Från Harpsund till Stjärnholm – Samfunden möter staten

För drygt ett år sedan inbjöd statsminister Olof Palme ett femtontal representanter för kristna samfund och ekumeniska organisationer i Sverige till samtal på Harpsund. När deltagarna träffades där den 8-9 december 1983 framhöll han, att regeringen söker dialog med samfunden i frågor som rör gemensamma intressen. Då hade knappast någon vågat tro på en snabb fortsättning och uppföljning av överläggningarna. När emellertid samtalet väl hade kommit igång blev det snart uppenbart, att regeringen som verkställande organ för det politiska livet, och samfunden som bärare av andliga och moraliska traditioner hade ett verkligt och inte bara skenbart utbyte av gemensamma intressen – och motsatta ståndpunkter – som inte kunde formuleras på några timmar. Tack vare den positiva behållningen som första samtalet gav inbjöd ärkebiskop Bertil Werkström å Svenska Ekumeniska Nämndens vägnar nästan genomgående samma personer till ett andra samtal på stiftsgården Stjärnholm den 11-12 oktober 1984.

I en reflekterande återblick på de båda samtalen kan det vara befogat att göra en sammanfattning och en preliminär utvärdering.

Samhällets politiska och dess andliga ledning träffades främst för att tillsammans belysa det spända internationella läget och ännu mer ingående den spruckna värdegemenskapen härhemma. Bertil Werkström framhöll klart att kyrkans funktion länge har varit att skapa enhet och sammanhållning i samhället. Men ”idag har kyrkan trängts ut i periferin”. Oberoende av frågan om samfunden själva försatt sig i det läget eller fick rymma fältet av andra skäl måste man konstatera, att de inte längre säkerställer det kollektiva normsystem som tidigare ägde giltighet i vårt samhälle.

Samtalen har varit ett försök – ett trevande men seriöst och intensivt försök – att i den gemensamma omsorgen om samhället söka formulera en mänsklig grundval för gemensamma värderingar utöver och tvärsigenom de olika livsåskådningarnas och de politiska ideologiernas mångfald.

Fredsfrågan och biståndsarbetet

Ett uttalat intresse för samsyn och samverkan avtecknade sig redan tydligt i samtalet om internationella frågor. På Harpsund sade sig Palme vara ”oerhört imponerad” av det fredsarbete som kyrkorna lägger ner, ett arbete som ”ger fredsrörelsen respekt och värme”. Det var inte svårt att enas om att krig, i synnerhet ett kärnvapenkrig, är något annat idag än tidigare. Krig går inte längre att vinna. Säkerheten kan inte längre vara ett partiskt intresse, vi måste internationellt skapa en ”gemensam säkerhet”. Palme hänvisade uttryckligen till 2:a Vatikankonciliet och till den amerikanska biskopskonferensens herdabrev om fred (The Challenge of Peace) som han betecknade som ”ett imponerande arbete”.

Flera av samfundens representanter instämde men ville driva frågan vidare. De kristna har genom sin aktiva insats för fred och rättvisa inte bara förstärkt ickevåldslinjen. Det är inte minst de kristna i tredje världen som också har hjälpt att förändra språkbruket. Där talar man inte om kärnvapen utan om hungerbomber. Särskilt hårt gick man mot att regeringen ville ge upp enprocentsmålet. För Palme var det ”utomordentligt pinsamt” att konstatera, att besparingsåtgärderna också drabbade det svenska u-landsbiståndet.

Tio månader senare på Stjärnholm medgav statsministern oförbehållsamt, att han själv hade tagit intryck av kyrkornas starka kritik på Harpsund och att han hade påverkats i sin syn på det svenska biståndet. Den socialdemokratiska partikongressen hade dessutom gjort sitt för att slå fast detta krav. Men enprocentsmålet är bara början, pressade ärkebiskopen. Nu är det dags att diskutera försvarsutgifterna och att lägga en del av dem på biståndet. På så sätt behöll samfunden initiativet i utrikesfrågor även på Stjärnholm, framför allt i frågor som berör tredje världen.

