Giordano Brunos staty – projekt och provokation

De många svenskar som besökt Birgittas hus i Rom har väl alla passerat Campo dei Fiori strax intill. I torgets mitt står Giordano Bruno på sin höga sockel, mörk och sluten i sin vida kappa och med huvan neddragen över pannan, en dyster kontrast till det färgglada torglivet nedanför. Varför står han egentligen där och vad symboliserar han? Den första frågan låter sig lätt besvaras: på just detta torg brändes filosofen Giordano Bruno som kättare den 17 februari 1600. Historien om hans återuppståndelse i brons är däremot en helt annan. Om den har konsthistorikern Lars Berggren skrivit en oerhört väldokumenterad och ovanligt läsvärd avhandling.

1870-talet var det årtionde då Italien enades och Kyrkostaten försvann från världskartan. Den 20 september 1870 sköt italienska trupper en bräsch i Roms stadsmur invid Porta Pia och marscherade raskt in i den eviga staden. Pius IX slöt sig inne i Vatikanen och såg motvilligt hur Rom förvandlades till det nya kungarikets huvudstad. Ännu några år framöver fanns det planer på att återupprätta Kyrkostaten med fransk militär hjälp, men därav blev intet. Däremot ledde påvens motstånd till en våg av nationalism och antiklerikalism i förening, en opinion som under årtionden skulle behärska den politiska scenen.

Många av initiativtagarna till il Risorgimento, det italienska enhetsverket, var redan från början antiklerikalt sinnade. Garibaldi och Mazzini var inga kyrkans män men leddes framför allt av sin politiska vision. Det ideologiska motståndet mot den katolska kyrkan fördes särskilt av frimurarna som, liksom i andra latinska länder, stod för sekularism, rationalism och vetenskapstro. Det var i dessa kretsar som tanken föddes att man skulle resa ett monument över filosofen och upprorsmannen Giordano Bruno. Den som påven en gång låtit avrätta skulle nu stå i Roms mitt som en segerns symbol efter påvemaktens fall.

Detta var monumentens förlovade tid, då statyer och byster av kejsare och kungar, härförare och skalder restes runtom i Europa. Varför inte också i Rom? Men planerna på ett Bruno-monument överskuggades av ett mycket större projekt: ett nationellt minnesmärke över Italiens återförening. Det kom också först på plats, den gigantiska marmorkonstruktionen som kröner Capitolium och kallas Monumento Vittorio Emmanuele. När bygget förverkligades 1884 var Viktor Emmanuel redan död, och Pius IX hade 1878 efterträtts av den i liberala kretsar mer accepterade Leo XIII. Den antiklerikala entusiasmen hade hunnit dämpas en smula, men monumentprojektet fortskred.

Men varför just Giordano Bruno, den före detta dominikanen som blev filosof på egen hand? Sedd i vår tids perspektiv var Bruno ingalunda någon modern progressist, all sin genialitet till trots. Till stor del behärskades han av magiska och mystiska föreställningar hämtade ur den s.k. hermetiska litteraturen. (En utmärkt sammanfattande artikel finns i Nationalencyklopedin, skriven av lärdomshistorikern Bo Lindberg.) Men om detta visste man föga för mer än hundra år sedan. För Brunos supporters var han en vetenskapens och framstegets martyr som krossats av den katolska kyrkan med all dess vidskepelse och oförnuft, en portalfigur för den nya tid man såg fram emot.

I Berggrens avhandling får vi följa den segdragna monumentdebatten som under en tid splittrade Italien. Påven fördömde projektet och i Rom fanns mycket kommunalt motstånd – katolikerna deltog inte i det nya Italiens regering men däremot i det kommunala styret. Förslagen om hur Bruno skulle framställas i bild skiftade också. Skulle han stå med handen agitatoriskt lyft mot påven? Nej det ansåg många vara för anstötligt. Skulptören Ettore Ferrari stannade slutligen för den version som kom att förverkligas. Bruno står som filosofisk idealgestalt, iförd dominikandräkt, med bok i sina sammanlagda händer och förorättat blickande mot Vatikanen. På sockeln berättas Brunos martyrium i relief, och där forns också porträtt av åtta andra kyrkliga upprorsmän, bland dem Wycliffe, Hus, Campanella och Serveto. Ett litet Lutherporträtt har fått en kuriös placering under Vaninis haka.

Projektet fördes i hamn av konseljpresidenten Francesco Crispi som själv ingalunda hörde till entusiasterna men fann det politiskt ofrånkomligt. 1889 uppläts platsen på Campo dei Fiori av kommunen för monumentet. Påven protesterade in i det sista och hotade att lämna Italien om statyn restes, men den 9 juni invigdes monumentet trots allt med pomp och ståt och med 10–15 000 deltagare. Regeringen hade gett sitt tillstånd men deltog inte i firandet.

Den uppskruvade stämningen fick sitt utlopp i de många talen och hurraropen, men snart återgick det mesta till vardagens lugn. Både entusiasmen och protesterna tystnade omsider när monumentet väl var på plats. Det står där ännu i dag mitt i torghandeln utan att väcka vare sig jubel eller anstöt bland betraktarna. Var det inte Parkinson (han med lagen) som sade att ett monument är bästa sättet att ta död på idéer och stora planer?

Det var som politisk händelse under 1870- och 80-talen som Brunos staty hade sin betydelse, och det dramatiska förloppet är väl värt att följa i Berggrens levande framställning. Vi får många inblickar i en kris som skakade påvestolen och den katolska kyrkan för en tid men som nu känns mycket avlägsen. I boken finns också en rikedom av illustrationer: skisser, modeller och belysande politiska karikatyrer och dessutom många foton av monumentet som författaren själv tagit. Han är nämligen också skicklig fotograf.