av GÖSTA HALLONSTEN
”Vem kan förlåta synder utom Gud?”, tänker de skriftlärda för sig själva enligt Mark 2:6. Den konflikt som ledde till Jesu avrättning tycks ha gällt just Jesu fullmakt att tala och handla med Guds auktoritet (jfr Mark 11:27–33, par). ”Syndernas förlåtelse” var centralt i Jesu budskap och förblev så i kyrkans tro. Enligt det urkristna budskap som Paulus förmedlar i 1 Kor 15:1–11 dog Kristus ”för våra synder i enlighet med skrifterna, … han blev begravd, … han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och … han visade sig för Kefas och sedan för de tolv” (v. 3–5). Frukten av Kristi död och uppståndelse är ”ett enda dop till syndernas förlåtelse” (Nicenska trosbekännelsen).
Skapelse och frälsning
Fixeringen vid skuld och förlåtelse, särskilt i den västerländska formen av kristendom, har ofta varit föremål för kritik och avståndstagande. En försnävning av syndbegreppet kan ha lett till detta, liksom missvisande tolkningar av försoning, återlösning och gottgörelse. I Jesu uppträdande går syndaförlåtelsen hand i hand med botandet av sjuka och förkunnelsen av Gudsriket. Den lame i Mark 2 får sina synder förlåtna av honom som också utövar Skaparens makt att hela och bota.
Synden är något djupare än enkla överträdelser och banala felsteg. Den hänger samman med tillvarons mörka sidor, och antyder en bruten Gudsrelation. De skriftlärda och fariséerna var säkert medvetna om detta, trots att de i evangelierna ofta framstår som moralister. Drivkraften att följa buden var troheten mot Guds förbund med folket, den utvaldhet av nåd som föregår lagen. Det gör inte motsättningen till Jesus och hans indirekta, men tydliga, anspråk mindre. Jesus avrättas som en hädare och syndare. Som det står skrivet: ”Förbannad är var och en som hängs upp på en träpåle” (Gal 3:13). Men Gud Fadern bekräftar hans anspråk. Paulus förkunnar Jesus som ”är med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrån uppståndelsen från de döda” (Rom 1:4, 1917 års övers.). Uppståndelsen är nödvändig för att syndernas förlåtelse skall bli en allomfattande verklighet. Endast Gud och Guds Son kan förlåta synder. Skaparen är också frälsare.
Förhållandet mellan skapelse och frälsning är centralt i den tidiga kristna teologin. Kyrkofadern Irenaeus’ (d. ca 200) rekapitulationslära är riktad mot gnostikerna och mot Markion (d. ca 160) och hans anhängare. Gemensamt för dessa tidiga heresier var att de såg frälsningen som en befrielse från den materiella tillvaro där vi befinner oss, och som man betraktade som ond. Markions Högste, alltigenom gode Gud, står över Skaparguden och befriar människorna till en bättre tillvaro. Men Irenaeus bekräftar Israels tro och håller fast vid den urkristna övertygelsen att det är Skaparen, Herren, som har handlat genom Jesus Kristus. Jesu liv, död och uppståndelse rekapitulerar, återställer och ”tar om” människans och skapelsens historia, såsom den var tänkt. Och genom Anden och kyrkan förs frälsningshistorien till sitt mål i Kristus. Guds avbild växer upp till att bli lik Gud, människan når den Gudsgemenskap hon var bestämd till. ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden” (2 Kor 3:18).
Jesu verk och frälsningsmetaforerna
Denna rekapitulationslära sammanfattar Nya testamentets mångfasetterade bild av Jesu verk och dess betydelse. I de nytestamentliga breven, och särskilt hos Paulus, finner vi en rad olika sätt att tala om frälsningen, det vill säga betydelsen av Jesu verk för oss. Redan ordet frälsning är en metafor, en bild, som får tjäna som term för helheten. Försoning och återlösning är andra.
Evangelierna berättar om Jesu liv, verksamhet och förkunnelse. En stor plats intas av passionsberättelsen, följd av berättelserna om hur den uppståndne ”visar sig” för lärjungarna. Evangelierna är skrivna i ljuset av uppståndelsen men berättar påfallande trovärdigt om den jordiske Jesus. Pauli brev, varav flera är äldre än nedskrivandet och redigeringen av evangelierna, förkunnar den uppståndne, upphöjde Kristus. Breven är tolkningen av berättelsen. I den tolkningen använder sig Paulus av olika metaforer, med bakgrund i Israels tro och gudstjänst, (soning, försoning, offer, etc.) och även i samtida samhällsförhållanden (friköpande av slavar). Ingen av dessa metaforer är uttömmande. Ingen täcker helt innehållet i den tolkade berättelsen. Därför kan man bara med vissa förbehåll tala om ”den kristna försoningstanken”, ”frälsningen” eller ”läran om återlösningen”.
