Islam och judendom – Muhammed och Jerusalem

Islam är en utmaning som dagens kristna borde möta med en öppen och vidsynt dialog (G. Böwering: Islams förnyelse, jfr Signum 1991:2). Det finns emellertid en aspekt som från början har präglat islam och som idag utan tvivel försvårar denna dialog: islams förhållande till judendomen. Med anledning av krigshändelserna vid Persiska viken har konflikten mellan judar och muslimer som folk och som trosgemenskaper på nytt flammat upp. Varifrån kommer denna oförsonliga fiendskap och var ligger dess djupare rötter?

Några religionshistoriska perspektiv kan kanske skapa klarhet om denna ödesdigra konflikt. En nyutkommen publikation av Peter Scholl-Latour ger ett intressant underlag (Das Schwert Gles Islam. Revolution im Namen Allahs, Munchen31991).

Muhammeds personliga relationer till kristendomen tycks inte ha varit särskilt konfliktladdade. En av hans hustrur var kopt, alltså en kristen kvinna med namnet Miriam (Maria). Enligt traditionen skulle också en egyptisk präst ha introducerat honom i den abrahamitiska teologin. Hans egentliga fiender var judarna som under 600-talet hade vunnit stort inflytande på hela den arabiska halvön. Ja, det såg ut som om hela Arabien stod inför en omvändelse till judendomen – en omvändelse som uppenbart redan hade skett i vissa jemenitiska stammar. Rivaliteten och konflikten med judendomen, det andra semitiska folket på den arabiska halvön, finns redan från början som en fråga som berör islams existens.

Muhammed och Jerusalem

I den sura som inleder koranen framställs de kristna – relativt harmlöst – som dem som lever i villfarelsen. Däremot talar Allah om judarna som dem som han är vred på: ”Ma’dub alaihi.” Den tidiga islamiska historien gefoss en förklaring. Jerusalem kallas på arabiska ”El Quds ”, den Heliga och har liksom Mekka och Medina en plats i den muslimska uppenbarelsehistorien. För muslimerna är moskén El Aqsa i Jerusalem den plats där profeten Muhammed på ett sagodjur upphöjdes till den sjunde himmelen. I denna ödestimma fick han sitt stora gudomliga budskap. Enligt koransk lära har stamfäderna Ibrahim och Ismail just på det stället där klippdomens gyllene kupol lyser framburit sitt försoningsoffer. Här skall också profeten Isa, Muhammeds förelöpare – som de kristna kallar Jesus och vördar som Guds son – komma på himmelens skyar till den yttersta domen, ”Yaum ed din”. För hela den muslimska världen är därför Jerusalem den stad som vid sidan av Mekka och Medina intar en avgörande plats.

Islams upphov

Profeten Muhammed tillhörde khoreishiternas stam som redan i förislamisk tid hade stort inflytande i omlastnings- och handelsplatsen Mekka. I Mekka möttes den arabiska halvöns karavanvägar. Där hade också otaliga stamgudar sina altaren och helgedomar. Muhammeds tro och bekännelse till Allah, den ende guden, och hans förbannelse av de många avgudarna som under århundraden hade förmörkat den sanna tron hos dessa arabiska beduinstammar gav emellertid upphov till bitter fiendskap. Alla de köpmän som hade berikat sig på pilgrimsfärderna till Mekka, detta avgudadyrkans mångskiftande sanktuarium, gjorde uppror mot Muhammed. Av alla helgedomar i Mekka utmärkte Muhammed den heliga Kaaba – i vars vägg en svart meteorit är infogad – som platsen för det synliga tecknet på Guds budskap och löfte.

Den tidiga muslimska förkunnelsen är emellertid präglad av vissa märkliga skiftningar. När profeten flydde från Mekka för khoreishiternas vrede och när han började emigrationen, ”Hidschra”, till den nordliga oasen Yathrib som efter hans död i ”Medina el Nabi”, profetens stad, kallades Medina, hyste han ännu förhoppningen att vinna de talrika och inflytelserika judiska stammarna på den arabiska halvön genom sin förkunnelse. I Yathrib, där Muhammed bosatte sig med sina följeslagare och där han verkade inte bara som predikant utan också som lagstiftare och fältherre, mötte han från början judarnas ”förstockelse”. Han hånades av ”Bani Israel”. Då hämnades han på judarna genom att döda eller fördriva dem från halvön.

Ända fram till denna radikala brytning med den mosaiska grenen av ”bokens familj” var Muhammed benägen att gå med på åtskilliga kompromisser. I tidig islam var exempelvis lördagen sabbat, inte fredagen som sedermera blev den muslimska helgdagen. Och först efter brytningen med hebréerna blev Mekka den obligatoriska geografiska riktningen för muslimernas bön. Dessförinnan hade ”Muhadschirin”, församlingen, fallit på knä mot Jerusalem.

