Fromhet i Förvandling

Man kan sedan flera år tillbaka konstatera, att den form av andligt liv, som under långliga tider framställts i religiösa böcker och föredrag och också verkligen utövats av engagerade kristna, nu mer eller mindre har dött ut och att den av den yngre generationen, till och med i seminarier och novitiat, numera är helt okänd. Man kan tänka till exempel på de regelbundna övningarna i bön och betraktelse, på den dagliga samvetsrannsakan och mottagandet av botens sakrament med jämna mellanrum eller på andra konkreta former för utövandet av tron i vardagen som utbildats av en lång tradition.

Bristande verklighetsanknytning

Anledningen till denna utveckling ligger enligt mångas mening i öppen dag. De brukar anföra följande orsaker, som visserligen är riktiga, men också alltför ensidiga: sekulariseringen på alla livets områden, drömmen om människan som sin egen framtids skapare, prestationstvånget, som inte lämnar rum för musiska intressen och eftertanke och som driver in människorna i en hektisk cirkelgång, och slutligen tvånget att konsumera mera, ett tvång på vilket allt är inriktat och som låter människolivet framstå som en karusell: när människan tror sig ha nått sitt mål, då börjar hon om från början igen i ett evigt kretslopp, som alla på ett eller annat sätt är invecklade i. Därtill kommer själva oron inom kyrkan: diskussionen om vad tron utsäger, om etiska normer, misstron mot själva kyrkoinstitutionen, framför allt vad gäller ämbetets funktion, skiftande former för trons utlevelse och liturgiskt vardagsliv. Mot denna bakgrund skall man se den stora osäkerheten bland många kristna i deras konkreta kristna liv. Motsättningen mellan kyrkans och omvärldens värderingar och målsättningar kan inte sällan förstärka denna osäkerhet så att den mynnar ut i en verklig troskris.

Låt oss något mera noggrant beskriva de närmare orsakerna till nedmonteringen av fromhetslivet modell äldre. För den som delar den nyktrare, lätt skeptiska mentaliteten bland sina samtida och vill pröva allt utifrån dess sakliga värde, tycks det kyrkliga språkets andliga vokabulär gripa för högt: det verkar som den erfarna verkligheten inte längre motsvarar detta språk, det framstår mer och mer som en ideologi, en formel, som inte längre kan gripa det som avses – även om man tar hänsyn till dettas karaktär av mysterium. Det blir inte längre synligt och tycks inte heller gå att omsätta i praktiken. Det förlorar sitt intresse. Och än mer: bönen överhuvudtaget, så som man lärt sig att be, det omedelbara och självklara samtalet med Gud, har blivit något tvivelaktigt, eftersom Gud mer och mer framstår som det ofattbara. Har ens böner hittills varit insatta i detta mysterium, eller har de bara varit pliktmässiga övningar eller monologer eller uttryck för nöd och ångest, längtan och hopp, misslyckande och skuld? Det är med den djupaste misstro som många människor idag betraktar sig själva och sitt eget inre med dess flöde av tankar, omdömen och känslor. Var finns fortfarande något av säkerhet, utan vilken människan inte kan existera? För de flesta kommer den i varje fall inte längre från det andliga livet, om det förstås så som jag ovan skisserat saken. Det har inte någon kraft som kan bära upp den mänskliga tillvaron, även om vissa rester ännu föreligger. Detta äger sin tillämpning också ifråga om sådana väsentliga och därför omistliga delar av kristet liv som sakramenten. Där bruket av botens sakrament upplevs som rutin (och de yttre omständigheterna bidrar ofta nog till den känslan), så betraktas det som meningslöst, eftersom det inte utgår från något i den egna erfarenheten, också när man själv tror sig ha den bästa vilja i världen att öppna sig inför prästen för att kunna börja om på nytt. Uppvisar i detta avseende inte sådana gruppdynamiska övningar, som går ut på självkännedom och bearbetning av personliga misslyckanden, större framgångar? Kan inte de leda till äkta omvändelse till Gud och medmänniskan? Till och med mässan blir för somliga, särskilt av den yngre generationen, till något formelaktigt, särskilt när den firas utan musik och med få möjligheter till spontanitet eller i den stora församlingens anonymitet – möjligen med undantag av särskilt högtidliga tillfällen.

