Framstegsdrömmar

Andrej Platonov: Tjevengur. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2016, 606 s.
Andrej Platonov: Tjevengur. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2016, 606 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I likhet med många andra sovjetiska mellankrigsförfattare utsattes Andrej Platonov (1899–1951) för regimens förföljelser. Han framträdde dock inte som renodlad oppositionell, vilket medgav vissa begränsade möjligheter till publicering. Författaren ställde sig också delvis positiv till regimen och verkade under en tid rentav som övertygad kommunist. Lojaliteten ifrågasattes emellertid från högre håll. Platonov stämplades som opålitlig tills han rehabiliterades en tid efter Stalins död. Därefter har flera av hans verk tryckts i ocensurerat skick.

Revolutionen och inbördeskriget bildar tydlig bakgrund i Platonovs första och mest omfångsrika roman, Tjevengur. Boken, som omfattar 600 sidor, skrevs i slutet av 1920-talet och publicerades då i olika delar. En sammanhängande och ocensurerad version kom att dröja drygt ett halvsekel fram i tiden. Några år dessförinnan utgavs en nedskuren och något censurerad version på ryska, från vilken romanen översattes till olika språk; på svenska utgavs den då under titeln Don Quijote i revolutionen (Norstedts 1973). Med efterord och fylliga textkommentarer presenteras romanen nu i sin helhet på svenska i Kajsa Öberg Lindstens säkra nyöversättning.

Trots påtaglig närhet till det självupplevda – Platonov arbetade delvis som jordbruksspecialist efter revolutionen – saknar romanen emellertid mycket av den nerv och substans som kom att prägla författarens följande verk, däribland Grundgropen, Lyckliga Moskva och Dzjan (samtliga utgivna på svenska). Texten drar åt många riktningar och rymmer alltför splittrade stilgrepp för att fånga oavbruten uppmärksamhet. Därtill känns personskildringen vag och bristfälligt utarbetad. Det är besvärligt att urskilja rösterna inom den revolutionära grupp som läsaren i första hand får följa, kanske främst därför att individen så konsekvent ställs under kollektivet. Den bristen är uppenbar även om man väljer att rubricera Tjevengur som en kollektivroman eller, vilket översättaren bland annat föreslår, som historisk krönika. Det finns nog flera skäl till att romanen tidigare publicerats i enstaka delar.

Samtidigt, ibland svårförklarligt, fascinerar olika delar av texten. Läsaren fångas av berättarflödet, pulsen, de djärva bilderna, fantasin. Författaren visar djup insikt i de revolutionära kretsarnas arbetsmetoder och moral. Till detta följer en väl utarbetad naturskildring. Romanen bjuder på längre stycken där naturbilder suggestivt glider in i varandra, ofta i ett ödsligt landskap som kastar ljus över ryssens levnadsvillkor men också reser sig till invånarnas skydd och tröst. Liksom på andra håll i Platonovs författarskap gestaltas kampen mellan människa och natur.

Romanens titel är också namnet på den provinsstad där merparten av romanens handling är förlagd, en närmast utopisk hemvist som speglar de dåtida radikala socialisternas visioner om en port mot ett klasslöst samhälle. Till en början talar endast stadens rykte genom att nyfikna resenärer bär med sig spridda intryck. De mest entusiastiska ser Tjevengur som ett ”gemenskapens gudsrike” där medborgarna lever i ”kamratlig trängsel”, en plats där kommunismen skall frodas, medan andra uttrycker en mer reserverad hållning.

Väl på plats finner en grupp renläriga bolsjeviker att staden inger stort löfte. De tycker sig skönja ett kommunismens ljus där ute på stäppen. Somligt behöver emellertid uträttas innan det verkliga målet kan uppnås. Allra först måste borgarklassen avlägsnas, inklusive de halvborgare som dröjt kvar på platsen. Många av dessa besuttna lever i inre exil och har redan hunnit längta efter världens undergång, en föreställning som sedan återkommer flera gånger i texten. Liksom på många andra håll i den sovjetiska 20-talsprosan finns även hos Platonov föraningar om en snar undergång: någonting nytt skall nalkas, en domedag som för folket är ömsom skrämmande, ömsom lockande (emellanåt kopplas framväxten av socialismen till dessa stämningar).

Den grupp som nu besöker Tjevengur tvingas således att se den praktiska verkligheten i vitögat. Runtom i bygden råder missväxt. Folket svälter i kylan ute på stäppen. På flera fronter utkämpas strider mellan röda och vita. På avstånd blandas skottlossning och sirener med ånglokens visslor och morgonmässans klockor. De revolutionära måste därför skydda området från både yttre angrepp och misstänkta inre element. Det dröjer heller inte länge förrän gruppen på närmare håll tycker sig urskilja kontrarevolutionärer. Bland annat tas en fallen stjärna för en fiende – tills bolsjevikernas äldste man, herden Pjotr Varfolomejevitj Vekovoj, lugnar sina kamrater med en vetenskaplig förklaring till fenomenet. Herdens ord dämpar emellertid inte oron särskilt länge. Runtom staden rör sig nämligen ryttare, anarkister, tiggare, banditer (mer i periferin avtecknas fredsamma vandrare och bönder som drar till Kiev när deras tro sinar). Platsen känns inte helt säker.

