarar på de svårigheter och frågor som oroar människorna”, säger Christus Dominus, nr 13.

Custos. Jag fortsätter citatet ur Christus Dominus: ”De bör vaka över denna lära och se till att de troende själva kan försvara den och utbreda den” (nr 13).

Ämbetets uppgift är att vaka över att den tro som undervisas är den som kommit oss till del från apostlarna över den långa rad av vittnen som utgör kyrkans levande tradition.

Under rådande förhållanden synes det mig alldeles nödvändigt att definiera läroämbetets sändning med de två orden promotor och custos. Det bör tilläggas att i vår tid det bästa sättet att vara custos är att vara promotor, ty troheten mot apostlarnas vittnesbörd ligger i dag säkerligen i att finna en ny formulering av tron liksom ett nytt sätt att leva tron och att fira gudstjänst.

Teologen har en annan roll. Det specifika för teologin förefaller mig ganska väl bestämmas av uttrycket ”utsaga av vetenskapligt slag”, med allt vad det kräver av kunskap om Guds ord, om traditionen, om kultursammanhangen och av sträng metod. Kvar står emellertid att teologen, särskilt i vår tid, hela tiden frågar efter de kristnas praktiska liv och deras engagemang. Detta framgår tydligt av de olika telogierna: den politiska teologin, utvecklingsteologin, revolutionsteologin. I sitt arbete bör också teologen, på ett annat plan, med andra metoder och på ett annat språk (ett tekniskt språk) vara promotor och custos d.v.s. han skall undersöka hur tron bör förkunnas, bedjas och levas i dag, och detta i trohet mot apostlarnas vittnesbörd.

Att precisera vad som är specifikt för dessa två funktioner är samtidigt att säga hur de kompletterar varandra. Utan teologin riskerar läroämbetet att upprepa vedertagna uttryck som saknar innebörd för dagens människor, och man vet vilken roll teologin har spelat under historiens lopp vid utarbetningen av dogmatiska formuleringar. Men å andra sidan riskerar teologen, som i dag nödvändigtvis måste specialisera sig, att utan läroämbetet inte alltid se återverkningarna av sina arbetshypoteser, att störa de kristna i deras tro med formuleringar som de inte förstår och inte kan tillägna sig, därför att deras kunskaper inte räcker till. Han riskerar att säga saker som blir betydelselösa därför att de är alltför speciella. Slutligen riskerar han att hamna i heresi om inte läroämbetet finns där för att påminna honom om kyrkans gemenskap och göra honom uppmärksam på nödvändigheten av att hjälpa gudsfolket att leva och bekänna sin tro.

Läroämbetet och teologin står i tjänst hos Guds ord för att tjäna Guds folk

För att få till stånd en anda av samarbete mellan biskopar och teologer måste man undvika att säga att teologin står i tjänst hos läroämbetet. Det är bättre att säga att läroämbetet och teologin båda står i tjänst hos Guds ord som skall förkunnas, för att tjäna Guds folk som bör bekänna, prisa, bedja, leva och kungöra detta ord. Detta innebär inte att man ställer läroämbetet och teologin på samma plan eller förstör deras specifika funktioner, utan att man betonar hur de kompletterar varandra och hur de ständigt måste samarbeta. Så undviker man att placera läroämbete och teologi i en situation där de måste rivalisera med varandra eller där styrkan avgör. Det är också ett sätt att inte tilldela teologin gaspedalens uppgift och läroämbetet bromsens. Jag har redan sagt att ämbetet, som har ansvar som promotor och custos, bör se till att denna dubbla uppgift fylls av hela det kristna folket och främst av teologerna. Om man tillerkänner en kyrklig institition en viss funktion, så har man därmed inte sagt att den är ensam om att fylla den. Man har sagt att institutionen bör se till att den fylls av det kristna folket.

Läroämbetet och teologin är ordets tjänare: bådas hållning skall vara öppenhet och lydnad för ordet. De står i tjänst hos gudsfolket: deras plats är inom gudsfolket. Ämbetets uppgift är allmän och vittomfattande. Den avser framställningen av tron i dess helhet. Teologin följer i sin uppgift olika banor. Utan läroämbetet riskerar teologin att förlora sig i småsaker och falla isär i begränsade påståenden utan sammanhang. Nu finns det emellertid ingen tro annat än i kyrkans totala tro. Ämbetet bör alltså hjälpa teologin att se sin uppgift och spela sin roll. Jag väljer ett enda exempel: vi söker ett nytt trons språk, och detta upptar oss alla. Om teologin spelar en huvudroll i arbetet, så är den emellertid inte ensam om detta. Ty arbetet är andligt lika väl som intellektuellt. Trons språk, som vi måste finna i trohet mot Jesus Kristus, måste vara en frukt av den andliga erfarenhet som gjorts inom de kyrkliga enheter vilka lever mitt i den nuvarande kulturen. Men det måste vara en genomtänkt andlig erfarenhet. Vad vi här gör omfattar trons rätta bön, trons rätta gärningar och trons rätta formulering. Läroämbetets roll (promotor och custos) rör alla de försök som för närvarande görs i kyrkan, inom gemenskapslivet, i det andliga livet och för kyrkans sändning. Dess roll är att bistå vid uppgörelsen med dessa försök. Vid denna uppgörelse har teologen en mycket viktig uppgift, men han är inte den ende i samtalet med ämbetet: andliga människor tar också del i det, liksom de kristna som hjälper till att bygga världen.

