I Afrikas största flyktingläger

I början av december 1990 flög jag till Etiopien, för att se vad jesuiternas flyktingtjänst 1984 med hjälp av olika hjälp- och utvecklingsprogram har gjort för offren för hungerkatastrofen, vilka staten har tvångsförflyttat till landets södra och västra delar. Därpå fortsatte vi – tre jesuitfäder – i jeep till lägren för flyktingar från Sudan i provinsen Ilubabor. Etiopiens regering och ledaren för de sudanesiska flyktingarna hade själva bett jesuiternas flyktingtjänst om hjälp.

Nästan lika stort som Addis Abeba

När jag kom fram till det största lägret i Itang, talade de ansvariga om för mig att det fanns 274 000 människor där. Är då en noggrann statistik så viktig? Jag vet inte hur många de är, men jag kan bara säga att det är en oerhört stor bosättning.

Före 1983 var Itang en liten etiopisk handelsstad vid den strida och fiskrika floden Barra, ett av Övre Nilens många tillflöden. Nu är Itang Etiopiens största stad näst Addis Abeba med en ytvidd på 8,4×7,2 km, det vill säga mer än 60 kvadratkilometer. I samma region, ungefär 150 kilometer därifrån, finns ett annat läger, Fugnido, som sägs rymma ytterligare 84 000 sudanesiska flyktingar, och ännu längre bort, längs en annan väg, ligger det tredje lägret, Dimma. Sammanlagt har ungefär 400 000 sudanesiska flyktingar fördrivits till Etiopien från konflikten i södra Sudan.

– Vi är offer för religionen. Kristendomen gavs åt oss, vi antog den, och därför blir vi jagade och dödade, förklarade Taban för oss. Han tillhör lägerkommittén och leder arbetslaget för sociala tjänster.

– Om vi hade förklarat oss vara beredda att bli muslimer, så hade den islamiska befolkningen i norr inte angripit oss, fortsatte han. Och å andra sidan lämnade kristenheten oss i sticket. Många missioner kom till vårt land, men de flesta skolorna finns i norr. Nu har högst tio procent av vårt folk grundläggande läs- och skrivfärdigheter.

Taban ville absolut att vi skulle förstå bättre varför de är där de är, och varför de har gått i denna plågsamma landsflykt. Han bad oss eftertryckligen om hjälp.

Kriget och dess följder

Sedan många år sönderslits Sudan av ett fruktansvärt inbördeskrig. Makthavarna i norr, som är mer islamiskt, strider mot människorna i söder, som är mycket fattiga. Många av dem är kristna, men de flesta följer traditionella afrikanska religioner. Stridigheterna har skärpts sedan den nuvarande regimen kom till makten genom en militärkupp den 30 juni 1989. Regeringen stöds av Nationella islamiska fronten, en fundamentalistisk rörelse som inte tycks tolerera att människorna i södra Sudan lever annorlunda. Med en på nytt hotande torkkatastrof och den därmed följande näringsbristen blir svälten än en gång till ett vapen i denna fruktansvärda kamp. Livsmedelsproduktionen för landets södra delar och transporten dit förhindras.

Torka och svält är ingenting ovanligt för södra Sudan. En katastrof år 1988 kostade många människor livet. Den här gången hemsöks dock hela landet, både norr och söder, av torkan och hotas därmed av missväxt och hungersnöd. Dessutom brer det drabbade området också ut sig till norra Etiopien, där allt större delar blir öken, och där också ett hopplöst krig förhindrar varje utveckling eller strävan att rädda landet.

Livet i sankmarkerna

I Fugnidolägret bor bara dinka, medan invånarna i Itang tillhör många olika stammar: dinka, nuer, anuak och andra. De är alla högväxta, slanka och vackra och känns igen på sina initiationsmärken, framför allt ärren tvärs över pannan. Eftersom ledningen för ”Sudanesiska folkbefrielsearmen” ligger i händerna på dinka, är Fugnido viktigt för denna. De sudanesiska lägren ligger dock minst 70 kilometer från gränsen. Varje flykting har gått hundratals kilometer från sin hembygd till gränsen. Några har behövt flera månader för att ta sig till lägret. Många har dött på vägen. En grupp på 20 000 människor, som anlände helt nyligen, blev anfallna på vägen. De har byggt sig en egen by med hyddor som breder ut sig längre än ögat når.

Vi träffar två unga kvinnor som tillhör den nederländska avdelningen av hjälporganisationen ”Läkare utan gränser” (MSF). De försöker rädda livet på de medlemmar av denna grupp som är särskilt allvarligt undernärda. Förutom detta lilla arbetslag fann vi ingen annan icke-statlig organisation som ger någon hjälp i Itanglägret.

Näringen fördelas av ett etiopiskt statligt verk. Livsmedlen ställs till förfogande av FN:s flyktingsekretariat. Ledaren för det statliga verket för hela västra Etiopien tog hjärtligt emot oss och gav oss tillåtelse att röra oss fritt i Itangs sex byar eller förvaltningsenheter med dess 60 kvadratkilometer och alla bostäder. Han talade om för oss att det i denna region nu går fyra flyktingar på varje etiopier.