Abrahams söner

De heliga seder och bruk som förekom i Mekka visar det nära släktskapet mellan toran och koranen. Abraham, eller Ibrahim som muslimerna kallar honom, som kom från Mesopotamien till Kanaan är stamfader för båda folken. Gamla testamentet såsom f. ö. också vissa element av evangelierna är en integrerande del av den muslimska läran. Muhammed ville återställa uppenbarelsens renhet. Han är den fullkomliga människan, förebilden för varje troende. Med honom har frälsningshistorien blivit slutgiltig.

Enligt Gamla testamentet som återger den judiska traditionen hade Abraham en son Isak från sin hustru Sarai. Men han hade också en son som han kallade Ismael med sin bihustru Hagar, den egyptiska tjänstekvinnan. Till och med den hebreiska traditionen i första Moseboken vittnar om att denne Ismael skulle bli stamfader till ett stort folk (Första Moseboken 16).

Här börjar Muhammeds speciella tolkning. Han ser inte Isak som Herrens utvalde och välsignade utan den övergivne sonen Ismael. Enligt Allahs rådslut hamnade Ibrahim gemensamt med Ismael i den nuvarande Hedscha och båda byggde gemensamt det ”heliga huset”, ”Beit el Haram”, omkring Kaaban i Mekka till Guds ära. Enligt muslimsk tradition prövades Ibrahims helhjärtade gudsförtröstan när Allah uppfordrade honom att offra Ismael och ärkeängeln Dschibril (Gabriel) hindrade honom att fullborda detta offer. I stället offrade Ibrahim ett vädur.

Pilgrimsfärden till Mekka, höjdpunkten i det muslimska livet, kulminerar därför i ett djuroffer, ett felfritt får som slaktas till åminnelse av det djur som Ibrahim slaktade. Enligt muslimsk åskådning undkom detta djur när Ibrahim försökte fånga in det men återfanns på Jerusalems tempelområde och frambars på den plats där nu Omarmosken är belägen.

Hur muslimsk och judisk tradition är besläktade framgår också av en annan pilgrimsrit i Mekka. Innan pilgrimerna högtidligt tågar kring Kaaba skyndar de sig till källan Zem-Zem till åminnelse av Hagar och hennes son Ismael som en gång i öknen förtvivlat sökte efter vatten och fick hjälp av en ängel att hitta vägen till källan.

Stenandet av djävulen som pilgrimerna genomför sju gånger vid den helgade platsen Mina, påminner om ytterligare en avgörande händelse i Ibrahims liv. Enligt islamisk tradition fördrev patriarken djävulen genom att kasta sten på honom när denne ville hindra honom att fullborda offret av sin son. På inget annat ställe i koranens tradition framställs begreppet islam – underkastelse under Guds vilja – så ovillkorligt som här. ”Scheitan-er-Radschin”, den stenade djävulen, finns därför som ett ledmotiv i de troendes dagliga bön.

Den obönhörliga arvstriden

Denna abrahamitiska inspiration låter oss ana den obönhörliga rivaliteten mellan judar och muslimer, och genom århundraden fortsätter denna arvsstrid i Abrahams hus. Genom upprättandet av staten Israel har judarnas anspråk på det utlovade landet och deras föreställning att vara Jahwes utvalda folk åter aktualiserats. Muhammeds budskap och muslimernas brinnande känsla av att äga den från alla villfarelser renade, slutgiltiga sanning, som från forntiden har meddelats patriarken Ibrahim står i motsats till denna judiska uppfattning. Den fromme muslimen är övertygad om att han vördar den fullkomliga religionen, dvs. den religion som inte enbart avser ett enskilt utvalt folk, och som inte heller – såsom den kristna gudsuppfattningen om den treenige Guden – tycks ifrågasätta Guds unika enhet. Muslimen bekänner, att islam har en universell kallelse, att profeten har fastlagt religionens och statens enhet för alla tider och att politiken är underställd religionen. När otaliga troende barhuvade, vitklädda och med blottad skuldra församlas vid berget Arafat och högtidligt ropar ”labbaina ya rabbi” – här står vi inför dig, vår herre, påminner de sig den legend enligt vilken Adam och Eva efter att ha förvisats ur paradiset här har återfunnits vid Arafats ödemark. Processionen som sedan tågar från berget Arafat till Muzdalifa anses symbolisera hur hela mänskligheten befinner sig i rörelse och efter de dödas uppståndelse strömmar till platsen för den yttersta domen.

