av VLADIMIR PACHKOV
År 2013 släpptes boken Chine, Iran, Russie: un nouvel empire mongol? (Kina, Iran, Ryssland: ett nytt mongolrike?), skriven av den franska geopolitiska forskaren Thomas Flichy de la Neuvilles. Då var titelns retoriska fråga fortfarande bara en hypotes, en förmodan. I dag, däremot, har den blivit en alltmer konkret möjlighet.
Denna utveckling visades tydligt den 27 april 2021, då Kina och Iran skrev under ett historiskt avtal. De ömsesidiga relationerna mellan dessa tre asiatiska makter har skapat ett triangelförhållande. I grunden för denna relation finns såväl gemensamma intressen som gemensamma fiender. Den gemensamma makten hos de tre staterna – Kina, Iran och Ryssland – kommer att forma Eurasiens öde.
Denna konstellation påminner mycket om det antika mongoliska imperiet som styrde över Eurasien under minst ett århundrade. Även det bestod av tre sammanflätade delar: Yuan-dynastin i Kina, den gyllene horden i dagens Ryssland, och khanatet i Persien.
I denna artikel ska vi inte behandla hur maktskiftet österut kommer att forma den globala framtiden. Det kan mycket väl bli som vissa experter förmodar: att Kinas exponentiella tillväxt kommer få ett raskt avslut. Experterna har förutsagt detta i årtionden, men verkligheten har hittills trotsat deras gissningar. Gordon Changs bok The Coming Collapse of China (Kinas stundande kollaps) publicerades år 2001, och författaren upprepade så sent som 2013 att hans spådomar skulle förverkligas inom ett år. Trots detta betraktas han – tillsammans med många andra som yttrat liknande prognoser – fortfarande som en världsledande Kinakännare.
Men allt är möjligt. Vi vet inte vad framtiden har i sitt sköte. Avsikten här är hur som helst att beskriva hur detta maktskifte just nu, i skrivande stund, håller på att utvecklas. Irans ”skifte mot östern” är ett exempel på detta. Östern avser här inte en geografisk kategori utan en kulturell – en motpart till ett ideellt ”väst”. Redan president Rafsanjani (1989–1997) ville förbättra relationerna med Kina och Ryssland. Senare, under Ahmadinejad, bedrevs en så kallad ”blicken mot öst”-politik, trots att detta uppenbarligen gick stick i stäv med stridsropet ”Varken väst eller öst, utan islamisk republik!”. År 2018 fick man från revolutionens överhuvud, Ali Khamenei, ett otvetydigt uttryck för denna utrikespolitiska vision, som han kallade ”blicken mot öst: alliansen med Ryssland och Kina”.
Mycket tyder på att detta maktskifte kommer få direkta konsekvenser. Alla ekonomiska och utrikespolitiska förutsättningar finns på plats. Ryssland, det geografiska centrumet för det eurasiatiska området, har också föredragit ett ”skifte mot öst”. Detta sker av många skäl, inte minst på grund av de alltmer kyliga relationerna till Europa och USA. Iran, å sin sida, blir mer och mer integrerat i Eurasiens fria marknad. Det finns till och med röster som pläderar för en total inklusion. Trots det är Irans medlemskap i Eurasiens ekonomiska union (EaEU) fortfarande under förhandling. Detta hade egentligen haft ganska marginell betydelse, om det inte var ett ytterligare tecken på landets avståndstagande från väst och dess nyvunna närhet till Kina.
Undertecknandet av avtalet med Kina utgör en annan, viktigare indikator på Irans ”östliga” utrikespolitik. Det är viktigt att inse att denna östliga vändning har Kina som mål och tyngdpunkt. Detta gäller även för Ryssland.
