Franciskansk konflikthantering

Denna bok av den franske franciskanbrodern Eloi Leclerc skiljer sig från andra Franciskusbiografier genom att bara behandla en enda fas i Franciskus livshistoria. Allt kretsar kring den turbulenta period som uppstod när antalet ordensmedlemmar ökat lavinartat i många olika länder och andelen bildade medlemmar, ofta präster, ökat. Orden tvangs nu att finna sätt att fungera utifrån dessa förutsättningar. Det krävde ställningstaganden till en rad praktiska aspekter om vilka det fanns många olika åsikter bland bröderna. Franciskus uppfattade att det centrala i det levnadssätt han valt, och som hans följeslagare hittills villigt tagit till sig, var hotat: att helt enkelt leva efter evangeliet. Nu diskuterade bröderna möjligheten att äga egna hus för studier och bostäder. Att äga flera böcker och andra tillhörigheter ansågs inte längre som något anmärkningsvärt. Till och med Franciskus egen ställning i orden verkade ifrågasättas.

Det är denna utveckling och Franciskus reaktioner på den som Leclerc beskriver som Franciskus ”mörka natt”. Han gör det i en berättelse som följer årstidernas förändringar, årstider som motsvaras av skiftningar i Franciskus sinnestillstånd. Författaren av den första biografin, Tomas av Celano, beskriver denna period som att Franciskus blev sårad när vissa bröder övergivit sitt tidigare levnadssätt och glömt sin tidigare enkelhet; han sörjde över detta och bad ivrigt om att de skulle hålla fast vid det ursprungliga radikala levnadssättet i direkt efterföljd av Jesus och hans lärjungar. Nu blev det inte riktigt så. I fortsättningen har Franciskanordens historia visat att strävan att gång på gång försöka återvända till en mer radikal tolkning och tillämpning av ordensregeln snarare blivit en del av dess identitet.

Leclerc målar en levande och trovärdig bild av hur Franciskus sinnesstämning mörknar och hur han drar sig undan alltmer från omvärlden. Boken börjar med en beskrivning av hur Franciskus och hans ständigt lojala medbroder Leo vandrar upp till en eremitboning på ett berg i ett vackert höstlandskap. Trots att tillvaron i avskildhet tidigare ingivit honom styrka och mod igen, hjälper den honom inte nu. Han får ingen frid och tvivlar till och med på sin kallelse. Allt eftersom kylan tilltar ökar också hans tvivel och känsla av misslyckande. En medbroder som vistas i eremitaget tar öppet avstånd från honom, en symbol för det som händer i den orden vars medlemmar han tidigare stått så nära. Tidigare delade alla en gemensam vision om hur de, en skara fattiga bröder, skulle levandegöra Jesu budskap genom ett liv i samklang med evangeliets radikala föredöme. Nu verkar orden i stället vara på väg ifrån honom. Han upplever en plågsam ensamhet och förvirring. Broder Leo påminner honom om att Jesus också blev övergiven av de sina och – till synes – gick mot ett totalt misslyckande. Men Franciskus är inte beredd att acceptera detta som resultatet av sitt livsverk.

Ett besök hos Klara och hennes medsystrar och de kloka råd hon ger honom om begränsningarna i en ledares inflytande ger honom viss lindring, även om hans sinnesstämning inte förändras nämnvärt. Vårens ankomst, påskfirande, och kontakt med en fattig familj med ett sjukt nyfött barn bildar ljusstrimmor i hans mörker. Efter ett möte med dessa fattiga människor, som har en stark gudstro trots en svår livssituation, inträffar en vändning, och han grips åter igen av ”den gudomliga godhet som är källan till alla ting”. Oavsett vad människor gör är Gud densamme. Ängslan för att förlora greppet över orden är borta – i stället är han beredd att acceptera vad som än kommer att hända. Trots att han uppmanas av en medbroder att sätta hårt mot hårt vid det förestående stora ordenskapitlet (då företrädare för hela orden samlas för att fatta beslut), vidhåller han sin plan att helt enkelt tala om att han håller fast vid sin ursprungliga inställning. Han är tillfreds med att även om ordensledningen leder in orden i en annan riktning än han önskar så kommer den att leva vidare.

Samtalet med medbrodern fortsätter att behandla frågan om ondskan i världen. Franciskus håller med om att man inte får vara likgiltig inför ondskan, men det får inte leda till förbittring, inte till en önskan att Gud ska förinta de onda. I stället ska de troende stå som fredliga vittnen mitt ibland dem, uppfatta dem som människor som kan bli deras vänner. Det är bara så dessa människor kan känna att de är älskade av Gud.

Författaren ger själv en tolkning av bokens budskap i förordet. Han medger att troheten mot historien är mer andlig än bokstavlig. Det som hände under krisen inom orden ledde Franciskus till insikten att evangelisk fattigdom innebär att acceptera verkligheten, hur den än blir. Författaren menar att det var just detta som räddade orden; hade Franciskus i stället krävt lydnad för sin uppfattning kunde den ha splittrats. Nu valde han ”en väg som inte var isolerad i någon sorts reformation före Luther, utan där man inom själva kyrkan fann en inre jämvikt och varaktighet”.

Men utöver denna tolkning ger informationen om författarens egna upplevelser i 20-årsåldern, som deporterad katolsk prästkandidat och lägerfånge i Buchenwald och Dachau, anledning att ana en djupare tolkning, skriven mellan raderna. Hur kan man bevara sin uppfattning om en god allsmäktig Gud under svåra motgångar, vid katastrofala händelser – såsom det fasansfulla som hände i de nazistiska fånglägren? Om man inte kan påverka det onda som sker, betyder det att man är totalt misslyckad? Hur kan man ändå vara trogen sina ideal, bevara sin tro? Det verkar sannolikt att denna inkännande berättelse om Franciskus innerst inne handlar om teodicéfrågan. Leclercs svar är enkelt: Gör det du kan, inspirerad av evangeliet, var trogen din övertygelse även när du känner dig omgiven av mörker. Oavsett om det leder till något resultat eller inte, är det gott nog. Detta är att leva i Kristi efterföljd, enligt evangeliet.

Kerstin Hedberg Nyqvist är med.dr och docent samt medlem av den franciskanska lekmannaorden.