Ett annat problem är att själva proletariatet dröjer med sin ankomst, trots att man tänt en halmeld uppe i ett torn för att vilsegångna skall kunna se staden utifrån stäppen. Utan den klassen är det omöjligt att bygga socialismen. Tids nog nalkas dock proletariatet, om än för att uppdaga att staden saknar kvinnor. Ivriga dispyter om kvinnans roll tar vid tills ett fåtal utsvultna mödrar anländer till platsen. Skyndsamt söker männen få gator och torg rena i de nyanländas närvaro. Arbetet föder ny framtidstro. Snart, hävdar de trofasta, skall solsystemet av egen kraft ge näring åt kommunismen. I vissa områden sägs också att framtiden redan har inträtt – där är kommunismen ”fullständigt genomförd”. Här talas om ett före och ett efter.

På detta vis hålls samhällsutopin länge levande i Platonovs verk. Drömmen om framsteg dröjer kvar även i stunder av tvivel. Närvaron av tvivel, fruktbart ibland, återkommer i flera av författarens romaner. Emellanåt tar även andra drömmar gestalt i texten. Vissa avsnitt har en symbolmättad underklang. När dessa klanger bryts mot en hård verklighet föds ytterligare nyanser i en närmast pastoral stämning, en känsla av idyll som förbinds med en stegrad längtan till ett klasslöst samhälle. Dessa nedslag varar endast under några ögonblick, i ett kort, närmast hallucinatoriskt ljus, kanske alltför hastigt för att visionen riktigt skall kunna slå rot i texten, men här ryms ändå en glöd som effektivt kontrasterar mot vissa farsartade inslag i texten, liksom också mot en tröttsam redovisning av skrivelser, kommittéer, direktiv och politiskt-administrativa frågor som upptar så stor del av handlingen. Dessa passager bryter även mot den alltför utdragna dialogen.

Samtalen saknar dock inte substans, och som så ofta i rysk litteratur är det spännande att följa hur namnformerna växlar i romanen, där tilltal och omnämnande vanligen skiftar utifrån sammanhang, aktning och intimitet. För visdom och eftertanke svarar särskilt den unge Sasja, som i ensamma stunder längtar efter att leva invid faderns grav och känna på gravens jord. Hans synpunkter på omvälvningen, det revolutionära projektet, andas mognad och misstro, säkerligen därför att han tidigare drivits ut ur gemenskaper. Kanske är det författarens röst som talar genom denne föräldralöse fiskarson, vars förälskelse i den likaledes rotlösa Sonja intar en vacker plats i handlingens marginaler. Särskilt livaktigt blir nu inte heller detta samhällsprojekt, där, som en av personerna säger, lyckan alltid skjuts på framtiden så att drömmen aldrig tar gestalt – och där en vag utopi ställts framför en genomtänkt ideologi. Ännu klarare uttrycker sig en annan av bolsjevikerna, som hävdar att ”även om vi är den breda massan och det allra rödaste bottenskiktet, så är det ändå någon som fattas oss och någon vi väntar på”. Utopin släcks helt i det ögonblick då fientliga trupper rycker in i staden.

Som en röd tråd genom texten löper paralleller mellan kommunismen och kristendomen. Här talas bland annat om ”återuppståndelsen i kommunismen”. Många av romanens karaktärer uttrycker också en strävan efter att nå full visshet om platsen för sin räddning. De vill kunna ta på utopin, på kommunismen, se den, döpa den. De längtar efter rening. Mitt i motgångar och förvirring söker de greppa en vision som hela tiden tycks fly undan. Enträget söker de bära fram sina tankar om uppståndelse och liv. Några av romanens vackrare stråk innehåller rika referenser, somliga med spår av legend. Tanken leder där till Nikolaj Leskov (1831–1895) eller, ibland, den i Ryssland så uppskattade Selma Lagerlöf.