Av allt detta framgår att läroämbetet har sista ordet. Därför att det är inrättat av Kristus blir det en sammanhållande kraft. Genom det blir all tro en tro på kyrkan. På detta plan återfinner vi hierarkin som garant för den apostoliska tron och för kyrkans gemenskap.

Läroämbetet och teologin står i tjänst hos Guds folk, som inte bör förhålla sig passivt eller åtminstone bör småningom upphöra att förhålla sig så. Detta innebär en dialog mellan läroämbetet-teologin och det kristna folket. I det sammanhanget kan vi placera sensus fidelium (kristenfolkets sinne för tron), och samtidigt lägga märke till att också den i dag får en ny betydelse. Det finns en sensus fidelium därför att den Helige Ande som är Herren inom oss verkar i alla kristna för att leda dem fram till hela sanningen och bevara dem i troheten mot Jesus Kristus. Många gånger har trons mysterium fördjupats och utvecklats av det kristna folket. Så har varit fallet t.ex. med vördnaden för Maria, med den nu gällande läran om äktenskapet och med läran om lekmännens ställning’. Man måste emellertid vara medveten om att de troende allt mindre och mindre utgör en massa som upprepar nedärvda formuleringar och därmed bevarar dem. Otron och ateismen ställer frågor till de kristna. Dessa frågar i sin tur och vill veta hur de skall göra reda för sin tro. De vill veta, och i dag kan de få veta, ty massmedia förmedlar uttryck för tron och tankar om det kristna mysteriet. Sensus fidelium hör hemma i en tid när kristenfolket inte fick någon annan trosundervisning än den som meddelades genom biskopens ämbetsutövning. Nu för tiden skriver journalister om tron, och de blir lästa. Det finns olika rörelser där man i tron tänker igenom sin verksamhet och sina engagemang, och de följer inte alltid i läroämbetets kölvatten. Sensus fidelium blir handlingskraftig. Och detta ställer en ny fordran på läroämbetet: för att fylla sin sändning bör ämbetet så mycket som möjligt vara närvarande överallt där man prövar något nytt, först och främst för att lyssna, därnäst för att bedöma, och för denna bedömning behöver den upplysning från teologin.

Avslutning

Som avslutning vill jag uttala mig mera konkret på två olika punkter.

1. Läroämbetet framlägger ett avsevärt antal dokument. De utgår från olika instanser: den heliga Stolen, biskopskonferenserna eller deras kommissioner, de enskilda biskoparna. Inför denna mängd av dokument måste man fråga sig: Kan inte det stora antal dokument som ämbetet producerar skada tilltron till dess ingripanden? I en period av nydaning som den vi lever i måste man förvisso ingripa och stundom med stor fasthet, men detta bör göras för att påminna om de grundläggande sanningarna. Måste man inte i många frågor medge tillräcklig tid för en långsam mognadsprocess?

2. Rörande det omedelbara förhållandet till teologerna skulle jag vilja framhålla ett par saker.

– Ämbetet bör uppmuntra det teologiska arbetet, som i dag visar sig vara ytterst betydelsefull. Därför bör man göra investeringar för utbildningen av teologer. Man bör överväga att utbilda lekmannateologer.

– Det är viktigt att främja möten mellan biskopar och teologer där de kan komma samman till meningsutbyten i ”neutrala” ämnen’. Om de är vana att samarbeta, underlättar detta relationerna kring och arbetet med de ”brännande frågor” där de måste samverka.

– Till sist – biskoparna har inte tid att bli specialister, men borde inte vissa av dem trots detta utan alla komplex säga ut sina åsikter i teologiska frågor?

Den väg jag har valt vid behandlingen av det givna ämnet kan diskuteras. Jag hade kunnat välja en annan väg, som för övrigt vissa experter önskade, nämligen en mera läromässig och mera historisk undersökning av ämnet. Jag föredrog att i min framställning lägga huvudvikten vid en analys av den aktuella situationen, och detta av två skäl. Det första är att jag saknade tid och kompetens för att behandla ämnet ur läromässig och historisk synpunkt. Det andra är positivt: jag trodde det skulle vara nyttigt för oss att riktigt se i vilket klimat vi befinner oss, så att vi inte nöjer oss med att omforma gamla modeller utan skapar ett nytt slags förbindelser mellan biskopar och teologer.

Medan jag har sysslat med detta arbete, har jag upptäckt företagets svårigheter och faror. Jag är medveten om bristerna i den undersökning jag just har framlagt för er. Men jag tröstar mig med tanken att den arbetsdag som ligger framför oss skall rätta, förtydliga och komplettera mitt anförande.

1.Christus Dominus, nr 12–15. Jag har valt dessa ord därför att de karakteriserar biskopens ämbete både i fråga om undervisningen och i fråga om helgelsen.

2.Congar, La foi et la theolgie, s. 110 ff, Desclee 1962.

3.Neutrala: härmed menar jag ämnen som inte utgör brännande eller brådskande frågor. Detta för att man skall lära sig arbeta tillsammans.