Varje tid gör sitt urval ur den mångfald som Skriften och traditionen erbjuder att tala om Kristi verk. Den svenske teologen och biskopen Gustaf Aulén (1879–1977) skrev en av de mest kända översikterna, Den kristna försoningstanken, internationellt spridd under titeln Christus Victor. Auléns klassifikation av ”försoningsläror” har kritiserats men utgör fortfarande en referenspunkt. Enligt honom dominerade den ”klassiska försoningsläran” under det första årtusendet. Kristus kämpar på korset mot djävulen och vinner seger. Han befriar (frälser) människorna från slaveriet under det onda, och köper dem fria (återlösning, ”redemption”). Christus Victor-motivet kommer särskilt till uttryck i hymner som den kända påskpsalmen ”Upp min tunga”, och i triumfkrucifixet som var vanligt in på 1200-talet. Först från 1300-talet blir lidandeskrucifixet regel i den västliga kristenheten.
Gottgörelse, soning, försoning
Från högmedeltiden kommer den så kallade satisfaktionsläran att bli mönsterbildande. Den går tillbaka på Anselm av Canterbury (d. 1109) och hans berömda skrift Cur deus homo, ”Varför blev Gud människa?”. Man har ofta missförstått Anselms tal om att ”kränka Guds ära”. Gud har då framstått som en lynnig patriark som kräver gottgörelse (satisfactio) för synden. Senare kom man också att tolka satisfaktionen som ett straff för synden: den kan inte försonas utan att någon straffas. Men ingetdera gäller för Anselm. Gud är inte personligen kränkt. Äran och kränkningen relaterar till skapelsens ordning. Det är den som avses med ”Guds ära”. Man kan här tänka på Irenaeus’ ord: Gloria Dei vivens homo (”Guds härlighet är den levande människan”, Mot heresierna 4:20,7). Tanken att Gud kräver ersättning för synden, eller bara kan förlåta om straff först utmäts, har spelat en ödesdiger roll i populära former av ”satisfaktionslära”. Men den kan varken stödjas hos Anselm eller i Skriften.
Orden soning och försoning hos Paulus kan inte användas för tanken att Gud måste blidkas eller på något sätt ersättas för synden. När Rom 3:25 säger att ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror”, skall hilasterion, försoningsoffer, enligt Joseph Fitzmyer närmast tolkas som medel att ta bort synder, återställa den kultiska renheten. Paulus tänker, skriver Fitzmyer, snarare ”på sonandet, blidkandet av en synd än på ett blidkande av Faderns vrede”. Och han fortsätter: ”Man kan inte heller använda ställen som 1 Tess 1:10 och Rom 5:9 för att påstå att Guds vrede verkligen blidkades i Kristi död. Guds vrede är ett eskatologiskt begrepp” (Paulinsk teologi, 59). Det syftar på domens dag och riktar sig mot dem som inte vill ta emot frälsningen. ”Det rör sig inte om att Guds vrede har stillats genom Kristi död. Det är snarare så att alla människor, judar och hedningar, har syndat och mist den härlighet som var avsedd för dem. Men genom Guds nåd är människans synder sonade (borttorkade, borttagna), emedan Fadern i sin nåd ansåg det lämpligt att ställa fram Kristus på korset som ett soningsmedel” (Paulinsk teologi, 59–60).
I en annan användning antyder ”försoning” lösning av en konflikt mellan två stridande parter, men Paulus påstår med bestämdhet att det var Gud som ”försonade världen med sig själv… han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser” (2 Kor 5:19) Och ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). ”Rättfärdiggörelse” antyder en domstolsförhandling. Men Guds domstol åstadkommer vad världsliga domstolar inte förmår: en förvandling av människan från syndare till helig (Rom 4:13–5:11).
Acta et passa Iesu Christi
Den mängd frälsningsmetaforer som Skriften erbjuder gör det svårt att klassificera och indela olika försonings- och frälsningsläror. Svårigheten pekar på det faktum att kyrkan aldrig formulerat en förpliktande lära om frälsningen i betydelsen hur Kristi verk skall förstås. Snarare har man hållit fast vid mångfalden. I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi att Sonen ”för oss och för vår frälsnings skull har stigit ned från himmelen och blivit människa” och att han ”för oss har blivit korsfäst”. Men i övrigt räknar bekännelsen helt enkelt upp ”vad Jesus Kristus gjort och lidit”, acta et passa Jesu Christi. Så också den apostoliska trosbekännelsen. Katekestraditionen har följt denna väg. I kontrast till detta har kyrkan efter svåra strider definierat en lära om Treenigheten och om Kristi person.