Om man vill verka för en tidsenlig förnyelse av det andliga livet, då måste man ta med dessa iakttagelser i beräkningen, man måste nyktert och utan skygglappar inse läget förutsättningslöst och framför allt fördomsfritt. Det finns kristna människor, som lider av förlusten av det som de en gång grundat sitt kristna liv på. Det finns andra, som varken från föräldrahemmet eller den kyrkliga religionsundervisningen fått någon konkret anvisning hur man skall leva sitt andliga liv på ett sätt som är anpassat efter vars och ens ålder och med möjligheter till vidareutveckling. Hos båda grupperna finns en religiös nostalgi och ett djupt sittande obehag, som kan uttrycka sig i längtan efter en mer enhetlig och inte så splittrad värld, en värld av större broderskap och med mer av ömsesidigt givande och tagande. Den dagliga djupa erfarenheten av meningslösheten i det liv som styrs av teknologi och instruments rationalitet är förfärande, den uppvisar ständigt nya tvång och därmed påminner den om människans vanmakt och dödsbestämmelse.

Ora et labora?

Det är här som vi idag kan finna en uppslagsända. När den religiösa olustkänslan bland sådana kristna en gång blivit medveten – genom yttre påverkan, genom medmänniskor eller egna upplevelser – då börjar ett sökande och trevande efter nya möjligheter att närma sig trons mysterier, som inte utesluter egna erfarenheter och som därmed kan bära på nya chanser att göra det kristna budskapet trovärdigt. Normalt sker det inte på ett teoretiskt plan, genom studier eller reflexion. Snarare vill man ge sig ikast med något konkret. Exakt vad beror på temperament och läggning eller ett tillfälligt möte med en religiös grupp. De idag mest omtalade experimenten för att nå fram till nya konkreta vägar för tron består dels i allehanda meditationsövningar, som erbjuds också på kristet håll, dels i sociala engagemang av alla slag, utövade av många, små och delvis informella grupper som tar sig an handikappade eller gamla eller samhällets marginalgrupper, som eljest ingen bekymrar sig om. Sådana experiment förtjänar bara uppmuntran, de kan leda till en ny konkretion och vara en omedelbar övning i kristen tro. Men – de får inte ses och utövas isolerat, utan levande sammanhang med mångfalden i ett helt och fullt kristenliv, motsvarande hela det evangeliska budskapet. Annars hamnar man lätt i fällan att undvika konfrontation med den moderna, sekulariserade världens utmaning. De kan i vissa fall vara uttryck för världsflykt. Detta kan lättast påvisas i fråga om vissa meditationsövningar, nämligen där självfinnandet, medvetandeutvidgandet och överhuvud humanum på otillbörligt sätt ställs i förgrunden och därför eftersträvas som ett egenvärde. Därmed är övningarna

som sådana inte i och för sig suspekta: de blir det först genom den intention i vilken de bedrivs. Liknande kan sägas om månget socialt engagemang som idag finns bland kristna. Där det får en exklusiv karaktär och blir till livets eller gruppens enda innehåll, där händer det lätt att människan kapslar in sig gentemot världen i övrigt: hon kan lätt bli orättvis mot alla som har det bättre än ”hennes” egna ”fattiga” och utvecklas då till professionell protestmakare och åklagare: de ”fattiga” är till mer för henne själv och hennes självförverkligande än hon är till för dem och för att de skall få det drägligare. Kristus var i varje fall i denna mening ingen socialapostel, utan han stod till alla människors förfogande.