Om förhållandet mellan svensk bistånds- och handelspolitik refererade utförligt Karl-Axel Elmquist, generalsekreterare i Sveriges frikyrkoråd. Han utgick från den svenska biståndspolitikens mål att främja demokratin i mottagarländerna. Detta sker emellertid samtidigt som handelspolitiken i förhållande till samma mottagarländer inte sällan befäster deras totalitära regimer och maktstrukturer (som ett exempel nämndes Sydkorea). På så sätt kan den svenska bistånds- och handelspolitiken stå i motsats till varandra: handelspolitiken saboterar ofta biståndspolitiken.

Man gör dessutom freden och biståndsarbetet en björntjänst, när enskilda länder berövas sin politiska kontrollfunktion i förhållande till de transnationella företagens mer eller mindre öppna vapenhandel. Vi i Sverige skall inte bara motverka kärnvapenhotet utan också konventionella vapen, och mot den bakgrunden är den svenska vapenhandeln något ”ovärdigt och motsägelsefullt”. Både Elmquist och SEN:s sekreterare Lars B. Stenström betonade hur viktigt det var att Svenska ekumeniska nämnden fattade beslut om att upprätta ett kristet fredsinstitut i Sigtuna, där man bl.a. skulle spåra sambanden mellan nedrustning och utveckling och komma underfund med vilken filosofi som ligger bakom militära strategier.

Utrikesminister Lennart Bodström menade att Sverige helst vill ge bistånd till länder som kan ta hand om sig själva och kan utveckla sin egen ekonomiska potential. Både han och efter honom Olof Palme talade en bra stund om Sydafrika. Palme sade sig vara förfärad över förhållandena i Sydafrika där det sker en kontinuerlig brutalisering av apartheidpolitiken med tvångsförflyttning av hundratusentals människor till regioner där det är ont om mat.

Det var relativt lätt att finna en gemensam syn på landets förhållande till den tredje världen och fredsfrågan. De mindre insatta deltagarna fick en aning om hur komplext och motsägelsefullt hela samspelet mellan freds-, bistånds- och handelspolitik kan te sig och hur ett lands utrikespolitik kan tvingas till kompromisser som minst sagt är moraliskt kontroversiella. I varje fall tycks kyrkorna i fråga om bistånd och internationell solidaritet gå något längre än regeringen. Denna deras frimodighet framträdde tydligare på Stjärnholm än på Harpsund. Palme medgav också att kyrkorna hör till de viktigaste krafterna i arbetet för fred och global rättvisa genom det internationella nätverk av kontakter som de förfogar över.

Kritik av den svenska modellen

Både på Harpsund och Stjärnholm åtföljdes meningsutbytet om fred och internationellt bistånd av en ingående belysning av folkrörelsernas och kyrkans roll i det svenska samhället. På Harpsund ställde civilminister Bo Holmberg frågan vad det egentligen är ”som fattas den svenska modellen”. Folk i alla läger har en känsla av att de för mycket styrs av teknik, tjänstemän och byråkrati. Han efterlyste granngemenskapen, informella kooperativ och ett medmänskligt engagemang utöver den representativa demokratin. Den offentliga sektorn som ursprungligen byggde på folkrörelser och samfund tar över allt mer. Mot den offentliga sektorns björnkramsvänlighet måste ”den humanistiska staten resa sig”.

Medan Bo Holmberg gång på gång betonade att ”vi måste förstärka den humanistiska staten” hade detta hans harpsundska nyckelord fallit i glömska på Stjärnholm. Den humanistiska staten som ledstjärna för sammanhållning och samhörighet ersattes av ”det civila samhället”. Vårt för starkt toppstyrda samhälle har blivit allergiskt mot ett tilltagande expertvälde. Staten kan inte skapa det fungerande normsystem som samhället behöver. Det räcker inte heller med professionell tröst när det kniper. Det civila samhället är beroende av ”frivillig samverkan, närhet och delaktighet”. Staten far inte passivisera delaktighet och nya idéer som måste växa fram nerifrån den lokala basen. För närvarande utformas samhällets verksamhet i alltför stor utsträckning av myndigheterna, ”men så ska det inte vara. Demokrati innebär att samhället är lokalt förankrat.”