Hela området var tidigare en sankmark med mycket vilt. En sankmark är det fortfarande, och alltså härjar malarian. Men flyktingarna är jägare, varför viltet nästan har försvunnit. Dessutom går människorna eller åker lastbil upp till 80 kilometer för att leta efter byggmaterial och bränsle, varför den ekologiska jämvikten i denna sankmark förändras drastiskt.

Många tusen barn som lider nöd

Förmodligen – ingen känner till den exakta siffran – finns det i Itanglägret 75 000 barn i skolåldern, men som vi fick veta finns där bara 152 lärare med någon som helst utbildning. Det betyder att vissa lärare inte ens har avslutat sin högre utbildning. Men flyktingarna har byggt upp skolor i alla delarna av lägret. Vi fördes till ett område där 5000 barn, mest pojkar, bodde tillsammans i långa och trångbodda hyddor av stockar och gräs. De tvättar sig i de närbelägna pölarna med bräckt vatten. I timmar stöter och kokar de sin majs och springer omkring i de mörka hyddorna, som samtidigt är deras klassrum. Det finns barn som inte har sällskap av någon. Många är föräldralösa. De kom hit utan föräldrar eller anhöriga. Jag fick veta att orsaken till detta var att deras byar hade blivit anfallna och plundrade, och eftersom vanligen fler pojkar än flickor blev dödade skyndade man sig att skicka bort pojkarna för deras egen säkerhets skull.

I Fugnido hade vi dagen innan träffat en ännu större mängd barn, ungefär 24 000, även här mest pojkar, av vilka 17 000 saknade sällskap. När vi kom till detta läger sökte vi först upp missionärssystrarna från den av moder Teresa grundade orden Kärleken till nästan, som har fem medlemmar i Fugnido. Systrarna höll just på att med salvor och förband behandla några tusen ungdomar med skadade ben. Varje dag är det lika många som måste behandlas.

Barnen i Itang måste klara sig utan denna vänliga godhet. De har till och med isolerats från de vuxna. FN:s flyktingsekretariats representant på orten gick visserligen inte med på denna isolering, men eftersom hans FN-organisation inte längre har några pengar kvar till utbildning hade han inte heller mycket att säga till om i frågan, och han kunde inte göra något.

(I västra regionen finns det tre eller fyra sådana FN-representanter, som skall sörja för ett ordnat bistånd till flyktingarna.)

Inga pengar till utbildning

1989 bad FN:s flyktingsekretariat än en gång högljutt om hjälp. Denna oerhört viktiga organisation för skydd av flyktingar och hjälp till deras grundläggande behov fick inte tillräckligt stöd hos världens regeringar för sitt program.

– Genomgripande ekonomiska inskränkningar tvingar FN:s flyktingsekretariat att koncentrera sin hjälp till ändamålet att trygga de grundläggande livsbehoven, som mat, vatten och sjukvård, hette det i ett brev som jag fick 1990 från sekretariatet i Genève.

Följden av detta har blivit att flyktingsekretariatets budget måste skäras ned, och då är det i första hand utbildningsprojekten som får stryka på foten. Just nu har dessutom krisen förvärrats så

mycket att även livsmedelshjälpen skärs ned. Om man inte kan hitta någon annan hjälp, så tvingas barnen i Itang uteslutande till lägerlivets enformiga och inskränkta vardag, där de är totalt beroende, och då söker de sig till den enda vägen ut ur lägret och ansluter sig till gerillan.

Träning i överlevnad

Taban, de övriga medlemmarna av den sudanesiska kommittén och de etiopiska regeringstjänstemännen, men också barnen, fick oss att förstå att utbildning betyder livet för dem. De visade för oss sina fåtaliga svarta tavlor, några blyertspennor som hade råkat komma dagen innan och ett litet antal skolböcker. De talade med oss om allt som man kan lära ut: inte bara läsning, skrivning, matematik och engelska, utan också till exempel tillverkning av soltorkat tegel. De påpekade att om de kunde bygga sina hyddor av lera, så skulle man spara på träet. Dessutom skulle barnen få lära sig trädgårdsskötsel och korgflätning. De skulle med andra ord få se att det finns vissa färdigheter som man har nytta av för att överleva, samtidigt som de också undervisades i de klassiska skolämnena. Det finns inte många som äger dessa färdigheter, men de som finns måste uppmuntras att föra dem vidare, och det hela måste organiseras.

Det är otroligt att å ena sidan finns där i Afrikas horn, där miljoner människor håller på att svälta ihjäl, där krig och konflikter hindrar miljoner bönder att arbeta på åkrarna, där hungersnöden används som vapen, detta läger med en kvarts miljon människor, en liten markplätt som faktiskt inte är särskilt viktig; men å andra sidan har denna livsvilja smittat mig. Efter mitt korta besök kommer jag att röra upp himmel och jord för att hjälpa dem. De vill ju ha näring inte bara för kunskapen utan också för själen. De behöver människor som kan höra på och som försöker förstå vad de måste stå ut med.

Övers. Gunnar Gällmo