Låt oss nu försöka göra upp ett facit över vad vi hittills sagt. Den tradition, som har likställt andligt liv med inre liv (vilket har förekommit sedan sextonhundratalet) och mer eller mindre exklusivt betonat den specifika bönen, betraktelsen och andliga övningen (och dit räknades länge också mottagandet av sakramenten – kommunionen och bikten), tycks nu uppleva sitt slut. Den är i utdöende, därför att den uppenbart inte längre i den form den utlagts och utövats har grogrund i människors erfarenheter. Med all reverens för den pågående meditativa rörelsen tror vi trots allt inte, att meditationen som en renodlad ”väg inåt” är kallad att återvinna och förnya det andliga livet till tidsenliga former. Därmed är lika litet sagt, att det aktiva livet, handlingen utifrån kristen tro, däri inbegripet det sociala engagemanget, skall kunna vara det specifika kännetecknet för den kristnes kommande andliga liv, hur angelägen en starkare betoning av det funktionella tänkandet och handlandet idag än kan tyckas. Vad som fattas oss är snarare den inre enheten mellan kontemplation och aktion, mellan bön och handling, i enlighet med det som dagens teologi om frälsningen har funnit om enheten mellan världsligt och andligt. Gud har trätt in i Jesu Kristi mänskliga handlande, som i sig upptar vårt handlande. Därmed möter oss Gud mitt i världen och historien, som i Jesus blivit också hans värld och historia. Därför måste vi söka honom med trons öga och med Jesu Ande, som givits oss som gåva, och lära oss att särskilja vad som i våra upplevelser och erfarenheter har sitt ursprung i Gud och vad som kommer från synden, från den ”begärande människans egoism och egenmäktighet”, så att vi genom vårt liv och vår handling kan ge kärlekens svar på Guds liv och Guds handling. Det är grundvalen och i viss mån lägesangivningen för ett andligt liv idag, och i viss mån lägesangivningen för ett andligt liv idag.

Livet framför ”övningarna”

I detta perspektiv visar det sig, att ett tidsenligt andligt liv inte känner några skrankor, att det inte är begränsat till vissa tider och platser och att det inte låter sig uttömmas i speciella övningar. Man finner det överallt där den troende som andlig människa lever och handlar, fattar beslut och gör bedömningar i Anden och utifrån Jesu Ande. Detta kan varken beskrivas med termer som ”innerlighet” eller ”tjänst”. Det kan yttra sig både i bönens ordlösa suckar och i kärlekens gärningar. Det omfattar hela det mänskliga livet i alla dess dimensioner, med kropp, själ och ande, med hela dess innehåll och dess öden.

Det sammanfaller med andra ord med livet självt. Det är och förblir en ständig uppgift. För den andliga människan är det något som Gud har skänkt för intet. Människan måste dagligen tacka för det. Hennes livsvilja måste präglas av det. Den konflikt mellan självhävdelse och kungörelse, som ingen kan undgå, kan här uthärdas i Jesu Ande, varvid den andliga människan måste konstatera, att den rätta jämvikten och harmonin mellan dessa spänningar är omöjlig att uppnå. Hon kan därför överlämna allt detta med förtroende i Guds hand just så som hon är och vilka öden hon än måste genomgå. Det gäller i än högre grad i tider av sjukdom, då åldern börjar göra sig gällande, när krafterna sviker och döden börjar anas. När livet tas på det sättet, då är det ett andligt liv.

Bära vardagen

Låt oss ta en enskildhet, nämligen arbetets område. Arbetet kräver prestation och kan också vara något givande. Men just av den anledningen lurar stoltheten och övermodet. Människan är benägen att spegla sig i sina prestationer och att tillskriva dem uteslutande sig själv och sin egen duglighet. Hon glömmer att ge Gud vad Gud tillkommer. Endast Anden kan beröva människan hennes masker och kan rycka henne loss från hennes bedrägliga självupptagenhet, försåvitt hon är lyhörd för Guds röst och van att lyssna till den. Prestationstvånget, som idag mer än någonsin tynger människan, låter henne också se sina egna gränser. Här gäller det att utan resignation acceptera egna tillkortakommanden, men också att upptäcka sig själv i sina positiva sidor. Det kan vilja till en lång process innan människan lärt sig att leva sitt liv med de givna möjligheterna och begränsningarna och just på det sättet bli sig själv. Denna process är ofta nog beledsagad av bristande självförtroende, uppgivenhet, ångest och förtvivlan. Att bära och att övervinna detta är för den troende en väsentlig del av hans andliga liv.