Lika intressant är författarens sätt att varva humor och politisk satir med en i grunden seriös tilltro till uppbyggnaden av ett bättre samhälle. I sorlet av röster tycker man sig emellanåt avlyssna en Gorkijs lidelse. Såsom nämnts framställde Platonov alltså inte revolutionen och sovjetmakten med genomgående kritisk blick. Hans roman speglar mycket av de stämningar och förhoppningar som rådde under åren efter den ryska oktoberrevolutionen. Den kan läsas som en dyster krönika över sovjetsamhällets svåra framväxt.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Andrej Platonov: Tjevengur. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz 2016, 606 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I likhet med många andra sovjetiska mellankrigsförfattare utsattes Andrej Platonov (1899–1951) för regimens förföljelser. Han framträdde dock inte som renodlad oppositionell, vilket medgav vissa begränsade möjligheter till publicering. Författaren ställde sig också delvis positiv till regimen och verkade under en tid rentav som övertygad kommunist. Lojaliteten ifrågasattes emellertid från högre håll. Platonov stämplades som opålitlig tills han rehabiliterades en tid efter Stalins död. Därefter har flera av hans verk tryckts i ocensurerat skick.

Revolutionen och inbördeskriget bildar tydlig bakgrund i Platonovs första och mest omfångsrika roman, Tjevengur. Boken, som omfattar 600 sidor, skrevs i slutet av 1920-talet och publicerades då i olika delar. En sammanhängande och ocensurerad version kom att dröja drygt ett halvsekel fram i tiden. Några år dessförinnan utgavs en nedskuren och något censurerad version på ryska, från vilken romanen översattes till olika språk; på svenska utgavs den då under titeln Don Quijote i revolutionen (Norstedts 1973). Med efterord och fylliga textkommentarer presenteras romanen nu i sin helhet på svenska i Kajsa Öberg Lindstens säkra nyöversättning.

Trots påtaglig närhet till det självupplevda – Platonov arbetade delvis som jordbruksspecialist efter revolutionen – saknar romanen emellertid mycket av den nerv och substans som kom att prägla författarens följande verk, däribland Grundgropen, Lyckliga Moskva och Dzjan (samtliga utgivna på svenska). Texten drar åt många riktningar och rymmer alltför splittrade stilgrepp för att fånga oavbruten uppmärksamhet. Därtill känns personskildringen vag och bristfälligt utarbetad. Det är besvärligt att urskilja rösterna inom den revolutionära grupp som läsaren i första hand får följa, kanske främst därför att individen så konsekvent ställs under kollektivet. Den bristen är uppenbar även om man väljer att rubricera Tjevengur som en kollektivroman eller, vilket översättaren bland annat föreslår, som historisk krönika. Det finns nog flera skäl till att romanen tidigare publicerats i enstaka delar.

Samtidigt, ibland svårförklarligt, fascinerar olika delar av texten. Läsaren fångas av berättarflödet, pulsen, de djärva bilderna, fantasin. Författaren visar djup insikt i de revolutionära kretsarnas arbetsmetoder och moral. Till detta följer en väl utarbetad naturskildring. Romanen bjuder på längre stycken där naturbilder suggestivt glider in i varandra, ofta i ett ödsligt landskap som kastar ljus över ryssens levnadsvillkor men också reser sig till invånarnas skydd och tröst. Liksom på andra håll i Platonovs författarskap gestaltas kampen mellan människa och natur.

Romanens titel är också namnet på den provinsstad där merparten av romanens handling är förlagd, en närmast utopisk hemvist som speglar de dåtida radikala socialisternas visioner om en port mot ett klasslöst samhälle. Till en början talar endast stadens rykte genom att nyfikna resenärer bär med sig spridda intryck. De mest entusiastiska ser Tjevengur som ett ”gemenskapens gudsrike” där medborgarna lever i ”kamratlig trängsel”, en plats där kommunismen skall frodas, medan andra uttrycker en mer reserverad hållning.

Väl på plats finner en grupp renläriga bolsjeviker att staden inger stort löfte. De tycker sig skönja ett kommunismens ljus där ute på stäppen. Somligt behöver emellertid uträttas innan det verkliga målet kan uppnås. Allra först måste borgarklassen avlägsnas, inklusive de halvborgare som dröjt kvar på platsen. Många av dessa besuttna lever i inre exil och har redan hunnit längta efter världens undergång, en föreställning som sedan återkommer flera gånger i texten. Liksom på många andra håll i den sovjetiska 20-talsprosan finns även hos Platonov föraningar om en snar undergång: någonting nytt skall nalkas, en domedag som för folket är ömsom skrämmande, ömsom lockande (emellanåt kopplas framväxten av socialismen till dessa stämningar).

Den grupp som nu besöker Tjevengur tvingas således att se den praktiska verkligheten i vitögat. Runtom i bygden råder missväxt. Folket svälter i kylan ute på stäppen. På flera fronter utkämpas strider mellan röda och vita. På avstånd blandas skottlossning och sirener med ånglokens visslor och morgonmässans klockor. De revolutionära måste därför skydda området från både yttre angrepp och misstänkta inre element. Det dröjer heller inte länge förrän gruppen på närmare håll tycker sig urskilja kontrarevolutionärer. Bland annat tas en fallen stjärna för en fiende – tills bolsjevikernas äldste man, herden Pjotr Varfolomejevitj Vekovoj, lugnar sina kamrater med en vetenskaplig förklaring till fenomenet. Herdens ord dämpar emellertid inte oron särskilt länge. Runtom staden rör sig nämligen ryttare, anarkister, tiggare, banditer (mer i periferin avtecknas fredsamma vandrare och bönder som drar till Kiev när deras tro sinar). Platsen känns inte helt säker.