Kina utstrålar en attraktionskraft för de länder som har, så att säga, ”problem” med väst. Denna västs antites är fortfarande bara ett slags ”motreaktion” – ett försök att frigöra sig från västvärldens inflytande genom att underordna sig en ny hegemonisk makt – Kina. I vilken utsträckning Ryssland och Iran kommer gå med på ett allt större kinesiskt inflytande i de egna länderna återstår att se. Hittills kan man bara konstatera att Kina har välkomnat den östliga vändningen, åtminstone på det politiska och ekonomiska planet. Inte minst på grund av en försämring av deras egna relationer med USA och deras allierade (som det näraliggande Australien).
Tanken på en post-västlig världsordning grundad på en förskjutning av makt från väst till Asien verkar alltså peka mot ett maktskifte till Kinas fördel. Rachman, författare till boken Easternization. Asia’s Rise and America’s Decline. From Obama to Trump and Beyond (2018) menade i en intervju att: ”Denna tid av västlig hegemoni har nått sitt slut. Skälen därtill är många, men den viktigaste är nog Asiens plötsliga ekonomiska tillväxt. Till en början var denna tillväxt betydande, men det handlade främst om länder som Japan, Sydkorea och Sydostasien. Men nu har enorma länder som Kina och Indien också kommit i kapp, vilket förändrar spelplanen. Men det gäller inte enbart den globala ekonomin (år 2019 översteg Kinas industriella produktion den sammanlagda i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, medan produktionen år 2021 var mer än det dubbla mot vad den var i USA). Det gäller också i högsta grad den internationella politiken. På samma sätt som man såg en westernization under den tid som västvärlden var som mäktigast, kommer vi att se en förskjutning av mer och mer makt till Asien. Det kommer i första hand vara politisk makt, men i ett senare skede också kulturell makt.”
På senare tid – i synnerhet under 2020 – har flera studier pekat på att det inte enbart är utvecklingsländer som vänder sig till Kina utan också länder som tillhör västvärlden. Dessa anammar i allt högre grad den kinesiska modellen och vittnar om en ”mental östlig vändning”, som Kinaforskaren G. Steingart uttryckte saken, vilket märks i politiken och i ännu högre grad i ekonomin.
Utan Kinas utveckling hade det varit omöjligt att bygga de nätverk som Ryssland och Iran, tillsammans med flera andra länder i området, står i begrepp att göra. Men trots att Kina har en ledande roll i dessa länders inbördes relationer är det värt att titta närmare på relationerna mellan Iran, Ryssland och Centralasien. Denna rörelse från norr till syd, som avser att koppla samman Ryssland och Iran med Indien, är mindre välbekant än Kinas försök att bygga en ”ny sidensväg” från öst till väst – men är ändå värd att undersöka närmare.
Iran vänder blicken mot öster
Efter Rysslands östliga vändning, som i mångt och mycket är ett barn av omständigheterna, vänder vi oss nu till Irans östliga politik. Detta kan vid första anblicken förefalla paradoxalt: Iran ligger trots allt redan i öst, och brukar i regel betraktas som en av västs mest inbitna motståndare. Man kan dock notera att Europa tidigare utgjorde en såväl ekonomisk som kulturell referenspunkt för iranierna. Först från och med 2016 har man noterat en radikal förändring i den iranska mentaliteten. Kina och Ryssland är nu tänkta att ersätta den roll som Europa och USA har haft i Iran.
Rötterna till denna vändning går tillbaka till åren kring millennieskiftet, även om de var begränsade till det ekonomiska planet. Utvecklingsländerna i Asien – i synnerhet Kina och Indien – var i akut behov av något som Iran kunde förse dem med: olja.
På sätt och vis påminner den samtida östliga vändningen om president Ahmadinejads (2005–2013) politik. Sanktionerna mot landet tvingade då Iran att leta efter nya handelspartners. I dag ser vi däremot en väsentlig skillnad. Det handlar inte längre om att omständigheterna tvingar Iran att hitta alternativ till väst. Det rör sig snarare om en medveten och långsiktig politisk strategi. Teheran försöker skapa en ny politisk ordning, inte bara när det gäller politik och ekonomi utan även säkerhetsfrågor. Därför väljer de att understryka de militära aspekterna av samarbetet med Kina och Ryssland. Irans östliga vändning visar också hur Rysslands och Kinas relation till väst har brutits ned, eftersom de är beredda att låta relationerna kylas ner ytterligare på grund av de allvarliga spänningarna mellan USA och Iran.