Skiftningen i civilministerns språkbruk är anmärkningsvärd. När han på Harpsund talade om ”den humanistiska staten” avsåg han redan då – om än kontursvagt – den sociala verklighet som på Stjärnholm fick en avsevärt klarare profil genom den mer adekvata beteckningen ”det civila samhället”. Det nya nyckelordet innebär att den mänskliga gemenskapen för att kunna leva och fungera är beroende av enskilda personers och gruppers egeninitiativ och spontanaktivitet, och att kommun och stat bara i mån av behov skall ingripa och stödja. Enligt samma princip, menade Holmberg, bör staten ingripa, när t.ex. forskarsamhället inte längre klarar sitt moraliska uppdrag. Staten ingriper alltså inte för att förtrycka eller suga upp det moraliska ansvaret utan i stället för att förstärka det.

När man lyssnade till civilministerns uppfattning om det civila samhället påmindes man osökt om den katolska sociallärans subsidiaritetsprincip. Enligt denna princip skall enskilda personer och grupper (t.ex. familjen eller andra fria organisationer) förfoga över ett så starkt frihetsutrymme och vidsträckta utvecklingsmöjligheter som möjligt, medan statliga och kommunala myndigheter endast skall rycka in i mån av behov och inte för att kväva de lägre instansernas förmåga att ta initiativ och fatta beslut.

Statsministern höll med om att folk i den moderna välfärdsstaten upplever att ”allt är för välordnat, för inrutat, vi måste lätta upp den offentliga sektorn”. Detta kan vi inte göra om inte människorna tillvaratar den frihet som tillkommer var och en. Frihet har tyvärr ofta betytt detsamma som egoism. Den frihet vi vill främja skall förverkligas inom den sociala gemenskapen. ”Vi skall inte släppa fram bara de starka och hänsynslösa.” Staten skall skydda de svaga. Men ”ett samhälle som är genomsyrat av förbud är ganska outhärdligt”.

Dessförinnan hade den nya baptistledaren Birgit Karlsson på ett träffande sätt framställt frihetsbegreppet ur sitt kyrkliga perspektiv. För att utveckla sig behöver människan ramar och sammanhang. Den enskildes frihet far inte vara godtycklig, den måste begränsas så att allas frihet kan säkerställas. Vi har byggt upp friheten i vårt samhälle, men genom missbruk av friheten saboterar vi det vi har byggt upp.

Kyrkans specifika uppdrag i samhället

I sitt gedigna och genomtänkta inledningsord på Harpsund ansåg ärkebiskopen att samhällsutvecklingen sker inom triangeln samfund – folkrörelser -det offentliga. Vad blir då i denna konstellation kyrkans specifika uppdrag? Kyrkan skall i sitt budskap, sin tro och sitt liv värna om och fördjupa en människosyn som slår vakt om det svaga och skadade livet. Både på Harpsund och Stjärnholm betonade han att kyrkliga samfund för det första skall ge sitt stöd åt staten, men att de för det andra också har en kritisk funktion mot den. Det finns många former för konkret samverkan med staten, t.ex. nykterhetsorganisationer, fängelse- och sjukhusvård, S:t Lukasstiftelsen, sampsalm och u-forum.

Kyrkans kritiska funktion mot staten ser ärkebiskopen i en mer profilskarp äktenskaps- och familjesyn: ”Äktenskap och familj är omistliga byggstenar i samhället.” Dessutom vill kyrkan kämpa för en rättvisare fördelning av tillgängliga arbeten. Därefter tog ärkebiskopen steget in i livsåskådningsdebatten. I skolan far eleverna lära sig, att det offentliga skall förhålla sig neutralt på livsåskådningsplanet. Här måste kyrkans krav på kristen fostran komplettera det utbildningspolitiska monopoltänkandet. Dessutom bör kyrkan inom ramen för den offentliga social- och sjukvården fylla ut den professionella insatsen med rådgivning och terapeutiskt arbete, liksom hon skall fördjupa skolutbildningen med att hålla frågan om livets mening vid liv.