Slutligen också ett ord om omgivningen, medmänniskorna. De står i centrum för det mänskliga (i alla dess bemärkelser) och det andliga livet. Här visar det sig med full visshet om någon lever ett andligt liv eller inte, om Kristi Ande, kärleken och förlåtelsen, fyller någons sinne eller de egna föreställningarna, målen och önskedrömmarna bestämmer livshållning och livsväg. Många situationer i förhållandet till medmänniskorna är knappast möjliga att bemästra utan hjälp av Guds Ande: självförglömmelse och tålamod, när den ständiga närheten till en människa börjar bli påfrestande, respekt och behärskning inför uppflammande passioner, trohet när kärleken börjar svalna, bevarad värdighet när man måste träda tillbaka för andra och när man upplever stora besvikelser. Denna katalog skulle kunna göras mycket längre. De flesta prövningarna i livet, de största bekymren, de bittraste ögonblicken härrör från ömsesidig oförståelse, från sådant som man tillfogar varandra, från öppna eller dolda oförrätter, från den slutgiltiga ensamhet, som kan komma över en människa när hon förlorat allt förtroende för sina medmänniskor. Men också den stora och lyckliggörande kärleken, ja just den, kräver av de älskande, att de ständigt ber om osjälviskhetens och mognadens Ande. Det har funnits helgon, hos vilka man har kunnat avläsa djupet och strålglansen av deras andliga liv i hur de levde ut sin kärlek till varandra.

Tar man på allvar det som här sagts, nämligen att det andliga livets gränser inte är något annat än människans hela verklighet och människans hela historia, då kan man till och med gå längre och säga, något tillspetsat och ensidigt, att den främsta och ursprungligaste platsen för den troendes andliga liv just inte är tillbakadragenheten i bön och meditation, inte ens liturgin och mottagandet av sakramenten, utan den oförkortade och osminkade vardagen med allt det, som dess händelser och erfarenheter för med sig. Just där utmanas människan av Gud, där måste hon sätta in sin tillvaro som troende, där upplever hon sina segrar och nederlag. Där träder livets och dödens Herre in i hennes liv – eller drar sig gåtfullt undan, som det blir klart i Jobs bok. Där smakar hon verkligheten i det andliga livet, också och just de handlingar, som enligt traditionell uppfattning väsentligen och omistligt kännetecknar detta liv: bönen, boten och föreningen med Kristus.

Grundbön – grundbot – grundkommunion

Den kristnes grundbön skulle man kunna säga är bönen mitt i det dagliga livets erfarenheter med alla deras skiftande nyanser. Där kan till exempel en människa mitt i glädjen eller i smärtan plötsligt och oväntat bli medveten om Guds närvaro. Hon blir i tron helt säker på att Gud finns där som hennes grundval, innehåll och mål. Liksom i en skymt blir han tydlig för henne. En oförtjänt gåva som framkallar spontant tack och ännu långt senare kan utöva sin verkan. En djup bön fylld av verklighet. En annan kan beundra Guds väldiga gärningar i skapelse och återlösning, i naturens under, i en benådad människa. Han inser något av Skaparens storhet, av Återlösarens obegripliga och glödande kärlek, och han börjar ett samtal med denne hemlighetsfulle Gud, träder i förbindelse med honom utan att detta samtal på djupet tar sig uttryck i ord. En annan gång kan det vara arbetet, som fyller en människa till brädden, trycker ner henne, en sorg som plågar henne, den ovissa framtiden som oroar henne, dödsångesten här och nu. Vilken troende vänder sig inte i alla dessa situationer till Gud: han ropar och ber om hjälp, än som ett barn, än som en som inte längre vet någonting och ser slutet närma sig med fruktan, som en utmattad eller drunknande. Den begärande bönen är den grundläggande bönen i människans liv – det betygas såväl av Skriften som av den kristna traditionen. Den som erfarit hur denna bön lyfter sig ur hjärtat, han disputerar inte mer om dess meningsfullhet. Den som inte har lärt sig att be på det sättet, han kommer att uppleva många besvikelser i sin andaktsövning, den må vara aldrig så uppriktigt menad. Av livet lär man sig vad det vill säga att bedja och att det är något mycket reellt.

På liknande sätt är det med boten, omvändelsen, den radikala förvandlingen av sinnesriktning, som spränger självfixeringens världsbild och öppnar dörren ut till tron. Bot i denna mening är det första kravet i Jesu budskap (jfr Mark. 1:15), ett krav som inte står där bara i början av trons liv, utan som ställs på nytt varje dag. Hela livet måste vara en enda bot, en ständig omvändelse i tanke och handling i en värld som är inriktad på sig själv och sluten i sig själv. Eljest blir det glada budskapet inte förstått på djupet, eljest blir vägen till friheten blockerad, eljest skyms blicken för den Eviges inbrytande härlighet. Var, i vilket liv skulle det vara obehövligt att ständigt vända sig bort från jaget och mot den andre? Stegvis sker människans förändring och förvandling av sinnet som enligt bibeln är en frukt av boten. Inte bara människan själv förvandlas därigenom, utan också hennes omvärld. Den förvandlade utstrålar förvandling. Där en sådan riktningsändring blir påtaglig och gripbar i vardagslivet, där – för att inte säga bara där – kan botens sakrament på ett verksamt sätt tas emot.

