av ANDERS PILTZ
Resehandböcker är inget nytt fenomen. Redan under antiken skrev man vägbeskrivningar, itinerarier, med uppgifter om avstånd, vägförhållanden, värdshus och proviantering, gärna också med en enkel karta över resmålet. Den mest berömda är Tabula Peutingeriana, en vägkarta över det romerska riket från 300-talet, bevarad i en kopia från högmedeltiden, med städer, berg, floder och hav inritade, men framför allt vägar och härbärgen. Samt sevärdheter: vad får man inte missa på vissa platser?
Efter kristendomens genombrott, och framför allt efter återupptäckten av det heliga korset genom kejsarmodern Helena år 326, väcktes ett starkt intresse för pilgrimsfärder till Jerusalem. Längtan att själv se och inandas atmosfären på de platser där Jesus verkat var den drivande kraften, ibland också längtan efter att göra bot för något man ångrade. Efter korstågen på högmedeltiden och arabernas erövring av Jerusalem blev Heliga landet svårare att nå från Europa, och Rom, med Petrus och Paulus gravar, blev då ett fullgott alternativ. Där fanns ju också påvestolen, som alltifrån Karl den stores tid blivit den övernationella instans som reglerade gudstjänstlivet och var högsta domstol i många rättstvister inom det forna västromerska riket, dagens Västeuropa. Den romerske biskopen var numera också en världslig suverän, överhuvud för Kyrkostaten. Latinet hade aldrig fallit ur bruk som liturgiskt och administrativt språk, och det fick nytt liv i det karolingiska riket. Staden Rom hade sedan länge förlorat sin politiska makt, men inte sin strålglans. Den antika Rom-tanken kunde återbrukas och ges en kristen omformulering. Själva den fysiska staden Rom kunde också återanvändas, fastän i mindre och mer mänsklig skala. Kyrkor byggdes efter mönster av de antika basilikorna. Nya andliga och världsliga byggnader anlades i medveten anpassning till de antika monumenten. Kolonner, kapitäl och reliefer återanvändes, insatta i nya sammanhang och med nya funktioner.
I klostret Einsiedeln i Schweiz, med anor från 800-talet, förvaras den äldsta kända guideboken till Rom, en pergamenthandskrift från denna tid, med bibliotekssignum 326. Den beskriver nio vandringsleder genom staden, och den innehåller dessutom avskrifter av cirka 80 inskrifter på latin och grekiska (av vilka några bevarats endast på detta sätt), samt en beskrivning av Roms murar och hur påskens gudstjänster gick till i staden. Här finns alltså en översikt över Roms monument under tidig medeltid, både de antika och de senare tillkomna. I staden fanns redan på denna tid nationella härbärgen för pilgrimerna, franker, langobarder, friser och anglosaxare, där den trötte vandraren fick allt som behövdes, sovplats, mat och möjlighet att tala det egna språket med folk som kunde ge nödvändig information om lokala förhållanden. Alltså urformen för senare tiders kulturturism.
I handskriften beskrivs vandringslederna i två spalter på varje uppslag: i vänsterspalten står det som finns till vänster på vandrarens väg, i högerspalten det som finns till höger, och i mitten anges broar, torg och triumfbågar, som man måste ta sig över eller igenom. I det medeltida Rom sammanföll gatunätet med det antika, och det unika med staden Rom är att detta förhållande fortfarande gäller. De antika gatorna och vägarna i den gamla stadskärnan återbrukades under medeltiden, renässansen, barocken, när staden byggdes ut. Gatorna har bevarats och förbättrats, men sträckningen är så gott som densamma genom årtusendena. Detta gör att man i dag vandrar samma vägar som under antiken och går genom tidsåldrarnas kulturlager, i förundran över hur mycket som finns kvar av antik, medeltid, renässans och barock. Det är dessutom, i motsats till de flesta andra gamla städer, fortfarande fullt möjligt att navigera med hjälp av kartor från 1500- och 1600-hundratalet.
Detta unika faktum inspirerade Anna Blennow till att göra en reseguide till det medeltida Rom med hjälp av Einsiedeln-handskriften. Författaren anslår en angenämt resonerande samtalston och berättar om platserna och monumenten under dessa nio vandringar, som är möjliga att genomföra i dag för den som har ordentliga skor och tillräckliga kroppskrafter – och om man vill kan man ju nöja sig med att vandra en delsträcka. Troligen är detta det bästa tänkbara sättet att komma platsens ande, genius loci, in på livet: en vandrande meditation över tidens, historiens och kulturens växlingar i ett kontinuum som fortfarande är högst levande och livaktigt och troligen kommer att så förbli, så länge världen består.
Resultatet har blivit en anslående vacker bok, med utsökta fotografier. Den ligger också väl i handen och kan användas både på plats i stadens vimmel och hemma i länstolen. Det eviga Rom på ett helt nytt sätt: alla historiska sevärdheter som staden rymmer, både om man har pilgrimens intresse av att besöka de stora kyrkorna med deras minnen och om man är mer allmänt kulturhistoriskt inriktad. Helst bör man vara en kombination av båda intresseprofilerna. Med det rika och vackra bildmaterialet är denna bok den perfekta gåvan till den inbitne Romresenären, som redan tror sig ha läst ”allt” i ämnet.
Anna Blennow är docent i latin med epigrafik, inskrifter, som specialitet. Under åren 2013–2016 ledde hon tillsammans med litteraturvetaren Stefano Fogelberg Rota ett tvärvetenskapligt och internationellt projekt om just guideböckernas uppkomst och utveckling, ett projekt varur föreliggande bok sprungit. Hon är även poet, som med inlevelse har skildrat sin hemstad i diktens form i samlingen Helsingborgssång (2021). Om den speciella Rom-magin talar hon poetiskt: ”den gör atmosfären sepia- och ockratonad, kvällsskuggorna mjuka och morgonluften full av drömmar och löften”.
I ett annat sammanhang har hon talat om staden som en levande organism. Den civiliserade människan speglas i stadens struktur, ordning och kraft. Aldrig blir det lika tydligt som i staden som ibland under medeltiden kallades communis patria, allas gemensamma hemland.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 1/2022, s. 45–46.