En lång stund av samtalet på Stjärnholm ägnades åt invandrarfrågan. Uttalandena var genomgående positiva och kan sammanfattas i Lars Carlzons skarpa gillande av klotterplanken: ”Utan Invandrarna stannar Sverige.” Lennart Bodström betraktade arbetet med invandrare som en första rangens uppgift för kyrkan i Sverige, eftersom kyrkans engagemang för de utsatta och sårbara här far sin praktiska tillämpning. Biskop Hubertus Brandenburg menade att det enligt hans erfarenhet inte var många invandrare som klagar. Många är tacksamma för att de här i sitt andra hemland far bygga upp en ny existens. Det innebär inte att de inte möter några problem. Ett av dem är den värdeneutralitet som de resp. deras barn möter i skolan. Från kyrkans sida finns det starka önskemål om och behov av valmöjligheter i uppfostran och utbildning.

På väg mot en gemensam etisk grundval?

Under samtalets gång på Stjärnholm blev det allt klarare, att somliga deltagare sökte ge djupare relief och en klarare markering åt kyrkans hållning gentemot staten. Några försökte kanske starkare än vad som varit fallet på Harpsund uttrycka sin kristna protest mot vad de betraktar som den offentliga sektorns alltför dominerande ställning. En del undrade om civilministerns resonemang kring det civila samhället hade täckning av det konkreta svenska samhället, som i stället för att vara lokalt förankrat blir alltmer centralstyrt. När Bo Holmberg med ungdomlig entusiasm ritade upp sin konstruktion av det nya samhället som föresvävar honom så framstod det för många som en välmenad men utopisk framtidsvision.

Andra deltagare – och de var inte så få – sökte snarare ännu fler beröringspunkter med den humanistiska staten, kanske ville de rentav fördjupa alliansen med den och utifrån dess faktiska existens hjälpa till att nerifrån den folkliga basen bygga upp det civila samhället. Vad är det för spärrar som skulle hindra en människa med kristen livssyn och övertygelse från att gå in i ett samarbete inom ramen för Holmbergs samhällsmodell?

Från katolskt håll framfördes då, att det i detta mångskiftande samhälle var viktigt och i ordets ursprungliga bemärkelse grundläggande, att de olika grupperna i det demokratiska samhället skulle finna ett gemensamt språk för att tillsammans formulera vissa gemensamma värderingar som förpliktar hela gemenskapen. För sitt fortbestånd behöver samhället en ”minimalkonsensus”. De handlingsnormer som skulle utgöra hela samhällets etiska grundval och som det kunde acceptera som sina spelregler skulle omfatta sådana omistliga grundvärderingar som livsbejakelse och integritetsskydd: Varje människa skall under hela sitt livs alla utvecklingssteg betraktas och behandlas som en person, dvs. som ett mål i sig, och aldrig bara som ett medel för forskning eller som funktion för kollektivet. Dessa etiska spelregler måste givetvis få omedelbara konsekvenser i synen på – och behandlingen av – både det ofödda livet och gamla, icke-produktiva och vårdbehövande människor.

Dessutom bör dagens människor mycket mer än hittills uppmärksamma de långfristiga konsekvenserna av sina handlingar t.ex. i kampen mellan ekonomiska intressen och ekologiska krav eller inom den genetiska forskningen. Tidigare hörde för det mesta handling och handlingseffekt ihop. Det var en lokal etik och en nuets etik. I vår tid visar sig följdverkningarna av många handlingar först efter flera år och årtionden, och de har ofta stor regional eller rentav global spridning. Våra barn och barnbarn far både betala våra ekonomiska skulder och de av oss förgiftade ekologiska frukterna. Att analysera de långsiktiga verkningarna och utforma handlingsregler som tar hänsyn till dem är synnerligen betydelsefullt med tanke på de relativt korta politiska mandatperioder (tre år) som ju har en tendens att inbjuda till ett kortsiktigt synsätt.