Denna det levande livets ”förrangställning” framför det ”andliga livets” föresatser och övningar kan visas tydligare i ett annat exempel. Vi vet alla, att för inte så längesedan kommunionen betraktades som ett eget moment i mässan och också kunde skiljas från mässan. Man kunde motta kommunionen före eller efter mässan. Enligt välkänt fromt språkbruk offrade man den heliga mässan och kommunionen för en viss människa eller angelägenhet. Den ”andliga” kommunionen, d.v.s. längtan efter att motta kommunionen i de fall då man var förhindrad att göra det, räknades nästan som ersättning för den egentliga realiteten. Idag argumenterar vi omvänt: vi säger, att den grundläggande kommunionen, den troendes förverkligande av ett ”i Kristus” eller ”Kristus i oss”, den paulinska kortformeln för kristen existens, måste försiggå i alla faser av hela det levda livet. Om det enligt andra Vatikankonciliets lära finns flera och olikartade sätt, på vilka Kristus är närvarande: i bibelns ord och i sakramenten, men också i kretsen av dem som församlats för Jesu skull och i mötet med medmänniskan som behöver mig, då måste detta tecken på en särskild Herrens närvaro i vardagslivet uppväcka en längtan att vara förbunden med denne Herre, här och nu, och inte först i den sakramentala kommunionen, och att i detta ögonblick just i denna situation aktualisera den i dopets nåd skänkta förbundenheten med Kristus. När den på korset för vår skull utgivne Herren stigit ned i jordens djup, i dödsriket, och där en gång för alla tillintetgjort den ondska som vilar tung på världen i dess nedersta rötter, då kan han också visa sig på alla livets vägar som den Uppståndne och Upphöjde. Om en kristen sällan eller aldrig har nyttjat de många möjligheterna att möta sin Herre – i nödropet, i bönen för andra, i sökandet efter Höga visans Brudgum, i längtan efter den slutliga närvaron och föreningen, då kan knappast ännu flera mässbesök eller ens den dagliga kommunionen bli honom till någon hjälp. Ty sakramentet endast sammanfattar en människas frälsningshistoria och gör den gripbar och synlig och innesluter den djupare i Kristusmysteriet inom kyrkans benådande gemenskap av de troende. Grundförutsättningen för denna ”höjdpunkt” i det andliga livet, som liturgikonstitutionen (nr 9–10) kallar eukaristin, är den kristnes vardag med dess händelser och upplevelser.

Det är ständigt samma förutsättning: den första och främsta skådeplatsen för det andliga livet är samma plats på vilken människan har sin uppgift, där hon skall förverkliga sig själv och ställa sig själv till medmänniskornas förfogande, där hon skall bidra till ansvaret för en gemenskap, för sitt land, för kyrkan, för hela världen. Denna scen är inte inskränkt till vissa platser och handlingar av rent andlig art, utan är bara begränsad av människolivet självt.

Nödvändig disciplin

Likväl skulle vi vara offer för självbedrägeri om vi trodde att vårt tema därmed vore uttömt. Just här är det nödvändigt att också tala om särskilda andliga ”akter”, övningar, tidpunkter och festdagar. Annars skulle vi tala om en utopi. Visserligen har ett helgon som Ignatius av Loyola trott sig veta, att det för den verkligt andliga människan inte finns något föreskrivet mått för bön och annan andlig verksamhet, eftersom man måste ”söka Gud i allting”. Men han var av den fasta övertygelsen, och hans personliga erfarenhet vittnade härom, att just den som finner Gud i allting känner en stor längtan att än en gång i stillhet och ensamhet i Anden uttrycka sina andliga erfarenheter i vardagen och att längre tider bli stilla inför Guds kärlek, att konfrontera sitt lit och sitt arbete med denna kärlek och att om och om igen ösa kraft för den dagliga kampen ur sakramenten. Det som för helgonet är en längtan är för den vanlige kristne en nödvändighet. Vem går i land med att uttröttad av medvetandets överrationalisering och det hektiska livet mitt i livet stå i en ständig dialog med Gud och att skåda förbi det timliga för att se det eviga och att tvärs igenom alla stora ansträngningar för att humanisera världen dock i sista hand vänta allt av Gud? För detta måste det till uttryckliga böner och bestämda bönetider, en atmosfär av en genom Anden besjälad verklighet, som skänks av Gud i Kristus.

