Global apartheid

Kriget vid Persiska viken har visat att Nordamerika och Europa behållit initiativet i världshistorien. Pax Amencana har än en gång gjort sig gällande och den massiva internationella uppslutningen bakom alliansen visar att västvärldens ledande politiska roll förblir obestridd. Trots en viss moralisk och andlig utmattning i väst förefaller allt tal om en skymning över den västerländska civilisationen vara förhastat. USA:s och Europas uppfattning om vad som är rätt och fel förblir måttstocken i internationell rättspraxis. Mot bakgrund av kommunismens sammanbrott och tredje världens till synes hopplösa situation ter sig i-länderna i alla hänseenden mäktigare än någonsin.

Men det är givetvis så att västvärlden inte bara bestämmer vad som är brukligt utan också vilka konflikter den vill medla respektive ingripa i. Och dessa sammanfaller förstås oftast med dess egna intressen. De oöverskådliga resurser som satsades för att befria Kuwait bör exempelvis jämföras med alliansens insatser i en annan problematik, som är minst lika dramatisk och som i högre grad avgör vårt gemensamma öde, nämligen världens drygt femton miljoner flyktingar. Våra länder har inte tagit dem på tillräckligt allvar. Det är en missbedömning som i framtiden kan få ödesdigra konsekvenser.

Det är svårt att förstå varför flyktingproblematiken ännu inte hamnat överst på den internationella dagordningen. Måhända råder fortfarande uppfattningen att problemet är tillfälligt. Eller kanske inbillar man sig att det kan skjutas på framtiden genom kortsiktiga åtgärder som t. ex. införandet av striktare asylbestämmelser. Ett exempel på detta är EGländernas attityd. Qfr Michal Hainz, ”Europeisk asylpolitik vid skiljevägen”, Signum 5/90) Av de cirka 300 000 människor som 1989 trots visumtvång lyckades nå något av EG-länderna fick över 90 procent avslag på sin ansökan om flyktingstatus. Sverige, som under en lång tid ansågs vara ett generöst invandrarland, införde den 14 december 1989 strängare asylbestämmelser. Järnridån håller snabbt på att ersättas av välståndsridån.

Att juridiskt inte erkänna dem som de facto är flyktingar, skapar bara nya problem och ställer mottagarländerna inför ännu större utmaningar. Detta gäller i hög grad gästarbetarna, som ofta lever under mycket prekära rättsliga förhållanden. Den Internationella Arbetsorganisationen (ILO) uppskattar antalet legala och illegala gästarbetare i Nordamerika, Västeuropa, Golfen och Östasien till över 100 miljoner. USA står för ungefär fem miljoner av dessa. Men även det förhållandevis lilla landet Italien är värd för mellan 1,5 och 2 miljoner illegala invandrare från västra och nordöstra Afrika. Siffrorna kommer att stiga. Enligt Röda Korset kan nord- och västeuropa bli målet för uppåt 25 miljoner utresevilliga sovjetiska medborgare. Den panikartade utvandringen av sovjetjudar till Israel och Tyskland är, enligt mångas bedömning, ett förspel till en kommande massexodus. Miljöförstöringen i tredje världen kommer också att förorsaka en massflykt utan motstycke i historien. FN:s miljöskyddsorganisation UNEP uppskattar att skövlingen av tredje världens naturtillgångar före år 2000 kan tvinga bortåt en miljard människor att lämna sitt land för att söka andra utkomstmöjligheter.

Europa kan naturligtvis inte klara en sådan tillströmning. Därför måste själva orsakerna till folkvandringarna angripas. Västvärldens skuld till problemen medför ansvar att råda bot på dem. Krig, som ytligt sett är den främsta bidragande orsaken till folkvandringar och en direkt konsekvens av tredje världens militarisering, skulle kunna hejdas om man införde strängare bestämmelser för den internationella vapenhandeln. Svårare blir det att bromsa miljöförstörelsen. Men det är fortfarande den bestående och t.o.m. vidgande ekonomiska klyftan mellan världens fattiga och rika som är folkvandringens främsta orsak. Att detta problem synes oövervinnligt är en utmärkt ursäkt för regeringar och banker att fördröja den nödvändiga omfördelningen av tredje världens enorma utlandsskuld.

Men samtidigt som dessa orsaker åtgärdas måste flyktingarnas mänskliga rättigheter säkerställas. I detta hänseende har FN:s nu gällande flyktingkonvention från 1951 spelat ut sin roll. FN måste nu få till stånd en konvention som inte bara erkänner politisk förföljelse som kriterium för flyktingstatus utan också tar hänsyn till andra faktorer som förorsakar utvandring, exempelvis inbördeskrig, politiska oroligheter eller ren ekonomisk nöd. Ett led i denna strävan kan vara det utkast till en internationell konvention till skydd för gästarbetare och deras familjemedlemmar (DraftInternational Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families) som i fjol presenterades av FN efter elva års arbete. Inspirerad av FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna fastlägger utkastet tanke- och religionsfrihet, inklusive rättigheten för gästarbetaren att i det nya landet offentligt utöva och förmedla denna frihet. Men utkastet formulerar också nya rättigheter som till exempel rätten till diplomatiskt bistånd och skydd mot massutvisningar. Intressant är att utkastet inte nöjer sig med att betrakta gästarbetaren i hans ekonomiska roll utan globalt, som person. Därför jämställs legala och illegala gästarbetares rättigheter. Ytterligare ett exempel på detta är den betydelse gästarbetarens familj tillmäts. Efter att ha erkänt familjen som samhällets naturliga och fundamentala basenhet uppmuntrar utkastet alla mottagarländer att underlätta återföreningen mellan gästarbetare och deras familjer.

Flyktingar är människor som av en rad anledningar tvingats fly från sina hemländer. Det skydd som de hittills åtnjutit i kraft av FN:s flyktingkonvention har under de senaste åren, på grund av denna konventions mycket restriktiva definition av flykting, paradoxalt nog gett juridiskt stöd åt mottagarländer att införa allt strängare asylbestämmelser. Flyktingproblemets omfattning kräver nya insatser som endast kan komma till stånd genom en djupare förståelse för flyktingarnas sak och en fast politisk vilja att lösa uppgiften. På tio år har antalet flyktingar fördubblats medan FN:s flyktingkommissariats budget under samma period legat oförändrad vid cirka 550 miljoner dollar. Denna siffra kan jämföras med de uppskattningsvis 30 miljarder dollar som alliansen spenderade för att befria Kuwait. En liknande generositet kommer att avkrävas våra länder om vi, i enlighet med vår humanistiska tradition, vill påvisa att mänskliga rättigheter inte härleds främst ur ett juridiskt medlemskap i ett givet samhälle utan ur den enskilda personens värdighet och tillhörighet till den stora mänskliga familjen.