”Beit el Haram”, ”det vigda och förbjudna huset”, dvs. Mekkas omgivning, är avstängt för icketroende. Genom talrika filminspelningar är dock pilgrimsfärdens alla detaljer kända i hela världen. När en icke-muslim tar anstöt av de blodiga slaktoffren borde han betänka det som koranen fastslår: ’Jag väntar mig inga matoffer av människorna, jag kräver inte att de livnär mig, ty Allah ensam är min försörjare.- Trots pilgrimsfärdens stora vedermödor infinner sig hos nästan alla fromma muslimer en djup känsla av uppbyggelse, av gripenhet, och att vara förbundna med Gud. Det hela stegras givetvis genom massmötets känslosvall. Den troende vet att han kommer tillbaka från Hadsch, pilgrimsfärden, ”renad från sina synder och oskyldig som den dag då han lämnade sitt moders sköte”. Han känner sig därefter förpliktad till ett föredömligt beteende gentemot Gud och människorna. Genom förbindelsen med Allah känner han sig såsom pånyttfödd.

Efter besöket i Mekka fortsätter muslimen pilgrimsfärden till Medina och profetens grav. Även denna stad, f.d. Yathrib, är avstängd för ickemuslimer. Islams tredje helgedom är Jerusalem och ingen som idag sysslar med Mellanösterns politiska problem borde underskatta detta förhållande. Det är t.o.m. omtvistat om inte ”El Quds”, den Heliga, intar en högre religiös rang än Medina. Före ockupationen av den gamla staden i Jerusalem 1967 hörde det till from tradition, att – om man hade möjlighet – efter Mekka och Medina också besöka klippdomen och moskén ”El Agsa”. Den siste osmanske sultanen och kalifen byggde Hedscha-järnvägen för att underlätta färden mellan de heliga platserna.

En ödesdiger förbindelse

Jerusalem och Mekka är i den muslimska traditionen oupplösligt knutna till varandra. Profetens tradition skildrar ”ödets natt” kort före hans flykt till Medina på följande sätt: Muhammed sov nära Kaaba. Då uppenbarades ärkeängeln Gabriel (Dschibril), spräckte hans bröst och tvättade såren med vatten från Zem-Zem. Sedan besteg profeten ett sagodjur, den bevingade hästen Buraq, och fördes bort över Hebron och Betlehem till Jerusalem, där han upphöjdes till sjunde himmelen för att möta sina förelöpare: Ibrahim, Moses (Musa) och Jesus (Isa). Han kände då Allahs närhet.

På Jordans västra strand blev Abraham jordfäst. Han kallas i den muslimska traditionen ”El Khalil ”, Guds vän. Än idag vallfärdar judar och muslimer i avundsjuk fiendskap till de massiva klippfundament som finns kvar från denna helgedom. Om Abraham berättar bibeln att han kom från fjärran Mesopotamien till det utlovade landet Kanaan, att han bosatte sig där i dagens Hebron och att han alltid blev en främling i filistéernas land. Idag undviker staten Israel namnet Palestina, ty på arabiska heter det ”Filistin” och påminner om filistéernas folk som under århundraden varit hebréernas dödsfiende.

I Gaza fängslade filistéerna den hebreiske krigshjälten Simson och stack ut ögonen på honom innan han med övermänsklig kraft kastade omkull palatsets pelare. Och just på Gazaremsan vaknade bland palestinierna tanken på den islamiska revolutionen.

Hadsch, pilgrimsfärden till Mekka, i vilken varje år omkring två miljoner muslimer från många länder deltar, illustrerar på så vis inte bara Islams påstådda överlägsenhet över den judiska läran; den visar att även Jerusalem är en helig plats som islam inte kan avstå från.

Anmärkningsvärt är att den öppna kampen mellan judar och muslimer började först med sionismens uppkomst bland de västerländska judarna. Tsarens pogromer mot judarna i Ryssland påskyndade utvecklingen, medan Theodor Herzl (1860-1904), den sionistiska världsorganisationens grundare, påverkades främst av Dreyfusprocessen i Frankrike (1894). Vid sekelskiftet framfördes i den sionistiska rörelsen krav på att grunda en judisk stat i Palestina. Den verkställdes 1948 av Förenta nationerna inte minst under påverkan av den chock som Shoah hade utlöst. Sedan dess har immigrationsvågorna till Israel upprört hela den islamiska världen långt utanför Mellanöstern.

Även bland judarna i staten Israel finns idag en ideologisk attitydförändring som kan skärpa konflikten. Den första generationens Kibbuzim i det Heliga landet präglades av ett slags utopisk kommunism. Man försökte förverkliga en osjälvisk socialism. Talmuds religiösa föreskrifter var i stor utsträckning bortglömda. I själva verket lyckades judarna så småningom förvandla stora delar av Palestinas ödemark till en blomstrande trädgård – delvis på bekostnad av den inhemska arabiska befolkningen.

