Gud är någon man pratar om

Det heter ofta att 90-talet kommer att bli ett andlighetens årtionde i Sverige. Vad man menar med detta står inte alldeles klart, och nog finns det många tecken som kan tydas i motsatt riktning. Religionen i dagens Sverige befinner sig helt visst i en omdaningsprocess, men vart denna i längden kommer att leda är en öppen fråga. Vi befinner oss mitt i en politisk omvandling som ställer stora krav på nutidsorientering och nya ställningstaganden. Vad som sker med samhället och ekonomin är för de flesta mera brännande problem än de religiösa, och inför frågor om tro och etik befinner sig många människor i ett uppenbart tillstånd av oklarhet och förvirring. Skepsis och uppgivenhet kan komma att prägla framtiden lika väl som någon ny och hypotetisk andlighet.

Kanske radions morgonandakter ger oss en vägledning om vart vägen bär? Här framträder ju kända representanter för olika kristna samfund, här hör vi en förkunnelse som har en universell prägel och riktar sig till alla morgontidiga radiolyssnare i landet. Och de ger oss ett entydigt besked: i dagens Sverige är Gud någon man pratar om. Efter en psalmvers eller en flöjtmelodi framträder någon för att reda ut ett problem som anses vara aktuellt för lyssnarna: Hur kan man tro på en Gud? Hur skall vi förstå det onda? Hur skall vi se på världens orättvisor? Hur skall vi komma ur vår ångest? Livsfrågor, livsfrågor, utan en bön och ofta utan ett enda bibelord. Alltför ofta söker man dölja budskapets torftighet i en allvarstyngd predikoton som säger oss att livet minsann inte får tyckas vara roligt så här vid dagens början.

Låt oss som jämförelse lyssna på danska radions traditionella morgonbön från Köpenhamns domkyrka. Dag efter dag är den en rent liturgisk andakt med psaltarpsalm, textläsningar, körsång, förböner, Fader vår och välsignelsen, och så inramad av psalmsång, ofta med många verser. Låt oss bortse från den yttre formen: liturgiskt bunden respektive fri andaktsform, det är innehållet saken gäller. I ena fallet talar man om Gud, i det andra fallet till Gud. I ena fallet ställer man existentiella problem, i det andra ställer man sig själv och de sina under Guds beskydd inför den kommande dagen. I det ena fallet rör man sig mer eller mindre i ett ideologiskt vakuum, i det andra fallet befinner man sig mitt i en existerande kristen tradition. Är det kanske så att dagens Danmark har bevarat mer av kristet arv än dagens Sverige? För några årtionden sedan skulle många helt säkert ha påstått motsatsen.

Livsfrågorna på schemat

Att man i dagens Sverige uppfattar Gud som ett existentiellt problem snarare än som en levande verklighet, det har sin historia som en gång började i skolans värld. Med eller mot sin vilja har John Ronnås, kanske mer än någon annan, styrt religionsutvecklingen i Sverige under 1900-talets andra hälft. Vid 60-talets slut lyckades han rädda den hotade religionskunskapen åt skolan genom ett helt nytt pedagogiskt grepp. I stället för den så kritiserade kristendomsundervisningen satte han de existentiella ”livsfrågorna” i centrum. (De hade f. ö. redan börjat få en plats i 1962 års läroplan för gymnasiet.) Sekulariseringen och den tilltagande religiösa pluralismen i vårt land gjorde det omöjligt att låta undervisningen domineras av den etablerade kristendomen. Dessutom tycktes det traditionella kristna språket alldeles dött för skoleleverna, något som bekräftades av undersökningen ”Ungdomen och livsfrågorna” 1969 och dess efterföljare. Våra livsåskådningar kan skifta, sade Ronnås. Däremot kan vi alla dela en ”problemgemenskap” oberoende av tro eller icke-tro har vi alla samma grundläggande livsfrågor att tolka. Detta blev också religionskunskapens dominerande metod och innehåll i de följande läroplanerna, och de olika formerna av religiös tro som presenteras i skolundervisningen ses än i dag som olika svar på ”livsproblemen”. Som pedagogisk modell har detta haft sina stora fördelar och har också influerat universitetsteologin där ämnet dogmatik snart byttes mot ”tros- och livsåskådning”.

Kyrkan som livsåskådningsinstitut

Ronnås modell har dock sin begränsning. Den presentation den ger av religionen får lätt en intellektuell slagsida och ger inte tillräckligt utrymme åt dess rituella och sociala dimensioner, inte heller åt religionens upplevelsesida. Ursprungligen var den enbart avsedd för skolans och undervisningens behov men spred sig snart till andra områden. Särskilt tydligt ser vi det i Sveriges Radio, där gudstjänsterna alltmer ersatts av samtalet som religiös programform.

Men särskilt avgörande har det varit när modellen övertagits också av samfunden själva, särskilt av Svenska kyrkan vars präster fått sin teologiska fostran inom det nya livsåskådningsämnet. Problematiseringen har kunnat ge ett drag av intellektuell öppenhet åt prästernas förkunnelse. Man vill inte tränga sig på människor med sin tro; i stället talar man försiktigt om trons problematik och svårigheter. Man undviker sådant som kan stöta den tvivlande eller tvekande och håller sig gärna på en ideologisk allmänning. Det gäller inte minst den förkunnelse som går ut i etern och är avsedd för radiolyssnaren i gemen. Tillvägagångssättet kan tyckas rimligt med tanke på trons svaga ställning hos svenska folket. Frågan är bara om kyrkan kan fullfölja sin roll om den förvandlas till ett livsåskådningsinstitut och ersätter evangeliet, lovsången och bönen med ett ändlöst resonerande.

Människor söker – har kyrkorna ett svar?

Livsfrågedebatt är sannolikt inte vad människor i dagens Sverige är mest angelägna om. De rörelser som attraherar i större skala – t.ex. karismatiska rörelser eller nyandlighet – kommer med erbjudanden om personlig gemenskap, religiösa upplevelser, ordnade livsmönster, ja, ett nytt och mera meningsfullt liv. Om de håller vad de lovar är en annan sak som vi inte behöver gå in på. Vad de avslöjar är att våra primära religiösa behov inte är enbart teoretiska. En längtan efter att möta Gud och att finna meningsfulla relationer och uppdrag tillhör den mänskliga personens grundläggande villkor. Men när ”andligheten” blir ett särintresse för de introverta, den praktiska kyrkliga eller sociala verksamheten ett dito för de extroverta och livsfrågorna den vacklande intellektuella grunden för alla, då faller allt det isär som genom tiderna hört samman i den kristna kyrkan och har sin grund i vår tro att Kristus är både Gud och människa.

Om denna enhet har den katolska kyrkan ett budskap till dagens Sverige, ett budskap att lyssna till också för dem som inte delar dess tro i alla avseenden: att samtalet om Gud inte kan skiljas från gernenskapen med Gud, att våra handlingar inte kan skiljas från honom som har gett oss handlingsfrihet och som är allas vårt mål. Gud är inte någon man pratar om, ”i honom är det som vi lever och rör oss och är till”.