I de yttersta av dessa dagar har dock, som ovan sagts, en ny längtan efter andlig övning och erfarenhet väckts till liv meditationsrörelsen, den karismatiska väckelsen. Men man kan dock inte frigöra sig från intrycket, att den andliga vågen som just nu går över kyrkan, inte står i tillräcklig förbindelse med livet ”därute”, i världen med dess krav, förpliktelser, problem och nöd, som angår alla och därför i allra högsta grad de kristna och kyrkan. Den nya andligheten tycks i första linjen nå enskilda och små grupper och mycket litet rikta sig till hela världen och kyrkan, till medmänniskorna och alla som inte redan ”är med”. Taizé med dess program för ”kamp och kontemplation” står väl mittemellan den här beskrivna karismatiska spiritualiteten och kyrkans stora andliga tradition. Mitt i en legitim variabilitet i uttrycken för andligt liv och bön, meditation och sakramentsfirande finns det en konkret konstant, som inte kan utelämnas: det uttryckliga andliga livet måste framgå ur, ja tränga fram ur, den troendes konkreta historia, ur hans vardag, annars hamnar man lätt i önskedrömmar eller ett kretsande kring sig själv. Men lika mycket måste det sedan strömma tillbaka till de troendes konkreta historia och bli till hjälp för andra, för kyrkan och världen. Båda vägarna för andligt liv är lika nödvändiga och de korsar varandra. Utan andligt liv i vardagen finns det ingen uttrycklig andlig övning, som kan göra anspråk på verklighetsanknytning (med undantag av sakramentets objektiva realitet). Men utan uttrycklig bön, utan meditation och sakramental gudstjänst finns det heller inget verkligt andligt liv i vardagen.

Gemenskapens stöd

Kan dessa slutsatser bidra till att man lägger större vikt vid vardagens andliga liv just genom att hänvisa till att det är där som man gör grunderfarenheten av Gud och hans budskap. Kan de å andra sidan verka för att bereda plats för regelbundna bönetider, meditation, sakramentalt liv och självrannsakan just med utgångspunkt i vardagens erfarenheter? Teoretiskt kanske, men i praktiken? De flesta goda föresatser havererar mot vardagens realiteter, stress och allmän trötthet, prestationstvånget, överutbudet på yttre stimuli och konsumtionsmöjligheter, på de moderna kristnas diasporasituation, som låter dem uppleva en smärtsam känsla av att vara ensamma och utlämnade.

Vad som därför i allra högsta grad är av nöden för det andliga livet idag är likasinnade homogena grupper och miljöer. Därav kommer det sig också att så många kristna söker sig till sådana gemenskaper och grupper. Om det nu finns mest informella eller åtminstone inte alltför institutionella grupper, så beror det på att människorna idag, också inom kyrkan, har så svårt för att leva tillsammans med andra på ett närmare plan och med samma livsrytm. Individualiteten sitter i högsätet och den ömsesidiga belastningströskeln har blivit lägre. Också i kloster har man ofta svårt för att leva tillsammans, trots att det där borde finnas ideala förutsättningar för ett ömsesidigt stöd i det andliga livet. Svårigheterna ligger inte i bristen på andliga föresatser, utan på ett mänskligare plan, i pluraliteten av åsikter alltifrån trosfrågor ända till frågor om livsstil.

Hur svårt det än är med bildandet av grupper som kommer till stånd för det andliga livets skull, så tvingar förvandlingen av trons utövande i vår tid till detta. Man måste därvid först och främst ha för ögonen att lära och att öva in de grundregler och hjälpmedel som möjliggör och upprätthåller ett liv i gemenskap och grupp. Inte bara lekmän, utan också präster och ordensfolk och alla som har en kyrklig tjänst, behöver hjälpen från likasinnade om de vill leva ett andligt liv som förtjänar namnet. Tidsandan motverkar den tro som vill leva sitt innehåll. Men förvandlingen av trons förverkligande erbjuder lika mycket ett hoppfullt tecken för kyrkans andliga förnyelse.