I denna östliga vändning är det Kina som axlar den ledande rollen. I två årtionden har Kina sysselsatt sig med att dra Iran ut ur dess politiska isolering. Landet har på så sätt blivit Irans viktigaste kommersiella partner efter införandet av USA:s sanktioner. Trots att Iran hittills har försökt framställa sig själv som en revolutionär stat har man varit ytterst pragmatisk i sin utrikespolitik (med vissa undantag, däribland relationen med Israel). Pragmatismen råder också i förhållandet mellan Kina och Ryssland, stater vars agenda svårligen kan förenas med den islamiska revolutionen. Tankarna går till Xinjiang i Kina och Tjetjenien i Ryssland.
Iran verkar anse att västvärldens globala hegemoni är till ända. I dess ställe har en ny politisk ordning inträtt, där varken öst eller väst, utan Kina, axlar ledarrollen. Vi ser att detta redan är fallet, åtminstone i Eurasien. Därför är Iran redo att satsa allt på att bidra till denna omvandling av det eurasiatiska området.
Kina, å sin sida, är fortfarande till stor del beroende av den amerikanska marknaden för sin ekonomiska utveckling (även om det finns tecken på att denna trend börjar avta). Den industriella sektorn är likaså beroende av avancerad teknologi (som datachips och annat) som antingen härstammar från väst eller från länder som befinner sig i västs inflytelsesfär, som Taiwan och Sydkorea. Men trots allt detta har Kina visat en villighet att gå långt för att stärka relationerna med Iran.
Iran, Ryssland, och den euroasiatiska unionen: en realistisk vision?
Eftersom relationerna mellan Kina och Iran har blivit föremål för massmedial uppmärksamhet, vill vi här uppehålla oss vid mindre välbekanta aspekter av Irans östliga vändning, nämligen relationerna med Ryssland och den euroasiatiska ekonomiska unionen (EaEU).
Relationerna mellan Ryssland och Iran har alltid varit, för att använda sig av en eufemism, föränderliga. Krigen under 1900-talet, Storbritanniens uppdelning av Iran i sfärer av inflytande, ockupationen av landets södra områden under andra världskriget … Alla dessa händelser har lämnat ärr efter sig i samtidens Iran. Men det är inte allt. Fram till nyligen fanns det en misstanke om att Ryssland, på samma sätt som de europeiska länderna, skulle kunna dra sig ur avtalen med landet för att inte skada sin relation till USA. Misstanken var inte grundlös. Ryssland har offrat relationer med Iran för att gynna förhållandet med USA, inte minst när det gäller vapenhandel. År 2010, för att inte äventyra sin omstart med USA, vägrade Ryssland sälja sina S-300 missiler, trots att kontraktet redan var undertecknat och klart. Sådana tveksamheter sådde tvivel hos iranierna, när det gäller Rysslands pålitlighet och lojalitet.
Endast samarbetet under kriget i Syrien har bringat relationen mellan de två länderna till en hållbar strategisk nivå. Enligt vissa experter, däremot, blev Iran och Ryssland aldrig egentliga allierade under kriget, och kommer inte heller att bli det inom en snar framtid. Som vi nämnde tidigare ansåg Moskva under 1990-talet att relationen med Iran enbart var en bricka i spelet för att vinna anseende från västliga makter. Samarbetet med Ryssland har med få undantag stannat vid förhandlingsbordet. Vi vänder oss nu till den viktigaste aspekten.