I dag har många judar övergivit grundarnas liberala och upplysta ideal. Bland annat växer antalet judiska ”fundamentalister”. Dessa bebodde från början stadsdelen Mea Scharim i Jerusalem men utgör nu en tredjedel av stadens befolkning. Efter Intifadans oroligheter kan man i sionismen spåra en religiös och mystiskt motiverad rörelse. På grundval av det bibliska löftet gör man anspråk på stamfadern Abrahams utlovade land. Sålunda kolliderar i den gamla staden i Jerusalem inte bara judar och muslimer utan också judar och arabiska kristna.

Vid klagomuren i Jerusalem, alltså vid Salomos urgamla tempelmur, fullgörs varje år en rit som har en speciell symbolik. Här samlas den israelitiska armens rekryter – under senare tid är flertalet nya invandrare från Östeuropa och Sovjetunionen. När de avlägger sin ed lägger de ena handen på sitt gevär, med andra handen mottar de pentateuken (de fem Moseböckerna). Över dem lyser inskriften: ”Lär sonen juda att kämpa med båge och pil.” – en religiös utmaning mot de icke-judiska grannarna.

Några framtidsperspektiv

Politiskt och religiöst har motsättningarna mellan islam och judendomen fördjupats genom konflikten vid Persiska viken. I detta läge måste kristendomen besinna sitt medansvar för fred och rättvisa och för en religionsdialog. Utan religionsfred ingen politisk fred.

Gerhard Böwerings tänkvärda modeller till islams förnyelse i förra numret av Signum kan därför behöva kompletteras. Alla de tre abrahamitiska religionerna står inför uppgiften att börja en dialog för att en verklig fredsordning i Mellanöstern och ett samförstånd i den arabiska världen skall kunna åstadkommas. Det kan verka som en utopisk tanke. Men vid närmare påseende saknar den inte realistisk grund.

En mellanösternkonferens borde vara ett första steg för att samla de berörda parterna till överläggningar (även om vägen dit än så länge verkar vara lång och oerhört besvärlig). I skrivande stund koncentrerar sig starka politiska krafter i denna riktning. Den arabiska befolkningen, i synnerhet i de fattiga nordafrikanska länderna – men inte enbart där – känner bitterhet och förnedring efter det irakiska nederlaget i Kuwait. Man har intrycket att deras identitet under historiens gång aldrig har erkänts av västvärlden och att de nu återigen förödmjukas. I Irak hotar inbördeskrig. I denna situation vände sig generalsekreteraren i den islamiska konferensens organisation, Hamid Algabid, med ett budskap till påven och förklarade, att konferensens stater var villiga att fördjupa

den islamisk-katolska dialogen. Vid samma tid, i början av mars, hölls en konferens i Vatikanen med Mellanösterns katolska patriarker och biskopar. Där uttalade sig deltagarna för en folkrättslig lösning av Palestina-, Libanon-, och Jerusalemfrågan, för en fortsättning av dialogen mellan kristna, judar och muslimer i Mellanöstern och för en mera rättvis fördelning av regionens tillgångar.

Den 6 mars förklarade den israeliske religionsministern Avner Shaki – som svar på påvens samma dag framförda önskan att resa till Jerusalem så snart ”omständigheterna” tillät det – att landet gärna ville motta påven, i synnerhet som ett sådant besök skulle ge Vatikanen ett tillfälle att uppta diplomatiska förbindelser med Israel (jfr Signum 1991, nr 2). Omedelbart tillfogade han emellertid som villkor att Jerusalem för alltid måste förbli det israeliska folkets odelade huvudstad.

Till synes oövervinneliga svårigheter och blockeringar blandas ändå förhoppningsvis med några ljuspunkter.

Helhetsintrycket kvarstår emellertid, att inte enbart Golfkonflikten utan även kolonialtidens imperialistiska uppgörelser har efterlämnat ett arv av oerhört mänskligt och politiskt debacle. Samtidigt tycks dock eljest förstelnade religiösa och politiska fronter ha kommit i rörelse – något som kanske kan bli en av vårt århundrades sista stora utmaningar till en nyorientering för att skapa fred i rättvisa.

Men en politisk nyordning i Mellanöstern förutsätter en djupgående förändring i islams, judendomens och kristendomens religiösa attityd. Enbart en trovärdig och tålmodig religionsdialog kan riva de barriärer som under århundraden har fjärmat dessa religioner från varandra och givit upphov till blodiga uppgörelser och därigenom skapa nytt förtroende sinsemellan. Finns det en väg att integrera judisk och islamisk bön och tanke i det kristna studiet, och samtidigt ge upp den västerländska föreställningens föråldrade kulturschabloner, som Böwering hänvisar till i ”Modellen för islams förnyelse”? Religionsdialogen gäller – med skiftande förtecken – islam, judendomen och kristendomen. Som abrahamitiska religioner skiljer de sig från alla andra religioner. De tillber den ende Guden som människolivets djupaste hemlighet.