Härliga, heliga orter i Norden

”För Sveriges kristna arv intresserar sig däremot knappast någon”, konstaterar Sibylle Hardegger när hon kommer till Birka med turistbåten. Hon är den enda som besöker Ansgarskapellet. De andra passagerarna, mest familjer med barn, trängs i stället på vägen till vikingamuseet.

De flesta människor associerar pilgrimsfärder med platser i södra Europa. Det gjorde även den här bokens författare, innan Bonifatiuswerk (en tysk organisation med syfte att stödja katolska kristna i länder där de är i minoritet) startade ett projekt om nordiska vallfartsorter och pilgrimsleder. Weiter Himmel – stille Wege är resultatet av projektet: en bok som för oss från det lilla kapellet på Birka via den mäktiga domkyrkan i Uppsala, vid den plats där Erik den helige blev dödad, till det nybyggda Heliga Hjärtas kloster vid Omberg, där en stor del av tegelväggarna bekostats av skänkta returburkar. Vi passerar klosterruiner i Alvastra och presenteras för Albertus Pictors målningar i Uppland. Hardegger tar oss med på en cykelfärd från Uppsala till Trondheim, där vi får en grundlig genomgång av västfasadens alla helgonskulpturer, en guidning som är lika mycket meditation som information, på Tautra och Lofoten. Vi fortsätter ut över havet. På Island, tre timmars bilresa och en kvarts promenad från Reykjavik, ligger Maríulind, platsen för Nordens enda Mariauppenbarelse (utöver Birgittas Mariamöten), på en ganska ödslig halvö. Mitt bland lavablocken står en liten enkel vit Mariastaty som ett minne av händelsen. Hit går sedan 2011 en stiftsvallfärd med kanske hundra deltagare – det är många om man ser till antalet katoliker på Island. Vallfärder finns också i länder som man knappast förknippar med katolsk tro och pilgrimstraditioner. I Finland går stiftsvallfärden med cirka 50 deltagare till ett stenaltare i skogen 23 mil nordväst om Helsingfors där man firar mässa till minnet av S:t Henrik. I Danmark, sju mil väster om Köpenhamn, ligger Haraldssted, enligt legenden den plats där den helige Knut Lavard mötte döden. På medeltiden var det en omtyckt vallfartsort. För ungefär hundra år sedan återupplivades traditionen och nu vallfärdar katoliker till Haraldssted varje år den 25 juli.

På vägen genom Nordens vallfartstradition får vi möta Ansgars fromhet via hans egna texter, skapelsen via den fantastiska bildsviten i St. Liobas kloster och mycket annat. Genom intervjuer med människor vi möter får vi en analys av vad pilgrimstanken kan betyda för nutida andligt sökande. De olika platserna sätts också in i ett kulturellt och geografiskt sammanhang: isländsk sagatradition, finsk reservation inför katolsk fromhet, svensk bannlysning av allt religiöst ur offentligheten etc.

Weiter Himmel – stille Wege får nog ses som ett pionjärarbete med sin genomgång av vallfartsorter i Norden. Så mycket roligare då att utan reservationer kunna rekommendera den till alla som kan läsa tyska. Det är inte ovanligt att författare av den här sortens litteratur försöker väva samman information, upplevelse och meditation. Oftast är resultatet ganska misslyckat. Hardeggers väv är däremot en underbar läsupplevelse. Överord? Jag tror inte det. Alla övergångar är naturliga och nästan självklara. Ibland mynnar beskrivningarna av platser och möten ut i andliga och/eller lyriska tolkningar – en pekoralistisk fallgrop för många författare. Här verkar de aldrig påklistrade eller ansträngda. De irriterar inte utan fördjupar och pekar ut helheter. Detsamma gäller bokens många bilder, varav de flesta är tagna av Hardegger själv. De drar inte uppmärksamheten från läsandet utan skapar en helhet och lyfter in läsaren i texten.

”Osynlig uppenbarar sig Gud för den som håller sina sinnen öppna”, skriver hon och lånar ut sina sinnen till läsaren. Lånade sinnen är kanske vad svenska kristna behöver. Jag skulle vilja se boken översatt!

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala niversitet.