”Nord–syd-korridoren”
År 2000 påbörjade Iran, Indien och Ryssland ett projekt för att koppla samman Indien med Europa, genom Iran. Det rörde sig om ett nytt transportsystem – som genom en järnväg och en kanal mellan Arabiska sjön och Kaspiska havet – var tänkt att koppla ihop Indien med Centralasien, och vidare med Ryssland och Europa. Denna ”korridor” verkade, trots de många omlastningarna, vara både snabbare och mer ekonomisk än de nuvarande omvägarna. Hittills har enbart vissa delar av ”korridoren” tagits i bruk, eftersom resurser saknas för att fullfölja projektet. Vidare är det endast ett fåtal transportföretag som vågar använda sig av rutten, så länge sanktionerna mot Iran är i kraft.
Men tiderna håller på att förändras. Jamestown Foundation för asiatiska studier har rapporterat att arbetet på det ambitiösa projektet att gräva en kanal mellan Kaspiska havet och Indiska oceanen fortsätter. För en kort tid sedan verkade ett sådant projekt fullständigt ogenomförbart på grund av tekniska och ekonomiska svårigheter, för att inte tala om motståndet från andra länder. Nu, när Ryssland och Iran står i begrepp att förverkliga ”Nord–syd-korridoren” med hjälp av järnvägar och motorvägar, verkar också den ambitiösa kanalen (som ska följa de iranska floderna och koppla ihop den kaspiska hamnstaden Anzali med Persiska viken) vara en verklig möjlighet.
Det finns dock en hake: Kaspiska havet ligger 29 meter lägre än Indiska oceanen. För att kompensera för detta kommer Iran att behöva utveckla ett komplext system av dammar och vattenpumpar. För att detta ska kunna fungera behöver systemet förlita sig på kärnkraft. Om projektet skulle lyckas gå igenom, så blir det plötsligt möjligt att transportera 20 miljoner ton varor om året åt bägge håll. På det viset kommer det att skapas en ännu tätare koppling mellan Ryssland, Iran, Indien och Sydasien. Detta kommer i sin tur betyda att Suezkanalen kommer att minska i betydelse.
Med tanke på den geopolitiska och ekonomiska betydelsen av denna nya kanal kommer det inte som en överraskning att länderna i väst misstycker till projektet. Redan år 1997 meddelade USA att de skulle utsätta alla företag som deltar i konstruktionen av kanalen för sanktioner. I dag tror Ryssland att de kan bortse från liknande diplomatiska hot, efter det att USA:s överanvändning av sanktioner har urlakat betydelsen av medlet. Ryska företag har därför deltagit i bygget med regeringens fulla stöd. Deltagandet är inte enbart ekonomiskt fruktbart utan utgör också en viktig komponent i Rysslands strategi mot amerikanskt diplomatiskt tryck.
I bakgrunden spökar återigen Kinas växande makt. Kanalen ses också som en möjlighet att utvidga de kommersiella möjligheterna för supermakten och integrera korridoren i Kinas planer för den nya sidenvägen. Ryssland menar att dessa betydelsefulla vinster överväger eventuella skador orsakade av amerikanska sanktioner.
Från och med 2018 har man sett en kraftig ökning av samarbete och ekonomisk integration mellan Iran och Ryssland inom den euroasiatiska ekonomiska unionen. Unionen leds av Ryssland och inkluderar Belarus, Armenien, Kazakstan och Kirgizistan. Förhandlingar pågår för att öppna för ömsesidig frihandel mellan unionen och Iran. Tack vare skapandet av denna nya gemenskap kommer Iran finna nya marknader för sina varor. På så sätt kommer de delvis att undgå USA:s sanktioner.
Unionen för liknande förhandlingar om frihandel med Israel. Det går inte att utesluta att krafter i Iran kommer försöka få förhandlingarna att misslyckas. Ett eventuellt avtal med Israel skulle kunna skada förhandlingarna med Iran. Emellertid har Iran hittills varit mycket seriösa med sin östliga vändning. Vid sitt besök i Moskva den 10 februari 2021 fastslog det iranska parlamentets talman att Iran inte uteslöt ett fullt medlemskap i EaEU. I dagsläget är det fortfarande hypotetiskt, men bara det faktum att man kunde uttrycka en sådan önskan är i sig väsentligt.