Ett annat problem är att själva proletariatet dröjer med sin ankomst, trots att man tänt en halmeld uppe i ett torn för att vilsegångna skall kunna se staden utifrån stäppen. Utan den klassen är det omöjligt att bygga socialismen. Tids nog nalkas dock proletariatet, om än för att uppdaga att staden saknar kvinnor. Ivriga dispyter om kvinnans roll tar vid tills ett fåtal utsvultna mödrar anländer till platsen. Skyndsamt söker männen få gator och torg rena i de nyanländas närvaro. Arbetet föder ny framtidstro. Snart, hävdar de trofasta, skall solsystemet av egen kraft ge näring åt kommunismen. I vissa områden sägs också att framtiden redan har inträtt – där är kommunismen ”fullständigt genomförd”. Här talas om ett före och ett efter.

På detta vis hålls samhällsutopin länge levande i Platonovs verk. Drömmen om framsteg dröjer kvar även i stunder av tvivel. Närvaron av tvivel, fruktbart ibland, återkommer i flera av författarens romaner. Emellanåt tar även andra drömmar gestalt i texten. Vissa avsnitt har en symbolmättad underklang. När dessa klanger bryts mot en hård verklighet föds ytterligare nyanser i en närmast pastoral stämning, en känsla av idyll som förbinds med en stegrad längtan till ett klasslöst samhälle. Dessa nedslag varar endast under några ögonblick, i ett kort, närmast hallucinatoriskt ljus, kanske alltför hastigt för att visionen riktigt skall kunna slå rot i texten, men här ryms ändå en glöd som effektivt kontrasterar mot vissa farsartade inslag i texten, liksom också mot en tröttsam redovisning av skrivelser, kommittéer, direktiv och politiskt-administrativa frågor som upptar så stor del av handlingen. Dessa passager bryter även mot den alltför utdragna dialogen.

Samtalen saknar dock inte substans, och som så ofta i rysk litteratur är det spännande att följa hur namnformerna växlar i romanen, där tilltal och omnämnande vanligen skiftar utifrån sammanhang, aktning och intimitet. För visdom och eftertanke svarar särskilt den unge Sasja, som i ensamma stunder längtar efter att leva invid faderns grav och känna på gravens jord. Hans synpunkter på omvälvningen, det revolutionära projektet, andas mognad och misstro, säkerligen därför att han tidigare drivits ut ur gemenskaper. Kanske är det författarens röst som talar genom denne föräldralöse fiskarson, vars förälskelse i den likaledes rotlösa Sonja intar en vacker plats i handlingens marginaler. Särskilt livaktigt blir nu inte heller detta samhällsprojekt, där, som en av personerna säger, lyckan alltid skjuts på framtiden så att drömmen aldrig tar gestalt – och där en vag utopi ställts framför en genomtänkt ideologi. Ännu klarare uttrycker sig en annan av bolsjevikerna, som hävdar att ”även om vi är den breda massan och det allra rödaste bottenskiktet, så är det ändå någon som fattas oss och någon vi väntar på”. Utopin släcks helt i det ögonblick då fientliga trupper rycker in i staden.

Som en röd tråd genom texten löper paralleller mellan kommunismen och kristendomen. Här talas bland annat om ”återuppståndelsen i kommunismen”. Många av romanens karaktärer uttrycker också en strävan efter att nå full visshet om platsen för sin räddning. De vill kunna ta på utopin, på kommunismen, se den, döpa den. De längtar efter rening. Mitt i motgångar och förvirring söker de greppa en vision som hela tiden tycks fly undan. Enträget söker de bära fram sina tankar om uppståndelse och liv. Några av romanens vackrare stråk innehåller rika referenser, somliga med spår av legend. Tanken leder där till Nikolaj Leskov (1831–1895) eller, ibland, den i Ryssland så uppskattade Selma Lagerlöf.

Lika intressant är författarens sätt att varva humor och politisk satir med en i grunden seriös tilltro till uppbyggnaden av ett bättre samhälle. I sorlet av röster tycker man sig emellanåt avlyssna en Gorkijs lidelse. Såsom nämnts framställde Platonov alltså inte revolutionen och sovjetmakten med genomgående kritisk blick. Hans roman speglar mycket av de stämningar och förhoppningar som rådde under åren efter den ryska oktoberrevolutionen. Den kan läsas som en dyster krönika över sovjetsamhällets svåra framväxt.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.