Dogmen om Treenigheten kan förefalla långt borta från det konkreta berättandet om vad Jesus Kristus gjort och lidit, ”för oss”. Men trosbekännelsens tredelade struktur hänvisar till att frälsningen visserligen sker genom Jesus Kristus, men på Faderns initiativ och i den Ande som var över honom (Luk 4:18–21). Berättelsen om frälsningen leder till bekännelsen av den Gud som verkligen gått in i den mänskliga historien och visat vem han är. Inte för att informera oss, utan för att frälsa oss. Och detta är i själva verket frälsningen: Gud själv, och gemenskap med honom. Bekännelsen till Treenigheten är alltså frälsning.
”Det saliga bytet”
Kyrkofadern Athanasios av Alexandria (d. 373) ställde, liksom senare Anselm, frågan varför Gud måste bli människa. I sin skrift Om inkarnationen utgår han från världens och människans skapelse som förutsättning. Om man inte beaktar vad människan var skapad till, förstår man inte vad Ordets människoblivande syftade till. I Irenaeus’ efterföljd betraktar Athanasios inkarnationen och Kristi frälsningsverk som en rekapitulation, ett återställande och fullbordande av processen från avbild till likhet. Hans berömda uttalande ”Han blev människa för att vi skulle bli gudomliggjorda” går sedan som en refräng genom hela den östliga traditionen. Man utarbetar en lära om gudomliggörelsen. En paradoxal lära eftersom det inte är fråga om att sudda ut gränserna mellan det skapade och det oskapade. Människan ”blir gud” inte av naturen, utan av nåd. ”Gudomliggörelse” står för den fullständiga gemenskap med den treenige som är skapelsens syfte och människans mål.
Gudomliggörelselärans fördel är att den integrerar nästan alla de metaforer och motiv som den bibliska och kyrkliga frälsnings-diskursen, soteriologin, erbjuder. Den ”positiva” utgångspunkten för reflexionen kring Kristi verk innefattar och omsluter det ”negativa”, övervinnandet av synd, ondska och död. Rekapitulationsläran och avbildsteologin betonar starkt människans frihet och kallelsen till förvandling, helgelse. Gudomliggörelseläran handlar om att bli människa. Den går modernitetens frihets- och autonomitänkande delvis till mötes. Men korset står alltid i centrum. Ingen når målet utom genom Jesus Kristus. Den kosmiska vision som målas upp i Efesier- och Kolosserbrevet förutsätter och inbegriper friköpandet från synden (Kol 1:13). Kristus är både skapelsens och kyrkans huvud (Kol 1:17–19). Friköpandet från synden och förlåtelsen för överträdelserna (Ef 1:7) är förutsättning för planens förverkligande: ”att sammanfatta (anakefalaiosasthai, recapitulare) allting i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10).
Allt, och alla! I 2 Kor 5:14–15 skriver Paulus: ”jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.” Kristi ställföreträdande lidande innebär inte att han lämnar en ersättning för synden till en vred Gud. Ställföreträdandet är inklusivt, ”då har alla dött”. Han tar vår plats, så att vi skall kunna ta hans plats. Detta ”saliga utbyte” är grunden för rekapitulations- och gudomliggörelseläran. Det är ett vanligt tema också i den latinska liturgin: ”I honom låter du det underbara utbytet ske: ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet” (Prefation III för jul).
Litteratur
Athanasios av Alexandria: Mot hedningarna och Om inkarnationen. Sv. övers. Olof Andrén. Artos & Norma 2006.
Gösta Hallonsten: Orden och erfarenheten. Teologiska reflexioner om hur Gud ger sig tillkänna. Arcus 2012. Kapitel 6: ”Jesus och frälsningen”.
Gerald O’Collins: Jesus Our Redeemer. A Christian Approach to Salvation. Oxford University Press 2007.
Artikeln om frälsningen ingår i en serie som påbörjades i Signum nr 7/2021. Gösta Hallonsten strävar i dessa artiklar efter att i en kortfattad form orientera om centrala problem som diskuteras inom dogmatiken eller den systematiska teologin. Serien gör inte anspråk på fullständighet.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 1/2022, s. 36–39.