Efter den ryska ekonomin är Irans den andra största i EaEU. På grund av sanktionerna har Iran däremot haft svårigheter att hitta utländska marknader för sina varor. Därför blir medlemskapet i EaEU en ödesfråga. Samtidigt ser Ryssland (tillsammans med Kazakstan) här en potentiell marknad för industriell export. På så sätt kan även Armenien, som gränsar till Iran, få en ökad genomströmning av varor genom landet.
En provperiod på tre år med frihandel inleddes den 27 oktober 2019. Hittills är resultaten lovande. Trots att det var just under den tiden som Iran utsattes för nya sanktioner, och trots att covid-19 pandemin tvingande länderna till lockdown, så ökade handeln mellan Iran och EaEU-länderna med hela 18 procent (motsvarande 3 miljarder dollar). Av det vi har sett är det just Iran som gynnas mest av avtalet. Landet har kunnat exportera mycket mer än det har behövt importera.
Handeln mellan EaEU och Iran utgör dock enbart 0,5 procent av den totala världshandeln (3 procent för Iran). Ryssland står för lejonparten av handeln: 75–85 procent av exporten och 65 procent av den iranska exporten från deras handel med EaEU. Armenien bör också nämnas, eftersom de står för 25 procent av EaEU:s totala import från Iran.
Trots EaEU:s och Irans relativt ringa betydelse ur ekonomisk synvinkel, utgör det nya partnerskapet en strategisk allians. Inflytandet har hittills varit begränsat till Eurasien. Men om Kina, Iran och Ryssland lyckas samordna sin politik och handel i detta område, så kommer den nya sidenvägen att kunna skapa ett nytt politiskt och ekonomiskt område som sträcker sig från Stilla havet till Östersjön, från Arktis till Persiska viken.
Tillsammans med andra stater i Eurasien samt Kina har Iran lyckats åstadkomma såväl ekonomiska som säkerhetspolitiska samarbeten. Detta skiljer den nutida ”blicken mot öst” från president Ahmadinejads tidigare ansatser. Landet satsar inte lika mycket på etablerade diplomatiska institutioner utan förlitar sig i större utsträckning på halv-formella plattformar. Genom att hämta inspiration från modellen som trädde i kraft genom processen i Astana inledde Iran år 2018 en ”Regional dialog för säkerhet”. Det första mötet, som hölls i Teheran, hade situationen i Afghanistan i fokus. I utbytet deltog Afghanistan, Ryssland, Indien och Kina. Även andra frågor dryftades, som ekonomiskt samarbete och samordnad terrorbekämpning i Centralasien samt kriget i Syrien. Mötet beslutade att skapa ett gemensamt kansli och att organisera årliga möten.
Alla de tre länderna – Kina, Iran, Ryssland – avlägsnar sig från den västliga världsordningen och försöker att bygga strukturer i det globala öst. Detta gör att alla tre blir – om inte ur ekonomiskt synvinkel så åtminstone ur geopolitisk, ideologisk och strategisk – ömsesidigt viktiga för varandra. Trots att relationerna mellan dessa länder är föränderliga och att deras intressen är vitt skilda, träder en ny strategisk konstellation fram i Eurasien. Undertecknandet av avtalet mellan Iran och Kina, å ena sidan, och inlemmandet av Iran i den euroasiatiska ekonomiska unionen, å andra sidan, är betydelsefulla steg i denna riktning.
Översättning: Lapo Lappin
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica nr 4111/2 oktober 2021.
Vladimir Pachkov är jesuitpater, uppvuxen i Sovjetunionen i en stad mellan Tatarstan och Kazakstan.
Ur Signum nr 1/2022, s. 40–44.