Dessa synpunkter som framfördes på Stjärnholm var en uppföljning av det utförliga nattliga samtalet kring medicinsk-etiska spörsmål på Harpsund. Där var det mycket fråga om vilka etiska uppfattningar som kan tillåtas i mångfald och var enighet bör råda, t.ex. inom vårdsektorn. Ann-Marie Thunberg var bland dem som hjälpte till att teckna en framkomlig väg mellan kaos och tvång. Man enades under samtalets gång mer och mer om att tilllämpa restriktivitet inom vissa verksamhetsformer, t.ex. artificiell insemination och fosterdiagnostik. Palme själv menade uttryckligen att en insemination med sperma från en anonym donator inte är acceptabel, eftersom det resulterande barnet löper risken att genomgå en permanent identitetskris.

På tal om fosterdiagnostik bekräftade civilministern de handikappades rädsla. Det är vår skyldighet att vara restriktiva i användandet av de diagnostiska medel vi har. Vi skall inte tillåta denna verksamhet att spåra ur och utvecklas till ett diskriminatoriskt instrument mot det skadade livet. Efter belysningen av fosterdiagnostiken gled samtalet över till genetik och genterapi. Skall man försöka att till varje pris bota genetiska sjukdomar resp. anlagsbärare? Eller skall man säkerställa den mänskliga gemenskapens utvecklingspotential (evolutionary capability) genom att bevara den genetiska mångfalden där även sjuka gener ingår (genetic variability)?

Enighet tycktes råda om att de handlingar är fel som jagar efter kortsiktiga vinster till priset av desto större långsiktiga förluster. Är det inte alldeles nödvändigt att vi just i kärnkraftens, det globala ekologiska hotets och humangenetikens tidevarv inte skyr någon ansträngning för att analysera de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar? Att söka en gemensam värdebas är nog ingen ivrig jakt efter en bekväm och billig konsensusideologi, utan ett nödvändigt villkor för människans möjlighet att överleva.

Några frågor i marginalen

I slutet av denna återblick är det kanske på sin plats att påpeka att utbytet av argument och motargument inte var det enda man sysslade med på vare sig Harpsund eller Stjärnholm. Det knöts och fördjupades många personliga kontakter, inte bara inom det kyrkliga lägret. Samtalsatmosfären i vacker och traditionsmättad herrgårdsmiljö var öppen och vänskaplig, viljan att lyssna och förstå påtaglig. Både statsministern och ärkebiskopen höll lysande spirituella bordstal på båda platserna.

Visst fanns det också brister. Det var t.ex. för få kvinnliga deltagare. En av de tre på Harpsund var dominikansystern Catharina Broomé. Till Stjärnholm kom två. De kritiska frågor som mest tränger sig på ligger emellertid utanför den organisatoriska ramen. I denna slutreflexion kan det vara befogat att formulera några av dem.

Som det redan har konstaterats behöll kyrkan i utrikespolitiska frågor hela tiden offensiven och riktade uppmärksamheten på politiska motsägelser, särskilt i förhållandet mellan regeringens bistånds- och handelspolitik samt i förhållandet mellan dess fredspolitik och den slapphänta hanteringen av vapenexporten. På hemmaplan tycks rollerna vara ombytta. De intressanta synpunkterna kom från regeringssidan, och kyrkans representanter hade anledning att skyla över några av sina egna inre motsägelser. Samtidigt som kyrkan enligt ärkebiskopen ”har trängts ut i periferin” ger den sig officiellt ut för att vara ”rikstäckande”. Samtidigt som den gör anspråk på att erbjuda alternativa samlevnadsnormer som skulle komplettera statens värdeneutralitet är kyrkan själv en statlig myndighet.

