Ingvar Hector – ett liv i svensk kyrklig förnyelse

Ingvar Hector (1907–1994) var präst i Svenska kyrkan, där han dock aldrig nådde – eller ens sökte – en fast tjänst. Hans namn förknippas med Hjelmserydsstiftelsen, ett kyrkligt gästhem mitt i Småland, inte långt från Stockaryd. Hjelmserydsstiftelsen var och är ett barn av den högkyrkliga rörelsen, till vars främsta företrädare i Sydsverige Ingvar Hector hörde.

Ty detta är en viktig begränsning: undertiteln borde egentligen lyda: En berättelse om Ingvar Hector och den kyrkliga förnyelsen i Sydsverige. Svenska kyrkan norr om Växjö stift finns knappast i denna bok, vilket är en begränsning. Men där finns andra böcker att tillgå, till exempel Alf Härdelins memoarbok Minnen från vägen (2010).

Detta är alltså ännu en prästbiografi. Finns det inte redan nog av dem, särskilt om vi tar med alla de herdaminnen som finns i Svenska kyrkan? Det kan tyckas, men det finns inte många som går så på djupet som denna. Vi får följa huvudpersonen från uppväxten i Landskrona över studieåren i Lund och prästförordnanden i Lunds stift till de många åren mitt i Småland. Hector gav inte ut många skrifter under sin livstid och tycks inte ha fört dagbok, men han var en väldig brevskrivare och detta material har fullt ut använts av författaren. På så sätt har levnadsloppet kunnat rekonstrueras i detalj, ibland nästan dag för dag.

Men hände det så mycket på det småländska höglandet? Ingvar Hector och den av honom ledda stiftelsen levde i hög grad med i tidens händelser. Redan på 1940-talet hade Hector kommit fram till att han inte kunde inneha en församlingstjänst i Svenska kyrkan – ”det blir för mycket kompromisser”. För den som ville leva ut högkyrklighetens program fanns enligt honom egentligen endast en möjlighet: att gå in i en kyrklig stiftelse. Flera sådana grundades också vid denna tid. Det rörde sig här inte endast om liturgiska centra. Hjelmserydsstiftelsen var från början inriktad också på diakoni, och ”systerstiftelsen” Laurentiistiftelsen i Lund ville även höja studenternas boendestandard.

Men att det i hög grad var fråga om övervintringsställen är tydligt. Särskilt efter ämbetsreformen 1958 hade läget skärpts i Svenska kyrkan, och i denna bok kan utvecklingen följas i detalj. Man ville bygga på vad man uppfattade som det värdefulla i den svenskkyrkliga traditionen. Redan som gymnasist hade Ingvar Hector varit med om att bygga upp den förfallna medeltidskyrkan på Ven, och kyrkan i Gamla Hjelmseryd hade också byggts upp från att ha varit en ruin. Sådana punktinsatser hade framgång, men så småningom måste frågan ställas vad man skulle göra om den egna kyrkan som helhet tycktes färdas mot ett ruintillstånd.

Ingvar Hector och kretsen kring honom omtalade sig gärna som katoliker i ordets vida mening men stod samtidigt fast förankrade i den äldre lutherska traditionen. Det försvårade i viss mån de ekumeniska kontakterna, vartill också det isolerade läget bidrog. Av den teologiska förnyelsen vid den tiden märks egentligen endast ett stort intresse för fornkyrklig teologi, något som Hector hade med sig från studieåren. Han kan, som Braw skriver, betraktas som en av Sveriges första patristiker.

Som person var Ingvar Hector dynamisk och medryckande, en värdefull egenskap i uppbyggnadsskedet. Han hade också ett koleriskt inslag, som ibland ledde till problem. En bruten (men upptagen) vänskapsrelation skildras utförligt i boken. Under senare år kom jag att känna Hector ganska väl och kan intyga att det porträtt som vi får i denna bok är mycket välgjort.

Det ligger något av en tragedi över två sådana högkyrkliga ledargestalter som Ingvar Hector och Gunnar Rosendal (som också har blivit föremål för en omfattande levnadsteckning). Rosendals livsverk Gratia Dei i Kristianstad blev inte vad stiftaren hade avsett, Hjelmserydsstiftelsen blev det visserligen och lever vidare, men alltmer isolerat i en kyrka som avvisar den väg man där valt. Kanske det ändå behövs sådana insatser. Som det heter i det av författaren valda mottot för boken, några ord av en av dem som deltog i 20 juliattentatet mot Hitler: ”Icke framgångens glans men insatsens renhet avgör livets värde.”

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.