Från Orienten till svenska arkiv

Sverige har numer invandrare från de mest skilda länder på jorden och är därmed, i dagens språkbruk, mångkulturellt (varvid ordet kultur blir en synonym till vanor och attityder snarare än till kultur i traditionell bemärkelse). Därmed blir det politiskt gångbart att understryka behovet av kunskap om kulturen i invandrarnas ursprungsländer. På detta vis presenteras nu, med förord av utrikesministern Anna Lindh, en vacker och påkostad bok med titeln Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv. Titeln är avsedd att vara provokativ, medan innehållet är en museikatalog.

Den är sedan utökad med notiser om diverse svenskar i främmande land österut. I en rad artiklar presenteras objekt i Sverige från muslimska länder, från vikingatidens horder av silvermynt till diplomatiska rapporter i olika statliga arkiv.

Detta är en förträfflig och överskådlig framställning av ett brokigt material, från skilda tider och länder och med högst skilda syften. Huvudavdelningarna är Resor och handel; Diplomati och politik; Kungliga gåvor och krigsbyten; Samlingar och samlare; Arkiv och bibliotek samt avslutningsvis Konstnärerna, författarna och Orienten. Däremot har det föga att göra med vardagslivet hos de breda skikten i något land och inte heller hos någon av de minoriteter som är rikt representerade bland de nutida invandrarna.

Här finns praktgåvor, ofta vapen, till den svenske monarken, när fiendskapen till Ryssland gjorde det aktuellt att söka bundsförvanter bland landets fientliga grannar i öst och väst. Här presenteras rikt utsmyckade handskrifter och anmärkningsvärt väl bevarade textilier men också exempelvis fotografier och teckningar från Konstantinopel och utförliga skildringar av diverse soffor med turkisk inspiration i svenska slott. Illustrationsmaterialet är omfattande och av hög klass. Dessutom förekommer artiklar om orientaliska inslag i svensk poesi, med betoning av Gunnar Ekelöfs sena dikter, och om målaren Aguéli, som konverterade till islam. Också Anders Zorns akvareller från Nordafrika och Istanbul får en välkommen plats, med den lite pikanta informationen att modell för de österländska kvinnorna ofta var hans egen (svenska) hustru. (Anmärkningsvis lite intresse ägnas för övrigt de orientaliska mattorna, som spelat en så stor roll i högborgerlig inredning alltsedan 1800-talet, men så finns de heller inte i större mängder i just statliga samlingar.)

Den röda tråden är anknytningen till islam, varvid begreppet islamisk inte är begränsat till religionen utan får beteckna hela kulturen och livet i de länder där islam dominerar; begreppet Orienten är numera omodernt i trendkänsliga akademiska grupper.

Ingenstans nämner boken att betydande grupper av befolkningen i dessa länder faktiskt inte var muslimer utan judar eller kristna. Då kan den inte heller notera att just hantverket ofta utövades av kristna, särskilt armenier. (En nutida resenär i östra Turkiet hörde i staden Midyat kommentaren: Vår moské är så vacker för att den är byggd av kristna.)

I vilken bemärkelse är ett objekt från Egypten eller Syrien eller Iran islamiskt? Med samma språkbruk skulle varje föremål i Europa från 300-talet och fram till vår egen tid kallas kristet. Museer i Asien skulle kunna ställa ut Kristna teserviser. Kristna ångmaskiner – och vilken västerlänning skulle finna detta rimligt?

För dagens vetenskapare gäller det att göra sitt ämne politiskt korrekt. Alltså hävdar redaktören och andra vikten av att föra fram allt i Sverige som har anknytning till islam för att ge invandrare något hemvant i det nya landet. Då frågar sig läsaren: Vilken betydelse kan persisk hovkonst från mitten av förra årtusendet ha för dagens invandrande somaliska eller bosniska muslimer? Gunnar Ekelöf var inspirerad av muslimska mystiker, gott och väl, men för att förstå honom måste man också behärska senantiken och annat som varken svenska eller invandrade läsare brukar vara förtrogna med.

Dessutom frågar man sig varför i denna lärda artikelsamling man skall behöva läsa att Rumi känner till de grekiska gestalterna … Cicero, Horatius, Vergilius. Det är faktiskt skillnad på greker och romare – likaväl som på perser och araber.

Boken ger en intressant överblick av ett brokigt och heterogent material som på skilda vägar har hamnat i svenska samlingar. Den som till äventyrs inte har klart för sig att islam är religionen i en lång rad länder med rik och raffinerad högkultur liksom ett vitalt folkliv får tänka om. Däremot torde materia-let vara nästan lika exotiskt för en nutida utvandrare från ett muslimskt land som det är för den svenske läsaren. Detta är en värdefull museikatalog som bemödar sig om att dessutom ligga rätt i tiden.