Ingen av de närvarande kyrkoledarna ville närmare syna denna inre motsägelse i sömmarna. På Harpsund var det ungdomssekreteraren Ingemar Söderström som hurtfriskt krävde att ”vi måste bli av med systemet, detta skulle vara en vinst för alla. Som det är nu förlorar kyrkan sin karaktär som kyrka.” På Stjärnholm tog Missionsförbundets ledare Walter Persson upp samma fråga när han i en stillsam reflexion över frihetsbegreppet framhöll att ”vi kämpar för den typ av religionsfrihet som också innebär och medför kyrkans frihet från staten”. Givetvis förekom livliga diskussioner kring detta ämne i pauserna och vid matbordet, med både ärkebiskopen, civilministern och Sören Ekström, sakkunnig på Civildepartementet, som ivriga deltagare.

På tal om kyrkans roll både i det internationella solidaritetsarbetet och på hemmaplan förekom på Harpsund ett tankeväckande replikskifte. Biskop Lars Carlzon menade att totalitära regimer av ren rädsla för kyrkliga orostiftare och civilt motstånd alltid har önskat att kyrkan skall följa en andlig och meditativ inriktning. Varpå Christina Odenberg gjorde en provokativ iakttagelse: Vi beskyller totalitära regimer för att de bjuder de kristna att bara sjunga psalmer. Men det är ju det vi också gör. Detta är vårt dilemma. Hur kan kyrkan i vårt land verkligen bidra till samhällets sociala förnyelse?

Samtalen har visat att landets politiska och kyrkliga ledning har en mängd frågor av gemensamt intresse. Det var en hel rad frågor som berördes men få som grundligt behandlades. Självfallet skall man inte resa omöjliga krav på denna typ av samtal som delvis har till uppgift att ”sondera terrängen”. Men i en tillbakablick tycks man hitta alltför många lösa trådar. För att nämna ett exempel: När statsministern på Stjärnholm funderade över vad som statligt bör regleras och vad den enskilda medborgaren själv skall bestämma menade han, att staten inte skall reglera religiösa frågor. ”Jag känner sympati för att man inte statligt påverkar människors privatliv. Den religiösa tron är det mest privata som finns. Den skall just inte statligt regleras.”

Detta statsministerns uttalande kunde eller snarare borde ha blivit utgångspunkten till ett fruktbart samtal kring religionens roll i den enskilda människans och samhällets liv. Är religionen det mest privata i den bemärkelsen att den inte skall eller far manifestera sig i det offentliga livet? Eller är religionen snarare det mest privata såvitt den är vars och ens privata ensak och inte kan göras till föremål för ”public policy”? Är den alltså privat i den bemärkelsen att den inte far engagera det politiska systemet att anamma en viss trosbekännelse och upphöja den till allmän lag för landets medborgare? Är religion något som ingen skall lägga sig i? Eller ansåg statsministern kanske att religionen är eller i alla fall kan vara det mest personliga i en människas liv? Det mest personliga hos en människa är då det som ingår i hennes innersta övertygelse där hon i sin religiösa tro finner sammanhang, självkännedom och identitet. Denna existentiella tros- och livssyn kan och bör hon givetvis också kunna dela med andra, och där blir religion mycket mer än privatsak. Det är därför som man med rätta talar om religionens sociala dimension. Har inte religionen – och då inte minst kristendomen – en inneboende tendens att leda till delaktighet och skapa gemenskap. Det skulle ha varit intressant att fördjupa denna frågeställning.

En ytterligare fråga gäller några samfundsledares benägenhet att framföra sitt samfunds särintressen och specifika önskemål. Detta kan vara välmotiverat. Man fick dock intrycket att en och annan deltagare passade på tillfället att betrakta regeringens representanter som klagomur och att de förde sitt respektive samfunds talan. Det är värt att fundera över om man inte helt generellt skulle önska en något större storsinthet och vidsynthet i behandlingen av de frågor som är angelägna för hela samhället. Förhoppningsvis har de båda betydelsefulla samtalen hos alla deltagare väckt ett starkt intresse att mer målmedvetet arbeta för samhällets allmänna bästa.